GUNNAR GRÖNVALL. Våldsbrott i rättspraxis. Sthlm 1976. Norstedts. 389 s. Kr. 195,00
Hovrättsrådet Gunnar Grönvall har tidigare intresserat sig för studiet av rättspraxis. Det var han som författade den rapport om en expertundersökning av straffmätningspraxis rörande mened, stöld och grov stöld, som justitiedepartementet utgav 1973. Till grund för den rapporten låg en ny metodik, byggd på datatekniken. Undersökningen avsåg inte bara prejudikatinstanserna utan även underrätterna. Resultaten var intresseväckande och torde ha bidragit till ändrad lagstiftning åtminstone på ett område, nämligen när det gäller gränsdragningen mellan enkel och grov stöld.
Den bok Grönvall nu utgivit är en rättsfallssamling av mera traditionell typ. Den innehåller referat av överrättsavgöranden utan kommentarer eller analyser. Litteraturhänvisningar förekommer ytterst sparsamt. Det värdefulla med boken är redovisningen av en del otryckt material samt dispositionen av materialet jämte upprättandet av kronologisk rättsfallsförteckning och sakregister. Grundmaterialet är helt hämtat från NJA eller SvJT.
Boken är uppdelad i två avsnitt. I det första redovisas korta sammandrag av samtliga de rättsfall förf. utvalt och i det andra lämnas utförliga referat av sådana fall som inte tidigare refererats i NJA:s referatavdelning eller i SvJT. Materialet är indelat i grupper, en behandlar mord och dråp, en misshandel med undergrupperna grov misshandel, "normalfallet" och fall där "ringa" misshandel ifrågasätts, i en tredje grupp behandlas våld mot tjänsteman och i en fjärde ofredande. I NJA refererade fall är — i den mån de av förf. bedömts fortfarande vara av intresse — medtagna fr. o. m. 1874, men notisfall har redovisats endast fr. o. m. 1965. Redovisningen av Cnotiser upphör med år 1970, vilket naturligtvis sammanhänger med de lagändringar angående förutsättningar för meddelande av prövningstillstånd som trädde i kraft under 1971. Av rättsfallsförteckningen framgår att de äldre fallen är 42 medan fallen från NJA fr. o. m. 1965 är 93 till antalet. Av de sistnämnda har 12 refererats i NJA medan 27 utgör B-notiser och 52 C notiser; 2 fall är av annat slag. Från SvJT har endast hämtats 4 fall, varav ett även utgör C-notis.
Förf. anger i förordet att notisfallens prejudikatvärde visserligen inte kan med bestämdhet fastställas men att det dock torde vara uppenbart att de utgör en rättskälla som särskilt på ett område med markant brist på prejudikat bör utnyttjas, och han hänvisar i denna fråga till Gillis Erenius, Oaktsamhet, s. 19 ff och där anförd litteratur. När det gäller B-notiserna är det kanske svårt att komma med någon bärande invändning.1 Annorlunda är förhållandet med C-notiserna. Anmälaren har den på praktisk erfarenhetgrundade uppfattningen att ett beslut att vägra prövningstillstånd aldrig kan uppfattas som ett godkännande av underinstansernas motivering utan på sin höjd innebär att utgången — i brottmål lika med påföljden — kunnat godtas av HD. Det finns därför anledning att mana till försiktighet vid utnyttjandet av det material referaten av C-notiserna utgör, och man skall inte behöva känna sig nämnvärt mera bunden av ett sådant avgörande än av ett icke överklagat hovrättsavgörande.
Förf. uppger sig ha vid utarbetandet av referaten återgivit fallen ungefär på samma sätt som i NJA. En detalj, där någon helt konsekvent linje inte följts, är i vilken utsträckning de i avgörandena deltagande domarna namngivits. Av ledamöterna i underrätt och hovrätt namnges i regel endast den som haft en skiljaktig mening. Det kanske hade varit väl så intressant att få veta vem som dikterat avgörandet. En viktigare fråga, om vilken man kan ha delade meningar, är hur ingående ett rättsfallsreferat bör göras. Underrätternas domar tyngs ofta av ingående redogörelser för vad tilltalade, målsägande och vittnen uppgivit, och detta kan ibland vara nödvändigt för att få en referensram till rättens bevisprövning. I en prejudikatsamling är dock bevisfrågorna oftast av mera underordnat intresse. Förf.har i något fall uteslutit redogörelserna från sitt referat (s. 353). Enligt anmälarens mening hade materialet även i en del andra fall med fördel kunnat beskäras ganska avsevärt; det förekommer ett par referat som omfattar över 15 trycksidor.
Av de äldre fall som redovisas i arbetet finns det några där man nog kan ifrågasätta om de fortfarande försvarar sin plats i en rättsfallssamling, vars huvudsyfte får uppfattas vara att belysa gällande rätts innebörd. Ett av dem är NJA 1895 s. 525 ang. bevisbördan vid nödvärnsfall. Fallet redovisas av förf. med följande text: "Påstående att misshandeln förövats i självförsvar godtogs då det ej i någon mån vederlagts utan tvärtom vann sannolikhet genom åtskilliga omständigheter i målet." Av detta fall skulle man kunna draga den slutsatsen att en nödvärnsinvändning behöver ett betydande stöd av utredningen i målet för att kunna godtagas. Även om en sådan ståndpunkt förekom i slutet av adertonhundratalet — närmast som en reminiscens från en ännu äldre tid då den angripne för straffrihet måste "med fulla skiäl wisa" sin nöd — får den nu anses sedan länge övergiven. Principen är numera obestridligen den att åklagaren i vanlig ordning skall styrka att den tilltalade inte haft rätt till nödvärn (jfr t. ex. NJA 1970 s. 58), låt vara att domstolarna någon gång här som i andra sammanhang kan finna en tilltalads påstående så orimligt att det kan lämnas utan avseende (se t. ex. NJA 1962 s. 469). Det kan erinras om att frågan om bevisbördan vid nödvärn diskuterades bl. a. i samband med kritiken av det ryktbara Marsjö-fallet (NJA 1929 s. 130), och en redogörelse för frågans utveckling lämnas i den av professor Stjernberg ledda utredning som resulterade i 1937 års strafflagsändringar berörande bl. a. nödvärnsrätten.2 Ett annat äldre fall som knappast kan anses vägledande i dag är NJA 1903 s. 480, där en arrendator och en ladufogde inte ansågs ha överskridit laga nödvärnsrätt fastän de avlossat pistolskott med allvarliga skador som följd mot "en hop uppretade statkarlar" som förföljt dem med stenkastning när arrendatorn på grund av slagsmål befallt att gårdens höstgille skulle avslutas.
Det är mycket frestande att fortsätta att recensera de refererade rättsfallen. Många frågor inställer sig nämligen när man tar del av referaten. Meningen var ju att den omarbetning av misshandelskapitlet som skedde vid brottsbalkens införande skulle innebära att de s. k. objektiva överskotten slutgiltigt avskaffades. Blev det verkligen så? Beaktar inte domstolarna alltför ofta den uppkomna effekten såsom ett indicium på misshandels far-
lighet så att av denna anledning en större skada leder till ett allvarligare bedömande även om skadan inte är täckt av uppsåt? Och tar domstolarna tillräckligt allvarligt på det s. k. hypotetiska provet vid eventuellt uppsåt? Att sådana frågor inställer sig är ett gott betyg åt förf:s arbete. En rättsfallssamling är ju till för att användas, och det skulle vara värdefullt om den kunde väcka debatt i dessa och liknande frågor. Sin främsta användning kommer den dock säkerligen att få i det dagliga arbetet, där man har behov av att snabbt kunna få tag i prejudikat. Synd bara att den blev så dyr.
Björn Zethrœus