Panträtt vid kredit i checkräkning m. m.
I SvJT 1976 s. 308 f diskuterar professor Karl Olivecrona innebörden av 6 kap. 7 § JB och polemiserar där mot vissa uttalanden av bankdirektör Erik Burling i Ekonomisk revy 1974 s. 97 ff. Burling har bemött Olivecrona i SvJT 1976 s. 548 ff. Där har även Christer Rune gjort ett inlägg och Olivecrona ett bemötande.
Till en början vill jag uppehålla mig vid frågan huruvida Burling har rätt när han åberopar motiven till stöd för sin av Olivecrona kritiserade ståndpunkt. Det kan härvidlag konstateras, att Burling saknat sådant stöd om han verkligen hade uttalat sig så som Olivecrona refererat honom. Enligt Olivecrona skulle Burling ha påstått att man vid kredit i löpande räkning mot säkerhet i pantbrev kunde låta gäldenären utnyttja krediten under kontraktets återstående löptid även om kreditgivaren underrättats om att fastigheten överlåtits. Nu har Burling emellertid endast uttalat, att krediten skulle kunna utnyttjas på nämnda sätt "om fordringens definitiva uppkomst inte längre beror på borgenären", se s. 99 och 100 i a. a.
I en not förklarar Olivecrona, att denna distinktion är förvirrande. Den har emellertid använts av föredragande statsrådet i prop. 1971: 179, när han behandlar 6 kap. 7 § JB. Se NJA II 1972 s. 168 ff. Han anför, att det beträffande kredit i checkräkning och generell pantförskrivning torde vara ställt utom allt tvivel att, i den mån det inte längre beror på borgenären huruvida eller när en fordran kommer till stånd, panträtten kan göras gällande mot förvärvaren oberoende av lagfartsansökan (d. v. s. för ny ägare). Som typexempel kunde nämnas att pantbrevet lämnats som säkerhet för ett garantiåtagande.1 Mera osäkert var rättsläget, om situationen var den att borgenären själv avgjorde om och när huvudfordringen kom tillstånd, såsom ibland var fallet vid kredit i löpande räkning och praktiskt taget alltid vid generell pantförskrivning. Skilda uppfattningar hade här gjortsig gällande.
Föredragande statsrådet fortsätter:
"Från kreditorganisationernas sida har anförts att det från kreditlivets synpunkt ter sig naturligt att säkerheten skall kunna utnyttjas för tillkommande fordringar även i dessa fall intill dess borgenären blivit underrättad om att fastigheten överlåtits. Om det efter överlåtelsen alltjämt är borgenären som avgör huruvida en huvudfordran skall komma till stånd eller ej, bör enligt kreditorganisationernas mening säkerheten inte kunna utnyttjas för denna fordran. Det bör framhållas att i de fall som nu diskuteras har borgenären vid den ursprungliga pantförskrivningen förvissat sig om att upplåtaren är lagfaren ägare. Jag anser för egen del väl förenligt med det vidgade godtrosskyddet enligt 6: 7 att panträttsupplåtelse avseende framtida fordran ges den räckvidd som nu har angetts. Avgörande skulle alltså vara, om borgenären, när det alltjämt är han som avgör huruvida huvudfordringen skall uppkomma eller ej, blivit underrättad om fastighetsöverlåtelsen. Däremot skulle en mellankommande lagfartsansökan inte tillmätas avgörande betydelse. Med hänsyn till att en sådan innebörd av godtrosskyddet ligger inom ramen för den ändrade lydelse som jag föreslår att 6: 7 skall ges, anser jag inte att några ytterligare bestämmelser är behövliga."
Uppenbart är, att föredragande statsrådet på intet sätt tagit tillbaka den inledande tesen att panträtten kunde göras gällande i den mån det inte berodde av borgenären huruvida eller när en fordran kom till stånd. Denna tes är kategorisk och utan någon reservation. Däremot synes departementschefen bekräfta kreditorganisationernas uppfattning att säkerheten inte kan utnyttjas, om det efter underrättelse om överlåtelse av fastigheten alltjämt är borgenären som avgör huruvida en "huvudfordran" skall komma till stånd eller ej. Underrättelse om överlåtelsen var sålunda relevant i sistnämnda fall.
Olivecrona uttalar även, att lagen är otvetydig såtillvida att kreditgivaren inte längre kan vara i god tro när han fått underrättelse om en ägarväxling. Anmärkningen drabbar inte det fallet att bindande panträttsupplåtelse har skett redan före underrättelsen. I så fall är ju senare påkommen ond tro utan betydelse för den aktuella frågan.
Om man tar upp frågan till skärskådande med en något vidare synvinkel, kan till en början understrykas, att det är många slags tillgångar som kan bli föremål för panträtt. Såvitt möjligt bör sådana problem som här berörts bedömas enhetligt. Detta är i och för sig naturligt och dessutom praktiskt påkallat bl. a. av det skälet att olika tillgångar kan läggas som säkerhet för samma risker, eventuellt enligt ett och samma pantavtal. Vidare synes lämpligt att (liksom Rune) även uppmärksamma den situationen att pantbrev blir föremål för utmätning sedan det pantförskrivits. 6 kap. 7 § JB behandlar endast en tvesalasituation, medan frågan om utmätning gäller panthavarens skydd mot fastighetsägarens borgenärer.
I en tvesalasituation gäller i princip att själva pantutfästelsen är bindande enligt vad som framgår av kända rättsfall. Jfr även NJA II 1972 s. 149. Vid konkurrens mellan flera pantutfästelser eller mellan pantutfästelse och överlåtelse av pantobjektet torde i princip prioriteten vara avgörande för företrädet, frånsett godtrosförvärv. I fråga om konkurrens mellan pantsättningar på grund av skilda pantbrev eller mellan överlåtelse av fastighet och pantutfästelse av förra ägaren finns emellertid särskilda regleri JB, särskilt nyssnämnda 6 kap. 7 § JB.
I likhet med Olivecrona finner jag nog talet om villkorliga fordringar en
smula missvisande i förevarande sammanhang. För egen del vill jag betona att pantsättning avser att täcka en viss risk. Jag känner ej till att man hos oss brukar uppställa några särskilda krav på riskens beskaffenhet, ehuru det givetvis kan diskuteras i vad mån specialitetsprincipen kräver att risken ej är alltför obestämd. Att panthavarens risk kan hänföra sig till exempelvis borgen eller garantiförbindelse är klart. Men panthavaren kan också ha gjort andra mera självständiga åtaganden som kan vara betingade på olika sätt och det kan inte vara behövligt att hänga upp spörsmålet på termen villkorlig fordran. Det väsentliga är, att panthavaren åtagit sig eller eljest är utsatt för en risk mot vilken han har velat säkra sig genom panten. För enkelhetens skull talar jag i det följande endast om panthavarens riskåtagande ehuru termen inte språkligt täcker alla hithörande fall.
I 6 kap. 1 § JB talas om att fastighetsägaren vill upplåta panträtt i fastigheten "till säkerhet för fordran" och i samma kap. 2 § talas om att panträtten upplåts genom att fastighetsägaren överlämnar pantbrevet som pant för "fordringen". Enligt min mening finns det inte tillräckliga skäl till antagande att lagstiftaren därmed velat göra avsteg från vad som i allmänhet kan antas gälla om godtagbara ändamål för pantsättning eller från vad som gäller borgens- eller andra garantiförpliktelser. Pant och borgen kan ofta avse att vara säkerheter för ett och samma riskåtagande. Vidare kan pant just åsyfta att skydda den vars riskåtagande består i att han ingått borgen. Kongruens är alltså lämplig. Motsvarande gäller garantiförpliktelse av annat slag.
Som jag ser saken är sålunda själva pantutfästelsen inte genom ordalagen i JB underkastad begränsning till några speciella riskåtaganden från panthavarens sida. Att man velat famna vitt framgår också tydligt av motiven. Ordet fordran kan omfatta alla obligationsrättsliga anspråk (om denna terminologi får användas). Men även familjerättsliga anspråk kan säkerställas genom panträttsupplåtelse, t. ex. rätten till framtida underhåll. Pantsättning kan vidare i princip äga rum till säkerhet för negativa förpliktelser, d. v. s. förpliktelser att underlåta något. I motiven talas också om att avtalat vite kan tas ut ur panten. Man frågar sig vidare om inte panträtt eller åtminstone retentionsrätt också kan upplåtas rent och oförfalskat enbart till säkerhet för utfästelse att inte pantförskriva just det objekt t. ex. pantbrev som det är fråga om.
Orden "fordran" och "fordringen" i 6 kap. 1 och 2 §§ JB kan få en meningsfylld funktion, om de konsekvent hänförs inte till själva ändamålet med pantutfästelsen utan till det rättsanspråk — den sanktion — som det vid pantsättning förefintliga mellanhavandet kan framdeles aktualisera. Eftersom pantbrev lyder på visst penningbelopp bör sanktionen gå ut på pengar eller åtminstone kunna evalveras till pengar. Såvitt jag kan bedöma överensstämmer detta med vad Undén, Svensk sakrätt I 8 uppl. s. 164 ff, uttalar om panträttsbegreppet i allmänhet.
Medan pantutfästelse i princip är bindande för upplåtaren utan tradition och har företräde framför ondtroende förvärvare av pantobjektet blir panträttsförvärvaren inte skyddad mot upplåtarens borgenärer förrän upplåtelsen säkerställts genom tradition. Här bortses från likvärdiga åtgärder. Tydligt är att vid generella pantförskrivningar m. m. skyddet mot borgenärerna kan inträda successivt t. ex. under samarbetet mellan en kreditanstalt och ett företag som förses med likvida medel av den förra.
I 6 kap. 7 § JB, som reglerar ett tvesalafall, talas om att förre ägaren "upplåtit panträtt" i fastigheten, vilket med tillämpning av uttryckssättet i 2 § skulle förutsätta att pantbrev har överlämnats. Här kan framhållas, att det av Burling och Olivecrona diskuterade problemet blir aktuellt vare sig pantbrevet överlämnats före fastighetens försäljning eller under sådana omständigheter efter försäljningen som anges i lagrummet. Det synes tillfyllest att tala om det förra fallet.
Uppenbarligen måste panthavaren i princip vara skyddad för alla ofrånkomliga riskåtaganden som han gjort genom pantavtalet, vare sig fråga är om tvesala eller borgenärsskydd. Räckvidden av denna sats är emellertid inte så självklar.
Vid fastighetsöverlåtelse är huvudregeln att överlåtaren inte får fortsätta att belasta fastigheten. Det kan kanske därför synas ligga nära till hands, att om panthavaren får vetskap om överlåtelsen, han därefter inte bör låta överlåtaren göra uttag på krediträkning utan att förvissa sig om att förvärvaren godtagit det. Och detta alltså även om panthavaren gentemot överlåtaren har reservationslöst förbundit sig att låta honom görauttag på krediträkningen. Panthavaren borde m. a. o. inte medverka till att överlåtaren genom en i förhållande till förvärvaren obehörig rättshandling kränker den senare. Detta problem är gemensamt för alla fall av överlåtelse av pantobjekt, oavsett objektets beskaffenhet. Om betraktelsesättet vore riktigt, borde panthavaren dock rimligen vara skyddad när han inte förfarit culpöst. Det kan bl. a. vara svårt att genast stoppa uttag. (Om köparen fått avräkna hela den utfästa krediten är saken klar men han skall då också så småningom själv svara för beloppet i en eller annan form.)
En annan bedömning kan vara, att panthavaren i den tvesalasituation som uppkommit skulle vara berättigad utgå från att kredithavaren förfarit lojalt vid fastighetsöverlåtelsen och underrättat förvärvaren om villkoren för pantförskrivningen. Han kunde m. a. o. låta kreditgivningen fortgå till dess han får särskild anledning misstänka att förvärvaren av fastigheten blir dragen vid näsan. Med detta betraktelsesätt borde panthavaren, så länge han är i god tro i sist angiven bemärkelse, vara skyddad oavsett om han har möjlighet att avbryta kreditgivningen, nämligen såvitt han håller sig inom pantutfästelsens ram. Att godta en sådan slutsats synes inte så vanskligt eftersom förvärvaren bör känna till att pantbrevet är belånat — i allt fall hardet inte kunnat överlämnas till honom — och förvärvarens risk dessutom alltid är begränsad till pantbrevets belopp jämte tillägg. Panthavaren kan i här diskuterade fall, även om han själv har vissa möjligheter att avbryta kreditgivningen, åberopa en pantutfästelse som föregått fastighetens överlåtelse och därför enligt allmänna tvesalaregler borde ge honom företräde framför en förvärvare av fastigheten som är i ond tro. Eftersom pantbrevet förutsätts vara traderat synes man också kunna tala om "panträttsupplåtelse" enligt JBs terminologi, ehuru upplåtelsen inte före fastighetsöverlåtelsen har utnyttjats till fullo.
Om åter panthavaren inte är i god tro i nämnda bemärkelse, borde han måhända inte godta någon rättshandling från överlåtarens sida som kränker förvärvarens rätt, även om panthavaren gentemot överlåtaren ovillkorligen förbundit sig att fortsätta kreditgivningen.
Jag utgår från att, om panthavaren enligt någotdera av de nu angivna betraktelsesätten är skyldig att respektera fastighetsförvärvarens intresse,
någon påföljd inte kan göras gällande mot honom därför att han frångår sin kreditutfästelse.
Ett tredje betraktelsesätt — vilket såvitt jag förstår har anlagts av föredragande statsrådet, minst tre ledamöter av lagrådet och lagutskottet — är att panthavaren, om han mot överlåtaren förbundit sig att ge viss kredit, inte behöver bekymra sig om överlåtelsen av fastigheten. (Denna ståndpunkt utgår tydligen från att lyftningsrätten inte genom fastighetsöverlåtelsen övergår till förvärvaren av fastigheten.) En öppen fråga är, om det sagda avsetts skola gälla även om panthavaren — alldeles frånsett fastighetsöverlåtelsen — har viss möjlighet att frångå sin kreditutfästelse men inte anser sakliga skäl föreligga därtill. Troligen får man tolka motivuttalandena så, att panthavaren är skyddad även om han har sådan möjlighet och alltså inte är alldeles ovillkorligen bunden i kreditavtalet. Lagberedningen har (som Rune påpekat) i motiven till UB anslutit sig till ståndpunkten att bl. a. pantsättning till säkerhet för checkräkningskredit till visst högsta belopp skall respekteras av den nye ägaren, om det inte beror av panthavaren huruvida eller när definitiv fordran uppkommer. Å andra sidan ger uttalandena ej något stöd för att pantförskrivning skulle vara bindande mot den nye fastighetsägaren även om det är panthavaren som fritt bestämmer huruvida han skall ikläda sig en ny risk och han känner till eller bort känna till överlåtelsen av fastigheten. Oavsett att olika tolkningsalternativ är tänkbara synes man böra hålla sig till de officiella motivuttalandena.
Det fallet att fastigheten överlåts bör jämföras med utmätning. Om lös pant eller pantbrev tas i mät, får ägaren inte försämra utmätningssökandens rätt genom dispositioner över panten. Det förefaller mig antagligt att detta förbud gäller även mot uttag på krediträkning som skulle belasta pantsatt och därefter utmätt pantbrev.2 När pantbrev tas i mät, denuntieras panthavaren, se 91 a § UL, men panthavaren kan ha kommit i ond tro tidigare. Vid uttag som skett innan panthavaren kom i ond tro bör denne vara skyddad. Vid konkurs mister ägaren behörighet att göra uttag som belastar konkursboets egendom inkl. pantbrev, jfr dock numera 21 § KL.
Olivecrona har hänvisat till reglerna om exekution i fast egendom. Jag anser inte att man av dessa regler kan — s. a. s. baklänges — sluta sig till vad pantutfästelsen kan innehålla. I övrigt kan nämnas, att vid fastighetsexekutionen kan åtgärd efter sakägarförteckningens upprättande inte höja belastningen på fastigheten till nackdel för innehavare av pantbrev med sämre rätt m. fl. Om pantbrev redan är pantförskrivet för en risk som kan aktualiseras efter fastighetsexekutionen, skall emellertid borgenärens eventuella blivande anspråk föranleda att pantbrevets belopp reserveras, ev. med visst tillägg. 26 § tredje st. fastighetsförsäljningslagen måste då vara tillämplig, analogivis om man inte vill tala om villkorlig fordran. Har pantbrev tagits i mät, kan på grund av vad nyss sagts en tidigare tidpunkt (vanligen denuntiationen) vara avgörande i förhållande till utmätningssökanden.
Gösta Walin