736 E. O. HolmVidga franchisebegreppet — några synpunkter på ett färskt rättsområde

 

I en intressant översiktsartikel i SvJT 1976 s. 227 ff presenterar Stig Sohlberg ett hittills föga penetrerat rättsområde i Sverige, nämligen franchise. För en läsare med viss erfarenhet av några speciella distributions- och serviceformer kan det måhända finnas anledning att knyta några smärre kommentarer till denna framställning.
    Till en början några ord om definitionsproblemen. Termen franchising är i och för sig icke helt entydig. I Sohlbergs artikel förutsätts en sådan "exakt" definition föreligga men det förtjänar kanske att erinras om att i exempelvis amerikanska affärssammanhang karakteriserar man ofta bilhandeln som ett franchisingsystem. Denna har med sin selektiva distribution många likheter med franchising eftersom det ju till övervägande delen rör sig om enskilt ägda detaljist- och serviceföretag som utåt mot kundkretsen framträder enhetligt som exempelvis Volvo-, Saab-, Ford- eller Fiat-återförsäljare. Detta påpekas ju också av Sohlberg. Definitionens krav att olika typer av service- och samordningsfunktioner skall fullgöras av franchisegivaren är här också i högsta grad uppfyllt. Att hålla hårt på ett teoretiskt exakt definitionsbegrepp där man exempelvis skulle kräva att marknadsföringsnamnet skall vara exakt lika hos alla "franchisetagarna" är väl inte särskilt fruktbart. Det är i stället de marknadsföringsmässiga, företagsekonomiska och juridiska spelreglerna som har det största intresset. ICA-organisationen är ett annat exempel på ett inhemskt distributions- och servicenät som bör inrymmas i franchisingdebatten.
    Författaren uttrycker den förhoppningen att franchising kan komma att bidra till att "hålla vid liv en blomstrande småföretagsamhet i Sverige som på andra håll". Om man använder den strikta definition som författaren givit uttryck för finns det nog anledning att vara starkt tveksam till framtidsutsikterna. Om man däremot menar olika typer av horisontell och vertikal samverkan mellan fackkedjor, samarbete i olika distributionsled, både på områdena handel och service, är möjligheterna betydligt större. Det vill nog till att man breddar debatten till att inte enbart avse den av Sohlberg valda exakta definitionen av franchisebegreppet och att man i stället anpassar den till våra svenska marknadsrealiteter.
    Att det föreligger strukturella problem för egenföretagandet i vårt land är knappast någon nyhet. Problemen har till övervägande del kommit att drabba detaljist- och serviceföretag.
    Detta har flera orsaker. För det första finns i den allmänna samhällsutvecklingen en stark koncentrationstendens. Vidare har olika typer av arbetsgivaravgifter etc. starkt drabbat personalintensiv verksamhet. Slutligen har samhällets svala och ofta dogmatiskt negativa inställning till registrerings- och kontrollsystem givit en helt okontrollerbar och omfattande undervegetation av irreguljära företag möjligheter att florera i flera viktiga branscher.
    De angivna problemen kan angripas via olika juridiska och administrativa remedier.
    Först av allt krävs en modern kontroll- och registreringslagstiftning som inte får sammanblandas med auktorisation eftersom det enbart rör sig om att ge samhället ett profylaktiskt vapen att någorlunda effektivt tillse att samhällets redan nu uppställda krav verkligen blir uppfyllda.

 

Vidga franchisebegreppet 737    En annan viktig infallsvinkel är näringsfrihetslagstiftningen. Vår konkurrensbegränsningslagstiftning från 1950-talet är f. n. under förutsättningslös utredning. De olika samverkansformer som efter hand framväxer i näringslivet måste också uppmärksammas i detta reformarbete. Den nuvarande svenska konkurrensbegränsningsrätten fäster enligt mångas uppfattning alltför stor vikt vid priset som konkurrensfaktor. Element som sortimentsbredd, tillgänglighet, servicekapacitet etc. torde i många typsituationer vara betydligt mer relevanta för stora konsumentgrupper än ofta marginella prisskillnader. Det behövs en bredare målsättning. Endimensionell samhällsövervakning medför risker för endimensionell opinionsbildning. Man kanske rent av skulle kunna se på frågan om prissamverkan inom service- och handelskedjor på ett mindre skeptiskt sätt än hittills? Det kan vara ett verksamt sätt att bibehålla en ur allmän samhällssynpunkt önskvärd decentralisering av näringsverksamheten. Enligt direktiven till konkurrensutredningen skall denna i sitt arbete icke enbart se till en konkurrensbegränsande åtgärds kortsiktiga utan fastmer till dess långsiktiga effekter ur konsumentsynpunkt. De senaste årens konsumentpolitiska lagstiftningsarbete ger belägg för att denna utvecklingslinje är både trolig och önskvärd.

 

    Som en tredje viktig reformväg återstår att något beröra den civilrättsliga skyddslagstiftningen. Denna har hittills i allt väsentligt kommit att avse privatkonsumenter som enda skyddsobjekt fastän ju en tvättinrättningsinnehavare som köper en skrivmaskin för sin rörelse kan ha lika stort behov av "konsumentskydd" som en privatförbrukare. Man kan här jämföra med internationell utveckling bl. a. i Frankrike och Förbundsrepubliken Tyskland. Dessa frågor har nyligen berörts av Ulf Bernitz i "Svensk rätt i omvandling — studier tillägnade Hilding Eek, Seve Ljungman, Folke Schmidt", s. 70 f. En hårdhänt kategorisering av rättssubjekten ter sig väl för övrigt olycklig åtminstone i ett längre perspektiv. Konsumentpolitiken måste ofrånkomligen ge en betydande reflex in på de kommersiella relationsmönstren. Utan välavvägd näringsrätt åstadkoms inget helt effektivt konsumentskydd.

 

    Hur man än utformar franchisesystemet måste det emellertid kombineras med direkta skyddsåtgärder bl. a. avseende standardvillkor. Detta finns det också nu möjligheter till sedan den nya generalklausulen i avtalslagen,s om ju baseras på ett betänkande från generalklausulutredningen, har trätt i kraft den 1 juli 1976. Enligt denna nya generalklausul (AvtL 36 §) kan ett avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende "om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt". Och vidare: "Vid prövning enligt första stycket skall särskild hänsyn tagas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet."

 

    Vid tolkningen skall särskild hänsyn tas till konsumenternas behov avskydd men de ökade jämkningsmöjligheterna som införs skall också gälla utanför konsumentområdet även om något större försiktighet här kan bli aktuell. Motiven för avgränsningen av generalklausulens tillämpning utanför konsumentförhållandena finns redovisade i prop. 1975/1976: 81 bl. a. på s. 104 där man berör det förhållandet att en mindre rörelseidkare för att överhuvudtaget få till stånd ett avtal kan vara nödsakad att acceptera

 

47—Svensk Juristtidning 1976

 

738 Vidga franchisebegreppetoförmånliga villkor som ställs upp av motparten. Längre fram konstaterar föredragande statsrådet:

 

"Som jag tidigare har framhållit torde förhållandet mellan olika näringsidkare i vissa fall förete sådana likheter med förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter att det är naturligt att låta den konsumenträttsliga lagstiftningen, t. ex. konsumentköplagen, utöva inflytande även på avtal utanför konsumentområdet." (prop. s. 122).

 

    I propositionen understryks också att det med tanke på domstolarnas hittillsvarande restriktiva tolkning av de tidigare generalklausulerna finns anledning att "understryka att den nya generalklausulen ger anledning till en ny attityd i hithörande frågor från domstolarnas sida" (prop. s. 109).
    Eftersom den civilrättsliga generalklausulen till stor del kommer att inriktas på olika former av standardavtal finns det all anledning att vid en bedömning av olika franchisingsystem även ventilera de rättsliga möjligheter som finns att åstadkomma rimliga kontraktsförhållanden mellan de olika leden i distributions- och servicekedjan.
    Genom ändringar i kommissionslagen från 1974 har vissa skyddsregler införts i samband med upphörandet av kommissionärens uppdrag. Ändringarna gäller bl. a. en minimering av uppsägningstiderna (50 §) och rätt att i skälig omfattning erhålla ersättning för förluster för investeringar som gjorts för uppdraget "efter överenskommelse eller i samförstånd med kommittenten" (52 §). Även om kommissionslagens tillämpningsområde är avgränsat har dock i förarbetena klarlagts att det skall finnas utrymme för analog tolkning in på andra rättsområden. Denna hittills föga uppmärksammade lagstiftning kompletterar på ett intressant sätt den nya generalklausulen i avtalslagen.
    De senaste årens marknadsrättsliga utveckling har aktualiserat en del viktiga avgränsningsfrågor mellan de olika lagsystemen. En av dessa gäller avtalsvillkoren näringsidkare emellan som i många fall kan aktualiseras både genom konkurrensbegränsningslagen och genom den nya generalklausulen. En annan gäller relationerna mellan exempelvis marknadsföringslagen och korresponderande civilrättslig lagstiftning av typ konsumentköplagen. Här återstår fortfarande många frågor för rättsvetenskapen.
    I amerikansk näringspolitisk debatt har begreppet "small business protection" länge utgjort en viktig realitet som även återspeglar sig i lagstiftningsarbetet. En liknande utveckling torde vara att vänta även hos oss. Det är därvid sannolikt att statsmakterna får anledning att genom framsynt näringslagstiftning verka för bibehållandet av en decentraliserad samhällsekonomi. Härför erfordras emellertid inte bara ett måhända för många ovant nytänkande i sak utan också en utökad praktisk samverkan mellan lagstiftaren, konsumenterna och näringsidkarna.

E. O. Holm