Två rembursrättsfall

 

Allmänt
Rembursrättsliga tvister är sällsynta i skandinavisk rättspraxis. Internationellt är emellertid antalet rättsfall inom detta område mera omfattande. Här skall refereras och något diskuteras ett par rättsfall, som bör ha ett visst intresse även för en svensk läsare, dels ett mål avdömt 1974 av Nederländernas högsta domstol, dels ett annat avdömt 1971 av Cour de Cassation i Libanon.
    Det är viktigt att slå fast, att rembursen är föremål för särskild rättslig reglering endast i några få rättssystem.1 De bestämmelser, som är de centrala i fråga om remburser är internationella Handelskammarens enhetliga regler av 1974 (tidigare 1962) angående remburser.2 Dessa har en tämligen enastående juridisk genomslagskraft. De saknar formell konventions och lagkaraktär men synes ha avsevärt större stadga än "normala" standardvillkor. Detta hänger samman med att remburstransaktionen sker via banker och att rembursreglerna verkligen fått världsvid spridning.
    Rembursen kan närmast ses som en mekanism, varigenom utväxlingen säkras av två prestationer via en bank. Den ena prestationen utgörs härvid i slutändan av pengar. Remburstransaktionen innefattar ett flertal relationer: mellan köparen och öppningsbank, mellan öppningsbank och aviserings- eller bekräftelsebank och mellan aviserings-/bekräftelsebank och säljaren. Härvid uppkommer emellertid även andra relationer. Relationen mellan den som ger banken uppdrag att utställa rembursen och den som är förmånstagare (beneficient) är således samtidigt (i normalfallet) relationen mellan säljare och köpare. I denna senare relation är köpavtalet basen, men rembursen framstår som ett nödvändigt komplement. Ändå föreskrivs, att "En remburs är till sin natur en transaktion som är fristående från de köpe- eller andra avtal, vilka kan ligga till grund för rembursen, och bankerna är på intet sätt berörda eller bundna av sådana avtal".3

 

1 Sådan lagstiftning har genomförts i exempelvis Grekland, Honduras, Italien, Mexico och USA. Vad gäller USA har rembursen reglerats i Uniform Commercial Code (UCC) art. 5, vilken ju inte formellt är att betrakta som lagstiftning. De flesta delstater har beträffande remburser infört lagstiftning som inte nämnvärt skiljer sig från UCC. Undantag är New York och Kalifornien. I den förra gäller UCC endast när de enhetliga rembursreglerna inte helt eller delvis är tillämpliga på rembursen. Se Angersbach, Beiträge zum Institut des Dokumentenakkreditivs, Diss. Würzburg 1965, s. 7 ff., Kozolchyk, Commercial letters of credit in the Americas, New York m. fl. 1966, s. 44 ff., Mentschikoff, Letters of credit. The need for uniform legislation, 23 University of Chicago Law Review s. 571 ff.

2 Den revision som företagits senast tar i första hand sikte på att rembursreglerna skall anpassas till de moderna dokumentförhållandena vid internationella transporter.

3 Enhetliga rembursreglerna, punkt c i Allmänna bestämmelser och definitioner. Detta förhållande understryks också i art. 8, där det sägs att "all parties concerned deal in documents and not in goods". 

740 Lars Gorton    Rembursreglerna syftar i huvudsak till reglering av relationerna mellan banken och rembursparterna. De innebär en omfattande om än inte fullständig reglering av dessa relationer. Åtskilliga tvister under remburstransaktionen rör tolkningen av rembursreglerna i förhållande till de individuella instruktionerna, men därutöver kan en spänning uppkomma mellan rembursreglerna och nationell rätt. Detta gäller naturligtvis inte minst sakrättsliga frågeställningar i anledning av rembursen.

 

Det nederländska rättsfallet
Dieleman v. African Continental Bank, Lagos, Nigeria rör frågan om öppningsbankens ersättningsskyldighet gentemot köparen (uppdragsgivaren).
    I början av 1968 öppnade Amsterdam-Rotterdam Bank NV, Rotterdam, två remburser om Nig. £ 16 790 (ökat belopp) resp. 8 316 för räkning Dielemans Graanhandel till förmån för Ukwatar Trading Enterprises, Lagos, Nigeria, avseende kopraskeppningar från Nigeria till Holland. I rembursen krävdes bl. a. presentation av vikt- och kvalitetscertifikat "issued by a well known sworn superintendence company". Remburserna bekräftades av African Continental Bank i Lagos och aviserades till Ukwatar. Remburserna var betalbara i Nigeria. Tidigt i maj 1968 betalade African Bank£ 8 019 till Ukwatar mot dokument, som utvisade att 100 ton kopra skeppats med fartyget "Senegalkust" och även innefattade ett vikt- och kvalitetscertifikat utfärdat av Timson & Timsons (W. A.) Ltd. (Superintending and Sampling Company) i Lagos. Certifikatet utvisade dock inte huruvida Timson & Timsons var svurna, och detta påpekades inte av African Bank, när denna begärde betalning av Amsterdam Bank. Den senare banken upptäckte emellertid förhållandet vid undersökning av dokumenten och gjorde köparen uppmärksam därpå. Dieleman bemyndigade ändå banken att motta dokumenten, varefter Amsterdam Bank betalade African Bank. Däremot vägrade Amsterdam Bank att betala mot liknande dokument för de senare remburserna om £ 8 019 resp. 8 316.
    Från "Senegalkust" lossades i stället för 100 ton kopra endast 61,7 ton, och Dieleman tillerkändes £ 4 028/16/3 i ersättning från London Copra Association. Vidare vidtog Dieleman rättsliga åtgärder, varvid den nederländska domstolen fann, att Ukwatar gjort sig skyldig till kontraktsbrott.
    En förfrågan via den nederländska ambassaden i Lagos gav vid handen, att Mr. Ukwatar var okänd i bank- och affärskretsar i Lagos, och beträffande Timson & Timsons visade det sig, att det fanns en bankuppgift, som rekommenderade den allra största försiktighet vid alla mellanhavanden med denna firma. Vidare befanns Timson & Timsons vara svartlistade av Nigerian Federal Ministry of Trade.
    Dieleman stämde African Bank på den grunden, att banken godtagit dokument, som inte var i överensstämmelse med rembursvillkoren, vilket utgjorde fel eller försummelse av banken i dess egenskap av underuppdragstagare eller åtminstone utomkontraktuellt. Dieleman fixerade sitt krav till Hfl. 75 890, omfattande bl. a. utebliven vinst och utebliven betalning. Genom tredskodom tillerkändes Dieleman den begärda ersättningen.
    African Bank överklagade och bestred, att skadorna var en direkt följd av att banken godtagit dokumenten. Vidare bestreds, att banken var Dielemans underuppdragstagare, eftersom en kontraktuell relation fanns endast mellan Dieleman och Amsterdam Bank. Betalningen av remburserna och

 

Två rembursrättsfall 741det sätt på vilket betalningen skedde borde ej betraktas som ett förhållande mellan African Bank och Dieleman utan som en relation för det första mellan banken och Ukwatar, för det andra mellan African Bank och Amsterdam Bank och för det tredje mellan Amsterdam Bank och Dieleman. Vidare, menade African Bank, hade Dieleman godtagit dokumenten med avseende på skeppningen med "Senegalkust", medan betalning ej erlagtsför de övriga skeppningarna.
    Enligt Dieleman hade remburserna öppnats för betalning mot specificerade dokument jämlikt de enhetliga rembursreglerna 1962. African Bank hade åsidosatt sin undersökningsskyldighet och Dieleman kunde inte läggas till last, att han godtagit dokumenten, eftersom han förlitat sig på att African Bank gjort den nödvändiga undersökningen av dessa. Den inträffade ekonomiska skadan måste vidare betraktas som en direkt följd av African Banks vårdslöshet, då banken känt till eller bort känna till, att Timson & Timsons inte var "a well known, sworn superintendence company". Om African Bank inte godtagit och vidarebefordrat dokumenten skulle Dieleman inte behövt betala köpeskilling och frakt och skulle följaktligen inte ha lidit någon skada.
    Dieleman menade vidare, att de individuella kontrakten mellan a) Dieleman och Amsterdam Bank, b) Amsterdam Bank och African Bank och c) African Bank och Ukwatar var nära förbundna med varandra och tillsammans utgjorde den juridiska konstruktion, som är känd som en oåterkallelig, bekräftad remburs. Dieleman framhöll också, att en juridisk relation uppstod mellan de båda bankerna och Dieleman, då African Bank godtog och följde instruktionerna från Amsterdam Bank. Förpliktelsen i art. 7 i rembursreglerna åvilade nämligen African Bank inte bara gentemot Amsterdam Bank utan även gentemot Dieleman. Skulle ett kontraktsrättsligt förhållande saknas mellan African Bank och Dieleman måste bankens vårdslöshet i varje fall vara ersättningsgrundande utom kontrakt.
    I African Banks plädering framfördes bl. a. följande argument: Enligtart. 7 i rembursreglerna har banken skyldighet att iaktta noggrannhet vid undersökningen av dokumentens yttre överensstämmelse med villkoren i rembursen. Certifikatet utvisade varken att Timson & Timsons var svurna vägare eller att de inte var det. Banken bestred i varje fall att den kände till eller kunde känna till, att Timson & Timsons inte skulle vara svurna. Art. 9 befriar banken från ansvar för vissa felaktigheter i dokumenten. Ifall banken godtar oegentliga dokument, är konsekvensen att det till Ukwatar utbetalade beloppet inte kan utkrävas av Dieleman. De skador som uppstått för Dieleman är inte resultatet av att banken godtagit och vidaresänt oegentliga dokument utan beror på felaktig uppfyllelse från Ukwatar. Av punkt c i Allmänna bestämmelser jämte art. 8 framgår, att betalning mot oegentliga dokument sker på bankens risk, men därigenom skapas inte någon särskild skyldighet att ersätta köparen, som ju kan vägra att ta emot dokumenten och därmed underlåta att gottgöra banken. Skadorna är inte en direkt följd av att banken godtagit oegentliga dokument, eftersom en vägran att ta emot dokumenten inte skulle ha medfört någon ändring beträffande Ukwatars prestation. Dieleman godtog dokumenten avseende skeppningen med Senegalkust trots att Amsterdam Bank gjort honom uppmärksam på oegentligheten.
    Den domstol, som därefter avgjorde målet, godtog Dielemans uppfattning, att Amsterdam Bank var Dielemans uppdragstagare och African Bank

 

742 Lars Gortondennes underuppdragstagare. Domstolen fann vidare, att African Bank lämnat en felaktig prestation genom att godta certifikat, som inte utvisade, att Timson & Timsons var svurna vägare, och att Dieleman inte gått förlustig sitt anspråk mot African Bank. Undersökningen av dokumenten hade överlämnats till African Bank, och Dieleman hade rätt att förutsätta, att undersökningen av dokumenten gjordes så noggrant, att han inte själv behövde företa någon ny kontroll. Beträffande frågan om Timson & Timsons var svurna synes domstolen ha menat, att African Bank kände till det rätta förhållandet. Dieleman medgavs ej rätt till ersättning för utebliven handelsvinst, eftersom domstolen inte delade uppfattningen, att Ukwatars prestation skulle ha förbättrats, om African Bank vägrat betalning under rembursen. Avslutningsvis menade domstolen, att African Bank fortfarande hade rätt att visa, att Timson & Timsons var svurna vägare. Sådan bevisning förebragtes inte, men domen överklagades av African Bank, utan att Nederländernas högsta domstol fann skäl att göra någon ändring.
    Fallet kan leda till flera olika frågor, som hänger samman med de olika relationerna mellan öppningsbanken, bekräftelsebanken och köparen. Här avstår jag från att försöka juridiskt klassificera rembursen.4 Det är naturligtvis väsentligt att bestämma bankens skyldigheter enligt rembursreglerna och hur långt ansvarsbefrielsen sträcker sig. Därvid aktualiseras också spörsmålet om vad slags relation som föreligger mellan öppningsbanken och köparen. Vidare bör också frågan om bankens ersättningsskyldighet diskuteras något.

 

Aktuella bestämmelser i rembursreglerna
I fallet har hänvisning gjorts till vissa bestämmelser i de enhetliga rembursreglerna. Enligt punkten c i "allmänna bestämmelser och definitioner" är en remburs "till sin natur en transaktion som är fristående från de köpe eller andra avtal vilka kan ligga till grund för rembursen, och bankerna är på intet sätt berörda eller bundna av sådana avtal". I punkten d påpekas vikten av att "Rembursinstruktionerna och själva remburserna skall vara fullständiga och entydiga". Skulle instruktionerna till banken vara oklara eller ofullständiga har banken enligt art. 6 rätt "att lämna beneficienten preliminär underrättelse om rembursen enbart för kännedom och utan ansvar".
    Enligt art. 7 har banken skyldighet att med "skälig omsorg granska alla dokument för att förvissa sig om att de vid påseende förefaller överensstämma med rembursens bestämmelser och villkor". Art. 9 befriar banken från ansvar "om ett dokument befinnes vara behäftat med formfel, ofullständigt, materiellt oriktigt, falskt eller förfalskat eller eljest sakna rättslig giltighet eller rättsligt bevisvärde". Vidare har banken ej ansvar för olika "personers åtgärder och/eller försummelser, fullgörande av sina förpliktelser, redlighet, solvens eller anseende".

 

4 Nationella rättsordningar har i varierande grad haft svårigheter att inpassa remburstransaktionen i sitt rättssystem. I anglo-amerikansk rätt vållar "the doctrines of consideration" resp. "privity of contract" de principiella problemen, Ellinger, Documentary letters of credit, Singapore 1970, s. 39 ff. I tysk rätt synes man i allmänhet betrakta den oåterkalleliga rembursen som ett "abstraktes Schuldversprechen", jfr Krebs, Das Akkreditivgeschäft unter besonderer Berücksichtigung der oberstgerichtlichen Rechtsprechung, Erlangen 1928 s. 24 f. I Sverige klassificerar Lögdberg, Spörsmål angående rembours, Uppsala 1950 s. 49, rembursen som kommission i vidsträckt bemärkelse. 

Två rembursrättsfall 743Relationerna i remburstransaktionen
Remburstransaktionen baserar sig oftast på ett köpavtal. Grundrelationen är alltså relationen mellan säljare och köpare, även om själva rembursen enligt rembursreglerna till sin natur är en från köpet helt skild transaktion. Föreskriver köpavtalet, att remburs skall öppnas, är köparen skyldig se till att detta sker. Rembursklausulen kan ses bl. a. som ett slags betalningsbestämmelse, alltså en central bestämmelse i köpavtalet. Remburstransaktionen är sålunda även den, genom en särskild juridisk konstruktion, ett förhållande mellan köpare och säljare, där köparen är den, som låter öppna rembursen till säljarens (beneficientens) förmån.
    Köparen uppdrar åt öppningsbanken ("sin" bank) att öppna remburs till förmån för säljaren. Öppningsbanken använder sig regelbundet av en bank på säljarens ort för att underrätta (avisera) säljaren om att rembursen öppnats och uppdrar, om så är bestämt i köpavtalet, åt aviseringsbanken att även bekräfta rembursen. Relationen mellan köparen och öppningsbanken är uppenbarligen av kontraktsrättslig art, även om olika rättssystem klassificerat remburstransaktionen på skiftande sätt. Även mellan öppningsbanken och aviserings-/bekräftelsebanken föreligger en avtalsrelation. Det synes även uppenbart, att aviseringsbanken uppträder för öppningsbankens räkning. Ifall särskild bekräftelse begärs sker detta för att säljaren skall få ytterligare säkerhet genom bekräftelsebankens självständiga betalningsförpliktelse. Härigenom upphör emellertid inte öppningsbankens betalningsförpliktelse gentemot säljaren. Tanken bakom rembursen är, att säljaren får en säkerhet i bankens (bankernas) självständiga betalningsförpliktelse, medan köparen får det skyddet att banken skall göra en noggrann kontroll av dokumenten.
    Genom betalningsförpliktelserna förefaller det också klart, att det föreligger en kontraktuell relation mellan bankerna och säljaren (beneficienten). Att aviserings-/bekräftelsebanken kommer in i bilden synes mig mot bakgrund av rembursens konstruktion kunna föranleda, att kontraktsrelationen upphör. Hur relationen juridiskt skall betecknas torde i svensk rätt numera i vissa fall ha mindre praktisk betydelse med tanke på att ur skadeståndssynpunkt skillnaden mellan en kontraktsrättslig och en utomkontraktuell relation till en del utsuddats genom skadeståndslagen.
    Enligt African Bank beror skadan inte på att oegentliga dokument godtagits och vidaresänts utan på felaktig uppfyllelse från säljaren. Detta påstående är ju i och för sig korrekt, på så sätt att en skada i detta sammanhang normalt måste hänföras till det bakomliggande förhållandet. Ändå torde argumentet inte vara särskilt bärkraftigt med tanke på att frågan gäller huruvida banken iakttagit tillräcklig omsorg vid undersökningen av dokumenten. En noggrann undersökning av dokumenten är ju köparens enda säkerhet under rembursen.
    Man kan då fråga sig dels vad köparens godtagande av dokumenten innebär dels också vad rembursreglerna uttalar beträffande särskild skadeståndsskyldighet.

 

Bankens förpliktelser och ansvar
Bankens uppgifter är som nämnts att göra en utbetalning av rembursbeloppet samt att företa en granskning av dokumenten i enlighet med villkoren i rembursen. Detta innebär, att banken noggrant måste följa instruktio-

 

744 Lars Gortonnerna i rembursen, vilket också framgår av rembursreglerna. Utöver de redan tidigare nämnda reglerna bör i sammanhanget uppmärksammas art. 12, som anger vissa riktlinjer för bedömningen av biträdande banker.
    Utgångspunkten i relationen mellan öppnings-/bekräftelsebanken och köparen är att köparen kan vägra godta de dokument som säljaren överlämnar. Har banken företagit utbetalning mot dokumenten, trots att dokumenten inte är helt i sin ordning kan köparens vägran att lösa dokumenten leda till att banken tvingas att på något sätt försöka få ut beloppet av säljaren. Denna rätt att vägra gottgörelse framstår ofta som en primär sanktion.
    Rembursreglerna innehåller inga särskilda regler om ersättningsskyldighet eller beräkning av skadeståndsbeloppet med undantag av art. 12. Bankens ersättningsskyldighet måste således bedömas med utgångspunkt bl. a. i bankens förpliktelser och ansvarbefrielser enligt rembursreglerna. Som konstaterats framstår dock ersättningsskyldigheten som sekundär i förhållande till rätten att vägra lösa dokumenten. Detta kan dock inte tas till intäkt för att banken helt skulle sakna ersättningsskyldighet utöver de ramar som anges i art. 12. Att en sådan ersättningsskyldighet för banken kan förekomma framgår också i litteraturen.5
    Vad kan då sägas ligga i kravet på användande av "skälig omsorg" vid undersökningen av dokumenten i samband med detta fall? Tvisten rör sig här kring frågan vad som kunde krävas av banken med hänsyn till kravet på ett särskilt certifikat "issued by a well known sworn superintendence company". Rembursreglerna säger i art. 14, 2 st.:6 "Begrepp som 'förstklassig', 'välkänd', 'kompetent' eller liknande skall inte användas för att beskriva någon som skall utfärda dokument, som föreskrivits i en remburs. Om så ändå sker kommer bankerna att godta dokumentet som det presenteras." I enlighet med art. 7 måste banken dock företa en undersökning av de faktiska omständigheterna i förhållande till dokumenten. Domstolen har ju också medgivit African Bank en rätt att visa, att Timson & Timsons verkligen var svurna. Man skulle möjligen kunna ifrågasätta bankens goda tro beträffande Timson & Timsons med tanke på deras etablerat dåliga rykte.

 

Slutsatser
Beträffande frågan om talan kan riktas av köparen direkt mot aviseringsbanken synes det mig mot bakgrund av vad ovan sagts orimligt, att en sådan rätt inte skulle föreligga. Banken har en förpliktelse att iaktta noggrannhet vid undersökningen av dokumenten. Ledning för bedömningen av en eventuell ersättningsskyldighet får då hämtas från skilda håll. En utgångspunkt torde vara, att banken i och för sig har ett culpaansvar med möjlighet att friskriva sig inom ramen för allmänna skadeståndsrättsliga principer. Därutöver torde andra regler, t. ex. om adekvat kausalitet, bli tillämpliga.
    I det aktuella fallet har felaktigheten upptäckts av öppningsbanken som uppmärksammat köparen härpå.7 Köparen har emellertid bestämt sig för att godta dokumenten i förlitan på att den av aviseringsbanken gjorda

 

5 Jfr Kozolchyk s. 245. Beträffande frågan om banken har någon regressrätt gentemot säljaren ifall felaktiga dokument godtagits se bl. a. Ellinger s. 200 ff.

6 I 1962 års version art. 13, 2 st.

7 Det bör uppmärksammas, att remburstransaktionen i hög grad bygger på information och kommunikation mellan parterna. 

Två rembursrättsfall 745undersökningen är tillräcklig. Har köparen upptäckt en av öppningsbanken icke uppmärksammad felaktighet är konsekvensen att köparen kan vägra lösa dokumenten. Därigenom skulle han ha undvikit att lida någon skada på grund av bankens åtgärder.
    I detta fall har köparen haft en möjlighet att undgå "skadan i remburstransaktionen" i samband med öppningsbankens påpekande. Köparen har dock bestämt sig för att godta dokumenten. Enligt köparen har detta emellertid skett i förlitan på aviseringsbankens undersökning, som i efterhand visat sig inte vara tillräcklig.8 Å ena sidan skulle man då kunna säga att en otillräcklig undersökning måste leda till ersättningsskyldighet för banken — i synnerhet med tanke på att köparen skulle ha kunnat vägra lösa dokumenten. Å andra sidan kan det argumentet framföras, att köparen haft en möjlighet att vägra lösa men bestämt sig för att godta dokumenten utan reservation. Det förefaller inte rimligt att köparen ges en möjlighet att "chansa", nämligen såtillvida att om det visar sig vara fel på godset så kvarstår ju i alla fall en ersättningsrätt gentemot banken. Samtidigt vore det orimligt att tilllämpa en sådan princip undantagslöst.
    I synnerhet med tanke på att det vore lätt för köparen att i den här aktuella situationen göra en förfrågan hos öppningsbanken beträffande den företagna undersökningen ställer jag mig tveksam till domstolens bedömning, även om den i vissa avseenden vilar på god grund.9

 

Det libanesiska fallet
Státni Banka Ceskoslovenska v. Arab Bank Ltd., Beyrouth med Etablissements C. Fakhoury, Beyrouth, som intervenient rör frågan om innebörden i och tolkningen av vissa uttryck i lämnade instruktioner.
    Den 12 december 1963 underrättade Arab Bank Ltd. enligt instruktioner från Etablissements C. Fakhoury, genom Státni Banka Ceskoslovenska, Prag, om att den öppnat remburs till förmån för Koospol Foreign Trade Corporation, Prag. Telegramunderrättelsen följdes av ett skriftligt meddelande samma dag, varigenom pragbanken uppmanades att avisera beneficienten om att Arab Bank till dess förmån öppnat en oåterkallelig, transferabel och delbar remburs om £ 190 000 (5 % mer eller mindre). Rembursen skulle vara giltig i Tjeckoslovakien till den 13 mars 1964 och tillgänglig för lyftning mot beneficientens sikttrattor samt dokument, som särskilt markerats i rembursen. Dokumenten skulle utvisa skeppning av ca " 2 000 metrictons (5 % more or less) Czechoslovak White Refined Sugar Crystal Normal Polarization Minimum 99,8 %" packat i "new single jute bags of 100 kilos net at the price of £ 95/00/0 per metric ton C & F Liner Beirut, Zone Franche in transit . . . loading during February 1964 by steamer from Rijekato Beirut . . . trans-shipment not allowed".
    Rembursbrevet innehöll förutom den vanliga texten bl. a. följande: 

"N. B.

 1) XXXX

 2) Date of sailing and Carrying Steamer to be nominated by Shippers telegraphically to Openers.

 

8 Av referatet framgår inte med önskvärd tydlighet om här avsedd undersökning gäller endast de dokument som köparen på särskild förfrågan godtog.

9 Även mot bakgrund av art. 14. 2 har jag svårt att reservationslöst godta domslutet. 

3) Partial Shipment permitted (preferably in one shipment).

4) All drafts drawn under this credit must be marked: (drawn under Arab Bank Ltd., L/C No. B 63/1678 dated 12/12/1963)."

746 Lars Gorton    Vidare innehöll rembursen följande "rembursement instruction": "Upon receipt by us of your cable advice confirming to us that documents have been received by you in order and strictly complying with credit terms and that same have been airmailed to us specifying also in the said cablethe amount of each document, we shall telegraphically remit the amount quoted to your favour with your London correspondent which please indicate."
    Bland de dokument som på särskilt utrymme nämndes i rembursformuläret och exempelvis omfattade handelsfaktura, ombord konossement, kvalitets- och viktcertifikat och olika försäkringsdokument hade bl. a. förkryssats kravet: "Insurance to be covered locally." Vidare gjorde rembursen uttryckligen 1962 års rembursregler tillämpliga på transaktionen. Påpekas kan, att det telegrafiska meddelandet inte upptagits bland de dokument, som särskilt angivits i rembursen. Inte heller fanns något utrymme för angivande av ytterligare dokument utöver de särskilt i tryck angivna.
    Den 17 februari 1964 överlämnade Koospol till Ståtni Banka begärda dokument jämte den skriftliga instruktionen: "Total quantity of the goods 2 000 tons has been divided into 6 lots in accordance with the customer's direct orders" samt "Date of sailing and carrying steamer has been cabledto the buyers". Den 28 februari meddelade Ståtni Banka med krav på gottgörelse Arab Bank, att betalning skett i enlighet med rembursen och att dokumenten i överensstämmelse med villkoren sänts med luftpost.
    Trots löfte att betala mot ett sådant telegram vägrade nu Arab Bank att göra detta. Etablissements Fakhoury vägrade nämligen godta dokumenten, eftersom villkoret "date of sailing and carrying steamer to be nominated by the shippers telegraphically" inte ansågs ha blivit uppfyllt. Något telegram med sådana uppgifter hade nämligen inte nått Fakhoury, varför denne instruerat Arab Bank att inte betala.
    Ståtni Banka drog tvisten inför domstol i Libanon. Under rättegången framfördes även, att kravet "insurance covered locally" inte uppfyllts. Vidare framfördes, att konossementen saknade en klausul som svarade mot "trans-shipment not allowed" i rembursen. Detta senare argument synes inte närmare ha diskuterats av domstolen. Efter en ingående diskussion om vad som kunde krävas av bekräftelsebanken kom under domstolen slutligenfram till att Ståtni Banka inte tillräckligt noggrant följt rembursinstruktionerna. Domstolen ansåg bl. a. att det i och för sig inte var nödvändigt att ett krav på telegram återfanns bland de särskilt angivna dokumenten. Vidare konstaterades, att telegrammet inte kommit fram, åtminstone inte itid, och att köparen därmed inte haft någon nytta av sitt krav. Därför, menade domstolen, hade Ståtni Banka inte fullgjort sina skyldigheter på ett tillfredsställande sätt, och därmed befriades Arab Bank från återbetalningsskyldighet till Ståtni Banka.
    Ståtni Banka överklagade domslutet och i samband med förhandlingarna i appelldomstolen inhämtades yttranden från fler internationellt kända experter inom rembursområdet. Appelldomstolen kom till motsatt resultat, vilket också fastställdes av kassationsdomstolen.
    Av de sakkunniga diskuterade bl. a. Bernhard Wheble båda frågorna och

 

Två rembursrättsfall 747kom i sitt yttrande fram till ett för Státni Banka gynnsamt resultat.
    Wheble tar först upp frågan om innebörden i kravet "N. B. 2) Date of sailing and carrying steamer to be nominated by shippers telegraphically to openers". Han menar, att en viss förvirring måste ha uppstått dels avseende innebörden i uttrycket — nämligen frågan om ett särskilt dokument verkligen krävdes — dels därigenom, att en hänvisning gjorts tillpunkt e i de allmänna bestämmelserna samt till art. 31, varigenom banken ges en viss valfrihet. Härvid menar Wheble, att det krävs en särskild instruktion i själva rembursen, något som inte lämnats.
    Enligt Wheble bör som utgångspunkt tas punkt d, som kräver att rembursinstruktionerna och rembursen måste vara fullständiga och precisa, vilket ej var fallet. Det framgår inte av ordalydelsen, att ett särskilt dokument skall överlämnas, vilket borde ha klargjorts av Arab Bank. I det sammanhanget framhåller Wheble även, att ifall det verkligen skulle föreligga ett krav på att ett särskilt dokument överlämnades, som utvisade de efterlysta omständigheterna, så borde detta krav ha placerats bland de övriga dokumentkraven. I andra hand borde kravet ha utformats som en begäran av negotieringsbanken att vidta klart angivna åtgärder, vilket ej heller skett. Wheble förmenar emellertid, att man inte kan utläsa något krav på att ett särskilt dokument skulle presenteras, varför heller inget fel har begåtts. Han understryker vidare, att rembursen är en från köpavtalet skild transaktion, varför påståendet från köparen att han inte erhållit något telegram saknar betydelse.
    Wheble menar även, att öppningsbanken inte lämnat den tidsfrist, som medges enligt punkt 3. Därvid uttalar han: "Subject to what I say later regarding the other two alleged grounds for refusal, it would appear that the Prague bank definitely met the requirement of Article 7 of Uniform Customs and practice, which states that 'banks must examine all documents with reasonable care to ascertain that they appear on their face to be in accordance with the terms and conditions of the credit' since not being given a specific document to call for in respect of the nomination 'by shippers telegraphically to openers' they did the only thing they could and accepted the written confirmation of the beneficiary that this cable had been sent."
    Vidare tar Wheble upp det förhållandet, att Ståtni Banka ej krävt ett dokument, som utvisade "insurance covered locally". Han framhåller, att rembursen klart uttrycker, att det är frågan om ett c & f-köp, vilket innebär, att köparen svarar för försäkringen. Han ser uttrycket "insurance covered locally" uteslutande som "an advice to the beneficiary, and to a negotiating bank, that no insurance document is called for under the credit" och menar, att det ställda kravet visar okunnighet om innebörden i transportklausuler.
    Beträffande kravet på konossementen och utformningen av dessa anser Wheble, att påståendet att konossementet måste innehålla en klausul som uttalar "trans-shipment not allowed" knappast kan effektueras av ett rederi, eftersom konossementsformulären brukar innehålla en särskild "scope-of-voyage"-klausul.10

 

10 En scope of voyage-klausul kan vara utformad på olika sätt men syftar allmänt till att ge transportören en valfrihet beträffande uppläggningen av resrutten, se Grönfors, Successiva transporter, Stockholm 1968 s. 191 ff. 

748 Lars Gorton    I de avgörande frågorna har de högre domstolarna gått på Whebles linje. Utgången har dock enligt min mening delvis med rätt kritiserats.11
    En analys av omständigheterna ger enligt min uppfattning följande vid handen: Som ovan konstaterats är rembursen jämlikt punkten c i de allmänna bestämmelserna fristående från köpavtalet. Denna princip understryks också i rättspraxis och doktrin. Vidare uttalas i art. 8: "Vid remburstransaktioner skall alla berörda parter ta hänsyn till dokumenten och inte till varan."12 Som tidigare påpekats understryks i punkten d i rembursreglernas allmänna bestämmelser vikten av att rembursinstruktionerna och remburserna är fullständiga och entydiga. Skulle instruktionerna till banken vara oklara eller ofullständiga har banken enligt art. 6 rätt "att lämna beneficienten preliminär underrättelse om rembursen enbart för kännedom och utan ansvar". Av art. 13 framgår, att alla rembursinstruktioner noggrant skall ange de dokument som krävs för betalning,13 och enligt art. 7 har som nämnts banken en skyldighet till noggrannhet vid undersökningenav dokumenten.
    Fallet kretsar kring tre huvudfrågor, nämligen 1) frågan huruvida ett särskilt dokument behövde sändas rörande fartygets avgång, 2) frågan vad som skulle avses med "insurance covered locally" i relation till transportklausulen och i vad mån ett särskilt dokument kunde krävas som utvisade detta, samt 3) frågan vad som krävs beträffande konossementen ifall rembursen innehåller en "trans-shipment not allowed"-klausul.
    Rörande det första problemet anges i rembursen på plats utanför den ruta som innehåller hänvisning till olika dokument: "N. B. Date of sailing and carrying steamer to be nominated by shippers telegraphically to opener." Enligt Arab Bank innebär detta uttryck ett krav på Ståtni Banka att infordra ett särskilt dokument som utvisar, att köparen telegrafiskt fått de begärda upplysningarna, vilket är av stor vikt för köparen. Mot detta har motparten (och även de sakkunniga, om än deras yttranden uppvisar nyansskillnader) anfört, att köpet är fristående från remburstransaktionen, att uttryckssättet inte innebär något krav på att ett särskilt dokument skall överlämnas samt att uttrycket placerats utanför den ruta som är särskilt avsedd för angivande av dokument.
    Beträfande den sista av dessa punkter kan konstateras, att det faktiskt skulle vara omöjligt att införa det begärda uttrycket inom dokumentrutan. På denna plats har nämligen uppräknats ett antal olika dokument, varvid de dokument som krävs skall förkryssas. Det finns ej något särskilt nämnt om den typ av dokument som det här är fråga om, och utrymme saknas att inom denna ruta ange något utöver den tryckta texten. Påståendet att det inte skulle kunna vara fråga om ett särskilt dokument synes sålunda föga övertygande, eftersom kravet på ett sådant ej angivits inom den särskilda dokumentrutan.
    De övriga punkterna kan lämpligen behandlas tillsammans. En huvudprincip är som redan omtalats, att köpet är fristående från remburstransaktionen. Anledningen till denna princip är bl. a. att man inte kan pålägga banken en skyldighet att kontrollera det bakomliggande rättsförhållandet,

 

11 Safa i Revue trimestrielle de droit commercial, 1973 s. 441 ff.

12 Denna artikel har därmed i viss mån preciserats i förhållande till 1962 års regler.

13 I 1974 års version art. 14.

 

Två rembursrättsfall 749något som ofta kan vara besvärligt — i synnerhet om man vill upprätthålla ett krav på någorlunda snabbhet i internationella betalningar. Vidare är bankens uppgift att delta inte i köptransaktionen utan endast i betalningsavvecklingen.
    Ordalydelsen i den tvistiga meningen innebär inte något uttryckligt krav på att ett särskilt dokument skall överlämnas. Ändamålet med uttryckssättet kan dock antas vara, att beneficienten av något skäl har behov av ett särskilt dokument. Visserligen åvilar enligt rembursreglerna uppdragsgivaren en sträng förpliktelse att vara noggrann i sina instruktioner, men samtidigt fastslås i art. 6, att om instruktionerna till banken är ofullständiga eller oklara "står det banken fritt att lämna beneficienten preliminär underrättelse om rembursen enbart för kännedom och utan ansvar". Banken är den, som bäst känner till den noggrannhet som bör iakttas i samband med instruktionerna. Denna bestämmelse bör kanske inte under alla förhållanden läsas så att en otydlighet i instruktionen alltid bör läggas banken till last om ej bestämmelserna i art. 6 iakttagits. Det förefaller dock mig rimligt, att bestämmelserna ses i samband med varandra, så att inte banken lastar över alla otydligheter på kunden.
    Beträffande fråga 2 menar Wheble — ett argument som domstolen synes ha godtagit — att uttrycket "insurance covered locally" inte kan förenas med transportklausulen c & f. Det är dock inte uteslutet, att även vid fob- och c & f-klausuler, där säljaren inte har någon skyldighet att teckna försäkring, köpavtalsparterna kan komma överens om att säljaren för köparens räkning skall göra detta.14 Det kan synas något förvånande, att Wheble, som under fråga 1 starkt förespråkar, att rembursen är helt fristående från köpavtalet, i denna fråga är beredd att låta banken gå in och avgöra vad som kan menas med "insurance covered locally" i förhållande till c & f-klausulen. Härvid uppkommer en oklarhet som kanske inte bara bör läggas uppdragsgivaren till last. Banken kunde relativt lätt genom en förfrågan ha klarat av denna punkt.
    Dock kan ifrågasättas om inte frågorna 1 och 2 sammanhänger på så sätt, att en särskild telegramavisering erfordrades just för att köparen skulle kunna ordna med försäkringen lokalt. Detta talar i så fall till förmån för Státni Banka. Å andra sidan kan man då fråga om inte detta är en väl sen tidpunkt att ta till utgångspunkt för försäkringen.
    Beträffande den tredje frågan, som inte närmare togs upp av domstolen, nämligen spörsmålet rörande uttrycket "trans-shipment not allowed" har Wheble avfärdat problematiken kortfattat, enligt min mening alltför kortfattat. Den omständigheten, att konossementsformulär brukar innehålla en "scope of voyage"-klausul betar inte uppdragsgivaren i en remburstransaktion möjligheten att kräva, att texten "trans-shipment not allowed" framgår av dokumenten.15 Det är givet, att dokumenten i och för sig kan utformas i enlighet med kravet, även om det i vissa fall t. o. m. kan vara en nackdel för transportkunden (som sammanfaller med beneficienten) att rätten till omlastning bortskrivits. Det förefaller mot bakgrund av allmän remburspraxis rimligt att "trans-shipment not allowed"-klausulen tillmäts

 

14 Jfr exempelvis Schmitthoff, The export trade, 5 uppl. London s. 19 f och 31 f.

15 Påpekas kan också, att remburspraxis i andra sammanhang alls inte varit särskilt snabb att anpassa sig till transporträttsliga förändringar. 

750 Två rembursrättsfallbetydelse även för banken.
    Å andra sidan är Whebles argument praktiskt starkt, eftersom remburstransaktionen inte bör föranleda transporträttsliga hinder. Det är dock knappast ett oöverstigligt hinder att påstämpla konossementen "trans-shipment not allowed", en skrivning som i många fall kommer att stå i strid med en tryckt "scope of voyage"-klausul. Det är inte heller helt tillfredsställande att bankerna i detta skede skulle företa bedömningen, huruvida en klausul är rimlig eller inte. Sådana erinringar bör göras när instruktionerna lämnas. Detta är också en uppfattning som bankerna normalt brukar dela, såvitt gäller den formella granskningen av dokument.
    Enligt min mening finns det med andra ord skäl att vara försiktig med att dra några långtgående slutsatser av detta rättsfall. Det finns i och för sig goda grunder för det domslut som domstolarna kommit fram till. Dock kan ifrågasättas om inte minst lika goda skäl talar för motsatt utgång.

Lars Gorton