Nordiskt upphovsrättssymposium
Upphovsrättsliga föreningen i Finland anordnade i samarbete med motsvarande föreningar i Danmark, Norge och Sverige ett nordiskt upphovsrättssymposium den 9—11 juni 1975 i det nya svensk-finska kulturcentret Hanaholmen utanför Helsingfors.
Syftet med symposiet var att ge en överblick över dagens internationella och nordiska upphovsrätt och att ge nya impulser. Den internationella upphovsrätten har under de senaste åren snabbt utvecklats, den tekniska utvecklingen har fört med sig nya problem och diskussionerna kring upphovsrätten har blivit livligare. De nordiska länderna har sedan årtionden en gemensam upphovsrättslig tradition. Från år 1970 har man arbetat på en revision av de danska, finska, norska och svenska upphovsrättslagarna. Arbetet utfördes fram till 1974 som ett samnordiskt kommittéarbete men kommer nu att bedrivas i andra former.
I symposiet deltog en delegation från varje nordiskt land, utsedd av landets upphovsrättsförening. Delegationerna bestod av specialister på immaterialrättens och upphovsrättens område, departementstjänstemän, professorer, representanter för upphovsrätts- och utnyttjarorganisationer såsom radiobolag samt advokater. Dessutom deltog företrädare för världsorganisationen för intellektuell äganderätt (WIPO), USA:s Copyright Office och den sovjetiska upphovsrättsmyndigheten (VAAP).
Diskussionsämnen vid symposiet var aktuella perspektiv på den internationella upphovsrätten, upphovsrätten och den tekniska explosionen samt upphovsrättens funktion i dagens samhälle.
För symposiets planering svarade en kommitté med regeringsrådet Ragnar Meinander som ordförande och med professor Berndt Godenhielm, direktör Pekka Kallio och professor Matti Ylöstalo som medlemmar.
Offentlighetsprincipen intresserar utomlands
Centro Internazionale Magistrati, Luigi Severini, i Perugia i Italien (presenterad i SvJT 1958 s. 57) ägnade sig under 1975 års studiekurs, som ägde rumden 1—8 september, åt ämnet rätten till information. I kursen deltog representanter för 14 länder, huvudsakligen domare, åklagare och professorer. Bland italienarna fanns även advokater och journalister, däribland ordföranden i den italienska motsvarigheten till Publicistklubben. I rapporteringen valdes från svensk sida en annan infallsvinkel än den eljest förekommande, i det att den koncentrerades på myndigheternas dokumentationsskyldighet och offentlighetsprincipen, som ju är mycket viktiga för massmedias möjlighet att ge riktig och allsidig information. Detta var något nytt och exotiskt för de flesta men möttes med stort intresse, först nyfiket för att efter diskussioner övergå i allt större förståelse. Att en anonym person kan få se offentliga handlingar framstod sålunda till en början som otroligt. Det är kanske inte så förvånande