Det sjätte kollokviet om europeisk rätt

 

Frågor om rättshjälp och annat bistånd åt enskilda i juridiska angelägenheter är f. n. föremål för uppmärksamhet på åtskilliga håll i världen. I många länder övervägs reformer på området. Särskild uppmärksamhet ägnas bl. a. frågor om annan juridisk hjälp än rent rättegångsbiträde samt om bistånd till befolkningsgrupper som inte hör till de ekonomiskt allra sämst lottade.
    Även i det mellanstatliga samarbetet inom Europarådet har rättshjälpsfrågorna uppmärksammats. En för ett år sedan tillsatt expertkommitté studerar sålunda bl. a. frågor om rättshjälp såväl inom som över gränserna. Ett bevis på det stora intresset inom Europarådet för rättshjälpsproblemen i vidsträckt bemärkelse är också att rådets sjätte kollokvium om europeisk rätt ägnats åtämnet "Legal services for deprived persons, particularly in urban areas". I kollokviet, som ägde rum 11—13 maj 1976 i Leiden i Holland och arrangerades i samarbete med stadens traditionsrika universitet, deltog ett 30-tal företrädare för så gott som alla Europarådets medlemsstater samt ett 20-tal observatörer från olika organisationer m. m. Sverige representerades av departementsrådet Trygve Hellners, som också var en av kollokviets fyra rapportörer, advokaten Elisabeth Abrahamson och hovrättsassessorn Staffan Edling.
    Utgångspunkten för diskussionerna var skriftliga rapporter om förhållandena i Italien, Storbritannien, Sverige och Västtyskland. Mot denna bakgrund diskuterades vid kollokviet bl. a. sådana frågor som förutsättningarna för att åtnjuta rättshjälp, förmånernas omfattning, biträde inom och utom rätta, olika organisatoriska lösningar och dessas konsekvenser för kostnaderna, advokatkåren och domstolarna samt informations- och utbildningsspörsmål. Det nya svenska rättshjälpssystemet tilldrog sig stort intresse från övriga medlemsländers sida.
    Det bestående intrycket av kollokviet är att betydande skillnader i fråga om rättshjälpsservice föreligger mellan olika europarådsländer. I allmänhet är man dock medveten om de brister som finns i skilda hänseenden. Dessvärre kan det kanske befaras att statsfinansiella skäl hindrar reformer där sådana är mest påkallade. I fråga om målet för en utbyggd juridisk service, t. ex. ökad satsning på utomprocessuell hjälp, kunde konstateras relativt stor enighet. Däremot fanns det naturligt nog olika uppfattningar om hur målet bäst skulle nås, bl. a. beroende på olikheterna länderna emellan när det gäller samhällsorganisation och social struktur.
    Avslutningsvis bör kanske anmärkas att dessa kollokvier inte har till uppgift att sträva efter några mellanstatliga överenskommelser. Syftet är att debatten mellan vetenskapsmän, praktiskt verksamma jurister och andra, representerande olika rättssystem, skall ge impulser och underlag för framtida initiativ på det europeiska rättsliga samarbetets fält. Ett referat av förhandlingarna kommer också att publiceras i tryckt form.

Staffan Edling