STIG OLOF SVÄRD & THOMAS RAHMN. Prövning enligt miljöskyddslagen. Sthlm 1975. AWE/Gebers. 614 s. Kr. 125,00.
En sida av samhällsplanering är förnuftig hushållning med naturresurser,och en del av normerna för denna planering finns i miljöskyddslagen (ML). Miljörätten är ett område med så många särdrag, att den bara med svårighet kan passas in i något av de etablerade facken. Liksom t. ex. straffrätt och socialrätt är miljörätten inte bara en handfast utan samtidigt också en teoretiskt besvärlig juridik. Handfast, genom att misslyckanden kan avläsas i den fysiska verkligheten. Teoretiskt besvärlig, genom att utformning och tillämpning måste bli sådana, att man verkligen närmar sig uppsatta rättspolitiska mål, och för detta krävs att man också beaktar biologiska, teknologiska och ekonomiska aspekter och fakta inne i själva miljöjuridiken —annars blir det ingen juridik av detta. Som demonstrerades så utmärkt av Cervin i SvJT 1976 s. 50 ff. tycks detta vara svårförståeligt.
Men nu har en av ordförandena och en av teknikerna i koncessionsnämnden för miljöskydd gett ut en kommentar till de regler i ML som handlar om lagens tillämplighet och vilka krav som måste vara uppfyllda, för att miljöfarlig verksamhet ska få utövas. I stora stycken har författarna därmed åstadkommit en kommentar, som utformats på grundval av ML:s särart, en särart som främst innebär att ekonomiska, biologiska och tekniska faktorer översätts till ett miljöjuridiskt språk.
Svärd är vattenrättsdomare. Han har tidigare varit på naturvårdsverkets dispensavdelning och är expert i den nytillsatta utredningen som ska se över ML. Rahmn är tekniker, naturvårdsdirektör och har varit vid koncessionsnämnden ända sedan dess begynnelse. De beslut, som meddelats under Svärds ordförandeskap, har i högre grad än övriga koncessionsbeslut innehållit utförliga och vältaliga motiveringar av synnerligen stort värde för analyser av nämndens synsätt vid tillämpningen av ML.
Boken består i huvudsak av två slags material. Det ena är en juridisk (i mer traditionell mening) kommentar till främst 1—8 §§ ML. Det andra är en branschvis redogörelse för de krav, uttryckta i tekniska termer, som hittills ställts av koncessionsnämnden och naturvårdsverket.
Läsaren får här en uppsjö av information om de fem första årens praxis, varvad med uttalanden från förarbeten etc. Varje punkt i lagrummen, som kan ha eller få någon egen betydelse i miljörättsliga sammanhang, belyses särskilt med förarbeten och rättspraxis. Främst används koncessionsnämndens praxis — vilket är helt riktigt — men också naturvårdsverkets dispensgivning bidrar med illustrationer.
Praktiker, som tidigare kanske ansett ML vara ett något exotiskt arbetsområde, får i denna bok två av de tre nödvändiga typerna av informationsig serverade, nämligen relevanta utdrag ur förarbetena samt synnerligen
väl valda fall från rättspraxis. Vad man däremot saknar, är en egentlig analys och övergripande beskrivning av rättsläget. Antagligen är det svårt för sådana författare, som sitter som beslutsfattare, att generalisera iakttagelser om den egna och närliggande rättstillämpningen. Men samtidigt vore det synnerligen värdefullt med just sådana "sanningsvittnen". Det finns, kan jag nämna, i rättspraxis beslut, fattade under Svärds ordförandeskap, där lokaliseringsregeln i 4 § och kraven på skyddsåtgärder i 5 § ML belysts mer generaliserande och tydligt än någonstans i boken, t. ex. beslutet 99/1973. I boken har författarna i stället överlåtit åt läsarna själva att dra slutsatser, även i sådana frågor som författarna själva kunnat besvara utan att på ett felaktigt sätt binda upp sig för framtiden.
Redovisningen av försiktighetsmåtten för olika branscher är, också den, synnerligen utförlig och torde för det mesta ge all nödvändig information åt praktiker inom den närmaste tiden. Författarna borde dock ha tryckt hårt på det faktum, att ML:s tillåtlighetsregler bygger på att man vid varje enskild bedömning ska försöka åstadkomma den bästa tekniska lösning som vid den tidpunkten är möjlig. Om en bransch genomgår en reningsteknologisk utveckling, blir sådan tidigare praxis, som formulerats i teknologiska termer, obsolet.
Den branschvisa genomgången bygger på miljöskyddskungörelsens listor över förprövningspliktiga verksamheter och man redovisar dels vilka krav som ställs normalt (typfall), dels en del mer speciella krav. Denna genomgång ger kanske inte den sedvanlige juridiske forskaren lika mycket information som den tidigare nämnda mer generella, såvida denne inte har en klar uppfattning om kostnader för de olika tekniska lösningar och metoder som används. Men trots detta rymmer också den tekniska informationen mycket, som kan begrundas. Men återigen lämnas läsaren litet grann i sticket, beroende på att boken inte gör några tydliga kopplingar mellan å ena sidan de tekniska kraven och å andra sidan ML:s mönster för hur kraven ska vara. Den gemensamma nämnaren för ML:s krav är nämligen, att kraven ska ställas så högt, att de motsvarar användningen av den bästa, redan i praktiskt bruk tillämpade tekniken, förutsatt att den kan användas i ett ekonomiskt genomsnittligt företag i den aktuella "branschen". Kraven kan lindras, särskilt om nyttan med åtgärderna inte motsvarar nyttan av åtgärderna i miljöhänseende. Boken redovisar alltså inte direkt hur de tekniska kraven ställer sig till detta mönster. Ett viktigt undantag måste dock påpekas, gällande den synnerligen omfattande och väldokumenterade redovisningen av kommunala avloppsutsläpp. Här har inte bara praktiker, utan också forskare, ett material som färdigställts av författarna. Och här visat också författarna själva, samtidigt som det framgår av det material de redovisar, hur man sänker kraven under vad som ofta anses som "praxis" (nämligen s.k. 90/90-behandling, d. v. s. reduktion av 90 % av biologisk syreförbrukande substans respektive fosfor), när recipienten anses mer tålig. (Normalrecipienten är närmast ett icke-rinnande inlandsvatten i syd- och mellansverige.) Man redovisar också besluten här i tabellform och anger också recipienterna. Tyvärr redovisas reningskraven i reduktionsprocent enbart. Dessa angivelser är mest intressanta för en tekniker men anger inte någon juridisk praxis eftersom uppgifter saknas om sammansättningen av ingående avloppsvatten. Här borde författarna ha kompletterat sin framställning med angivelser om resthalten i utgående avloppsvatten — kanske
skulle man då få en mer enhetlig bild av praxis (där 90/90-behandling normalt anses motsvara 15 resp. 0.5 mg/l och särskilt höggradig behandlingrätt ofta siktar mot 10 resp. 0,3 mg/l).
Boken är inte avsedd att ge svar på frågor om hur effektiv dagens ML är. Dessutom saknas som nämnts mer överblickande kommentarer nästan helt, framför allt i form av hopkopplingar av de olika tekniska och juridiska frågorna. Men detta är små invändningar, ty boken är en kommentar och en uppslagsbok för alla som kommer i kontakt med ML — och som sådan en ren guldgruva. För forskaren främst genom den mängd av relevanta beslut som redovisas. För praktikern genom det goda urvalet av uttalanden från förarbetena, beskrivningen av hur olika enskilda juridiska problem behandlats i praxis samt den bransch visa genomgången av de konkreta tekniskakraven. Användningen av boken underlättas genom sak- och rättsfallsregister. Jag tror att samtliga praktiker kommer att använda boken.
Sannolikt fick författarna vånda inför den typografiska utformningen. Den moderna sättningstekniken ger många av oss stora prövningar, och denna bok är ett gott exempel på detta, där sättningen inte ens medgett särskiljande typografi eller tydlig avgränsning för noter. En vanlig s.k. kioskdeckare är i dag bättre typografiskt utformad än denna och många andra seriösa skrifter. Är nuvarande utveckling verkligen nödvändig?
Staffan Westerlund