Anhållande och häktning i England

 

Utredningen angående översyn av häktningsbestämmelserna företog sommaren 1976 en resa till England. Här följer dels en kort sammanfattning av gällande engelsk rätt rörande personella tvångsmedel, dels en kort redogörelse för vad som framkom vid vissa studiebesök som utredningen företog i London.
    Regler om personella tvångsmedel i engelsk rätt finns dels i skriven lag dels i rättspraxis. Utvecklingen har gått i riktning mot att i ökad utsträckning reglera rättstillämpningen på detta område genom lagstiftning i syfte att begränsa utrymmet för skönsmässiga bedömningar.
    Enligt engelsk rätt kan en person misstänkt för brott gripas under vissa förutsättningar med eller utan föregående beslut av domstol. Gripande efter domstolsbeslut kallas "arrest with warrant". Termen "arrest" innefattar gripande och anhållande.
    Domare vid vissa domstolar kan utfärda häktningsorder, warrant, beträffande den som är misstänkt för brott som faller under allmänt åtal, "indictable offence". Detta begrepp täcker i princip alla brott utom de bagatellförseelser som avgöres vid summarisk rättegång i lägsta instans. I praxis utfärdas emellertid häktningsorder som regel endast om på brottet kan följa fängelse. Frihetsberövanden på grund av föregående domstolsbeslut spelar emellertid en underordnad roll jämfört med antalet frihetsberövanden utförda av polismän utan häktningsorder.
    Utan häktningsorder kan vem som helst gripa en person om han har skälig anledning antaga att vederbörande är i färd med att begå ett brott som kan föranleda ett straff på minst fem års fängelse (arrestable offence) eller, om ett sådant brott begåtts, skäligen kan misstänkas ha begått det. Det kan nämnas att maximistraffet för stöld är 10 års fängelse. En polisman kan dessutom gripa en person som han skäligen misstänker just skall begå ett sådant brott.
    Den som gripits utan häktningsorder skall så snart som möjligt föras inför domstol. Detta tolkas i praxis så att inställelse bör ske påföljande dag men att den i undantagsfall får anstå högst tre—fyra dagar.
    Samtidigt som polisen har stora befogenheter att på ett inledande stadium göra frihetsberövanden har den misstänkte en vidsträckt rätt att av polis eller domstol bli försatt på fri fot mot borgen (bail). Huvuddelen av dem som årligen arresteras, eller omkring 80 procent, friges mot borgen. Den reformverksamhet rörande frihetsberövanden som försiggått i England

 

under senare år synes främst ha varit inriktad på förutsättningarna för och innebörden av borgen för personer som blivit arresterade av polis och endast i mindre utsträckning förutsättningarna för polisens rätt till ingripande. Genom lagstiftning har institutet blivit fastare reglerat samtidigt som utrymmet för skönsmässighet minskat. Vid utredningens besök förelåg förslag till en ny lag angående borgen, Bail Act 1976. Denna lag, som förväntas bli antagen under innevarande år, ger i väsentliga avseenden uttryck för det läge vartill rättstillämpningen redan nått. Den fortsatta framställningen tar därför Bail Act 1976 till utgångspunkt.
    När fråga om frihetsberövande skall prövas av domstol föreligger enligt Bail Act i princip en presumtion för att den misstänkte skall friges mot borgen. Lagen anger tre huvudskäl för att inte medge borgen, nämligen att det är sannolikt att den misstänkte, om han frigavs mot borgen, skulle underlåta att inställa sig på tid och plats som krävs av honom, begå ytterligare brott eller påverka vittnen. Innebörden av beslut om borgen är främst en skyldighet att inställa sig på tid och plats som krävs av honom. Underlåtenhet att inställa sig är ett särskilt brott som skall beivras i samband med lagföringen för det brott som föranledde beslutet om borgen. För att borgen skall medges kan domstolen kräva att den misstänkte ger anvisning om en eller flera personer, som med en viss penningsumma åtar sig att garantera den misstänktes kommande inställelse (surety). Föreligger risk för flykt utomlands kan även av den misstänkte personligen krävas en dylik garanti. Av en garant förväntas att han utövar en viss kontroll över den misstänkte. Garant är ofta någon med nära personlig anknytning till den misstänkte, exempelvis en nära släkting eller god vän. Den misstänkte kan också i samband med beviljande av borgen underkastas vissa i lagen ej närmare angivna villkor. Typiska exempel på villkor som med stöd av äldre lagstiftning förekommit i rättstillämpningen är skyldighet för den misstänkte att bo på ett visst ställe, anmäla sig hos polisen med jämna mellanrum eller att lämna ifrån sig passet. Domstolen får förbinda beslut om borgen med krav på garanti och särskilda villkor endast om domstolen bedömer det som nödvändigt för att förhindra flykt, recidiv eller kollusion. Borgen innefattar inte någon skyldighet att deponera pengar.
    En kategori misstänkta som antagits vara särskilt benägna att inte inställa sig på kallelse har varit de som saknar fast bostad. För att kunna undvika häktning av sådana hemlösa har under senare år i England inrättats särskilda härbärgen, s. k. bail hostels. Dessa är avsedda för personer som eljest inte skulle medges borgen. Placeringen på härbärget utgör då ett av domstol föreskrivet villkor för borgen. En förutsättning för placering på bail hostel är också att den misstänkte förklarar sig villig att bo där och underkasta sig härbärgets ordningsregler. Bail hostels drivs antingen av enskilda organisationer med statsbidrag eller av frivården.
    Bail hostel har huvudsakligen två funktioner, nämligen dels att undvika häktning dels att rehabilitera den misstänkte. Begår den misstänkte nya brott sedan han frigivits med borgen, förs han inför domstol. Även om den misstänkte missköter sig kan han föras inför domstol på initiativ av personalen på bail hostel, om den misstänkte äventyrar sin kommande inställelse inför domstolen. Bail hostels har visat sig vara något billigare i drift än häkten. För närvarande finns sex bail hostels med tillhopa 48 platser. Sammanlagt omkring 20 sådana inrättningar planeras för hela landet. För att få

 

en uppfattning om betydelsen numerärt sett av bail hostels kan nämnas att sammanlagt omkring 200 000 personer årligen erhåller borgen under det att omkring 50 000 häktas.
    S:t Mungo Bail Hostel, som utredningen besökte, drivs av en stiftelse på frivillighetens grund men i samarbete och med ekonomiskt stöd av Home Office och frivården. Härbärget, som är integrerat med bostadsbebyggelse, har nio platser varav åtta i dubbelrum och en i enkelrum. Förutsättningen för intagning är att den misstänkte är minst 17 år och inte gjort sig skyldigtill vålds- eller sexualbrott eller vanemässigt missbrukar alkohol eller narkotika. I mån av plats har ibland dock lindrigare missbrukare godtagits för intagning. Förstagångsbrottslingar tas inte in. Intagning på S:t Mungo sker efter kontakt av frivårdspersonal knuten till den domstol där den misstänkte skall inställa sig för häktningsförhandling. För de intagna gäller att de måste vara inne på härbärget senast kl. 23 samt att de inte får använda alkohol eller narkotika inom lokalerna eller vara påverkade av sådant när de återvänder dit. Under dagtid får de intagna komma och gå som de vill. Bryter någon intagen mot härbärgets regler kan detta resultera i samtal med eller varning av föreståndaren eller föranleda att denne gör anmälan till polisen. Kommer inte den misstänkte före kl. 23 eller avviker han under annan tid, sker skyndsam anmälan till polisen som då kan yrka häktning av den misstänkte hos domstolen. Efter två varningar sker vid ytterligareöverträdelse av reglerna anmälan till polisen.
    Utredningen gjorde också ett besök i Brixtonfängelset, som är ett s. k.Trial and Remand Prison, d. v. s. närmast ett allmänt häkte. Antalet häktade rör sig kring 1 000 vilket innebär konstant överbeläggning. Årliga omsättningen av intagna är omkring 30 000 personer. I teorin skall de häktade vara inlåsta i ensamcell 23 timmar om dygnet. I praktiken bor som regel två eller tre personer i varje cell. Överbeläggningen är enligt anstaltschefens mening en fördel eftersom isoleringen minskar. Endast ett litet antal personer som anses utgöra påtagliga säkerhetsrisker, vid tillfället för utredningens besök 46 av 1 000 intagna, sitter i ensamcell men har i gengäld gemensamhetslokaler. På begäran av polis eller efter domstols beslut kan målskamrater skiljas åt för att förhindra kollusion. Sådan åtskillnad förekommer emellertid sällan. Inte heller är restriktioner beträffande tidningar eller radio vanliga.

Tomas Stahre