Svensk rättspraxis

 

Vattenrätt och miljöskyddsrätt 1969—1975

 

Av justitierådet PER BERGSTEN

 

 

Den allmänna översyn av 1918 års vattenlag (VL) som påbörjades av vattenlagsutredningen år 1968 pågår alltjämt. Flera viktiga partiella reformer har emellertid genomförts under senare tid. Sålunda gäller nya regler omprövningsförfarandet i vattenmål och om vattendomstolsorganisationen fr. o. m. d. 1 jan. 1972 (1971:531) och ersättningsbestämmelserna har reviderats fr. o. m. d. 1 juli 1974 (1974:273). En gränsälvsöverenskommelse med Finland jämte en överenskommelse med samma stat om avveckling av flottningen i gränsälvarna har trätt i tillämpning d. 1 jan. 1972 (1971:850 och 852). 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar har ersatts av en ny lag i ämnet (1970: 244), som trätt i kraft d. 1 juli 1970.
    Till skydd för miljön mot skador genom vattenförorening, luftförorening, buller, skakning m. m. ges fr. o. m. d. 1 juli 1969 regler i miljöskyddslagen(1969:387). I samband med tillkomsten av denna lag har bestämmelserna i 8 kap. VL till skydd mot vattenförorening utgått.
    Den följande rättsfallsöversikten upptar i NJA refererade HD-avgöranden avseende VL med därtill anslutande lagar1 samt miljöskyddslagen. En del notisfall och hovrättsfall har även medtagits. Rättsfall som angår 1955 och 1970 års lagar om allmänna vatten- och avloppsanläggningar redovisas vid 8 kap. VL. Sådana fall där bestämmelserna om vattenförorening i 8 kap. VL övergångsvis varit tillämpliga tas upp i anslutning till miljöskyddslagen.

 

Vattenlagen

 

2 kap.
1 §. I NJA 1970 s. 299 gjordes ansökan hos VD om tillstånd enligt VL att anlägga en båtbrygga. Som grund för befogenhet att ta i anspråk erforderliga mark- och vattenområden åberopade sökanden ett vid förrättning enligt lagen (1939: 608) om enskilda vägar meddelat utlåtande, varigenom sökanden fått rätt att använda väg till stranden och ansluta en brygga till vägen. Ansökningen ansågs kunna tas upp till saklig prövning, oavsett att utlåtandet ej hade vunnit laga kraft. Rättsfallet har förlorat sin aktualitet sedan anläggningslagen (1973: 1149) i väsentliga delar ersatt 1939 års lag. Beträffande motsvarande spörsmål vid tillämpning av anläggningslagen må här anmärkas, att nämnda lag till skillnad mot vad som i rättsfallet ansågs gälla vid tillämpning av 1939 års lag ej torde ge utrymme för ett preliminärt avgörande av frågan om tillåtligheten av ifrågasatt anläggning, se NJAII 1974 s. 59 (noten). Vidare saknar anläggningslagen motsvarighet till re-

 

1 Översikter av vattenrättslig praxis har tidigare publicerats i SvJT 1959 s.673, 1964 s. 695 och 1970 s. 43. 

Vattenrätt och miljöskyddsrätt 1969—75 199geln i 35 § 2 st. i 1939 års lag om förbud mot att i utlåtande föreskriva åtgärd, för vars vidtagande fordras offentlig myndighets tillstånd, om sådant tillstånd ej inhämtats (jfr 21 § 1 st. 3 p. anläggningslagen med motiv, NJAII 1974 s. 61).
    2 §. Innebörden av denna grundläggande och viktiga paragraf i VL är i vissa avseenden oklar. Ett avgörande som anknyter till bestämmelsen föreligger i NJA 1974 s. 719. Ett kraftverk skulle anläggas för tillgodogörande av vattenkraft dels i Ljungan och dels i två mindre vattendrag genom överledande av vatten från de senare. Delade meningar rådde i frågan om företaget vid tillämpning av VL 2: 2 skulle betraktas som en enhet eller som tre skilda företag. HD biträdde (med dissens) den senare uppfattningen. Frågan var av betydelse i målet med hänsyn till att VL 2: 2 anses främst hänföra sig till sättet för utförande av en vattenbyggnad men inte kan direkt åberopas som grund för att förklara ett företag i dess helhet otillåtligt.
    3 §. I mål om tillstånd för Oskarshamns kommun att bortleda vatten från sjön Stora Bråen för att trygga kommunens vattenförsörjning gjordes gällande, att en annan sjö, Hummeln, av stort naturvetenskapligt värde och med tillflöde från Stora Bråen skulle förorsakas betydande förlust från naturskyddssynpunkt genom den minskade tillrinningen, NJA 1972 s. 664 (jfrNJA 1969 C 1440). Sedan omfattningen av företaget på visst sätt begränsats (se VÖD:s dom) ansåg HD, med anmärkande att det från naturskyddssynpunkt varit önskvärt att lämna Hummelns vattenförhållanden opåverkade, att tillstånd till företaget kunde ges.
    10 §. Fiskeavgiften för ett vattenkraftverk skall enligt 2 st. i denna paragraf bestämmas med hänsyn till det antal hästkrafter som beräknas kunna tas ut vid kraftverket vid oreglerat lågvatten. Av NJA 1970 s. 284 kan utläsas, att man vid tillämpning av denna regel inte skall utgå från den turbinverkningsgrad, som erhålles vid normal lågvattenföring vid kraftverket sådant som det faktiskt är konstruerat. Vad man har att utgå från är det antal turbinhästkrafter, som skulle kunna tas ut från ett kraftverk som utbyggts för att på ett rationellt sätt tillgodogöra denna vattenföring. Vissa större moderna vattenkraftverk är så konstruerade, att de vid normal lågvattenföring över huvud ej kan drivas eller kan drivas endast med en väsentligt reducerad verkningsgrad.
    13 §. Enligt denna paragraf skall vid byggande i vatten i möjligaste mån hänsyn tas till eventuellt framtida företag för allmänt eller enskilt ändamålsåvida byggnaden ej härigenom i nämnvärd grad fördyras. Kan till följd av detta stadgande eller enligt dess grunder ersättning utgå för att ett företag, som kommer i efterhand, har försvårats genom byggnaden? Frågan besvarades nekande i NJA 1973 s. 399. En kommun hade i mål om tillstånd till vattenreglering anmält, att vissa av kommunen planerade arbeten för anläggande av kommunal vatten- och avloppsledning kunde komma att fördyras genom vattenregleringen. Sedan det begärda regleringstillståndet meddelats, yrkade kommunen, i samband med att uppskjutna skadefrågor behandlades, ersättning för sådan fördyring. Ersättning utdömdes av VD och VÖD, av VÖD med åberopande av grunderna för VL 2: 13 jfr damed VL 9: 7 (i dess lydelse före d. 1 juli 1974). HD fann dock — med anmärkande att VL 2: 13 avser sättet för en vattenbyggnads utförande tillförebyggande av att framdeles ifrågakommande företag av vissa angivna

 

200 Per Bergstenslag försvåras — att varken på detta stadgande eller på grunderna för detsamma kunde stödjas anspråk på att regleringsföretaget skulle utge ersättning i det nämnda avseendet. I motiveringen antyddes möjligheten för kommunen att i stället få kompensation för kostnadsökningen genom bidrag av regleringsavgiftsmedel.
    22 §. Tillstånd till visst byggnads- eller regleringsföretag får enligt vad som kan utläsas av denna paragraf i princip bindande verkan för all framtid. Tillståndsbeslutet skall ange villkoren för företaget, se VL 11: 62. Vissa undantag från tillståndsbeslutets rättskraftsverkan finns, t. ex. i VL 2: 24 och 11: 66. Av NJA 1970 s. 455 framgår, att det inte är tillåtet att genom bestämmelse i tillståndsbeslutet föreskriva ytterligare undantag. En föreskrift i tillståndsbeslut angående korttidsreglering, innebärande att frågan om regleringsamplitudens storlek skulle omprövas framdeles i samband med tillstånd till företag uppströms i vattendraget, blev sålunda undanröjd. Det är givet, att ett sådant undanröjande kan tänkas rubba förutsättningarna för tillståndsbeslutet i dess helhet. En minoritet i HD ville återförvisa målet till VD för nya överväganden angående korttidsregleringens tillåtlighet.
    24 §. I NJA 1965 s. 1, som i korthet berörts i en tidigare rättsfallsöversikt,2 hade VD givit tillstånd till ett byggnadsföretag med verkställighetsförordnande enligt VL 11: 67 och samtidigt bestämt ersättning för skada och intrång till följd av företaget. Sedan sakägarna överklagat domen såvitt gällde ersättningen, hade HD bestämt denna till högre belopp. Sakägarna begärde nu i ett senare mål, NJA 1969 s. 155, ränta på det överskjutande beloppet för tiden från VD:s dom till HD:s dom. Denna talan avvisades av HD med hänvisning till att ersättning i en senare rättegång kunde yrkas endast under de förutsättningar som anges i VL 2: 24. I domskälen angavs, att det i denna speciella situation — då det ej varit möjligt att i det tidigare målet framställa yrkandet redan i VD — hade varit tillåtet att utan hinder av RB 13: 3 framställa yrkandet i VÖD.

 

3 kap.
20 §. Se NJA 1971 s. 60, som redovisas i det följande vid VL 7: 63.

 

4 kap.
14 §. Bestämmelserna om vattenregleringsavgifter har ändrats vid flera tillfällen. Ändringarna har väsentligen inneburit höjning av avgiftslatitudens övre och nedre gränser. Genom lagstiftning år 1959 (som gällde till år 1974, då reglerna på nytt ändrades) bestämdes avgiftslatituden till 3—8 kronor per turbinhästkraft; om särskilda skäl förelåg skulle avgiften kunna sättas till lägre belopp, dock minst 50 öre per turbinhästkraft. Enligt en övergångsregel skulle den nya lagen i princip tillämpas på äldre företag sedan löpande avgiftsperiod utgått. Riksdagen gjorde i anslutning till denna övergångsregel ett uttalande av innebörd, att hinder inte borde föreligga mot en sådan tolkning av undantagsbestämmelsen att såsom "särskilda skäl" i och för sig även kunde anses den omständigheten, att en reglering tillkommit under tid då en lägre latitud varit gällande och att därför en lågavgift fastställts per turbinhästkraft (NJA II 1959 s. 45). I NJA 1969 s. 479

 

2 Se SvJT 1970 s. 47.

 

Vattenrätt och miljöskyddsrätt 1969—75 201fann HD mot bakgrund av detta uttalande att det förhållandet, att fråga var om äldre företag, över huvud borde betraktas som en omständighet som i allmänhet verkade i avgiftssänkande riktning.
    Genom de successiva ändringarna av lagstiftningen om regleringsavgifter har det blivit möjligt att vid ny prövning av regleringsavgift som bestämts enligt tidigare gällande latitud anpassa avgiftens belopp till penningvärdets försämring. Det är däremot enligt NJA 1975 s. 456 inte tillåtet att vid nyprövning av avgift, som fastställts enligt en vid tidpunkten för den nya prövningen alltjämt gällande latitud, jämka avgiften med hänsyn till inträffad penningvärdeförsämring. Mot en ordning innebärande att sådan jämkning skulle få ske talar, enligt vad HD anförde i detta rättsfall, att vid fortsatt penningvärdeförsämring utan att latitudändring gjorts avgifterna för äldre förtag efter gjorda omprövningar skulle komma att ligga vid latitudens maximum och vidare att avgifterna för äldre företag, vilka efter omprövningar nått maximum, kunde bli högre än avgifterna för nya motsvarande företag.
    Av NJA 1970 s. 406 och 1970 A 23 framgår, att antalet avgiftspliktiga turbinhästkrafter vid korttidsreglering skall beräknas fullt ut till vad som är teoretiskt möjligt att utvinna genom regleringen. Någon reduktion med hänsyn till att den teoretiska nyttan av olika skäl, bl. a. starka variationer ibelastningen, inte kan till fullo utnyttjas i praktiken, skall ej ske. I NJA 1970 s. 406 var även fråga om hur avdrag skulle göras för nyttan av tidigare medgivna korttidsregleringar. Kraftverksägaren hävdade, att avdrag skulle göras med det antal turbinhästkrafter som kunde utvinnas genom de tidigare regleringarna sådana de bedrevs från början. HD intog dock liksom VÖD den ståndpunkten, att avdraget skulle reduceras med hänsyn tillatt nyttan av de tidigare medgivna korttidsregleringarna minskat till följdav att vissa årsregleringar genomförts. Resultatet härav kan sägas vara att avgift under den för de tidigare medgivna korttidsregleringarna löpande avgiftsperioden delvis kom att utgå dubbelt. En närliggande fråga, nämligen om vid beräkning av regleringsavgift för en årsreglering antalet turbinhästkrafter skall reduceras med hänsyn till att årsregleringen ändrar vattenföringen på sådant sätt att båtnad som utvunnits i strömfallen genom äldre korttidsreglering minskas, har besvarats nekande i två domar av VÖD d. 12 dec. 1973 och d. 6 juni 1975, beträffande vilka HD vägrat prövningstillstånd (HD:s beslut d. 31 mars 1976 i mål statens vattenfallsverk ./. kammarkollegiet m. fl.).
    I NJA 1973 s. 128 hade, då tillstånd till en vattenreglering gavs, företaget befunnits vara av beskaffenhet att regleringsavgift skulle utgå (båtnadöverstigande 500 turbinhästkrafter). När sedermera avgift skulle bestämmas för ny period, gjorde strömfallsägarna gällande, att båtnaden i självaverket understeg den stadgade gränsen och att någon avgiftsskyldighet därför inte förelåg. Kunde denna fråga nu prövas på nytt? Lagtexten är otydlig (se VL 4: 14 5 st., jfr 11:62 3 mom. 3 st.). I samtliga instanser (i HD med skiljaktighet) ansågs att frågan inte kunde tas upp till ny prövning.

 

6 kap.
De frågor som kan aktualiseras genom avlysning av allmän flottled är endast ofullständigt reglerade i lag, se VL 6: 27—29 samt 81, 82 och 82 a §§ lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled. I NJA 1974 s. 130 pröva

 

202 Per Bergstendes frågan om rätt i visst fall för ett vattenregleringsföretag att, sedan flottleden i vattendraget avlysts, disponera över det vatten som inte längre behövdes för flottningen. I vattenhushållningsbestämmelserna för regleringsföretaget hade — såsom en begränsning i den rätt att innehålla vattnet som följde av tillståndet i övrigt — föreskrivits särskild flottningstappning. Företaget ansågs ha rätt att upphöra med flottningstappningen utan attgöra ansökan till VD om ändring av vattenhushållningsbestämmelserna.
    I NJA 1975 s. 202 förelåg till bedömande, huruvida anspråk av byamän på ersättning för skada på fisket genom flottningen i Torne älv, avseende åren 1961—1967, preskriberats enligt 1862 års preskriptionsförordning. Skadorna hade orsakats av en stenkista, som anlagts för flottningsändamål i älven redan under 1920-talet. Vid tillkomsten av kistan gällde 1912 års stadga ang. flottningen av skogsalster i gränsfloderna Torneå och Muonio (1912: 322), som såvitt nu är i fråga nära överensstämde med 1880 års flottledsförordning (1880: 57 s. 9). I nämnda stadga liksom i flottledsförordningen gjordes i ersättningshänseende ingen skillnad mellan skada till följd av flottledsanläggning och skada som uppkom genom själva flottningen. 1912 års stadga ersattes sedermera av 1949 års stadga ang. flottningen i Torne och Muonio gränsälvars flottled (1949: 183 och 1949: 464), som i sin tur i stor utsträckning byggde på 1919 års flottningslag. Genom den nya lagstiftningen kom olika regler att gälla för anläggningsskador och för flottningsskador. Tvistefrågan i målet gällde närmast, huruvida byamännens ersättningsfordran i preskriptionsavseende skulle anses ha tillkommit i och med anläggandet av stenkistan på 1920-talet eller årligen under tiden 1961—1967. På grundval av en analys av ersättningsreglerna i 1912 års stadga jämförda med motsvarande bestämmelser i 1949 års stadga stannade HD (med dissens) för den senare meningen och fann därmed byamännen bibehållna vid sin fordringsrätt.

 

7 kap.
63 §. I NJA 1971 s. 60 prövades huruvida i visst fall utmätning kunde äga rum på grund av debiteringslängden för ett invallningsföretag. Debiteringslängden hade varit föremål för klanderprocess, som avslutats med en hovrättsdom. Frågan gällde nu om en delägares bidragsskyldighet kunde anses fastställd på sådant sätt att debiteringslängden enligt VL 7: 63 jfrd med VL 3: 20 kunde läggas till grund för verkställighet mot honom. Svaret blevpå närmare angivna skäl nekande.

 

8 kap.
Bestämmelse i en kommunal va-taxa om skyldighet för ägare av bostadsfastighet, som anslutits till kommunens va-anläggning mot viss avgift, att betala tilläggsavgift vid utökning av lägenhetsytan har i NJA 1974 s. 590 ansetts gälla, trots att i det avtal, varigenom fastigheten anslutits till anläggningen, inte fanns någon föreskrift om tilläggsavgift eller hänvisning till taxans bestämmelser därom. Utgången sammanhänger med att rättsförhållandet mellan huvudmannen för va-anläggning och brukare av anläggningen — såväl enligt 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar som enligt 1970 års lag i ämnet — är att anse som huvudsakligen av offentligrättslig natur.
    I NJA 1975 s. 1 hade mellan en kommun som huvudman för allmän va-

 

Vattenrätt och miljöskyddsrätt 1969—75 203anläggning och ägaren av en fastighet som anknutits till anläggningen uppkommit tvist med anledning av skada vid översvämning i fastighetens källare. Fastighetsägaren väckte talan om skadestånd mot kommunen vid allmän domstol. TR och även HovR tog upp och prövade målet. Först i HD uppkom fråga huruvida TR varit behörig att pröva tvisten. Aktuella lagrum är 37 § 6 och 29 § i 1970 års lag. HD ansåg att målet rörde tvist mellan huvudman och fastighetsägare om skadeståndsskyldighet av det slag som avses i 29 § och alltså skulle prövas av va-nämnden. Fastighetsägarens talan blev därför avvisad. En konsekvens av denna tolkning är, såsom framhölls i ett yttrande som HovR avgav till HD, att skadeståndskrav på grund av samma händelser kommer att avgöras av olika myndigheter, beroende på om det är en till va-anläggningen ansluten fastighetsägare eller en skadelidande tredje man som för talan.
    Fråga om storleken av den ytterligare va-avgift som en villaägare hade att betala efter om- och tillbyggnad av villan prövades i NJA 1975 A 41.

 

9 kap.
Detta kap., som handlar om ersättning, har fått helt ny lydelse fr. o. m. d. 1 juli 1974.
    Ersättning utgår normalt till fastighetsägaren, men den som har "särskild rätt" till en fastighet är ersättningsberättigad, om rätten går förlorad eller rubbas (VL 9: 1 2 st. i nya lydelsen, jfr VL 9: 7 samt 9: 52 och 53 i äldre lydelsen). I vattenrättslig praxis har man givit begreppet särskild rätt en ganska vidsträckt tolkning. Något oavvisligt krav på att rättigheten skall åtnjuta sakrättsligt skydd har sålunda ej uppställts. Även när rättigheten har mera obestämd anknytning till fastigheten har ersättning givits. Det måste dock vara ett starkt kvalificerat intresse som lider intrång. Att man inte är beredd att gå alltför långt markeras av NJA 1971 s. 8. A bedrev sjöflygplansverksamhet vid Östersund och använde dels för terminal m. m. ett strandområde, som han disponerade enligt medgivande av staden, dels för start och landning ett vattenområde, till vilket han inte ägde uttrycklig rätt. Han begärde ersättning för intrång i verksamheten till följd av ett brobygge i vattenområdet. HD:s majoritet ogillade A:s talan, medan en skiljaktig ledamot i anslutning bl. a. till rättsfallet NJA 1958 s. 215 hävdade att ersättning borde utgå i detta fall. I motiven till 1974 års reform av ersättningsreglerna anförs det nu refererade fallet som exempel på att man hittills i rättspraxis inte varit beredd att som ersättningsgillt godta varje intrång i ett kvalificerat intresse med anknytning till det berörda vattenområdet (NJA II 1974 s. 485).
    I NJA 1975 s. 238 hade länsstyrelsen i Norrbottens län till D, som tillhörde den bofasta bygdebefolkningen i ett fjällområde, med stöd av 56 § renbeteslagen (1928: 309), jfr numera 32 § rennäringslagen (1971: 437), genom särskilda årliga tillståndsbevis fortlöpande upplåtit rätt att i en viss sjö bedriva husbehovsfiske. D begärde nu ersättning för skada på det upplåtna fisket till följd av vattenregleringar, som i olika etapper genomförts i sjön. Fisketillstånd hade första gången utfärdats för D tre år efter det reglering i ett första stadium påbörjats. I HD-majoritetens motivering fastslogs som princip, att ersättning för intrång i fiske till följd av regleringsföretag tillkommer endast den som när regleringen påbörjas innehar fiskerätt och kan avse endast den tid därefter under vilken rättigheten består; rätt

 

204 Per Bergstentill fiske som upplåtes efter det regleringen påbörjats måste antagas omfatta endast fisket i det eventuellt skadade skick vari det består efter regleringens genomförande. Enligt HD-majoriteten skulle emellertid ersättning utgå under hela den i målet aktuella tiden, eftersom D ansågs ha haftanledning att räkna med att upplåtelserna skulle komma att förnyas och att han sålunda var tillförsäkrad rätt att utöva husbehovsfiske så länge han själv var i stånd att utöva fiskerätten. Minoriteten i HD fann visserligen i likhet med majoriteten att systemet med ettårstillstånd inte uteslöt, att D skulle anses ha fått en i princip icke tidsbegränsad rätt, men ville begränsa D:s ersättningsrätt med hänsyn till att regleringen av sjön påbörjats innan han fick sitt första tillstånd.
    I NJA 1969 s. 105 prövades frågan om talerätt för lappby i ett kraftutbyggnads- och regleringsmål (jfr NJA 1967 s. 415). Avgörandet är numera inaktuellt efter tillkomsten av rennäringslagen, se 10 § 2 st. (jfr 28 §)nämnda lag. Även NJA 1973 C 143 gällde talerätt för samer. Här var fråga om ett mål, som inföll under övergångsskedet mellan 1928 års renbeteslag och rennäringslagen.
    I NJA 1969 s. 476 vägrades (med dissens) enskild delägare i allmänningsskog att föra talan angående ersättning för försvårad båtfart till följd av vattenreglering (jfr NJA 1966 s. 327).
    NJA 1971 A 21 illustrerar de problem som kan uppkomma med den i ansökningsmål enligt VL när det gäller ersättning för skada på fiske ibland tillämpade handläggningsordningen att frågan om ersättningens storlek och frågan om dess fördelning mellan de ersättningsberättigade avgörs i skildaetapper.
    Ett rättsfall ang. ersättning för skada på fisket genom flottning, NJA 1975 s. 202, har redovisats ovan under 6 kap. VL.

 

11 kap.
1 §. Beträffande intervention i vattenmål är enligt hänvisningen i denna paragrafs fjärde stycke bestämmelserna i 14 kap. RB tillämpliga. Intervention får enligt RB 14: 9 medges den som visar sannolika skäl för att "saken rör hans rätt". I NJA 1969 s. 211 ville A, ägare av en fastighet inom visst virkesutdrivningsområde, som intervenient deltaga i en rättegång i VÖD, som avsåg inverkan av vissa kraftverks- och regleringsföretag på virkesutdrivningen inom annat drivningsområde. A åberopade som grund för sin begäran bl. a. att sökandena lagt upp sin talan så att man skulle få ett avgörande av vissa principfrågor. Detta avgörande, menade A, skulle framdeles uppenbarligen av sökandena åberopas mot övriga sakägare, och det skulle vara stötande om dessa inte fick möjlighet att lägga fram sina synpunkter i principfrågorna. Såsom interventionsinstitutet är konstruerat i RB kunde emellertid den begärda interventionen inte tillåtas. I HD:s beslut anfördes, att A:s rätt att erhålla ersättning för försvårad virkesutdrivning inte berördes av tvisten mellan  fastighetsägarna inom det andra drivningsområdet och sökandena samt att det intresse som A hade av hur domstolarna vid avgörandet av tvisten bedömde vissa principiella frågor ej gavhonom rätt att intervenera. Ang. intervention i vattenmål, se även SvJT1975 rf s. 73, som i annat avseende redovisas här nedan vid 54 §. 
    54 §. Enligt denna paragraf skall talan för en fastighet som det tvistas om föras av den av de tvistande som med äganderättsanspråk innehar fas-

 

Vattenrätt och miljöskyddsrätt 1969—75 205tigheten. I SvJT 1975 rf s. 73 förde samebyar talan om ersättning för fallhöjd hörande till en fastighet, som avstyckats från ett s. k. skattefjäll i Jämtlands län. Fastigheten var efter förvärv från staten lagfaren för ett bolag, som nu hade ansökt om tillstånd att tillgodogöra sig fallhöjden i ett kraftverk. Som bekant pågår vid allmän domstol rättegång mellan samerna och staten om rätten till skattefjällen i Jämtlands län. VÖD:s majoritet förklarade, att sameby måste anses berättigad att för egen del framställa anspråk på ersättning för fallhöjd som den förmenar sig äga, medan en skiljaktig ledamot ville avvisa samebyarnas talan med stöd av VL 11: 54, alternativt allmänna processuella grundsatser. Majoriteten såg tydligen ej VL11: 54 som en regel om ersättningsberättigad sakägare med verkan att talan av annan skall avvisas. Tveksamt är för övrigt om bestämmelsen över huvud kan anses tillämplig när som i detta fall tvisten rör en fastighet som ingår i sökandens fallhöjdsinnehav.
    66 §. Genom lagstiftning år 1952 sanktionerades det i praxis sedan länge tillämpade förfarandet att uppskjuta avgörandet av svårbedömda ersättningsfrågor. Uppskov får enligt 2 mom. i förevarande paragraf ske, "där verkningarna av företaget i visst hänseende icke med erforderlig säkerhet kan förutses". Uppskov får tydligtvis medges endast om det krävs för utrönande av de faktiska verkningarna av företaget. Men skall domstolen, när ersättningen i sinom tid slutligen bestäms, utgå från förhållandena sådanade gestaltade sig vid tiden för tillståndet till företaget eller skall domstolen då också beakta omständigheter som inträffat senare? Frågan kom upp i NJA 1970 s. 387. I detta fall hade frågan om ersättning för skada på virkesutdrivning genom uppdämning vid ett kraftverk uppskjutits. Under prövotiden nedlades flottningen i vattendraget. Sakägaren gjorde gällande att ersättningen likväl skulle beräknas såsom om flottningen skulle bestå underöverskådlig tid. I ett rättsvetenskapligt utlåtande, som åberopades av sakägaren, hävdades bl. a. att avgörandet i det s. k. Gimåmålet (NJA 1965 s.182) ger uttryck åt den grundsatsen att värderingen i princip skall anknyta till tidpunkten för tillståndet, en slutsats som bestreds i ett av motsidan åberopat utlåtande. Utgången i HD blev att ersättningen fastställdes med beaktande av att någon skada ej uppkommit för sakägaren efter det flottningen nedlagts. I det aktuella fallet hade uppskovet meddelats redan år 1938, alltså medan uppskovssystemet ännu byggde enbart på praxis. Avgörandet — som sålunda fastslår att vid det slutliga bestämmandet av ersättningen hänsyn skall tas inte bara till verkningarna av själva företaget utan även till andra under prövotiden inträffade omständigheter av beskaffenhet att påverka omfattningen av skadan — torde dock få anses vägledande även vid tillämpning av det år 1952 lagfästa förfarandet.
    101 §. När det gäller anslutningsvad i vattenmål är det ibland vanskligt att avgöra om den anslutningsvädjande upfyller kravet att han skall vara motpart till den som vädjat först. I NJA 1959 s. 116, som behandlats i en tidigare rättsfallsöversikt,3 prövades frågan i ett fall då sökanden ville föra talan efter anslutningsvad sedan vissa sakägare vädjat. I SvJT 1974 rf s. 42 vädjade sökanden först och yrkade att fiskeavgift, regleringsavgift och domstolsavgift skulle fastställas till lägre belopp än VD bestämt. Några sakägare yrkade efter anslutningsvad att av dem framställda anspråk på ersättning för vattenkraft, vilka VD endast delvis godtagit, måtte bifallas fullt

 

3 Se SvJT 1964 s. 707.

 

206 Per Bergstenut. Denna talan avvisades, då sakägarna ej ägde föra talan beträffande de berörda avgifterna.

 

Miljöskyddslagen
Miljöskyddslagen har som inledningsvis nämnts trätt i kraft d. 1 juli 1969. I mål rörande vattenförorening som anhängiggjorts före nämnda dag tillämpas den äldre lagen, d. v. s. 8 kap. VL i dess tidigare lydelse (p. 2 i övergångsbestämmelserna till miljöskyddslagen).
    Först skall här antecknas några fall där den äldre lagen tillämpats. I NJA 1969 s. 430 föreskrevs som villkor för att en stad skulle få släppa ut avloppsvatten i Öresund, att bräddavlopp skulle förses med grovgaller. I NJA 1973 A 26 avslogs ansökan om tippning av muddermassor innehållande kloakvatten, enär tippningen inte uppenbarligen kunde ske utan olägenhet. Fråga huruvida fiskeavgift enligt VL 8: 34 äldre lydelsen kunde utdömas för förfluten tid prövades i NJA 1970 s. 460.
    Ehuru i övergångsbestämmelserna till den lag varigenom bestämmelserna om vattenförorening utmönstrades ur 8 kap. VL (1969: 393) ej meddelats någon särregel om att VL 8: 34 övergångsvis skulle vara tillämplig, ansågs i NJA 1974 s. 79 — på grund av p. 2 i övergångsbestämmelserna till miljöskyddslagen — fiskeavgift enligt VL 8: 34 kunna utdömas i mål som anhängiggjorts före d. 1 juli 1969.
    Övergångsfrågor av processuell karaktär var aktuella i NJA 1973 s. 703. I maj 1969 anhängiggjordes hos en häradsrätt talan om ersättning med anledning av förorening av brunnsvatten. Sådan talan var enligt VL i dess då gällande lydelse att hänföra till vattenmål och skulle alltså rätteligen prövas av VD. Enligt miljöskyddslagen skall motsvarande talan väckas vid fastighetsdomstol. HR tog upp målet och meddelade i början av år 1970 mellandom i frågan huruvida skadeståndsskyldighet förelåg eller ej. Domenfastställdes av HovR. Sedan målet kommit till HD, uppkom där fråga om undanröjande av underinstansernas domar på grund av HR:ns bristande behörighet att handlägga målet. HD:s majoritet ansåg att domvilla enligtRB 59: 1 förekommit, undanröjde till följd härav domstolarnas domar och hänvisade målet till fastighetsdomstolen. En ledamot — som utgick från uppfattningen att fastighetsdomstol ej är att anse som särskild domstol i den mening som avses i RB 10: 17 1 st. p. 1 och 10: 19 (jfr ang. denna frågayttrande av JR Ulveson i NJA 1973 s. 1) — motsatte sig undanröjande. Utgången var, såsom påpekades i dissidentens votum (se även Ekelöf i TSA1975 s. 410), mycket olycklig för parterna ur processekonomisk synpunkt.
    Vad angår själva miljöskyddslagen föreligger ett rättsfall avseende ersättning för skada på fastigheter genom skakningar från biltrafik, NJA 1975s. 155. Enligt den grundläggande ersättningsregeln i 30 § miljöskyddslagen skall den som orsakar olägenhet genom miljöfarlig verksamhet utge ersättning härför; har olägenheten ej orsakats genom försumlighet, skall dock ersättning utgå endast om olägenheten är av någon betydelse och bara i den mån den ej skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i orten eller dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden. I tidigare grannelagsrättslig praxis har det förelegat en tendens att låta trafikimmissioner uppgå till särskilt hög nivå utan att det föranlett skadeståndsskyldighet, och det torde ej ha varit avsett att miljöskyddslagen skulle medföra ändring i

 

Vattenrätt och miljöskyddsrätt 1969—75 207detta avseende (NJA II 1969 s. 306). I det aktuella fallet var skakningarna mycket kraftiga och hade medfört allvarliga skador på husen. Enligt HD kunde det ej anses att skadorna skäligen borde tålas, vare sig man såg till förhållandena på orten eller till vad som under jämförliga förhållanden förekommer på annat håll.
    Den som vill framställa ersättningsanspråk eller annat enskilt anspråk på grund av miljöfarlig verksamhet skall väcka talan vid fastighetsdomstol (34 § miljöskyddslagen). Sådan talan skall enligt NJA 1973 s. 1 (I och II) tas upp oavsett att svaranden gör invändning om att det ej varit fråga om miljöfarlig verksamhet. I och med att käranden påstår att skadan orsakats av miljöfarlig verksamhet tillhör alltså målet fastighetsdomstols prövning. I NJA 1973 s. 1 (I och III) prövades i vilken ordning man skall behandla invändning att den mot vilken talan riktas ej är ansvarig enligt miljöskyddslagens bestämmelser. Invändningen ansågs ej böra prövas som en invändning om rättegångshinder utan frågan skulle avgöras genom dom.