LARS GORTON. Penningvärdeförändring och partsdisposition. Sjörättsföreningen i Göteborg Skrifter 54. Göteborg 1975. 168 s.

 

Vi lever som bekant i en föränderlig värld. Detta är något som man inte minst inom affärslivet — ibland smärtsamt — har fått erfara. Genom kostnadsstegringar av olika slag, som inträffar efter avtalsslutet, kan grunden för en affärskalkyl stundom ryckas undan och vad som för säljaren i avtalsögonblicket framstod som en förmånlig affär kan, om det vill sig riktigt illa, i realiteten visa sig bli en förlustaffär. Ju längre tid som förflyter mellan avtalstillfälle och prestationstidpunkt, desto större är naturligen riskerna för en sådan utveckling. Med hänsyn till att kostnadsstegringar numera ingår som ett normalt inslag i det ekonomiska livet, kan det väl förmodas höratill ovanligheterna att en säljare, i fall där prestation skall ske längre fram i tiden, inte på något sätt sökt gardera sig såvitt avser framtida stegringar i löner, materialkostnader och frakter m. m. En inte ovanlig metod torde vara att man söker kalkylera in antagna kostnadsstegringar i priset. Det är emellertid ingalunda säkert att en sådan metod ger säljaren full kompensation. Uppskattningar av den framtida prisutvecklingen måste med nödvändighet bli mycket osäkra. Oförutsedda och dramatiska händelser kan också inträffa. Ett relativt färskt exempel utgör den s. k. oljekrisen och de starka prisstegringar som följde i dennas spår.
    För exportnäringen tillkommer ytterligare risker som gör tillvaron osäker. Här kan valutakursförändringar radikalt förändra bilden. Övergivandet av de fasta växelkurserna i förhållandet mellan flertalet valutor har inte gjort riskerna mindre. Vi behöver endast erinra oss de stora kursförluster som drabbat flera större svenska exportföretag under senare år.
    Docent Lars Gorton har i en skrift, kallad "Penningvärdeförändring och partsdisposition", tagit upp de ovan berörda problemen till diskussion. Hithörande frågor har veterligen inte tidigare närmare behandlats i svensk juridisk litteratur och det finns därför all anledning att välkomna en framställning på detta viktiga och samtidigt komplicerade område.
    Förf. uppehåller sig framför allt vid olika typer av avtalsklausuler till skydd mot verkningarna av kostnadsstegringar och valutakursförändringar. I skriften refereras utförligt ett antal sådana klausuler hämtade från kontrakt inom olika verksamhetsområden — huvudsakligen varvs- och rederinäringen, flygindustrin, hyressektorn, entreprenadområdet och transportsidan. De olika klausulerna kommenteras också i viss utsträckning. (Vad beträffar kostnadsstegringsklausuler i hyresavtal saknar man en uppgift om att sådana klausuler i princip är förbjudna om avtalet avser bostadslägenhet.)
    Det är en högst varierande klausulflora man får ta del av. På kostnadsstegringssidan rör man sig inom ett vidsträckt fält från lösliga s. k. förhandlingsklausuler via mer allmänt hållna prisreservationsklausuler till noggrant specificerade glidskaleklausuler. Förf. konstaterar att oberoende av den juridiska konstruktionen kommer i många fall förhandlingsvägen en anpassning att ske till den ekonomiska situationen och frågar sig i anslutning härtill, om det möjligen kan vara en fördel att underlåta att avtalsreglera frågor av föreliggande slag. Han synes emellertid mena att det normalt måste vara bättre att på förhand söka lösa problemen så långt möjligt i stället för att skjuta dem framför sig. I denna uppfattning är lätt att instämma.

 

    I skriften anges vissa mönster efter vilka en valutaklausul kan byggas upp. Om kontraktsvalutan är dollar och säljaren önskar knyta sin fordran till svenska kronor, skulle klausulen kunna tänkas konstrueras enligt följande. Som bas för uppgörelsen anges (explicit) avtalstidpunktens köpkurs i kronor för 1 dollar. Baskursen sammanställes så med motsvarande kurs vid det faktiska betalningstillfället, sådan denna tillämpas av en av de större svenska affärsbankerna; att referera enbart till kursen per förfallodagen kan visa sig oklokt i händelse av betalningsdröjsmål. Om köpkursen därvid sjunkit under viss marginal, skall det förfallna beloppet ökas så mycket som erfordras för att motvärdet därav i kronor, efter kursen på betalningsdagen, skall bli lika stort som motvärdet i kronor, efter avtalsdagens kurs, före ökningen. En fråga man har anledning att ställa sig vid avtalsskrivningen är om säljaren bör tillgodoräknas hela kursändringen eller endast den del därav som ligger utom marginalen. Ytterligare en fråga som inställer sig är om klausulen skall formuleras så, att den verkar jämväl till förmån för köparen och intee ndast till säljarens fördel. Här som alltid blir förhandlingssituationen avgörande.
    Förf. berör också som hastigast andra metoder att kurssäkra sig än genom valutaklausuler. En sådan metod är att avtala att betalning skall erläggas i den eller de valutor, vari den betalningsberättigade har sina kostnader; isåfall finns ingenting att kurssäkra. För svensk del blir det då normalt i första hand fråga om att kontraktera i svenska kronor. Många gånger är ju detta dock förhandlingsmässigt omöjligt. Andra metoder för kurssäkring erbjuder terminsaffärer och låneoperationer. De senare innebär enkelt uttryckt att man eliminerar kursrisken genom upplåning i samma valuta som kontraktsvalutan. För terminsaffärer gäller enligt valutaregleringen, som förf.påpekar, vissa tidsgränser utanför vilka terminssäkring ej får ske. Det kan här nämnas, att sedan Gortons skrift kom i tryck vi fått ett komplement till terminsaffärer i form av statlig kursgaranti vid export avseende just betalningar, som förfaller först efter den för terminsaffärer angivna längsta tiden;tills vidare lämnas dock sådan kursgaranti endast för dollar.
    Bland speciella frågor som förf. tar upp kan också nämnas konsumenträttens inverkan på utformningen och tillämpningen av kostnadsstegringsklausuler. Vidare berörs vissa rättsfall och skiljedomar, varav flertalet utländska. Antalet tvister rörande tolkningen av kostnadsstegringsklausuler och valutaklausuler som hänskjutits till svenska domstolar synes vara relativtlitet. Skälet härtill torde vara, inte att sådana tvister i och för sig skulle vara sällan förekommande, utan att parterna, som förf. anger, ofta löser sådana tvister förhandlingsvägen eller genom att hänskjuta dem till skiljedom.
    Gortons skrift belyser i hög grad svårigheterna när det gäller att tillfredsställande utforma klausuler till skydd mot kostnadsstegringar och valutaförluster. Den innehåller åtskilliga, mer eller mindre lyckade exempel på sådana klausuler hämtade från olika områden. Även om man måhända kan ha olika uppfattningar om systematiken i framställningen, står det klart att Gortons skrift bör kunna vara av stort intresse för jurister som i sin verksamhet har att utforma eller ta ställning till klausuler av ifrågavarande slag.

Carl-Wilhelm Liljencrantz