Medbestämmandelagen och aktiebolagslagen
Vid tillkomsten av medbestämmandelagen uppkom fråga om förhållandet mellan den associationsrättsliga lagstiftningen, särskilt aktiebolagslagen, och medbestämmandelagen. Lagrådet ställde i sitt yttrande frågan, i vad mån associationsrättslig lagstiftning medger delegation av beslutsbefogenheter inom företagsledningsområdet till arbetstagarrepresentanter och anförde åtskilliga synpunkter på detta problem. Lagrådets uttalande föranledde en replik av chefen för arbetsmarknadsdepartementet, statsrådet Bengtsson. Frågan berördes också i inrikesutskottets betänkande.1
Med anledning av dessa uttalanden tillsattes inom arbetsmarknadsdepartementet en expertgrupp, som i januari 1977 avgivit en promemoria i ämnet (Ds A 1977: 2). Enligt riksdagens beslut skulle under utredningsarbetet anlitas sakkunskap från exempelvis rättsvetenskapligt håll och från parterna på arbetsmarknaden. Med anledning härav har jag på begäran av expertgruppen muntligen anfört vissa synpunkter i ämnet. Jag vill i det följande något närmare precisera min syn på den föreliggande frågan.
Jag delar helt den i promemorian uttalade uppfattningen, att det ur teknisk synpunkt är den lämpligaste lösningen att man lämnar aktiebolagslagens hierarkiska system orubbat och håller fast vid att varje delegation av beslutsbefogenheter från de i lagen angivna bolagsorganen, bolagsstämma, styrelse och verkställande direktör, till nyskapade organ med ett mer eller mindre starkt inslag av arbetstagarrepresentanter skall kunna återkallas när som helst, även om delegationen grundar sig på ett enligt medbestämmandelagen slutet kollektivavtal. En återkallelse av delegation skall sålunda alltid ha effekt, men om den är obefogad ådrar den bolaget skadeståndsskyldighet för brott mot kollektivavtalet. Med denna uppläggning undviker man i huvudsak de svårigheter, som lagrådet diskuterar med utgångspunkt i innehållet i Ragnar Bergendals avhandling Aktiebolagets författning och dess yttre rättsförhållanden enligt svensk rätt (1922), frågor som kan sammanfattas under nyckelordet "bolagets autonomi".
Om man alltså med detta tekniska grepp koncentrerat frågan om förhållandet mellan aktiebolagslagen och medbestämmandelagen till frågan om när skadestånd skall utgå för brott mot kollektivavtal, har man emellertid inte alls besvarat frågan om förhållandet mellan de båda lagarna. Man har blott placerat frågan på ett ställe där den kan diskuteras och besvaras utan att man behöver ta hänsyn till tekniska svårigheter som enbart hänför sig till aktiebolagslagens organisatoriska bestämmelser.
Man har i diskussionen från fackligt håll sagt, att problemet helt enkelt kan lösas genom att man ger medbestämmandelagen företräde framför aktiebolagslagen. Bakom denna tes synes ligga föreställningen, att det rör sig om en intressekonflikt enbart mellan å ena sidan aktieägarkollektivet, å
andra sidan arbetstagarkollektivet. I själva verket finns det ytterligare en part med i bilden, nämligen kollektivet av aktiebolagets fordringsägare.
Aktiebolagslagen innehåller inte bara organisatoriska bestämmelser om förhållandet mellan aktieägarna och dem, som på aktieägarnas uppdrag handhar bolagets förvaltning. En mycket väsentlig del av lagen innehåller bestämmelser till skydd för bolagets fordringsägare. Hit hör bestämmelserna om tillskott av kapital vid bolagets bildande, och vidare bestämmelserna om gränsen för tillåten vinstutdelning och om förbud mot återbetalning (och återlån) av tillskjutet kapital. Hit hör slutligen bestämmelserna om skyldighet att träda i likvidation när en väsentlig del av tillskottskapitalet gått förlorat. Sistnämnda bestämmelser kompletteras av föreskriften i brottsbalken 11: 3 om straff för vårdslöshet mot borgenärer. Till bilden hör också bestämmelserna i uppbördslagen 77 a § om påföljd för underlåtenhet att inbetala innehållen källskatt samt motsvarande bestämmelser i lagen om mervärdeskatt 48 a § och lagen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning 27 a §.
Om ett företag driver en lönsam verksamhet, står företagets fordringsägare på det hela taget utanför dragkampen mellan arbetstagarna å ena sidan och företagsledningen såsom representant för aktieägarkollektivet å andra sidan. Men den dag verksamheten inte längre är lönsam, kommer fordringsägarna in såsom en intresserad part i denna dragkamp, och om bolagets ställning på ett avgörande sätt har försämrats, förlorar aktieägarkollektivet i realiteten sitt intresse i hur det går med bolaget och kvar står en dragkamp mellan å ena sidan bolagets fordringsägare, enligt aktiebolagslagen företrädda av bolagsledningen, och å andra sidan arbetstagarna.
Låt oss börja med uppbördslagen. Gång på gång möter man i näringslivet— och ofta till sist inför en brottmålsdomstol — den situationen att ledaren för ett företag, som befinner sig på fallrepet, har stått inför valet mellan att leverera in den innehållna källskatten och att använda samma pengar för fortsatt drift och att han har fallit för frestelsen att välja det senare alternativet. Här föreligger en klar intressemotsättning mellan fordringsägaren, i detta fall skattemyndigheten, och arbetstagarna. Skattemyndigheten har ett i lag grundat anspråk på att källskatten skall levereras in. Arbetstagarna å sin sida har ett intresse av att pengarna så långt möjligt användes till att betala löner vid fortsatt drift.
Enligt brottsbalken 11:3 straffas ledningen för ett skuldsatt aktiebolag, om den försätter bolaget på obestånd eller förvärrar dess obestånd genom att fortsätta rörelsen under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för denna. Med detta straffhot vill man förmå bolagsordningen att i tid lägga ned rörelsen, om den visar sig vara förlustbringande, och att söka en uppgörelse med fordringsägarna, medan bolaget ännu har möjlighet att betala sina skulder. Också i denna mera allmängiltiga situation föreligger en klar intressemotsättning mellan å ena sidan bolagets fordringsägare, å andra sidan bolagets arbetstagare. Bolagsledningen är, vid äventyr av straffansvar, skyldig att ge fordringsägarnas intresse av betalning företräde framför arbetstagarnas intresse av att företaget i det längsta fortsätter sin verksamhet.
Slutligen föreskriver ABL 13: 2, att om bolagets eget kapital understigeren tredjedel av det registrerade aktiekapitalet och åtminstone en del av bristen i aktiekapitalet inte inom viss tid blivit fylld, bolaget skall träda i
likvidation och upplösas. Om dessa bestämmelser inte iakttas, blir påföljden, kort sagt, att var och en av de inblandade personerna — styrelseledamöter, verkställande direktör och aktieägare — ådrar sig personligt betalningsansvar för bolagets därefter uppkommande förbindelser. Varje person som träffas av ett sådant ansvar har emellertid rätt att vid domstol påfordra, att bolaget skall tvångsvis försättas i likvidation. Dessa bestämmelser, som i huvudsak är givna i fordringsägarnas intresse, bygger på den erfarenheten, att det är stor risk för att fordringsägarna blir lidande om man inte får till stånd en uppgörelse ett stycke före den punkt i utförsbacken då bolaget kommer på obestånd. Också vid tillämpningen av bestämmelserna om skyldighet att träda i likvidation föreligger en intressemotsättning mellan fordringsägarna och arbetstagarna. Här är dock aktieägarna ännu med intressenter vid sidan av fordringsägarna.
Intet är vunnet genom att man slätar ut den nu beskrivna motsättningen mellan fordringsägarnas intressen och arbetstagarnas intressen. Den som generellt hävdar att medbestämmandelagen skall gå före aktiebolagslagen måste ge anvisning om hur denna intressekonflikt i detalj skall lösas.
För övrigt kan denna intressemotsättning också uppkomma inom ramen för ett konkursförfarande. Man har berättat för mig om ett aktuellt fall, där en konkursförvaltare ställts inför valet mellan ett bud på avsevärt belopp för slaktvärdet av en konkursdrabbad rörelse och ett bud på någon krona för rörelsen såsom going concern, varvid arbetstagarna påfordrat att han skulle acceptera det lägre budet. I den nyligen framlagda (men avriksdagen avslagna) propositionen angående "Mindre konkurser" talas åtskilligt om att konkursborgenärernas intressen måste "sammanvägas med arbetsmarknads- och regionalpolitiska intressen".2 Det är emellertid svårt att se, hur en konkursförvaltare skulle kunna utan uttryckligt lagstöd taga på sig ansvaret att till den grad ge arbetstagarnas intressen företräde framför fordringsägarnas, att han i den beskrivna situationen helt offrade fordringsägarna.
Låt oss nu övergå till situationen i ett bolag som har en så god ställning,att fordringsägarnas speciella intressen endast skymtar i bakgrunden.
Aktiebolagslagen förutsätter att syftet med ett aktiebolags verksamhet är att tillföra aktieägarna vinst. Varje aktieägare har enligt lagen ett anspråk på att bolagsstämman skall respektera denna grundläggande regel och bolaget såsom helhet har ett anspråk mot styrelsen av samma innebörd. Det är nu uppenbart, att bolagsstämman och bolagets styrelse måste ha en avsevärd handlingsfrihet när det gäller att dra gränserna för vad som är tillbörligt enligt den angivna principen. Men någonstans måste gränsen gå. Bolagets styrelse har inte rätt att med öppna ögon förslösa bolagets medel på åtgärder som inte ens vid en långsiktig bedömning kan försvaras såsom liggande i bolagets intresse, exempelvis genom att låta bolagets medel rinna bort genom att man fortsätter en förlustbringande rörelsegren, eller genom att använda bolagets medel till en ny investering, som visserligen skaparsysselsättning men inte kan väntas förränta sig.
En styrelseledamot, han må vara vald av bolagsstämman eller av en arbetstagarorganisation, som handlar i strid med de krav aktiebolagslagen sålunda ställer upp, kan ådraga sig skadeståndsskyldighet enligt denna lag
och i grövre fall straff för trolöshet mot huvudman enligt brottsbalken 10: 5. Jag erinrar om att i rekvisiten för detta brott ingår skada men ickevinning.
Den som vill göra gällande, att en företagsledning — på grund av föreskrift i ett medbestämmandeavtal eller på uppmaning av landets regering— skall ha rätt att och eventuellt plikt att i nu angiven mening vara trolös mot sina huvudmän, bör rimligen också se till att det genom lag fastslås, hur långt företagsledningen i detta avseende har rätt att gå utan att ådraga sig påföljder i relation till aktieägarna.
För övrigt må erinras om att arbetstagarkollektivet inte alltid har ett enhetligt intresse. När det uppkommer fråga om nedläggning av en förlustbringande rörelsegren, har de arbetstagare som hotas av avsked intresse av att motsätta sig nedläggningen. Företagets övriga arbetstagare kan i denna fråga ha ett helt annat intresse, om det är så att nedläggningen ger ökade utsikter för att återstoden av företaget överlever. Valet kan med andra ordstå mellan nedläggning av en rörelsegren i dag och nedläggning av helaföretaget om några år. Det är lätt att i stridens hetta glömma, att en företagsledning, som vill lägga ned en rörelsegren, just därigenom ofta handlar till fördel för arbetstagarna i återstoden av företaget.1
Knut Rodhe