Ytterligare om skadestånd för lidande vid myndighetsutövning
En kort artikel om den rubricerade frågan i SvJT 1977 s. 141 ff kom olyckligtvis att publiceras ungefär samtidigt som HD första gången tog ställning

 

till problemet efter skadeståndslagens tillkomst; jag kunde därför inte beakta detta avgörande. Tvisten (omtalad i min artikel s. 145 not 17) rörde ett fall, där en domare vid förlikningsförsök i samband med huvudförhandling bryskt visat ut ena parten och dennes ombud ur rättssalen. HD ansåg förfarandet olämpligt som ett led i domstolens förlikningsförsök och ägnat att rubba förtroendet för domarens opartiskhet i målet; däremot kunde det inte anses, att handlandet var ägnat att kränka parten och ombudet i deras personliga integritet, och oavsett om handlandet (begånget 1974) kunnat bedömas som tjänstefel eller ej, innefattade det inte ärekränkning eller dylik brottslig gärning. Staten var därför inte skyldig att ersätta parten och ombudet det lidande som handlandet kunde ha medfört för dem. (DT 6,1977.) En skiljaktig ledamot ville i likhet med hovrättens majoritet utdöma skadestånd.
    Domen stämmer väl med motiven till nuvarande 1 kap. 3 § skadeståndslagen; den tyder på en något större återhållsamhet i att utdöma ideellt skadestånd i sådana sammanhang än vad som rekommenderas i min artikel (s. 145). Avgörandet lär dock knappast hindra att ideellt skadestånd utgår vid allvarligare kränkningar från offentliga funktionärers sida, i vart fall om dessa är straffbara enligt 20 kap. 1 § brottsbalken (i paragrafens nuvarande lydelse).

Bertil Bengtsson