Åtal eller inte åtal?
Under tjänstgöring vid viss klinik utförde R, leg. läkare, viss dag 1972 allergitestning på patienten P. P avled. Undersökning inleddes, och ett åtalsärende med många turer följde. Det synes påkallat att — i summarisk översikt — hålla fram de flesta av dem för den rättsligt bildade läsekretsen
Carl M. Elwing 487till allmänt beskådande och visa hur förunderligt skiftande det juridiska förnuftet kan vara. (Icke specificerade lagrum avser RB.)
Väsentligare data i korthet:
13.1.75. Kammaråklagaren i Ö beslutar, att åtal inte skall väckas mot R för vare sig vållande till annans död eller tjänstefel.
12.2.75. Överåklagaren i Ö finner ej skäl ändra kammaråklagarens beslut.
4.7.75. RÅ finner ej skäl ändra överåklagarens beslut, såvitt gäller frågan om vållande. Däremot beslutar RÅ om åtal för tjänstefel i form av försumligt åsidosättande av 3 § allmänna läkarinstruktionen (skyldighet att enligt vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patient erforderliga råd och behandling). I gärningsbeskrivningen läses bl. a.: Enligt visst Med Styr:s cirkulär borde vid allergitest alla sådana antigen uteslutas, för vilka patienten märkt sig vara överkänslig. Före testen uppgav patienten för R dels sin misstanke om att aktuella besvär utlöstes vid kontakt med hund, dels att patienten i en test nio år tidigare reagerat för och behandlats med damm, mögel och tagel. R borde därför från testningen ha uteslutit i vart fall de använda djurepitelextrakten. Denna underlåtenhet innebar åsidosättande som nyss sagts. — Sistnämnda uppgifter återgår på ett av medicinalväsendets ansvarsnämnd den 25.4.74 dagtecknat utlåtande, nu åberopat av RÅ. I utlåtandet uttalade nämnden tillika, att R:s förseelse mot läkarinstruktionen var så svår, att åtal borde följa.
27.8.75. Chefsåklagaren i Ö utfärdar stämningsansökan med yrkande om ansvar för tjänstefel enligt nyssnämnda gärningsbeskrivning.
Hösten 75. R begär, att RÅ måtte lägga ned åtalet, eftersom dom ej kommer att meddelas före årets utgång och brottet tjänstefel härefter —enligt lag den 26.6.75 — utgår ur brottskatalogen. RÅ vägrar.
Jan. 76. Efter ny framställning från R instruerar RÅ överåklagaren i Ö att lägga ned åtalet.
16.1.76. Överåklagaren meddelar tingsrätten att åtalet läggs ned på den grunden, att gärningen, bedömd som tjänstefel, inte längre medför straffansvar.
9.2.76. Tingsrätten förelägger målsäganden att inom 14 dagar meddela, om han önskar överta åtalet.
13.2.76. R yrkar frikännande dom.
24.3.76. Tingsrätten bifaller en framställning från målsäganden om "ytterligare anstånd" till den 30.4 i frågan om åtalets eventuella övertagande. Målsägandens önskemål motiveras med att "utredning i ärendet pågår hos annan myndighet".
3.4.76. JO W meddelar per telefon den offentlige försvararen, att han överväger åtala R för vållande. Försvararen protesterar.
6.4.76. R upprepar hos rätten sin begäran om frikännande dom att meddelas omedelbart, enär rätten inte ägt utsträcka målsägandens betänketid utöver en månad från den 9.2.
9.4.76. JO W meddelar tingsrätten — utan att ha vidare kommunicerat med R eller försvararen — att han övertagit åklagaruppgiften i det nedlagda åtalsärendet och återupptar åtalet. W förklarar sig därvid justera åtalet och yrkar ansvar för vållande. Gärningen beskrivs på samma sätt som i RÅ:s ovan återgivna gärningsbeskrivning (4.7.75) men kvalificeras nu sålunda: genom att underlåta utesluta djurepitelextrakten orsakade R av
488 Carl M. Elwingoaktsamhet patientens död. I bevisuppgift åberopar W, till styrkande av oaktsamheten, förutom annat, "sakkunnigförhör med personer beträffande vilka namnuppgift kommer att lämnas senare".
18.5.76. Sedan W:s befattning med saken övergått till JO L, uppdrar denne åt chefsåklagaren i Ö att utföra åtalet och bestämmer, att X och Y bör anlitas som sakkunniga.
14.12.76. JO L lägger ned åtalet, då tillräckliga skäl att R är skyldig tillåtalade brottet ej längre föreligger. L uttalar bl. a., att beskrivningen om vållande "alltifrån början varit svag" och att de utlåtanden som numer föreligger från X och Y inte stöder åtalet utan fastmer talar i motsatt riktning.
17.12.76. Tingsrätten förelägger målsäganden att senast inom fyra veckor meddela, huruvida han övertar det av JO nedlagda åtalet.
19.1.77. Då målsäganden ej efterkommit rättens anmodan om frivilligt delgivningserkännande, delges målsäganden nämnda föreläggande genom stämningsman.
24.1.77. Under framhållande av att målsäganden, uppenbarligen på justitiedepartementets inrådan, sökt anstånd hos tingsrätten med "fullgörandet av föreläggandet" till den 1.3., förhör sig rätten hos departementet, om departementet har för ärendets tillfredsställande avslutande behov av längre tid än till den 16.2.
1.2.77. Sedan försvararen bett om redogörelse för departementets befattning med saken, tillställs honom utdrag ur departementsprotokoll av den 25.1 jämte uppgift om att ärendet är slutbehandlat inom departementet. Av utdraget framgår, att departementschefen beslutat lägga från målsäganden inkommen skrivelse med bilagor till handlingarna.
18.3.77. Tingsrätten meddelar frikännande dom. I denna anförs, jämte annat, att målsäganden såväl efter överåklagarens som efter L:s nedläggning av åtal beretts tillfälle överta åtalet men inte gjort detta.
I. Enligt 20: 9 har rätten att i förekommande fall fastställa viss betänketid för målsäganden; därvid ger lagen en maximitid om en månad. Av lagtexten får man uppfattningen, att sistnämnda tidsangivelse är absolut och inte kan, av laga förfall eller annat skäl, förlängas av rätten. (Jfr Gärdeskommentar vid 32: 7.)
I litteraturen brukar man enligt ej fullt adekvat terminologi som processuell frist beteckna frist för vidtagande av åtgärd i anhängig rättegång (Welamson i SvJT 1950 s. 798; Ragnemalm, Extraordinära rättsmedel etc.s. 109). Om sådana processuella frister som inte är ordinära rättsmedelsfrister uttalar Welamson p. a. st., att flertalet kan förlängas utan bruk av särskilt rättsmedel. Detta gäller dock inte i den mån dessa frister är lagbestämda, fastän lagen undantagsvis medger beaktande av laga förfall. I Rättegång VI uttrycker samme författare förhållandet för icke-rättsmedelsfrister så (s. 184), att generella bestämmelser, som svarar mot 32: 3 och 6 beträffande av domstol bestämda frister, saknas ifråga om "andra lagbestämda frister" än sådana som bestämts av rätten. Vad nu återgetts synes bestyrka uppfattningen ovan, nämligen att tingsrätten inte äger bevilja längre betänketid enligt 20: 9 än totalt en månad från den dag då nedläggandet blivit målsäganden bekant.
Det är uppenbart, att den tilltalades rätt till dom är en viktig rättssäkerhetsgaranti och att enmånadsfristens noggranna iakttagande är ett väsentligt led i rättsskyddet för den enskilde.
Ǻtal eller inte åtal? 489 Man kan bl. a. med hänsyn härtill fråga, om målsäganden kan ges nya betänketider i anledning av — såsom i förevarande fall — bisserade nedläggningsbeslut. Lagstiftaren har väl näppeligen tänkt sig, att åklagare väcker och lägger ner, väcker och lägger ner, väcker etc. ansvarstalan. Även om 20: 9 ej formligen reser hinder häremot, torde man kunna sätta ifråga, om inte stadgandets syfte bör leda till, att den tilltalades möjlighet att utverka dom inte försenas genom att målsäganden återigen bereds tid för juridisk kontemplation. Ett ev. reellt intresse i saken har den senare dock kunnat bevaka genom möjligheten att åtminstone vid åtalet nr 2 visa litet processuell aktivitet och biträda åklagarens talan.
II. JO W:s åtalsbeslut har tillkommit efter vad som sakligt sett är en överprövning av föreliggande beslut i åtalsfrågan. Man kan fråga, om dylikt beslut måste föregås av sådan kommunikation som sägs i 23: 18 första stycket. Här har dylik ej skett. Svaret torde vara, att kommunikation inte fordras, om det nya beslutet grundar sig på samma faktiska material som tidigare meddelade beslut i åtalsfrågan. På detta sätt synes det inte helt förhålla sig med W:s beslut. Den skillnaden föreligger nämligen, att dennes bevisuppgift ifråga om sakkunnigförhör inte — såsom tidigare i målet —upptar namngivna experter utan avfattats såsom angetts ovan vid datum 9.4.76. Man bibringas uppfattningen, att JO haft andra sakkunniga i tankarna än sådana som hörts under förundersökningen, något som ytterligare understryker det förhållandet, att det väckta åtalet delvis baserats på bevisning, som inte varit känd för den misstänkte.
III. Anledning finns också att fråga, om W haft tillräckliga skäl för åtgärden. Den nyss diskuterade skrivningen stöder en misstanke om att W anteciperat bevisning, med vars hjälp måttet tillräckliga skäl till åtal skulle förhoppningsvis bli fyllt under sakens fortsatta gång. Det kan diskuteras, i vad mån åklagare bör lägga sådana bedömanden till grund för beslut om åtal.(Jfr min avhandling Tillräckliga skäl s. 40 ff och 83 och Bolding i SvJT 1961 s. 663.)
IV. Till det sagda kan ytterligare reflexioner fogas, liksom en vassare penna än min skulle kunnat liva upp framställningen med diverse sarkasmer. Jag kan inte proponera på att vidare ta tidningens utrymme i anspråk. Mig synes spörsmålen kunna koncentreras i en avslutande fråga: Befordrar ett sådant handhavande av åtalsmakten som nu getts exempel på — eller, med Oscar Wilde: ett sådant spel om den misstänktes liv — uppfattningen om riket som en (kvalitativt högtstående) rättsstat, eller blir effekten den omvända?
Carl M. Elwing