Internationella domareunionen (UIM)
Unionen sammanträdde 13.10—16.10.1976 i Lausanne med omkring 100 deltagare från 20 länder. Utöver de västeuropeiska staterna var åtskilliga andra stater representerade, bl. a. Brasilien, Japan, Marocko, Tunisien och Senegal. Grekland deltog för första gången och Ungern hade en observatör.
Unionen arbetar de år det inte är kongress med en styrelse och tre studiekommissioner. Så var fallet 1976. Nästa kongress skall hållas 1978 i Brasilien och har som tema storstadens rättsproblem.
Den första av de tre studiekommissionerna behandlade i Lausanne ämnet "Ordinär process och skiljedom". Den andra ägnade sig åt frågan hur man skall underlätta för den enskilde att gå till domstol (frågorna om rättshjälp och rättegångskostnad). Ämnet för den tredje kommissionen var"Fair trial". På grundval av nationella rapporter och den överläggning somf örekommer i varje kommission utarbetar man i denna en resolution. Det är självfallet att dessa resolutioner i mångt och mycket präglas av nödvändigheten av att finna kompromisser, som kan godtagas av länder med så olika rättssystem och rättsuppfattning som de skilda deltagarländerna har. Även om resolutionstexterna således kan bli tämligen urvattnade, innehåller de dock åtskilligt som synes kunna vara av betydelse att föra ut till — vad jag tillåter mig att kalla — rättsliga u-länder. Om man t. ex. ser på de krav som den tredje kommissionen uppställer för fair trial (jfr nedan), torde det vara svårt för ett land, vars representanter deltagit i mötet, att gå under de krav som uppställes i rapporten och som måste anses vara absoluta minimikrav från rättssäkerhetssynpunkt. Det nu sagda innebär emellertid inte, att ett land som Sverige är enbart givande vid dessa konferenser.
Den enskildes rättsskydd är icke i Sverige i alla avseenden så väl tillgodosett att vi inte har något att lära av andra länder. Utbyte av synpunkter med domare från andra rättsstater är självfallet också av största värde för de deltagande svenska domarna och det skriftliga materialet från mötena, de nationella rapporterna och kommissionernas resolutioner, torde med fördel kunna utnyttjas av svenska lagstiftare, rättsvetenskapsmän och andra intresserade. Resolutionerna finnes i justitiedepartementet, medan materialet i övrigt tills vidarebevaras av de svenska deltagarna i konferenserna.
De tre studiekommissionernas resolutioner, som av utrymmesskäl inte kan här återgivas i sin helhet, innehåller följande som synes kunna vara av intresse.
1. Ordinär process och skiljedom
I resolutionen konstateras att man i förevarande sammanhang bör arbeta i två riktningar, dels mot en förbättring av skiljedomsverksamheten, särskilt genom bättre kontroll över denna, och dels mot en förbättring och fören kling av domstolsförfarandet. Man pekar på önskemålet att skapa en brygga mellan dessa båda sätt att slita tvister, särskilt genom att främja domares deltagande i skiljedomsverksamheten. Samtidigt konstateras dock att sådan medverkan också har sina avigsidor. I vissa länder är domare av konstitutionella skäl förbjudna att deltaga i skiljenämnder, i andra får de medverka men utan betalning. Majoriteten av medlemmarna är emellertid positiva till domares medverkan i skiljedomsverksamhet. Man understryker önskvärdheten av att vederbörande i så fall utses gemensamt av båda parterna i tvisten och inte av den ena parten ensam.
Kommissionen anser att ett skriftligt skiljeavtal är att föredraga. En skiljedomare skall, liksom domstolen, döma efter lag. Endast med parternas uttryckliga medgivande får han med avvikelse härifrån lägga rena billighetsöverväganden till grund för sitt avgörande. Parterna skall ha samma möjligheter att utföra sin talan som inför domstol men i övrigt bör inga bindande procedurregler gälla. Enligt kommissionens uppfattning bör skiljedomaren skriftligen motivera sitt avgörande. När det gäller grunderna för överklagande av skiljemannaavgöranden, bör de motsvara vad som gäller enligt artikel 5 i NewYork-konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar.
2. Frågan om att underlätta för den enskilde att gå till domstol
Detta ämne behandlades av den andra studiekommissionen, som enades om några allmänt hållna uttalanden. Bland dessa kan nämnas, att domaren bör vara befogad att försöka förlika parterna under varje skede av rättegången, att konsumenttvister hellre bör handläggas vid de allmänna domstolarna än vids pecialdomstolar, att ett system med effektiv rättshjälp bör finnas med rätt för parterna att själva välja advokat, att i landet bosatta utlänningar bör kunna erhålla rättshjälp på samma villkor som landets egna medborgare samt att åtgärder bör vidtagas för att effektivt sprida upplysning om rättegångssystemet och möjligheten att erhålla rättshjälp.
3. Fair trial
I den tredje studiekommissionens resolution hänvisas inledningsvis till de olika konventioner och internationella deklarationer om mänskliga rättigheter, som innehåller vissa grundläggande regler om fair trial. Kommissionen framhåller, att varje domstol, som handlägger brottmål, skall vara inrättad med stöd av lag. Inrättandet och sammansättningen av samt kompetensen för en speciell eller extraordinär domstol, som skall handlägga särskilda mål eller mål rörande särskilda grupper av människor, skall regleras i en lag som finns redan vid tiden för den brottsliga gärning varom fråga är. Nya lagregler om rättegångsförfarandet gäller emellertid omedelbart med undantag för det fall att de inte är till den tilltalades förmån. Mindre brottmål får handläggas av administrativa eller judiciella myndigheter under förutsättning att den tilltalade har rätt att få målet handlagt i vanlig rättegång.
Rättegången skall vara offentlig och de undantag från denna regel, som är
nönvändiga, skall framgå direkt av lagen. Avgörandet av om ett sådant undantagsfall föreligger tillkommer uteslutande rättens ordförande.
Johan Björling