En ny juristutbildning vid ett nytt universitet

 

Av professor STIG STRÖMHOLM

 

1. Om någon hade sagt en juris studerande på 1930-, 1940- eller till och med 1950-talet att han "genomgick en utbildning" eller rentav var "föremål för en utbildning", skulle han sannolikt ha höjt ögonbrynen. Han "läste juridik" — mest på egen hand — det kunde vitsordas, men knappast mer. Och hade någon kommit på idén att beteckna de föreläsningar och de begynnande seminarieövningar som bestods såsom "undervisning" hade nog ögonbrynen höjts ytterligare, ehuru termen förekom i föreläsningskataloger och liknande officiella dokument. Den till studenterna adresserade verksamhet som de akademiska lärarna bedrev var av skiftande slag och kunde uppfattas på många sätt: alltifrån strama pedagogiskt högeffektiva lektioner till intellektuellt fascinerande solonummer, älskvärt avväpnande hobbyverksamhet eller som nolent avkoppling från den verkligt seriösa verksamheten : slitet med böckerna vid det egna skrivbordet. Men "undervisning" : det pedagogiskt klingande ordet skulle ha fastnat i halsen på den som försedd med sin mogenhetsexamen hissat egna segel påden akademiska sjön och styrt kosan mot en juris kandidatexamen. Likväl producerades ett icke ringa antal jurister, av vilka åtskilliga redan efter avlagd examen visade sig mycket dugliga.
    Det som ovan påståtts är inte egna lösa funderingar. Det är reaktioner och uppfattningar som förf. under de senaste två åren stött på bland praktiskt verksamma jurister i alltför många fall för att det skulle röra sig om isolerade attityder. Men tingen förändras. För dagens studerande ungdom, om vars självständighet och oförskräckt kritiska sinnelag ingen utbildningspolitisk opportunist underlåtit att kväda under de senaste tio åren, ter det sig helt naturligt att uppfattade akademiska studierna som en styrd och målinriktad "utbildning" och att betrakta lärarnas åtgöranden som "undervisning". Inte nog med detta: man kräver mer utbildning och mer undervisning. Däremot kräver man inte mer tillfälle till självstudier i kammaren. Ty man har i sin reformpedagogiska skola inhämtat, att om man blott ivrigt deltager i undervisning, helst bedriven i grupp, blir man klok och kunnig, och själsdödande, isolerat och konkurrensinriktat plugg på egen hand blir då överflödigt.
    Det är mot denna intellektuella bakgrund alls icke förvånande att

 

32—Svensk Juristtidning 1977

 

juristutbildningen, senast reformerad år 1958, nu blir föremål för en ny reform. Sistnämnda ord användes här och i det följande, i enlighet med numera helt dominerande svenskt språkbruk, för att beteckna varje förändring, likgiltigt om den innebär en förbättring eller en försämring.
    2. De juridiska studierna i Sverige har tidigare under detta århundrade genomgått tre tämligen omfattande reformer. Det var år 1904, 1935 och 1958.¹ Genom den första av dessa förändringar försvann hovrättsexamen och juris utriusque kandidatexamen, vilka efterträddes av en enhetlig grundexamen med benämningen juris kandidatexamen; likaledes försvann de gamla preliminärexamina ("prillan"och "juridikofilen"). År 1935 avskaffades den kortare studiegången, kansliexamen, som i gengäld ersattes av den s. k. juris pol.mag.-examen. År 1958 genomgick 1935 års ordning vissa icke särskilt genomgripande förändringar, bland vilka den viktigaste torde ha varit att man införde ett avslutande helterminsämne, "tillämpade studier", som avsågs bli ett slags examensarbete, en större självständigt författad uppsats.
    Ehuru ämnet kan te sig trivialt för äldre, traumatiskt för yngre jurister, må det tillåtas att här, såsom bakgrund till den följande redogörelsen för de förändringar som kommer att träda i kraft den 1 jan. 1978, kort erinra om den studieordning som med vissa smärre justeringar gällt under de senaste snart tjugo åren. Studietiden har beräknats till 4,5 år (nio terminer), ehuru denna normaltid av flertalet studenter överskridits med en till tre terminer. Studierna för juris kandidatexamen omfattar: Termin Ämne/kurs Antal studie-månader 1 alt. 2 Propedeutisk kurs 2 1/2Rättshistoria 2 1/22 alt. 1 Nationalekonomi med företagsekonomidelkurs i nationalekonomi 2 1/2delkurs i företagsekonomi 2 1/23 Civilrätt I 54 Civilrätt II 55 Civilrätt III 2 1/26 Straffrätt 3 3/4Straffrätt

 

¹ En tämligen fyllig sammanfattning återfinnes hos Malmström i minnesskriften Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Uppsala 1976 (Acta Universitatis Upsaliensis, ser. Uppsala University 500 Years, nr 11), s. 38 ff. 

Processrätt 3 3/47 Folkrätt 1Offentlig rätt 48 Finansrätt 2 1/2Internationell privaträtt 3/4 Allmän rättslära 1 3/49 Tillämpade studier i juridiskt ämne alt.utbytesämne 5

 

    Av de olika ämnena torde endast det sista, tillämpade studier, behöva något närmare beröras här. Detta ämne tillkom genom 1958 års reform av juristutbildningen. Avsikten var att de studerande skulle anslå den sista studieterminen åt en större självständig arbetsuppgift, vilken skulle redovisas i en uppsats. Successivt medgavs emellertid i allt fler fall utbyte av tillämpade studier mot studiekurs motsvarande 1 termin (1 betyg, i senare nomenklatur 20 poäng) i icke-juridisktämne, och kretsen av utbytesämnen vidgades samtidigt genom beslut av universitetskanslersämbetet högst betydligt. Vid början av 1970 talet var proportionen mellan dem som genomförde tillämpade studier och dem som valde utbytesämne cirka 40 : 60. Denna utveckling betraktades vid de juridiska fakulteterna ganska allmänt som oroande, eftersom de studiekurser som utgjorde utbytesämne regelmässigt var nybörjarkurser (ett betygsnivån) i ämnen med ofta ganska ringa anknytning till juridiken och sålunda såväl i fråga om nivå som beträffande kunskapsinnehåll ingalunda motsvarade de intentioner som legat till grund för 1958 års reform. Det fanns vidare en klar tendens som innebar att de svagaste studerande föredrog den lättare vägen över utbytesämne i stället för den självständiga uppgift som de tillämpade studierna krävde och som dessa studerande i särskilt hög grad skulle ha nytta av. Bland utbytesämnen åtnjöt särskilt rättssociologi —studerad vid olika mer eller mindre privat anordnade kurser och avtenterad i Lund — en mycket stor popularitet. År 1972 läste sålunda bland 443 studerande, som valde utbytesämne, ej mindre än 202 rättssociologi. Den öppet tillkännagivna förklaringen var att ämnet krävde så ringa arbetsinsats att det med någorlunda flit kunde avverkas på en eller annan månad i stället för de fem månader som var normaltid för tillämpade studier.
    Studieordningen efter 1958 års reform karakteriseras dels av stark bundenhet och fasthet, dels av strävan att inom juris kandidatexamens ram ge en någorlunda fullständig överblick över hela rättssystemet. Syftet var att tillhandahålla en examen, som kunde ge alla jurister en generell kompetens för olika framtida yrkesvägar.

 

    Vilka svagheter hos denna studieordning var det nu som föranledde statsmakterna att vilja förändra den?
    3. Utan att vare sig rangordna argumenten eller söka bedöma i vilken omfattning de haft ett avgörande inflytande på statsmakternas ställningstaganden torde man kunna peka på fyra punkter, på vilka kritik mot juristutbildningen under senare år satt in.
    Det har från vissa håll ifrågasatts om inte rätts- och samhällsutvecklingen nått därhän och om inte det juridiska arbetsmaterialet fått en sådan omfattning att ett studieprogram med ambitionen att någorlunda likformigt täcka hela fältet riskerar att ge föga mer än ytliga kunskaper utan möjlighet till fördjupning inom något eller några områden. Sådana juridiska discipliner som arbetsrätten, den framväxande miljörätten, transport- och försäkringsrätten, vilka i det traditionella utbildningsprogrammet behandlats som specialiteter och erhållit ett mycket begränsat utrymme i undervisning och kurslitteratur, skulle i en studieordning med större differentieringsmöjligheter kunna beredas en för många juristbanor lämpad, mer omfattande plats i studierna.
    Mot själva studiegången och ämnessammansättningen har också riktats kritik. Det har å ena sidan framhållits, att de juridiska studierna, som dock för det helt övervägande flertalet studenter siktar mot en framtida praktisk verksamhet i samhället, f. n. torde vara det längsta sammanhängande rent teoretiska studieprogrammet inom detsvenska högskoleväsendet (i den i och för sig ännu längre läkarutbildningen ingår betydande inslag av klinisk praktik) och att det är en brist, att inga praktikmoment förekommer under studierna. Denna brist, brukar det i debatten påpekas, har förvärrats därav att numera endast en del — i mycket runda tal omkring hälften — av de nyexaminerade juristerna kan räkna med att få tillträde till tingsmeritering, som ju av ålder betraktats som den normala praktiska avslipningen av en juridisk utbildning. Ett besläktat argument i kritiken mot juristutbildningen har varit, att inslagen av empiriska samhälls och beteendevetenskapliga studier är mycket obetydliga. De blivande juristerna, heter det, saknar i alltför hög grad kunskaper om det samhälle i vilket de skall utöva betydelsefulla funktioner.
    Kanske bör här noteras, att den nuvarande studieordningens försvarare kunnat peka på — förutom den av många skäl betingade praktiska svårigheten att anordna lämplig praktik under studietiden— det förhållandet, att det stora flertalet juris studerande numera under ferierna har avlönat arbete inom olika verksamheter. Säkert är det ett stort antal, som inte lyckas få anställning på arbetsplatser, där de kan inhämta kunskaper och erfarenheter av direkt nytta för

 

den kommande juristgärningen, men ganska omfattande arbetslivs och samhällserfarenhet torde knappast någon nyexaminerad jurist idag sakna.
    Den tredje gruppen av kritiska argument har hänfört sig till själva universitetsundervisningen. Det har — med rätta — konstaterats, att undervisningstätheten vid juridisk fakultet är avsevärt lägre än inom någon jämförbar akademisk studiegång. Förhållandet sammanhänger uppenbarligen med de personella och ekonomiska resurser som ställts till de juridiska fakulteternas förfogande och det sätt på vilket resurserna använts. I samband med 1958 års reform igångsattes en icke obetydlig upprustning av fakulteterna, främst i personellt hänseende. Biträdande professurer (ursprungligen kallade precepturer) tillskapades, varvid tanken torde ha varit att innehavarna av dessa tjänster i första hand skulle ansvara för den rena grundutbildningen, medan professorerna särskilt skulle ägna sig åt handledningen av de avancerade studenter som genomförde sina tillämpade studier.
    Mot slutet av 1960-talet — samtidigt som studerandetillströmningen nådde dittills oanade dimensioner (för Uppsalas del kan antecknas, att medan antalet juris studerande år 1955 var 675, var det 1965 nära 1 000, år 1970 närmare 2 000 för att hösten 1975 uppgå till 1 430) — avstannade uppbyggnaden av fakulteternas resurser i det allra närmaste helt och hållet, och rättvisan kräver att man vid en bedömning av 1958 års studieordning fastslår, att den lärarorganisation som systemet förutsatte aldrig kom till stånd i full omfattning.
    Skälen till att den planerade upprustningen avstannade torde inte enbart ha varit statsfinansiella. De sammanhängde också med andra förhållanden. Vid de filosofiska fakulteterna mötte man den s. k. utbildningsexplosionen bl. a. genom inrättande av nya typer av lärartjänster, främst universitetslektorat, vilka utformades som renodlade undervisningstjänster med mycket stor undervisningsbörda i jämförelse med de traditionella akademiska lärartjänsterna. Från de anslagsbeviljande myndigheternas synpunkt var detta otvivelaktigt en billig lösning: man "fick ut" mycken undervisning ur varje lärare. Samtidigt antog den akademiska undervisningen i realiteten utpräglat skolmässiga former, vilket i sin tur även sammanhängde med det —trots allt ivrigt förnekande från utbildningsmyndigheter och utbildningspolitiker — uppenbara och oundvikliga förhållandet, att den genomsnittliga kunskapsnivån och förmågan till självstudier bland det nya gymnasiets adepter drastiskt sjunkit i samband med "explosionen" : även om ekonomiska och sociala förhållanden tidigare sannolikt utestängt ett visst antal studielämpliga från akademiska studier, har det visat sig vara en illusion att tro, att denna "begåvningsreserv"

 

skulle vara så stor att en fyrdubbling av studentantalet vid de fria fakulteterna kunde äga rum utan att den intellektuella och kunskapsmässiga nivån skulle påverkas.
    Skolmässig undervisning genom universitetslärare med rena undervisningstjänster blev sålunda mot slutet av 1960-talet myndigheternas främsta sätt att söka bemästra det problem som ett ständigt växande— och därmed givetvis allt dyrare — högskoleväsen ställde. Vid filosofiska fakulteten var det i regel möjligt att finna kompetenta, ofta mycket skickliga aspiranter på universitetslektorstjänsterna. Dessa framstod, även om de var mindre attraktiva än traditionella akademiska lärarbefattningar, som mer eftersträvansvärda än de lärartjänster vid gymnasium eller grundskola som för flertalet disputerade från filosofisk fakultet utgjorde de normala eller ofta enda alternativen. Helt annorlunda ligger det till vid de juridiska fakulteterna. De alternativkarriärer som öppnar sig för dugande jurister — med eller utan högre akademisk examen — är både fler och ekonomiskt och befordringsmässigt mer attraktiva än skolväsendets tjänster. Att rekrytera tillräckligt dugande krafter till lärartjänster av typen universitetslektorat, som har en så stor undervisningsbörda att aktiv egen forskning i regel inte är möjlig att genomföra, bedömdes svårt eller omöjligt; man kunde härvid från fakulteternas sida peka på erfarenheterna från vissa specialhögskolor, där universitetslektorat i rättsvetenskap fanns inrättade och där det ofta — särskilt utanför storstäderna och universitetsorterna — visat sig ytterligt svårt att besätta dessa tjänster medfullt kompetenta ordinarie innehavare eller vikarier. Till dessa betänkligheter beträffande själva tjänstetypen kom emellertid också att man inom de juridiska fakulteterna hyste stark tveksamhet inför de undervisningsformer som var förknippade med lektoraten. Man ansåg det väsentligt, att juristutbildningen icke övergick till en elementär kursundervisning utan att den utveckling i riktning mot problemorienterad, framför allt vid seminarieövningar bedriven undervisning som kännetecknat de senaste årtiondena fick fortsätta; denna undervisning, menade man, krävde lärare med forskningsanknutna tjänster, således professorer, biträdande professorer och docenter. Det framhölls särskilt från fakulteternas sida, att juristutbildningen, ehuru den är uppdelad i ett stort antal ämnen, i realiteten är en sammanhängande studiegång, där särskilt de senare terminerna representerar ett väsentligt högre stadium än de "A- och B-nivåer" inom det s. k. PUKAS-systemet vid filosofisk fakultet där lektionsmässig undervisning blivit den vanliga formen.
    Fakulteterna fortsatte sålunda att år efter år i sina petita avstå från framställningar om lektorat för att i stället fortsätta att begära pro-

 

fessors- och biträdande professorstjänster — "dyra" tjänster från de anslagsbeviljande myndigheternas synpunkt (ur en professur eller biträdande professur "får man inte ut" mer än 132 undervisningstimmar per år, ur en lektor kramar man 398 timmar). Myndigheterna svarade med att inte ge någonting alls. Eftersom de vanligaste undervisningsformerna — seminarier o. d. — äger rum i grupper, som inte kan vara alltför stora, blev resultatet av stagnationen i fråga om lärarresurser och explosionen i fråga om studerande antalet, att antalet undervisningstimmar per student, ämne och vecka förblev mycket lågt. När U 68 — den stora universitetsutredningen — omkring 1972 analyserade högskoleväsendets kostnader, fann man också, att juristutbildningen var den "billigaste" av alla högskoleutbildningar (i bjärt kontrast till alla jämförbara västliga stater). En juris studerande beräknades år 1972 kosta det allmänna 3 000 kronor per studieår, medan en studerande vid samhällsvetenskaplig fakultet — den nästbilligaste — "drog" mellan 4 000 och 5 000 kronor (om de laborativastudiernas väsentligt högre årskostnader eller exklusiva utbildningsvägar, som t. ex. den blivande regissörens, med en årskostnad om 90 000 kronor per år, skall här icke talas).²
    Jag har uppehållit mig jämförelsevis utförligt vid de särskilda problem som de juridiska fakulteternas lärarstruktur ställer och vid diskussionen kring denna, ty dessa problem har alltjämt aktualitet, och framtiden får utvisa vilka bedömningar — fakulteternas eller utbildningsmyndigheters och utbildningspolitikers — som varit mest välgrundade.
    Därmed kan den fjärde punkten i kritiken mot de juridiska studierna enligt 1958 års ordning upptagas. Man har — genom flera successiva undersökningar³ — kunnat fastställa såväl att avbrottsfrekvensen i de juridiska studierna under de senaste årtiondena varit mycket hög som att studietiden varit väsentligt längre än normalstudieplanen förutsätter. Inför detta fenomen, som i och för sig är obestridligt, kan självfallet många olika förklaringar prövas. Är man oförhindrad att söka de sannolikaste förklaringarna, ligger det nära till hands att tänka sig en kombination av tolkningar, bland vilka kan nämnas: att de kunskaper och färdigheter som en fullgod jurist behöver inte är helt lättillgängliga och att endast ett visst antal bland de gymnasieelever som — utan några reella spärrar — har rätt att påbörja utbildningen har förutsättningar att tillägna sig dem; att den undervisning och utbildning som bestås inte är tillräckligt effektiv; att många av

 

² Se om kostnaderna U 68 i SOU 1973: 2, särskilt tabellerna 7: 4 och 7: 5, samti SOU 1973: 59, s. 201 f.

²3 Se härom särskilt SOU 1973: 59, s. 179 ff.

 

dem som påbörjar juridiska studier från början är helt okunniga om dessas innebörd och snart nog finner att de är mer intresserade av något annat.
    För de utbildningspolitiker och de utbildningsadministratörer som mot 1960-talets slut hade att söka lösningar på det växande högskoleväsendets både socialt, samhällsekonomiskt och av andra skäl trängande problem stod den första bland de här ovan skisserade förklaringarna på grund av ideologiska blockeringar icke till buds. Tanken, att något akademiskt studium skulle vara alltför krävande för någon, måste på grunder, som det vore tröttande att här uppräkna eller analysera, bestämt avvisas i dessa kretsar. Ordet "jämlikhet" må vara nog för att känneteckna det intellektuella och ideologiska klimat i vilket man vandrade. Inte heller idén om håglösa eller tvehågsna studenter var helt acceptabel. Återstod den andra förklaringen: utbildningen var ineffektiv.
    Här må tillåtas en principiell utvikning. Om i ett givet samhälle antalet ungdomar i varje årskull som aspirerar på en viss bana är 2 000, om antalet årliga nya tjänster på denna bana är 1 000 och om tillträde till var och en av dessa 1 000 tjänster förutsätter något slags kunskaper och färdigheter (bl. a. av hänsyn till medborgarna i gemen,som har starkt intresse av att de 1 000 nya beställningshavarna inte utövar makt och myndighet helt inkompetent och godtyckligt), då måste tydligen någonstans ske ett urval. I ett system med gymnasium, universitet och arbetsmarknad som normala stationer kan tydligen urvalet ske vid endera, vid två eller vid alla tre. Uppgiften att välja är alltid obehaglig, och alla gör sitt bästa för att bli av med den. En kontrollstation kunde vara gymnasiet: det skulle kunna hålla sådana krav att endast de som lämpar sig för högskolestudier överhuvudtaget kommer igenom. Så är uppenbarligen inte fallet i dagens Sverige, av många skäl som det knappast är meningsfullt att diskutera. Nästa kontrollstation kunde vara övergången från gymnasium till högskola: avgångsbetyg från det förra eller inträdesprov till den senare skulle kunna vara utslagsgivande för tillträde till de högskolestudier som förbereder för den eftertraktade banan. Mot ett dylikt system kan invändas, att urvalet sker för tidigt, att alltför många utestängs innande hunnit mogna och överväga sina framtidsplaner. I fråga om juristutbildningen fungerar f. n. heller icke något sådant system. Den sista möjliga stationen är arbetsmarknaden, och om den obehagliga uppgiften att välja ut de 1 000 bland de 2 000 inte har lösts tidigare, kan arbetsmarknaden inte skjuta den ifrån sig. Hälften av aspiranterna blir arbetslösa eller hänvisas till helt andra uppgifter än dem som de förberett sig för. Allt vägt och mätt förefaller detta att vara den

 

samhällsekonomiskt sämsta och mänskligt brutalaste lösningen: både samhället och de 1 000 "utslagna" har gjort en långvarig och dyrbar felinvestering; de "utslagna" drabbas av sanningens minut förhållandevis sent i livet; ofta har de redan bildat familj och ådragit sig skulder, vilkas avveckling förutsätter den lönenivå som endast de förgäves eftertraktade anställningarna erbjuder.
    Mellan dessa båda kontrollstationer — den alltför tidiga och den alltför sena — ligger universitetet. När man analyserar den höga avbrottsfrekvensen vid juridisk fakultet, mellan 30 och 40%, är det inte något orimligt synsätt att hävda, att fakulteterna i alla berördas intresse tagit på sig den otacksamma uppgiften att ansvara för det ofrånkomliga urvalet och att göra det vid en tidpunkt, som kanske är lämpligare än någon annan. Den helt dominerande majoriteten av avgångar äger rum under de första två studieåren: studenterna har "fått sin chans"; de vet vad det handlar om; de har ännu inte satsat orimligt mycket tid och pengar. Måhända är urvalsmekanismen ändå alltför tolerant. Antalet nyexaminerade jurister har länge varit i överkant i förhållande till samhällets behov. I sista hand blir det arbetsmarknaden som får hålla i yxan. Men detta är i varje fall inte något argument som kan riktas mot den höga avgångsfrekvensen vid de juridiska fakulteterna.
    Förhåller det sig i själva verket så — vilket jag är benägen att tro— att den stora avgången från juridiska studier i själva verket innebär att ett ofrånkomligt urval träffas vid en förhållandevis förnuftig tidpunkt, återstår självfallet spörsmålet, om de kriterier som kommer till användning vid urvalet är de bästa möjliga. Därom är det svårare att säga något positivt, men det förefaller rimligt att åtminstone formulera en negativ slutsats: några bättre kriterier än de som förmåga att självständigt och framgångsrikt genomföra juridiska studier utgör har hittills icke uppfunnits eller framlagts. Något bevis för att de som inte klarar av sina studier skulle klara av yrkesutövningen bättre än sina i studiehänseende mer framgångsrika kamrater har icke uppletats. I avvaktan på nya rön från de psykologiska och pedagogiska vetenskaperna förefaller denna negativa slutsats att tillhandahålla den mest rationella handlingsbasen.
    Även den fråga som nu har berörts behåller sannolikt sin aktualitet under den nya studieordningen, vilket må tjäna som ursäkt för det principiella resonemanget. Visserligen torde antalsbegränsningar ifråga om tillträde till juridiska studier komma att beslutas redan till hösten 1977, men skälen är andra än de här diskuterade. Det är resursbrist som föranleder förslag om en "spärrning" av de juridiska fakulteterna.

 

    4. När 1968 års universitetsutredning (U 68) satte igång med det omfattande arbetet att i grunden förändra det svenska universitets och högskoleväsendet valdes juristutbildningen som ett av de områden beträffande vilka inte blott utbildningsorganisationen utan även själva utbildningsinnehållet skulle omprövas.
    Resultatet av utredningens överväganden framlades i betänkandet "Högskoleutbildning. Juristlinje, förvaltningslinje, social linje" (SOU 1973: 59).⁴ Då U 68-förslaget endast till en del kommit att ligga till grund för den slutliga lösning som kommer att träda i kraft den 1 jan.1978 — avvikelserna är så stora att betänkandet från 1973 endast i mycket begränsad omfattning torde kunna komma att användas som"förarbete" vid tolkningen av de författningar som då detta skrives (maj 1977) är under utarbetande — är det här tillräckligt med en mycket kort presentation av förslaget.
    U 68 bibehöll den nuvarande studietiden — 4,5 år — och avvisade tanken på praktikinslag i juristutbildningen. Man avvisade också idénom väsentligt utökade, till särskilda ämnen/kurser förlagda samhällsvetenskapliga studier och föreslog i stället att sådant kunnande skulle tillföras genom integration av samhällsvetenskapliga inslag i de juridiska studierna.
    Två huvudtankar dominerar i U 68 : s förslag. För det första uppställdes som ett mål för en reformerad juristutbildning en väsentligt utökad undervisningstäthet, och för att uppnå detta mål föreslogs en avsevärd resursförstärkning till de juridiska fakulteterna. Dessa borde tillföras så stora resurser att man uppnådde kostnadsnivån 4 500 kronor per student och år, vilket motsvarar det ganska blygsamma tal som anses gälla för samhällsvetenskaplig fakultet men dock utgör en 50-procentig förstärkning i förhållande till nuläget vid juridisk fakultet.
    För det andra ville U 68, utan att överge principen att en fullbordad juristutbildning skall ge generell kompetens, radikalt öka inslaget av valfria och alternativa studiekurser i utbildningen. Icke mindre än tre terminer skulle ägnas sådana kurser.
    Tekniskt innebar förslaget en anpassning av terminologi och kursberäkning till det poängsystem (1 poäng = 1 veckas studier; 20 poäng= 1 termin) som redan tidigare införts vid filosofisk fakultet. Ämnena benämndes "kurser" efter samma mönster.
    Det skall slutligen nämnas, att utredningen tog avstånd från vissa i debatten framställda förslag om inrättande av en kortare, partiell

 

⁴ Utredningsarbetet i fråga om juridisk, administrativ och social utbildninggenomfördes i allt väsentligt av en särskild arbetsgrupp inom U 68. Se SOU 1973: 59, s. 331 ff. 

studiegång. Något arbetsmarknadsmässigt behov av en sådan förelåg icke, menade man.
    Förslaget mottogs i allmänhet väl av de sakkunniga remissinstanserna, och även de fackliga organisationer som på grund av sin allmänna s. k. tyngd inbjudits yttra sig var i stor utsträckning tämligen gynnsamt stämda. Vissa sakkunniga remissinstanser hyste dock betänkligheter mot den ganska drastiska nedskärning som föreslogs drabba de obligatoriska studierna i sådana centrala ämnen som framför allt straff- och processrätt. Man befarade, att den knapphändiga utbildningen i dessa ämnen icke skulle komma att kompenseras genom alternativa och valfria kurser. Från TCO hävdades, att en kortare, tvåårig utbildningsgång borde provas; det vore fel att avvisa en sådan underhänvisning till arbetsmarknadens struktur; den senare skulle i stället påverkas genom utbildningssystemet. Av skäl, som det här skulle föra för långt att utveckla, tillmättes sistnämnda ståndpunkt av den dåvarande utbildningsministern så stor vikt att den kom att läggas till grund för det fortsatta arbetet.
    5. Genom beslut den 3 juli 1975 uppdrog regeringen åt det dåvarande universitetskanslersämbetet att i enlighet med en inom utbildningsdepartementet upprättad promemoria utarbeta utbildningsplan för juristlinjen. I promemorian accepterades den 4,5-åriga utbildningen; det öppnades möjlighet att anordna högst 60 poäng såsom alternativa och valfria kurser. Såsom angeläget betecknades att söka tillgodose önskemål "från olika grupper i arbetslivet" om en kortare, särskilt ändamålsinriktad utbildning. I kostnadshänseende skulle två alternativ prövas: oförändrad nivå samt en nivå motsvarande U 68 :s förslag. Slutligen ålades ämbetet att framlägga förslag om en "omstrukturerad tjänsteorganisation", varvid skulle prövas om tjänstgöringsskyldigheten för innehavare av högre tjänst kunde uppdelas på flera orter samt om strävan efter ökad undervisningsintensitet i vissa ämnen borde föranleda viss, successiv omvandling av tjänster på professorsnivå till lektors- eller assistenttjänster. Ämbetet skulle bedriva utredningsarbetet så att förslag kunde redovisas i samband med anslagsframställningarna för 1977—78.
    Om det arbete som följde inom universitetskanslersämbetet behöver här inte mycket ordas. Det redovisas utförligt i ämbetets stencilerade publikation "En ny juristutbildning" (UKÄ-rapport nr 4, 1976), som avgavs på våren 1976. Det huvudsakliga arbetet bedrevs av tjänstemän inom ämbetet samt av fakultetsberedningen för rätts- och samhällsvetenskaperna. Två referensgrupper, "juristgruppen", med i huvudsak företrädare för de juridiska fakulteterna och de studerande, samt "arbetsmarknadsgruppen", med företrädare för organisationer

 

och myndigheter, deltog aktivt i arbetet. Den nyss nämnda UKÄ-rapporten torde i fortsättningen få betraktas som det främsta "förarbetet" till de författningar i vilka reformen kommer till uttryck.
    Förslaget i UKÄ-rapport nr 4 har accepterats av statsmakterna; regeringsskiftet i oktober 1976 har icke i något hänseende som förtjänar att nämnas här medfört ändringar. Den utbildningsplan för juristlinjen som kommer att fastställas av nuvarande universitets- och högskoleämbetet och som föreligger klar men ännu ej utfärdats innebär visserligen vissa redaktionella förändringar i förhållande till den i 1976 års rapport framlagda planen, men i sak kan den senare användas. Planen är tillräckligt kort för att de sakligt viktigaste momenten skall kunna återges här.

 

"Utbildningens organisation Linjen omfattar två utbildningsprogram:

 

1 Juristutbildning, 180 poäng 2 Grundläggande rättsutbildning, 80 poäng

 

 

    Grundläggande rättsutbildning kan genomgås som en första del av juristutbildningen. Studerande som genomgått grundläggande rättsutbildning har rätt till fortsatt utbildning inom juristutbildningen.

 

1 Juristutbildning, 180 poäng

 

Juristutbildningen består av grundkurs 40 poäng, övriga obligatoriska kurser 95 poäng, alternativa kurser 20 poäng samt valfria kurser 25 poäng.

 

Grundkursen består av följande kurser:

Juridisk introduktionskurs 10 p

Rättsteknik 2 p

Rättshistoria och rättssociologi 8 p

Ekonomi 8 p

Offentlig rätt 8 p

Rätt och samhälle 4 p

 

    Kursen Rätt och samhälle är en tematisk och projektorienterad kurs som företrädesvis studeras som en strimma parallellt med andra kurser inom grundkursen. I övrigt studeras kurserna i den ordning som linjenämnden beslutar.

 

Övriga kurser är följande:

Civilrätt A (avtalsrätt m. m.) 10 p

Civilrätt B (familjerätt m. m.) 10 p

Civilrätt C (fastighetsrätt m. m.) 10 p

Civilrätt D (arbets- och associationsrätt m. m.) 10 p

Straffrätt 10 pProcessrätt 10 p

Förvaltningsrätt 10 p

Alternativa kurser i föregående ämner 10 p

Finansrätt 10 p

 

Alternativa kurser i föregående ämnen 10 pInternationell rätt 7 pAllmän rättslära med rättsinformatik 8 pValfria kurser 25 p

 

    Kurserna bör i huvudsak genomgås i angiven ordning. Närmare bestämmelser i detta avseende meddelas av linjenämnden.

 

    De alternativa kurserna skall vara problemorienterade. Vid uppläggningen skall särskilt eftersträvas att stoffet sammanförs med hänsyn tagen till funktionella samband. Den studerande som så önskar kan ägna högst 5 poäng av utrymmet för de alternativa kurserna som ett led i arbetet på en sammanhängande skriftlig uppgift. En av kurserna skall ges en straff- eller processrättslig inriktning.

 

    De valfria kurserna skall ge den studerande möjlighet att integrera de tidigare studerade juridiska ämnena eller att bredda kunskaperna inom ämnesområden utanför det juridiska fältet. Förutom kurser i juridiska ämnen eller i ämnen med direkt juridisk anknytning kan kurs eller kurser om högst 20 poäng med administrativ, ekonomisk eller social inriktning tillgodoräknas. Även andra kurser kan ingå enligt linjenämndens närmare bestämmande. Minst 5 poäng av utrymmet för valfria kurser skall användas som ett led i arbetet på en sammanhängande skriftlig uppgift.

 

    Inom ramen för alternativa och valfria kurser skall den studerande utföra en sammanhängande skriftligt redovisad arbetsuppgift om minst 10 poäng(examensarbete).

 

    Den studerandes val av alternativa och valfria kurser bör ske efter individuell studievägledning.

 

2 Grundläggande rättsutbildning, 80 poäng

 

Grundläggande rättsutbildning består av grundkurs 40 poäng, civilrätt A10 poäng samt profileringsalternativ 30 poäng. Profileringsalternativen utgörs av kurser från juristutbildningens obligatoriska, alternativa eller valfriakurser. Samtliga kurser inom den grundläggande rättsutbildningen kan tillgodoräknas inom juristutbildningen.

 

Profileringsalternativen har följande inriktningar:

 

Arbetsrättslig inriktning

Civilrätt D 10 p

Alternativa och valfria kurser i arbetsrätt 10 p

Kompletterande kurser 10 p

 

Civilrättslig inriktning

Civilrätt C 10 p

Alternativa och valfria kurser i t. ex. fastighetsrätt 20 p

eller

Civilrätt B 10 p

Kompletterande kurser 20 p

 

Ekonomisk-skatterättslig inriktning

Civilrätt B (vissa moment utbyts mot en associationsrättslig översikt) 10 p

 

 

Finansrätt 10 p

Kompletterande kurser 10 p

 

Förvaltningsrättslig inriktning

Förvaltningsrätt 10 p

Alternativa och valfria kurser i offentlig rätt 10 p

Kompletterande kurser 10 p

 

 

3 Gemensamma bestämmelser

 

Förkunskaper
För tillträde till utbildningslinjen krävs, utöver de allmänna behörighetsvillkoren, kunskaper i svenska motsvarande tre årskurser och samhällskunskap motsvarande två årskurser i gymnasieskolan.

 

Examen
Den som genomgått juristutbildning, 180 poäng, får avlägga juris kandidatexamen. Den som genomgått grundläggande rättsutbildning, 80 poäng, får bevis över genomgången utbildning."

 

    Efter vad som anförts i det föregående torde planen i stor utsträckning tala för sig själv. Några kommentarer må dock tillfogas.
    Universitetskanslersämbetet har som synes accepterat idén om en kortare, ofullständig utbildning, "grundläggande rättsutbildning", som skall omfatta 80 poäng, d. v. s. 2 år. Man har i så måtto beakta tremissopinionen, främst från de juridiska fakulteterna, att man inskränkt utrymmet för alternativa och valfria kurser till 45 poäng och i motsvarande grad utökat de obligatoriska momenten till (40 + 95) 135 poäng (mot U 68 :s 60—120). Man har vidare lyssnat till farhågorna beträffande straff- och processrätten och sålunda föreskrivit att minst en av de alternativa kurserna skall ges straff- eller processrättslig inriktning. Åtminstone ettdera av dessa båda centrala ämnen får sålunda en studietid om 15 poäng (3 3/4 månad).
    Beträffande de enskilda kurserna skall i övrigt följande noteras. Den juridiska introduktionskursen torde bli en utvidgad variant av nuvarande propedeutisk kurs. Det särdeles blygsamma ämnet "Rättsteknik" torde påminna äldre jurister om den 1958 hänsovna "juridiska encyklopedin"; avsikten är att här ge en introduktion till rättskällorna och deras användning. Rättssociologin, som är ett nytt inslag, har integrerats med rättshistorien — vilket senare ämne icke utanmöda kunde räddas från fullständig förintelse. Märkligt nog höjdes under utredningsarbetet starka röster om historiska studiers umbärlighet. Ekonomistudierna har genomgått den kanske mest drastiska beskärningen: från en termin (20 poäng) till 8 veckor. Det har under utredningsarbetet från sakkunnigt håll uttalats allvarligt tvivel om möjligheten att genomföra rimliga studier i både nationalekonomi och företagsekonomi på denna tid. Den offentliga rätten har — som

 

fallet var före 1958 års reform — uppdelats i en i huvudsak statsrättslig kurs, förlagd till det första studieåret, och ett förvaltningsrättsligt avsnitt mot studiernas slut. Totalt har den offentliga rätten tilldelats 18 poäng, vilket är något mer än i gällande ordning (16 poäng).
    Om den "tematiska och projektorienterade" kursen "Rätt och samhälle" skulle jag mycket gärna skriva något, om jag blott visste hur den kommer att ta sig ut. Idén om en sådan kurs synes hämtad från de nyligen reformerade teologiska studierna och framfördes med stor kraft under utredningsarbetet trots mycket allvarliga betänkligheter från de juridiska fakulteternas företrädare, som betvivlade möjligheten att ordna och administrera en på självverksamhet i smågrupper byggd kurs redan under det första studieåret och med de stora studentkullar som måste förutses. Avsikten är att man skall utvälja något helst aktuellt tema, som spänner över flera ämnesområden och över vilket de studerande skall utarbeta en eller flera egna redogörelser.
    Beträffande uppdelningen av civilrättsstudierna på civilrätt A—Dkommer den slutliga utbildningsplanen att ge de lokala organen storfrihet; de knappa anvisningar som lämnas i utbildningsplanen torde ej behöva följas. Den internationella rätten avses omfatta såväl folkrätt som internationell privaträtt. Till den allmänna rättsläran har lagts rättsinformatik; det torde främst bli ADB-teknikens användning på det juridiska området som kommer att studeras.
    Om den kortare, s. k. grundläggande rättsutbildningens nytta och om den efterfrågan som detta återupplivande av forna tiders kansliexamen kommer att röna är det för tidigt att uttala sig. Naturligt nog har denna nya studiegång väckt viss oro, inte minst bland de juris studerande, som kan frukta ytterligare konkurrens på en redan besvärlig arbetsmarknad. För de juridiska fakulteternas företrädareunder utredningsarbetet framstod det — när denna kortare studiegång visat sig av politiska skäl ofrånkomlig — som angeläget att vaka över att den kortare utbildningens speciella behov och de önskemål som framställdes av dess förespråkare inte skulle leda till en olämplig disposition av den fullständiga utbildningen eller till en olämplig utformning av de kurser som är gemensamma för de båda studieprogrammen. I stort synes sådana olägenheter också ha kunnat undvikas.
    Det förefaller vara alltför tidigt att fälla några omdömen om den nya juristutbildningen, sådan den nu föreligger på papperet. Helt allmänt ter det sig befogat att hysa en viss oro för att vissa grundläggande discipliner fått en alltför snävt utmätt plats i det obligatoriska programmet. Farhågorna för de blivande domarnas, åklagarnas och advokaternas straff- och proccssrättsliga kunskaper kan inte avvisas. En viss plottrighet i de många småkurserna — ingen spänner över

 

mer än 10 veckor — är en annan nackdel. Examinationstätheten ökar, vilket innebär tyngre administrativt arbete för lärarna och fler besvärliga situationer för de studerande som på grund av sjukdom eller eljest blivit efter med något ämne. Ovissheten om hur det skall bli möjligt att göra något förnuftigt och nyttigt av "Rätt och samhälle" kan inte skingras, förrän erfarenheter vunnits.
    Det nya — i positiv mening — med reformen är otvivelaktigt det starka inslaget av alternativa och valfria kurser. Huruvida ambitionen att genom dessa skapa möjlighet till fördjupning och självständigtarbete kan förverkligas beror helt och hållet på vilka resurser som ställs till förfogande.
    Avslutningsvis måste resursfrågans helt avgörande betydelse ännu en gång understrykas med kraft. Universitetskanslersämbetets förslag, som godtagits på regeringsnivå, förutsätter en successiv 50-procentig resursförstärkning i förhållande till nuläget. Om denna plan inte förverkligas — och förverkligas utan prutningar i takt med behoven —kommer reformen, som så många andra "reformer" på utbildningsområdet, att innebära en försämring. Det måste bli möjligt att genomföra ett rimligt antal alternativa och valfria kurser på god kvalitativ nivå, och den knappa tid som är anslagen åt de obligatoriska kurserna måste utnyttjas optimalt.
    Fakulteterna har accepterat, att den väsentligt ökade undervisningsintensitet som är en grundtanke i reformen inte kan komma tillstånd utan att resursförstärkningarna i åtminstone viss omfattning tar formen av inrättande av lektorat. Det är, som framgår av det ovan sagda, en eftergift som sker med mycket stora betänkligheter. Det har emellertid kommit att framstå som åtminstone för närvarande helt orealistiskt att räkna med nya professurer, biträdande professurer och docenturer i den betydande omfattning som skulle erfordras. Möjligheterna att på ett tillfredsställande sätt rekrytera nya lektorat är svåra att överblicka, men möjligen kan den besvärliga arbetsmarknaden för jurister här spela utbildningsväsendet i händerna. Att man i längden skulle kunna bygga upp en kår av fullgoda lektorer, som på grund av sin stora undervisningsbörda knappast har reella möjligheter att bedriva sådan egen forskning att de kan vinna befordran till de akademiska sluttjänsterna, ter sig enligt min uppfattning alltjämt mycket tvivelaktigt. Det bör som ett positivt drag antecknas, att den successiva förvandling av professurer till lektorat eller rentav assistenttjänster som regeringen i sitt uppdrag till universitetskanslersämbetet antydde som en möjlighet har avvisats såsom orealistisk av ämbetet.
    En fråga som ännu inte lösts i samband med övergången till en nystudieordning är betygsfrågan. Det vanliga betygssystemet inom hög

 

skoleväsendet kommer att bli skalan "Väl godkänd" — "Godkänd"— "Underkänd", men spörsmålet om betygen vid juridisk fakultet är ännu öppet. När detta skrives, har Uppsala- och Stockholmsfakulteterna bestämt tagit ställning för ett bibehållande av den nuvarande skalan (Med beröm godkänd — Icke utan beröm godkänd — Godkänd — Underkänd).
    6. Som sista punkt i denna redogörelse bör nämnas att de juridiska studiernas och de juridiska fakulteternas yttre organisation redan fr. o. m. den 1 juli 1977 undergår genomgripande förändringar.
    Utbildningen fram till juris kandidatexamen hänföres i den nya ordningen till "juristlinjen", som är en del av den större enheten "sektorn för administrativ, ekonomisk och social yrkesutbildning". Ifråga om grundutbildningen försvinner sålunda fakultetsbegreppet. Medan sektorn inte har något eget beslutande organ (ett mycket märkligt förhållande, ty både petita och anslagstilldelning sker i fortsättningen sektorsvis), är det ansvariga organet för juristlinjen den s. k. linjenämnden, som består av 13 ledamöter (4 lärare, 4 företrädare för yrkeslivet samt studerande och representanter för teknisk och administrativ personal). I spetsen för nämnden står en av universitetets styrelse utsedd ordförande.
    För forskning och forskarutbildning, d. v. s. studier över jur. kand.examen, ansvarar dels fakultetskollegiet, som omfattar samtliga lärare (sålunda ej blott professorer och biträdande professorer), dels ock iförsta hand en mindre grupp, fakultetsnämnden, där lärarna dominerar men även studerande i forskarutbildning (doktorander) och övrig personal är företrädda. Ordförande i fakultetskollegium och fakultetsnämnd är alltjämt en av lärarna vald dekanus, vilken som ställföreträdare har prodekanus.
    Minst torde förändringarna märkas på institutionsnivån. Institutionen har alltjämt som föreståndare en prefekt, vid vars sida står en institutionsstyrelse. Det kan emellertid beslutas, att linjenämnden tilllika skall vara institutionsstyrelse.
    De terminologiska förändringarna kan te sig genomgripande. Inom de filosofiska fakulteterna kommer ändringarna att bli mycket kännbara även i sak. Framför allt hyser man oro över att den gamla fakulteten som enhet försvinner och ger plats åt andra organ. Det finns beträffande de juridiska fakulteterna, som är små och homogena, anledning hoppas att den nya nomenklaturen inte innebär särskilt genomgripande reella ändringar i organisations- och arbetsformer, som visat sin funktionsduglighet under mycket lång tid. Om dessa förhoppningar är välgrundade eller ej, kommer snara — och mycket arbetskrävande — erfarenheter att utvisa.

 

33—Svensk Juristtidning 1977