Svensk rättspraxis
Upphovsrätt och fotografirätt 1957—19761
Av professor SEVE LJUNGMAN
1. Upphovsrätt
Genom tillkomsten av 1960 års lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (URL) har rättspraxis grundad på förut gällande lag till viss del förlorat betydelse. Detta gäller framförallt några rättsfall, där tidigare osäkerhet i rättstillämpningen skingrats genom mera preciserade regler i lag, såsom t. ex. beträffande återgivande genom högtalare av radiosändning (URL 2 § ersätter NJA 1933 s. 639 och 647), skydd för regi och iscensättning (URL 4 § och 45 § med motiv ersätter NJA 1943 s. 411), katalogskydd (URL 49 § ersätter NJA 1927 s. 357, adresskalender, men icke NJA 1948 s.414, järnhandelskatalog) etc. Såsom snart skall framgå, har däremot 1970 års ändring av URL 1 § beträffande brukskonst enligt motiven byggts på en omvärdering av tidigare praxis, som medför att denna praxis fortfarande äger betydelse för lagtillämpningen. Likaså måste NJA 1958 s. 80, industrimusiken, såsom nedan skall utvecklas, tillmätas aktuellt intresse trots att huvudfrågan avgjorts genom tillkomsten av URL 2 § 3 st. Även i övrigt kan konstateras att den sparsamma praxis, som anknyter till 1919 års upphovsrättsliga lagstiftning, på flera punkter bevarar sitt intresse efter tillkomsten av URL. I en kommentar till URL skulle sålunda enligt min mening förtjäna medtagas t. ex. under 1 § NJA 1921 s. 579 (Frödings brev) och NJA 1946 s. 371 (matrecept), under 2 § och 27 § NJA 1941 s. 76 (filmatiseringsrätt till Tavaritch) och NJA 1945 s. 245 (eftersynkronisering av Påkryss med blixten), under 4 § NJA 1938 s. 497 (filmen Kanske en gentleman) o. s. v. I det följande behandlas endast rättsfall fr. o. m. 1957, såvitt möjligt i paragrafordning enligt URL.
Det är knappast överraskande att rättspraxis varit synnerligen sparsam under tiden från publiceringen av 1956 års betnkande, SOU 1956: 25, och fram till några år efter ikraftträdandet av 1960 års URL.2 Först på allra senaste tid har praxis nått så långt att ett mera allmänt perspektiv på den nya lagen kan sägas föreligga. Den relativt rika praxis som utvecklats i de nordiska grannländerna inom den nära överensstämmande upphovsrätten har av utrymmesskäl endast undantagsvis beaktats i denna översikt.
Frågan om vad som skall anses utgöra ett verk — numera URL 1 § —har avgjorts i fyra refererade fall från HD. Tre av dem avser det i 1919 års konstverkslag 1 § och i URL 1 § fram till 1970 års lagändring uppställda begreppet konsthantverk och konstindustri. Då i samband med ikraftträ-
dandet av ett effektivt mönsterskydd upphovsrättens krav på verkshöjd för denna kategori av verk skulle skärpas, infördes i URL 1 § i stället termen brukskonst. För att markera skärpningen nämndes i motiven tre HD-avgöranden, där skyddat alster av konsthantverk och konstindustri ansetts föreligga, men beträffande vilka skydd såsom för brukskonst icke syntes böra ifrågakomma, om bedömningen hade skett enligt den nya lydelsen av lagrummet (se SOU 1965:61, s. 211; jfr Essén-Sterner, Mönster och brukskonst, 1971, s. 226 ff). Dessa tre fall är NJA 1958 s. 68 (NIR 1959 s. 60, Ruda-stolen), NJA 1962 s. 750 (NIR 1963 s. 122, Stringhyllan) och NJA 1964 s. 532 (NIR 1966 s. 69, Luxus-spegeln). I samtliga fall hade Svenska slöjdföreningens opinionsnämnd (numera föreningen Svensk forms opinionsnämnd) ansett formgivningen i fråga skyddad såsom konsthantverk och konstindustri (se Upphovsrättsligt skydd för brukskonst, 1965, referaten nr 7, 17, 32 och 46 med avbildningar). Ehuru både nämnden och domstolarna sökt i ord beskriva den bedömda formgivningen, är det uppenbart att upplevelsen av föremålen i original eller avbildning blir avgörande för utgången av hithörande tvister. Viktig är dock den av HD i Stringhyllefallet uttalade meningen att vid bedömningen kan "icke tagas i betraktande allenast vad produkten må innehålla av individuell konstnärlig gestaltning vid sidan av eller utöver de tekniska faktorerna" utan bedömningen måste avse "produktens helhetsverkan även i den mån den härrör eller beror aven teknisk faktor". Uttalandet har kritiserats av Körner (NIR 1963 s. 159ff) och föranlett debatt (NIR 1964 s. 136, jfr SOU 1965:61 s. 209). Med den skärpning, som 1970 års lagstiftning medfört, torde denna fråga bli av underordnad betydelse, särskilt som mönsterskyddet kan täcka även enbart tekniskt betingad formgivning. Någon prövning i högre instans av innebörden i den nya beteckningen brukskonst torde ännu icke ha förekommit. Svensk Forms opinionsnämnd har däremot redan haft att taga ställning till denna gränsdragning i ett flertal ärenden: se Upphovsrättsligt skydd för brukskonst 1964—1975, yttrandena nr 93, 95, 98, 100, 101, 108 och 110—114. Endast i ett av dessa fall, nr 95 (Bruno Mathssons stålrörsfåtölj Karin)ansåg nämnden skydd såsom för brukskonst föreligga. Nämndens bedömning av nr 98 (motorbåten Observer 17) som alster av konstindustri och således enligt övergångsbestämmelserna skyddad till den 1 oktober 1980 godkändes av TR och HovR i NIR 1976 s. 236; jfr Sandgren, SvJT 1976 s.344. Det kan nämnas att den förut berörda publikationen Upphovsrättsligt skydd för brukskonst även innehåller referat av ytterligare fyra ej annorstädes lika utförligt återgivna mål i underrätt resp. hovrätt rörande skydd för konsthantverk och konstnindustri, där särskilt skadeståndsberäkningen torde vara av intresse (s. 125 ff).
Frågan om erforderlig verkshöjd för skrift enligt URL 1 § kom under bedömning i NJA 1965 s. 523 (NIR 1966 s. 250 med rättelse 1967 s. 139), som avsåg tillåtligheten av att fotolitokopiera och utge en för åren 1901—1905 utarbetad Svensk bokkatalog. Intresset koncentrerades i HD till katalogens systematiska avdelning, där det gällt att inplacera böckerna under 35 givna ämnesrubriker och omkring 200 underrubriker. Frågan huruvida resultatet av detta arbete kunde anses vara ett ur upphovsrättslig synpunkt tillräckligt uttryck för individuell särprägel besvarades nekande av HD:s majoritet. En dissident ansåg däremot att denna verksamhet icke kunde betraktas såsom blott rutinmässig utan innefattade ett visst mått av personligt
skapande, vilket gav katalogen karaktär av upphovsrättsligt skyddat verk. HD:s majoritet synes mig ha fäst alltför liten vikt vid den inom svensk doktrin numera allmänt accepterade åsikten att upphovsrättsligt skydd bör ges då prestationen är av sådan personlig egenart att risk för dubbelskapande kan anses utesluten. Även den i förarbetena till URL anbefallda hänsynen till rättsutvecklingen i andra jämförbara länder förefaller icke att ha tillräckligt beaktats (jfr Ljungman, NIR 1970 s. 21 ff, särsk. s. 30 f). Det bör observeras att HD:s majoritet denna gång icke till stöd för sin restriktiva tolkning av verkshöjdskravet åberopar straffrättens legalitetskrav, såsom skett i vissa andra fall (jfr nedan NJA 1958 s. 80). Måhända har på 1965 års avgörande inverkat att man velat reservera ett större utrymme åt katalogskyddet enligt URL 49 § (jfr om sådant skydd meningsutbytet mellan Karnell och Bergström i NIR 1972 s. 248 ff och 393 ff samt 1973 s. 51ff). Det är emellertid att märka att tioårigt katalogskydd aldrig kunnat ifrågakomma beträffande den år 1908 utgivna bokkatalogen. Hovrättens hänvisning till att skyddstiden enligt URL 49 § utgått ter sig därför överraskande såsom domskäl. Rättsfallsreferatet hänvisar bl. a. till NJA 1948 s.414 (järnhandelskatalogen). Som redan inledningsvis antytts torde det avgörandet behålla sin betydelse även i fortsättningen.
Genom en uttrycklig regel i URL 2 § 3 st. har som förut nämnts huvudfrågan i NJA 1958 s. 80 (NIR 1955 s. 155 och 1959 s. 68, industrimusiken), nämligen huruvida framförande av musik under arbetet i ett större industriföretag kan anses ha skett offentligen, blivit löst lagstiftningsvägen. Rättsfallet bevarar dock sin betydelse för frågan om gränserna för utveckling av upphovsrätten genom domstolspraxis, icke minst med hänsyn till den ovanligt livliga diskussion inom nordisk rättsvetenskap, som åtföljde rättegången (se hänv. i referatet). Medan underinstanserna ansåg musiken ha utförts offentligen, ogillade HD:s majoritet (3 ./. 2) käromålet medhänvisning bl. a. till innebörden av ordet "offentligen" i gängse språkbruko ch det betänkliga i att ansvar och ersättningsskyldighet kunde uppkomma för handlingar som säkert förekommit i betydande utsträckning och i god tro. Det sista argumentet anknöt uppenbarligen — ehuru straffrättslig ansvarstalan icke fördes i målet — till straffrättens legalitetskrav. HD:s minoritet åberopade däremot att upphovsmannens rätt enligt grunderna för ifrågavarande lagstadgande borde omfatta musik i fabrikslokaler, "en ekonomiskt betydelsefull form av musikutförande, som ej var aktuell" vid lagens tillkomst. Rättsfallet och den åtföljande debatten torde fortfarande äga avsevärd betydelse då det gäller att anpassa upphovsrätten till den snabba tekniska utvecklingen. Anmärkningsvärt var även att HD icke beaktade den i målet åberopade motsatta praxis som hade framkommit genom tidigare avgöranden i Danmarks och Norges högsta instanser (se Ljungman i NU 1961:6 s. 56 f). En utförlig och kritisk behandling av det svenska rättsfallet återfinnes hos Strömholm, Droit moral II: 2 1973, s. 186 ff; jfräven Karnell, NIR 1973 s. 270 f och 274 ff. Dessutom kan hänvisas till Ljungman, Något om utveckling av upphovsrätten genom domstolspraxis, avsedd att publiceras i FJFT 1977.
Ytterligare klarhet kring avgränsningen av offentlighetsrekvisitet vid musikframföranden enligt URL 2 § 2 st. erbjuder NJA 1967 s. 150 (Stala Gammaldansförening). Föreningen hade anordnat danstillställningar till vilka medlemmarna — och i vissa fall medlemmar av andra föreningar
inom orten — ägde tillträde. Enligt stadgarna var föreningens huvudsyfte att anordna kurser i gammaldans och samkväm för medlemmarna. Medlemskap i gammaldansföreningen kunde mot en avgift av 3 kronor vinnas av envar genom anmälan till styrelseledamot senast samma dag tillställningen ägde rum, men däremot icke vid ingången till samlingslokalen. Tillställning annonserades vanligen i ortspressen. En enhällig HD ansåg att med hänsyn till föreningens ändamål samt möjligheterna att vinna medlemskap och tillträde till danstillställningarna måste framförandet av dansmusiken anses ha skett offentligt i upphovsrättslagens mening. Detta gällde även för de danstillställningar, till vilka medlemmar i andra föreningar icke ägt tillträde. Föreningens ordförande ådömdes böter. Underinstanserna hade på samma kriterier enhälligt ogillat åtalet. Strömholm finner rättsfallet innebära en tendens till mera upphovsmannavänlig tolkning av offentlighetsbegreppet (Droit moral 11:2 s. 192 not 67). Fallet diskuteras också ingående och med nordiska utblickar av Karnell, NIR 1973 s. 280 ff. Synpunkter på rättsfallets straffrättsliga innebörd återfinnes hos Strahl, Allmän straffrätt, 1976, s. 357 f, som påpekar att grov oaktsamhet icke konstaterades i domen (jfr NJA 1973 s. 699 och 1976 s. 43 samt NIR 1976 s. 330och s. 331, alla behandlade här nedan under URL 53 § 1 st.).
Offentlighetsrekvisitet har erhållit ett nytt och internationellt sett mycket omdiskuterat tillämpningsområde beträffande s. k. Kabel-TV. Den nordiska debatten på området har dock i stort sett icke såsom t. ex. i USA rört sig kring frågan huruvida distribution per tråd av en från etern uppfångad sändning av ett verk utgör ett nytt framförande av verket. Här harväg redan brutits då återgivande offentligen genom högtalare av radiosändning ansågs innebära ett nytt framförande (ovan omnämnda NJA 1933 s. 639 och 647; jfr dock NU 1974: 19, TV över gränserna, s. 76, och härom Karnell, NIR 1975 s. 286, not 14). Meningsskiljaktighet har däremot uppstått om innebörden av Sveriges Radios monopol med stöd av 1966 års radiolag beträffande bl. a. "trådsändning som är avsedd att mottagas direkt av allmänheten" (jfr Karnell a. a. s. 287 ff). Detta monopol medför att den upphovsrättsliga frågan om Kabel-TV för vårt lands del framför allt rör förhållandet mellan Sveriges Radio och upphovsmännen. Särskild ersättning för distribution av verk genom kabel blir då en facklig förhandlingsfråga, där de från utlandet hämtade rättsliga aspekterna blott kan utgöra en del av argumenten. I NJA 1976 s. 95 uppkom emellertid spörsmålet huruvida lokala TV-sändningar per tråd, anordnade av en förening av boende inom visst radhusområde, föll under radiolagensmonopol för Sveriges Radio. Närmare bestämt var det fråga om undantaget i RadioL 1 § beträffande trådsändning, som är avsedd "endast för en sluten krets, vars medlemmar äro förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen". HD ansåg liksom HovR att föreningen i fråga, Grannskapsklubben Skönstaholm, som under drygt 20 år utvecklat en mångsidig och livlig aktivitet bland de boende i numera 150 enfamiljs-radhus, genom att under de senaste åren även upptaga trådsändningar såsom ett led i verksamheten föratt tillvarataga medlemmarnas intressen samt stärka sammanhållning och trivsel, icke kunde anses ha anordnat sändningar, avsedda att mottagas av allmänheten. Ett JR fann tillräckligt för trådsändningens tillåtlighet att kretsen av utnyttjare var sluten och dess medlemmar förenade av särskild
gemenskap. Det kunde i sådant fall lämnas därhän om kretsen kunde anses som allmänhet eller inte. De utförliga motiveringarna torde utvisa att HD betraktat situationen i förevarande fall som mera speciell och att starka krav på verklig gemenskap måste ställas för tillämpning av ifrågavarande undantagsregel i RadioL 1 §.
Reglerna om upphovsmans ideella rätt, droit moral, utbyggdes avsevärt genom URL 3 §. Judikaturen har på senaste tid avkastat sex refereradeavgöranden, varav tre i högsta instans. Genom en lagakraftvunnen dom 1968 i Stockholms rådhusrätt, NIR 1970 s. 209, tillerkändes en filmskådespelerska ersättning för kränkning av hennes konstnärliga egen art genom att i ett intimt avsnitt av filmen scenbilder med en naken stand-in utan skådespelerskans vetskap infogats i två för utlandet avsedda versioner av filmen. Uppenbarligen har utgången grundats på URL 45 § 3 st. jämfört med 3 §, ehuru detta icke uttryckligen angetts i referatet. Märkligt nog förekommer i finsk judikatur ett nära nog identiskt fall, där underinstanserna ogillade talan medan Finlands HD under åberopande av bl. a. 3 och 45 §§ i den likalydande finska upphovsrättslagen förordade att scenen skulle uteslutas ur filmen och utdömde skadestånd (NIR 1976 s. 303). Ännu en lagakraftvunnen dom i Stockholms rådhusrätt, NIR 1971 s. 219, avsåg åtal för framförande i Vilgot Sjömans film "Jag är nyfiken — gul" av en andlig sång i anslutning till att en samlagsliknande scen utspelas i en ek. Detta påstods innefatta att musikverket gjordes tillgängligt i sådant sammanhang som innebar kränkning av upphovsmannens litterära och konstnärliga anseende och egenart. Målsäganden, den andliga sångens tonsättare — som till följd av generellt tillstånd genom STIM icke på förhand tillfrågats om framförandet — yrkade bl. a. ersättning för ideell skada med 15 000 kronor. Rådhusrätten fann att sammanställningen av den andliga sångens framförande vid ett bönemöte med scenen i eken innefattade kränkning av upphovsmannens konstnärliga egenart men icke hans anseende och att kränkningen icke kunde anses så ringa, att den vid en objektiv bedömning kunde lämnas obeaktad. Filmbolagets direktör, som var producent, ansågs genom underlåtenhet att söka klarhet i de upphovsrättsliga förhållandena ha visat grov oaktsamhet, varför böter och ett av bolaget såsom i och för sig skäligt vitsordat skadeståndsbelopp å 3 000 kronor utdömdes.
Till droit au respect i mera centralt avseende hör NJA 1971 s. 226 (NIR 1971 s. 463) där en vid Sveriges Radio anställd redaktör J. S. Carlsson hade producerat ett filmprogram "Den svenska fattigdomens betydelse", vari enligt Carlssons berättelse som kontrast mot ett avsnitt från en bingoafton lagts in fyra bildsekvenser från en svensk demonstration mot USA:s krig i Vietnam, allt med syfte att åstadkomma "en kvardröjande effekt i relation till det som följer". Radiochefen hade på föredragning funnit Vietnam-inslaget stridande mot radioavtalets krav på opartiskhet och beordrat bortklippning av Vietnam-scenerna, vilket Carlsson under protest utförde före sändningen. Åklagare yrkade ansvar å radiochefen för kränkning enligt URL 3 § 2 st. och Carlsson krävde en symbolisk ersättnng av radiochefen för lidande med 10 kronor. Rådhusrätten fann bortklippningen ha medfört så väsentlig ändring av verkets konstnärliga innehåll, att genom offentliggörandet av verket Carlssons konstnärliga avseende och egenart kränkts. Med hänsyn till att radiochefen icke själv sett filmverket före be-
slutet om klippning och dessutom icke hört Carlsson personligen, ansågs grov oaktsamhet föreligga, varför dagsböter och fordrad ersättning utdömdes. HovR fann visserligen att genom filmen i obeskuret skick uppnåddes viss kontrastverkan men att denna verkan icke framstod såsom väsentlig och att bortklippningen icke minskat filmens samhällskritiska eller konstnärliga värde, varför talan ogillades. I HD anmärkte radiochefen bl. a. att upphovsmannens egen uppfattning om vad som var kränkande visserligen borde tillmätas icke oväsentlig betydelse men icke fick ensam fälla avgörandet. HD fastställde HovR:ns friande dom. Rättsfallet belyser frågan huruvida det är upphovsmannens subjektiva upplevelse av en kränkning eller en mera objektiv bedömning som skall vara avgörande (jfr härvid även Nyfiken-gul-fallet ovan). Såsom Strömholm påpekar i TfR 1975 s. 327, synes hovrättens motivering ge uttryck åt den mera snäva uppfattning, som hävdar att stadgandet är tillämpligt endast då angreppet mot upphovsmannens egenart "i objektiv mening är kränkande för honom" (förarb. s. 76; jfr Strömholm, Droit moral II: 1, s. 50 f). Kränkningen skulle sålunda icke ha överskridit vad Strömholm betecknar som en av utskottet kraftigt höjd bagatelltröskel (Teaterrätt 1971, s. 103).
Ännu ett avgörande i högsta instans om droit moral utgör NJA 1974 s. 94(NIR 1974 s. 187, med annan rubrik). Designern Gunilla Rudling hade skapat romantiska affischer i livliga färger, framställande i stilisering oklädda kvinnor jämte blom- och bladmotiv. Ett antal av dessa affischer hade inhandlats av AB Europafilm och använts, starkt beskurna, som reklam utanför en porrbio i Stockholm, varvid på affischerna anbragts fotografier med samlagsmotiv. Vid beskärningen hade även logotyper med konstnärinnans namn bortfallit. Gunilla Rudling ansåg sig kränkt både genom beskärningen, varvid logotypernas avlägsnande utgjorde försvårande omständighet, och genom att affischerna gjorts tillgängliga i kränkande sammanhang, samt yrkade ersättning enligt URL 54 § 1 st. för utnyttjandet och enligt samma lagrum 3 st. för lidande. Underrätterna fann intrång i den ideella rätten föreligga endast beträffande tillgängliggörandet i kränkande sammanhang. I fråga om beskärningen vände sig dock HovR mot ett avTR:ns domskäl, nämligen att det konstnärliga värdet av varje reproduktion finge med hänsyn till den stora upplagan anses ringa. HD fann — i likhet med en dissident i TR — även beskärningen så kraftig att den medförde intrång samt att också avlägsnandet av namnlogotypen stod i strid med URL 3 §. I skadeståndsfrågan ansåg samtliga instanser att ersättning skulle utgå endast för lidande och förfång enligt URL 54 § 3 st. men icke för utnyttjandet enligt 1 st. HD:s majoritet beräknade i sin motivering ersättning även för avlägsnandet av upphovsmannens namn. Ett JR var skiljaktig beträffande denna motivering och ansåg att ersättning icke samtidigt borde utgå för å ena sidan ändring och visning i kränkande sammanhang av bilderna och å andra sidan underlåtenhet att ange upphovsmannens namn. Ett annat JR ansåg att utnyttjandet av affischerna i strid mot den ideellarätten icke föll under den fria visningsrätten enligt URL 25 § 1 st. och att ersättning för utnyttjandet enligt URL:s grunder därför borde ges. Skiljaktiga meningar förelåg även i HD beträffande skadeståndets storlek. I målet hade Europa-film åberopat ett utförligt utlåtande av professor G. Karnell (återgivet i NIR-referatet men ej omnämnt i NJA). Beträffande avgörandets prejudikatvärde förefaller det som om HD genom utförliga mo-
tiveringar in casu ville förebygga en alltför generell tolkning i intrångsfrågan. Dissensen i HD beträffande avlägsnandet av upphovsmannens namn synes välgrundad. Det kan knappast anses överensstämma med god sed enligt URL 3 § 1 st. att ange upphovsmannens namn på verk som mot dennes vilja placerats i ett kränkande sammanhang. Samma mening hävdas i Karnells utlåtande, NIR 1974 s. 190, medan Strömholm, som utförligt behandlar rättsfallet i TfR 1975 s. 328 ff, tycks anse att HD icke diskuterat frågan.Vad åter angår dissensen beträffande spridningsrättens betydelse i ersättningsfrågan torde Karnells analys, a. a. s. 188, ge övertygande stöd för HD majoritetens mening.
I NJA 1975 s. 679 (NIR 1976 s. 325, där dock RǺ:s yttrande icke återfinnes) gällde frågan huruvida en i politiskt syfte (mot USA:s insats i Vietnam-kriget) tillkommen och på grammofonskiva inspelad ändrad lydelse av K. G. Ossiannilssons av Hugo Alfvén tonsatta dikt "Sveriges flagga" innebar kränkning av de båda upphovsmännens droit moral. Alfvéns musik framfördes utan väsentliga ändringar men av sångtexten var endast första raden "Flamma stolt mot dunkla skyar" gemensam, medan fortsättningen innehöll bl. a. "måtte fanan brinna som halm" och "vi vill bara bränna erat djävla stjärnbanér". Domstolarna var ense om att kränkning enligt URL 3 §2 st. förelåg och bötfällde svaranden. Endast ett par huvudfrågor kan här diskuteras. TR ansåg "Sveriges flagga" utgöra ett för de båda upphovsmännen gemensamt verk (URL 6 §). Från denna utgångspunkt fann TR visserligen icke uteslutet att den nya sångtexten med bortseende från musiken skulle kunna betraktas som ett nytt och självständigt verk i förhållande till dikten, men ansåg dock med hänsyn till den konstnärliga enheten mellan dikt och ton i Ossiannilssons och Alfvéns verk att "stycket i grammofonskivan som helhet betraktat" blott utgjorde en bearbetning. HD fann däremot — oavsett den konstnärliga enheten — Ossiannilssons text och Alfvéns musik utgöra var för sig självständiga verk och betraktade såsom tillräckligt för intrång i textförfattarens ideella rätt att de kända inledningsorden utnyttjats. Konsekvensen av denna särbedömning blev också att "Alfvén utsatts för kränkning genom att hans musik framförts med annan text änden till vilken originalverket är skrivet". Sistnämnda uttalande har råkat bli alltför generellt formulerat. Visserligen förekommer i motiven till URL som exempel på intrång att "ett seriöst musikaliskt verk göres om till en revyvisa" (Förarb s. 65). Uppenbarligen utgör däremot ny sångtext till befintligt musikverk icke i och för sig ett intrång, vilket även framgår av sammanhanget i domen. Å andra sidan kan möjligen blotta angivandet i tryck av att en återgiven, för tonsättaren kränkande text kan sjungas till viss melodi, t. ex. en välkänd barnvisa, innebära intrång i tonsättarens droit moral.Vad angår den allmänna bedömningsgrunden för kränkning enligt URL 3 § hänvisade HD till att enligt förarbetena saken skulle ses från upphovsmannens synpunkt men i övrigt anläggas en objektiv måttstock. Hänvisning till lagutskottets uttalande skedde icke, vilket möjligen kan tolkas som ett avståndstagande från Strömholms ovan refererade uttalanden om NJA 1971 s. 226, till vilket fall rubriken f. ö. icke heller hänvisar. I målet om Sveriges flagga förekom även invändningen att fråga var om parodi eller travesti, vilket enligt URL:s förarbeten skulle innebära ett självständigt verk utom räckhåll för originalverkets upphovsrättsliga skydd (a. a. s. 65 och 81). Denna invändning avvisades av domstolarna. I sin motivering pekade HD på bris-
tande avsikt att draga löje över originalverken och tillade att hänsyn till den politiska yttrandefriheten i varje fall icke kunde medföra inskränkning i skyddet för upphovsmän som står utanför de ifrågavarande politiska meningsskiljaktigheterna. Det framgår icke av referatet huruvida i detta sammanhang hade åberopats att Ossiannilsson i sin radikala ungdom skrev eldande agitatoriska sånger såsom t. ex. "Proletärer, det är titeln, kamrater".
Frågan om droit moral i politiska sammanhang kom även upp i NIR 1976 s. 319. I anslutning till en tidningsartikel om ny teaterbyggnad i Helsingborg publicerades en av S. Sommelius utförd teckning, försedd med upphovsmannens signatur och avsedd att ge en positiv helhetsbild av byggnaden och dess omgivning. I en annan tidning, som motarbetat teaterprojektet, intogs en av B. Anderberg utan medgivande från Sommelius utförd bearbetning av teckningen, där det förmodade grannskapet till den nya byggnaden införts i bilden, som på så sätt kom att stödja en negativ inställning till projektet. TR ansåg bearbetningen innebära en kränkning samt utdömde böter och skadestånd. Domen fastställdes av HovR och prövningstillstånd vägrades. Gentemot ansvarsyrkandet hade i målet invänts att Sommelius' teckning utgjorde ett inlägg i en politisk dagsfråga. Om därmed avsågs tillämpning av URL 15 § var invändningen givetvis oriktig. Däremot skulle måhända HD:s uttalande om politiska meningsskiljaktigheter i det nyss omnämnda fallet NJA 1975 s. 679 kunnat vara av betydelse. I varje fall borde Anderberg enligt min menig gått fri, om uttryckligen angivits att fråga var om en bearbetning i debattsyfte, förutsatt att inte de rent konstnärliga kvalifikationerna i den ursprungliga teckningen förvanskades.
Genom de sex nu återgivna rättsfallen angående droit moral — berörande både diktare, bildkonstnärer, tonsättare, filmskapare och utövande konstnärer — har rättstillämpningen fått ett icke obetydligt underlag att bygga vidare på. Det är belysande för den ideella rättens ökade betydelse att endast i ett fall skydd icke ansågs kunna medgivas och då i strid mottingsrättens bedömning. Tendensen att med mer eller mindre skruvade formuleringar anse grov oaktsamhet föreligga bör sammanställas med motsvarande fråga i flera av de i fortsättningen behandlade fallen.
Beträffande tillämpning av URL 7§ föreligger ett HovR-avgörande, NIR 1970 s. 423, där HD ej gav prövningstillstånd. I en skulpturpristävlan hade N angivits på namnsedeln såsom upphovsman till ett vinnande förslag. Då L, som ostridigt varit behjälplig vid förslagets utarbetande, yrkade att bli förklarad ensam upphovsman och ingen säker slutsats kunde dras om vem som skapat verket, lät underrätten presumtionsregeln i URL 7 § 1 st.ge företräde åt den på namnsedeln angivne N. HovR fann däremot att L mot den omständigheten att verket tillkommit i samarbete och mot 7 § 1st. icke förmått visa att han var ensam upphovsman, varför käromålet ogillades. Fallet torde vara av intresse i anslutning till remissyttranden i URL:s förarbeten, där ökat skydd för anonyma tävlingsdeltagare påyrkades (Förarb s. 93). Man kan fråga sig huruvida en namnsedel överhuvud bör medföra presumtion enligt 7 § 1 st. gentemot en person som ostridigt medverkat vid verkets tillkomst.
Citaträtten enligt URL 14 § blev aktuell i NIR 1966 s. 247, där tecknaren Paul Ströyer yrkade ersättning för utnyttjande av hans skämtteckningar i tidskriften Industria. 1919 års konstverkslag var tillämplig, men parterna
enades om att en med URL 14 § överensstämmande sedvänja rådde, varför utgången är av omedelbar betydelse för gällande rätt. Teckningarnahade utan kommentar publicerats under rubriken "Avdelning för originella genier", som enligt svarandens mening åsyftat att genom tidsangivelser på bilder kritisera företeelsen att skämttecknare hämtade idéer från varandra. RR fann att teckningarna ingått i en framställning med otvetydigt syfte att utöva kritik och ogillade käromålet. HovR pekade på förarbetenas krav att den kritiska framställningen skall vara det huvudsakliga och att konstverkets återgivande sker endast för ytterligare belysning av framställningen. Detta krav ansågs icke uppfyllt utan tvärtom framstod teckningarna som det huvudsakliga. Uppenbarligen togs härvid hänsyn till teckningarnas underhållningsvärde. Ersättning utdömdes och HD gav ej prövningstillstånd.
I vårt land saknas ännu lagregler om arbetstagares upphovsrätt och någon säker ledning ger icke heller rättspraxis (se om hela frågan Karnell, NIR 1969 s. 54 ff med hänv. samt Strömholm, Teaterrätt 1971, s. 117 ff och Karnell, Läromedelsrätt 1972, s. 33 ff). I det ovan behandlade målet NJA 1965 s. 523 om bokkatalogen kom frågan upp, förlagd till seklets början (1908), huruvida katalogens upphovsmän genom arbetsavtal med Svenska bokförläggareföreningen överlåtit sin ensamrätt till föreningen. För att så skulle vara förhållandet ansåg HD tillräckligt att föreningen med anlitande av författarna såsom fackmän utgivit katalogen. Detta säger icke mycket om dagens situation. Även HovR-fallet NIR 1967 s. 455, där HD ej gav prövningstillstånd, avser en mera särpräglad situation. En belysningsarkitekt hade varit anställd under sex år hos ett glasbruksbolag för att utarbeta modeller och dekorer för glasproduktionen mot en lön, som påstods ligga över genomsnittet för motsvarande yrkesutövare, samt viss provision på bolagets försäljning. Häradsrätten fann anställningsavtalet med hänsyn till anställningsform, arbetsuppgifter och förmåner innebära att arkitekten till bolaget överlåtit hela förfoganderätten till verk som han skapat under anställningstiden. Även begärd jämkning enligt dåvarande URL 29 § avslogs (jfr SOU 1974: 83 s. 50 med hänv. och s. 68 f). HovR fastställde domen. Något ytterligare stöd i praxis för omfattningen av arbetstagares upphovsrätt föreligger icke och rättstillämpningen är sålunda hänvisad till att hjälpa sig fram med det slags kasuistik, som Karnell a. a. anvisar. En klar presumticnsregel torde erfordras men frågan är politiskt känslig och det är möjligt att lösningen låter vänta på sig.
Icke heller frågan i vilken utsträckning överlåtelse av verksexemplar kan anses ingå i ett upphovsrättsligt avtal (alltså motsatt situation som i URL 27 § 2 st.) är tydligt löst i rättspraxis. I NJA 1964 s. 99 var fråga om äganderätten till en kartong, Svarta Diana, utförd av Nils Dardel efter ett av hans konstverk och överlämnad till textilkonstnärinnan Elsa Gullbergför utförande av motivet i gobelängväv. De många bevisfrågorna i målet saknar större upphovsrättsligt intresse. Samtliga domstolar fann att Elsa Gullberg hade bättre rätt till kartongen än Dardels arvingar. HD:s utgångspunkt var att skisser, förlagor o. d. icke innefattas i överlåtelse av reproduktionsrätt till ett konstverk, för såvitt icke särskilt stöd kan åberopas i avtal, omständigheter eller sedvänja (jfr URL 31 § 2 st.). Däremot konstaterades att Elsa Gullberg så länge (31 år) oklandrat haft kartongen i sin besittning, att hennes påstående om förvärv av äganderätten måste godtas. Här medgav domstolen alltså ett slags passivitetsverkan; jfr Cervin, Passivi-
tetsspörsmålet i senare nordisk praxis och doktrin, 1972, s. 92 och passim, som för rättsfallets del tillmäter passivsidans vetskap om aktivsidans åtgärder särskild betydelse. NJA 1967 s. 143 utgör ett likartat fall (jfr Cervina. a. s. 40 f). En konstnär hade under tio år utfört ett stort antal teckningar för engångsanvändning i tidningen Stridsropet. Då teckningarna senare återfordrades, visade sig att de till största delen förkommit eller skadats hos tidningen. Konstnären yrkade skadestånd. Domstolarna var ense om att äganderätten in dubio tillhörde konstnären. HovR:ns majoritet ogillade emellertid skadeståndstalan på grund av långvarig passivitet från konstnärens sida. HD utdömde däremot liksom RR skadestånd med åberopande av presumtionsregeln. Ett JR ogillade skadeståndstalan enär konstnären icke inom rimlig tid påfordrat en mera betryggande förvaring av teckningarna hos tidningen eller ock deras återlämnande. Båda de nu behandlade rättsfallen ter sig intressantast ur allmän civilrättslig synpunkt; jfr om 1964 års fall Rodhe, SvJT 1968 s. 186 med hänv.
Tvister om förlagsavtal är sällsynta i praxis och de båda nu aktuella fallen anknyter icke direkt till URL 31—38 §§. NJA 1957 s. 770 gällde visserligen en konflikt mellan författare och förläggare, men vad som upplåtits var närmast en ensam försäljningsrätt av verket i distribution. Rättsfalletsrubrik, Kontraktsvillkor eller förutsättning, ger också anvisning om att fråga var om allmänna regler för avtalstolkning. Såsom sådant har rättsfallet också väckt diskussion inom rättsvetenskapen, utförligast hos Vahlén, Avtal och tolkning, 1960, s. 282 (se i övrigt t. ex. Rodhe, SvJT 1961 s. 252 f och Bengtsson, Hävningsrätt, 1967, s. 130). Inom förlagsavtalets intressesfär faller även NJA 1966 s. 241, där fråga uppkom huruvida författares avtalsenliga rätt till royalty å bokförsäljning efter konkursbeslutet kan anses utgöra massafordran i förläggarens konkurs. I motsats till underinstanserna fann HD:s majoritet att royaltyfordran å konkursboets bokförsäljning måste anses ha uppkommit genom förlagsavtalet och således före egendomsavträdet, ehuru den först efter detta kunnat göras gällande. Även en försäljning (realisation) tidigare än vad förlagsavtalet medgav ansågs falla under samma regel, utan hinder av att kravet angivits såsom skadestånd. Ett JR torde ha ansett möjlighet till massafordran föreligga i sistnämnda fall men fann skadan icke överstiga vad som kunde uppnås vid bevakning av royaltyfordran, varför i detta avseende fog saknades för talan mot konkursboet.E tt annat JR räknade däremot med massafordran över hela linjen, eftersom den väsentliga grunden för fordringsanspråken måste anses ha förelegat först efter konkursbeslutet. Hessler, Allmän sakrätt, 1973, s. 508, finner rättsfallet "ganska anmärkningsvärt". Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 363, framhåller att ömsesidiga kontrakt måste uppsägas av konkursboet för att massafordran skall kunna undvikas se även dens., Konkurs, 1976, s. 126 not2, samt Adlercreutz, Festskrift Arnholm 1969, s. 298 ff., med kritik av utgången. Man saknar i rättsfallet en mera ingående diskussion av konsekvenserna av den ena eller andra lösningen, när nu skilda tolkningsalternativ tydligen ansetts föreligga. Den av majoriteten valda linjen innebärt. ex. att om en kort före konkursutbrottet förlagd debutroman visar sig bli en bestseller, måste författaren åtminstone till en tid dela sin förhållandevis begränsade vinstandel (i regel 16,75 procent) med förlagets samtliga oprioriterade fordringsägare. Här förefaller ett ingripande av lagstiftaren lämpligt, när nu saken icke kunde lösas genom utveckling i praxis. Till ut
kanterna av förlagsavtalet — men med större räckvidd än så — får väl räknas innebörden av ett beställningsavtal beträffande upphovsrättsligt skyddad prestation. I SvJT 1957 rf s. 24 var fråga om författares underlåtenhet att fullfölja ett med visst förlag ingånget beställningsavtal angående komplettering av bokverket "Jazzen går vidare". Avtalet var försett medvitesklausul. HovR:ns majoritet utdömde vitet med motivering att den bristande uppfyllelsen var att tillskriva tredska från författarens sida. Såsom Strömholm utförligt visat, torde avgörandet icke innebära något generellt erkännande av möjligheten att utkräva en ideell prestation i exekutiv väg (Droit moral II:1, s. 257 ff med hänv.; jfr Teaterrätt, 1971, s. 131).
Enligt URL 45 § får en utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk icke utan hans samtycke upptagas på grammofonskiva, film eller annan anordning, genom vilken det kan återgivas. I ett HD fall, NIR 1976 s. 335, rättat 1977 s. 112 (referat aviserat NJA 1976) uppkom frågan huruvida en stillbild från skådespelares framförande av huvudrollen i en TV-film "Hem till byn" var skyddad enligt 45 § gentemot bildens utnyttjande för reklamändamål. TR ville icke utesluta att en enstaka bild i vissa fall kunde tänkas visa en skådespelares agerande på sådant sätt att framförandet återgavs, men ansåg i varje fall så icke vara förhållandet beträffande den ifrågakomna stillbilden. Ett subsidiärt yrkande om skydd enligt allmänna rättsgrundsatser mot utnyttjande av egen bild i reklam avvisades också och skadeståndstalan — som avsåg både ekonomisk och ideell skada — ogillades. En enhällig HovR fann däremot att stillbilden i fråga kunde uppfattas som en del av rolltolkningen och utdömde ersättning för utnyttjandet, varemot gottgörelse för ideell skada ogillades. HD:s flertal (3 ./. 2) fastställde återigen tingsrättens dom. I ett utförligt tilläggsyttrande fann JR Knutsson goda skäl kunna anföras för att enskild persons bild —och än mer skådespelares — inte bör få utan samtycke användas i reklam. Mot bakgrunden av pågående utredning om rätt till egen bild fann detta JR dock icke lämpligt att nu genom rättspraxis införa skadeståndsansvar på det speciella område som den kommersiella reklamen utgör. Situationen liknar det ovan berörda NJA 1958 s. 80 (industrimusiken), där HD:s majoritet också tvekade — enligt min mening på diskutabla grunder — att inför förestående lagstiftning utveckla upphovsrätten genom domstolspraxis. Betänkandet Reklam och integritet (SOU 1976:48) har numera utkommit med förslag till bl. a. kriminalisering av obehörigt utnyttjande av annans bild eller namn i rcklam. Jfr om skyddet för egen bild Lögdberg, Festskrift Nial 1966, s. 376 ff med hänv.
Fråga om fastställande av ersättning för tvångslicens enligt URL 47 § till utövande konstnärer och grammofonskivefabrikanter för sändning av grammofonmusik i radio och TV skulle enligt auktorrättskommitténs förslag och departementschefens lagrådsremiss avgöras genom en särskilt inrättad skiljenämnd. Stockholms rådhusrätts och Lagrådets mening, att dylika tvister borde avgöras av allmän domstol, segrade dock till slut. Följden blev NJA 1968 s. 104 (NIR 1969 s. 103), ett NJA-referat om 18 sidor, där alla tre instanserna med skäl beklagade sig över att närmare grunder för avgörandet saknades och att beräkningen måste bli "i högsta grad skönsmässig"(HovR). Argumenten ansluter sig ganska nära till vad som brukar förekomma vid kollektiva löneavtalsförhandlingar. Ersättning för tiden 1/7 61 —
30/6 62 bestämdes genom instanserna till resp. 2,025 mkr, 1 mkr och 1,35 mkr, motsvarande resp. 15, 7,40 och 10 kronor per beräknad sändningsminut (jfr om beräkningen Hillert, NIR 1972 s. 371 ff). Den 5-åriga processen torde i varje fall ha givit det resultatet, att parterna i fortsättningen hittills lyckats komma överens, med eller utan opartisk förlikningsman, precis som vid vanliga avtalsförhandlingar.
Tolkning av titelskyddet i URL 50 § blev aktuell i NJA 1974 s. 403. Ett TV-program angående mordet på president Kennedy sändes i Sveriges radio 1966 under titeln "Skotten i Dallas". Under samma titel utgav ett bokförlag 1970 en bok om samma ämne. Sveriges Radios AB yrkade ersättning för intrång i dess titelrätt. Sedan Sveriges Radio 1971 utgivit en ny bok med samma titel, grundad på TV-programmet, yrkade bokförlaget å sin sida ersättning för intrång. HD fann i likhet med underinstanserna, att bokförlagets utgivning icke gjort intrång i Sveriges Radios titelrätt, enär förväxlingsrisk saknades. Bland skälen härför åberopade underinstanserna att TV-programmet sänts endast en gång och att bokförlagets utgivning skedde först omkring fyra år senare. Till dessa argument lade HD bl. a. att de båda verken var av olika art. Domstolarna var likaledes eniga om att Sveriges Radios utgivning gjorde intrång i bokförlagets titelrätt. HD påpekade härvid att Sveriges Radio hade kunnat undvika kollisionen genom att förse titeln med särskiljande tillägg, genom meddelande på omslaget eller annorledes. Av HD:s dom framgår att man beaktat den kännetecken rättsligabakgrunden till 50 § i enlighet med förarbetena. Titelskyddet har utförligt behandlats av M. Westerlind i NIR 1972 s. 261 ff, som även omnämner ett avgörande i Stockholms TR, där tidskriftstitel ansågs förväxlingsbar med Sveriges Radios programtitel Televinken (a. a. s. 286). Jfr även Agne Henry Olsson, Copyright, 1975, s. 109, ang. ett underrättsavgörande beträffande titeln Åsa-Nisse. Uppenbarligen föreligger svårigheter för massmedia att bemästra hithörande problem.
Beträffande det straffrättsliga ansvaret för intrång i upphovsrätt enligt URL 53 § 1 st. har särskilt i fråga om offentliga musikframträdanden länge rått en viss tvekan om vem som kan anses bära ansvaret såsom gärningsman. Numera har klarhet skapats genom två avgöranden i högsta instans, där STIM varit angivare och målsägande. NJA 1973 s. 699 avser en av boxningsklubb anordnad offentlig danstillställning, där klubbens ordförande erhållit polismyndighetens tillstånd enligt allmänna ordningsstadgan som ansvarig anordnare men uppdragit åt sin son att omhänderha de praktiska arrangemangen. I motsats till underinstanserna fann HD sonen, oavsett huruvida han var att anse som anordnare av tillställningen, straffrättsligt ansvarig för intrång. I NJA 1976 s. 43 (NIR 1976 s. 333, ej RÅ:s utlåtande)förelåg den motsatta situationen, nämligen att talan riktades mot en person, som enligt ordningsstadgan utsetts till anordnare av en porrklubbs offentliga tillställningar men icke hade deltagit i driften av klubbens verksamhet eller ens haft någon ekonomisk vinning därav. Då emellertid personen i fråga vid flera besök på klubben fått kännedom om att musik framfördes fann HD (i motsats till TR:ns ordförande och HovR) grovt oaktsam underlåtenhet att tillse inhämtandet av erforderligt tillstånd föreligga, varför bötesstraff utdömdes. Ett JR ansåg att svaranden såvitt visats icke haft skälig anledning misstänka avsaknad av tillstånd till musikframföranden förr-
än STIM efter åtalstidens utgång gjort honom uppmärksam därpå, och fann på denna grund grov oaktsamhet icke styrkt, varför straff- och skadeståndstalan ogillades. I målet uppkom även en processrättslig fråga. En medan målet var anhängigt hos HD gjord utvidgning av åtalsangivelsen avböjdes av HD på grund av före utvidgningen inträdd brottspreskription. Det förefaller svårt att ur motiveringen utläsa huruvida HD eljest kunnat godtaga utvidgningen. Möjligheten att enligt RB 22:6 åtminstone få skadeståndsfrågan prövad i målet hade inte heller begagnats, men HDansåg sig tydligen ändå kunna till parternas ledning uttala sig om ersättningsyrkandets skälighet. — Vid sidan av de nu refererade avgörandena angående gärningsmannaskap har liknande frågor varit uppe i två mål, där HD under 1976 icke gav prövningstillstånd. Det ena, NIR 1976 s. 330, avsåg straffrättsligt ansvar för restauranginnehavare, som givit restauranggäster tillstånd att i restauranglokalen framföra musik, ehuru vederbörligt avtal med STIM icke träffats. TR:ns dom, som enhälligt fastställdes avHovR, ålade restauranginnehavaren böter och skadestånd och HD meddelade icke prövningstillstånd. I det andra fallet, NIR 1976 s. 331, hade offentliga danstillställningar drivits i aktiebolagsform. Firmatecknaren, tillika delägare, som utsetts till ansvarig anordnare enligt ordningsstadgan och även omhänderhaft de praktiska arrangemangen, ådömdes i båda instanserna böter och skadestånd för olovligt framförande av musik.
Sammanfattningsvis kan med stöd av de fyra nu återgivna rättsfallen konstateras, att straff- och skadeståndstalan vid intrång i tonsättares upphovsrätt kan med framgång riktas mot varje person, som genom vidtagna åtgärder för offentligt framförande verksamt bidragit till att framförandet kommit till stånd men icke sörjt för erforderligt tillstånd från rättsinnehavaren. Detta torde överensstämma med allmänt gällande straff- och skadeståndsrättsliga principer och anknyter till departementschefens uttalande, Förarb s. 347. Såsom Strahl, Allmän straffrätt, 1975, s. 276, i anknytning till NJA 1973 s. 699 anmärker, är i regel den som själv uppfyller rekvisiten enligt brottsbeskrivningen att döma som gärningsman, vare sig han tillika uppfyller förutsättningarna för medverkansansvar eller ej; jfr även a. a. s. 357 f angående företagaransvar för intrång i upphovsrätt. Däremot torde gärningsmannaansvar vid intrång i författares rätt bl. a. på grund av tryckfrihetslagstiftningen icke alltid kunna göras lika vidsträckt (jfr Förarb s. 344 med hänv. till NJA 1898 s. 133 och SvJT 1937 rf s. 22samt Publicistklubbens remissvar i K. Prop. 17/1960 s. 287).
Den s. k. importrätten, numera URL 53 § 2 st., har blivit aktuell i två HD-avgöranden (jfr om hela frågan Karnell, NIR 1971 s. 284 ff medhänv.). NJA 1961 s. 695 avsåg tillåtligheten av grammofonskiveimport från USA enligt 1919 års FörfL 24 § 3 mom. (som nära överensstämmer med URL 53 § 2 st.). Skivorna i fråga hade inspelats med åberopande av den amerikanska tvångslicensen. Olika meningar yppades mellan parterna huruvida en i huvudsak på tvångslicensreglerna grundad uppgörelse kunde anses innebära en frivillig överlåtelse. Om detta icke ansågs vara fallet, hade införsel skett av exemplar, som framställts utan upphovsmannens tillstånd, då sådant skulle ha erfordrats för verkets mångfaldigande här i riket. Tonsättarnas rättsinnehavare, Nordisk Copyright Bureau (NCB), yrkade därför ansvar och skadestånd gentemot importören. I andra hand åberopades att eventuellt tillstånd endast avsåg framställning för spridning i USA.
Underinstanserna biföll NCB:s talan med åberopande av att uppgörelsen med de amerikanska skivfabrikanterna måste anses grundad på tvångslicensen och således utan tillstånd av rättsinnehavarna. HD fann däremot att avvikelserna från tvångslicensreglerna i USA var så betydande att ett frivilligt medgivande förelåg, som motsvarade vad som skulle ha erfordrats för mångfaldigande i Sverige. Även NCB:s andrahandsyrkande ogillades med åberopande av att lagrummet i fråga icke avser införande av exemplar i strid med avtalsmässig inskränkning av spridningsrätten. NJA 1975 s.339 (NIR 1976 s. 322) gällde import av grammofonskivor från USA under omständigheter liknande dem som förelåg i 1961 års fall. Här anslöt sig emellertid uppgörelsen mellan upphovsmännen och den amerikanska skivfabrikanten betydligt närmare till tvångslicensreglerna. Skillnaden var bl. a.att i stället för månatlig royalty stipulerats skyldighet att "kvartalsvis betala royalty och redovisa för tillverkade och försålda grammofonskivor" samt att royaltyn "för sådana skivor som tillverkas för försäljning i detaljhandeln"skulle vara den lagbestämda 2 cents. Samtliga instanser ansåg att avvikelsen från den amerikanska lagens tvångslicensregler var så betydande attett frivilligt medgivande från upphovsmännen måste anses föreligga. HD uttalade att en avvikelse som praktiskt sett saknar betydelse för upphovsmännens ekonomiska och ideella intressen kunde godtagas. Bestämmelsen att "royalty ej utgår för samtliga tillverkade skivor utan endast för de skivor som försäljs" ansågs dock innebära en så påtaglig eftergift från rättsinnehavarens sida att förvärv enligt tvångslicensregler icke förelåg. Med tillgång endast till referatets uppgifter förefaller denna utgång i HD förvånande. Skyldigheten att månadsvis redovisa för tillverkade och försålda skivor synes ej innebära att royaltyn skulle beräknas enbart på försålda skivor.Tvärtom pekar fortsättningen på att royalty skulle utgå på "skivor som tillverkas för försäljning i detaljhandeln" (kurs. här). Det torde vara sådanaskivor som importeras till Sverige och för dessa skivor har tvångslicensen tilllämpats rigoröst så när som på redovisning kvartalsvis i stället för månadsvis, vilket både förefaller praktiskt och saknar betydelse för upphovsmannensekonomiska och ideella intressen. Att både tillverkade och försålda skivorskulle redovisas kan sammanhänga med kontrollmöjligheterna. Anmärkas bör kanske även att enligt min åsikt den av NCB i 1961 års rättsfall anförda andrahandsgrunden, att tvångsupplåtelsen skett endast för den amerikanska marknaden, förefaller hållbar. Även om man låter departementschefens uttalande, Förarb s. 348, beträffande geografiskt begränsade upplåtelser äga vitsord framför lagtextens avfattning i URL 53 § 2 st. (framställning här i riket av skivor under åberopande av upplåtelse för den amerikanska marknaden är otvivelaktigt straffbar enligt svensk rätt), så finns, som Karnell utförligt diskuterat i NIR 1971 s. 292 ff, åtskilliga möjligheter till straffrättsligt skydd mot spridning av importerade exemplar.
2. Fotografirätt
Under perioden har endast två refererade fall förekommit. I NJA 1967s. 264 (NIR 1968 s. 129) hade en tecknare på beställning av ett företags verkställande direktör utfört reklamteckningar för stålformar som används för gjutning i betong. För teckningarna hade enligt direktörens anvisningar begagnats en överlämnad förlaga, bestående av fotografiska bilder ur en reklambroschyr från ett konkurrerande företag, som tidigare innehaft agen-
turen för ett danskt bolag. Denna agentur hade nyligen överflyttats till direktörens företag. Domstolarna var eniga om att teckningarna gjorde intrång i fotografens ensamrätt. Huvudfrågan blev huruvida direktören och tecknaren i samband med teckningarnas tillkomst visat sådan grov oaktsamhet, som medför straffansvar enligt FotoL 16 §. Både tecknaren och direktören hade trott att det danska bolaget innehade rätten till fotografierna. TR fann att svarandena haft skälig anledning härtill och ogillade åtalet. HovRåter ansåg att de bort förvissa sig om att antagandet var riktigt och att underlåtenheten härutinnan med hänsyn till omständigheterna finge anses utgöra grov oaktsamhet. HD tillämpade en mera nyanserad bedömning. Även om det finge antagas vara ganska ofta förekommande att en huvudman ställer bildmaterial till sin agents förfogande, hade direktören bort iakttaga särskild försiktighet med hänsyn bl. a. till att det danska bolagetnumera konkurrerade med det svenska företag, från vilket förlagan härstammade. Grov oaktsamhet ansågs därför föreligga från direktörens sida.Tecknaren befanns däremot med hänsyn till omständigheterna icke ha haft anledning att sätta i fråga det danska bolagets rätt till fotografiernaoch frikändes därför. Ett JR var skiljaktig beträffande motiveringen och underströk bl. a. vikten av att "endast vårdslösa förfaranden av verkligt allvarlig beskaffenhet bedömdes som grovt oaktsamma". Det borde emellertid beaktas, att direktören med hänsyn till konkurrenssituationen mellan de svenska företagen knappast kunnat undgå att tänka på att bildmaterialet erbjöd ett lättvindigt sätt att till förfång för konkurrenten och med utnyttjande av kostnader som denne nedlagt åstadkomma en egen broschyr. Ettannat JR ansåg däremot på angivna skäl direktörens oaktsamhet icke vara grov och underströk även beträffande tecknaren att den som utför teckning på beställning i regel anses äga utgå ifrån att beställaren har erforderlig rätt till såsom förlaga överlämnat fotografiskt material (troligen i anslutningtill Förarb s. 344 ang. upphovsrättsligt ansvar vid beställningsverk). Strahl,SvJT 1970 s. 350, ifrågasätter en rättsvillfarelseaspekt på avgörandet.
NIR 1974 s. 318 gällde överlåtelse av rätten till fotografiska bilder för skivomslag. En svensk fotograf hade överlämnat dylika bilder till ett holländskt företag PI, som i sin tur överlåtit dem till ett företag, Impact, för framställning av skivomslag utomlands med användande av fotografierna. De färdiga omslagen överläts sedan av Impact till PI, från vilket bolag det svenska bolaget Phonogram AB (f. d. Philips-Sonora) köpte omslagen. Fotografen påstod att bilderna beställts av PI med den underförstådda begränsningen att PI fick utnyttja dem endast för egen räkning. På grund härav yrkades skäligt vederlag m. m. av Phonogram AB, som påstods ha förfarit oaktsamt. TR fann ej styrkt att bilderna utförts på beställning av PI och fotografen hade icke heller gjort gällande att vid den påstådda beställningen uttryckligen avtalats begränsning i beställarens rätt till fotografierna. Någon otillåten överlåtelse till Impact hade sålunda icke skett och Phonograms förvärv av omslagen från PI kunde därför icke föranleda skyldighet att ersätta fotografen. HovR fastställde domen och HD medgav ej prövningstillstånd. Konsekvenserna av denna karusell förefaller otillfredsställande. Utgången hade måhända blivit en annan om fotografen i andra hand påstått att fotografierna, därest PI icke kunde anses vara beställare, överhuvud icke utförts på beställning. I sådant fall skulle importrätten enligt FotoL 16 § 2 st. kunnat åberopas.