Festskrift till Knut Rodhe. Studier i krediträtt och associationsrätt. Sthlm 1976. Norstedts. 488 s.
Efter drygt 25 år som professor i rättsvetenskap vid Handelshögskolan i Stockholm fick Knut Rodhe år 1970 tack vare en donation en personlig forskningsprofessur i krediträtt. När han nu har lämnat denna professur har han hyllats med en festskrift innehållande studier i krediträtt och associationsrätt, ett annat rättsområde som han har ägnat speciellt intresse. Det framstår som naturligt att bland festskriftens bidragsgivare återfinna inte bara Rodhes kolleger här hemma och i andra nordiska länder utan också företrädare för det praktiska rättslivet, som har haft honom att tacka förmånga värdefulla rättsliga analyser.
Det tycks ha tagit ganska lång tid att färdigställa festskriften, och flera av uppsatserna är därför inte helt aktuella. Detta gäller inte minst de aktiebolagsrättsliga bidragen, vilka genomgående bygger på 1944 års lag och nämner den nya aktiebolagslagen endast som ett propositionsförslag. Den diskussion som har blossat upp kring medbestämmandelagen och associationsrätten återspeglas över huvud taget inte i festskriften. Frågor om arbetstagarinflytande i aktiebolagen berörs dock i flera uppsatser. Folke Schmidt har granskat Sudreau-rapporten — en fransk § 32-utredning. Rapporten, som bär rubriken La réforme de l'entreprise, avgavs i början av år 1975. Den behandlar företaget ur många olika synvinklar och spänner därmed över ett vidare fält än den svenska arbetsrättskommitténs betänkande. Rapporten håller fast vid den traditionella synen att det är kapitalägarna som tillsätter företagsledningen, och den förutsätter inte att de anställda skall ha inflytande över de avgörande besluten i företaget på annat sätt än som rådgivare. Rapporten ägnar stor uppmärksamhet åt företagsnämnderna, som regleras genom en lagstiftning från 1945 och bl. a. självständigt svarar för alla sociala inrättningar vid företaget. Frågor om Medarbejdere i bestyrelsen diskuteras av Bernhard Gomard. I Danmark har arbetstagarna i aktieselskaber och anpartsselskaber (den nyligen införda danska motsvarigheten till GmbH) med minst 50 anställda fått rätt att utsetvå representanter i bolagets styrelse. Till skillnad från vad som gäller i Sverige är det arbetstagarna själva som väljer dessa representanter, och endast anställda hos bolaget är valbara. Erfarenheterna av systemet är enligt Gomard goda. Han varnar emellertid — mot bakgrund av vissa inom EG diskuterade förslag — för ett system med paritetiskt sammansatta bolagsstyrelser. Risken är stor för att en sådan styrelse skulle bli handlingsförlamad i vissa slag av frågor och därför inte kunna fungera som ledande organ i bolaget. En annan väg att engagera de anställda i företaget uppmärksammas av Carl Martin Roos i uppsatsen Stöd till anställdas aktieförvärv — generositet eller beräkning? Roos diskuterar en speciell form av sådant stöd, s. k. sparplaner, som innebär att bolaget hjälper de anställda att låna pengar i bank för inköp av aktier i bolaget. Han har granskat tre olika
praktiska fall och analyserar vissa därav aktualiserade aktiebolagsrättsliga problem. Han ställer sig också frågan om sparplanerna kan främja ökat medinflytande för de anställda i bolagen. På grundval av de granskade fallen är han närmast benägen att besvara denna fråga nekande.
Frågor om maktrelationerna inom aktiebolagen behandlas även av andra författare. En tendens som har kunnat iakttas både här hemma och utomlands är att styrelsens makt förstärks på bolagsstämmans bekostnad. Håkan Nial bidrar i uppsatsen Till frågan om kompetensfördelningen mellan stämma och styrelse i aktiebolag med en nyanserad diskussion rörande bl. a. räckvidden av stämmans befogenheter att ge styrelsen föreskrifter rörande dess förvaltning, frågan om styrelsens skyldighet att inhämta stämmans samtycke till förvaltningsåtgärder av extraordinär natur och följderna av att styrelsen eftersätter sin lydnadsplikt mot stämman. En förutsättning för att aktieägare skall kunna utöva rösträtt på bolagsstämma är ju att han är införd i aktieboken. Jan Sandström belyser i uppsatsen Aktiebok och rösträtt bl. a. reglerna om styrelsens rätt att vägra införa den som påstår sig vara aktieägare i boken och stämmans möjligheter att vid antagande av röstlängd utestänga den som är införd i aktieboken. I bägge fallen bör enligt Sandström vägran ske endast då det står klart att en formellt legitimerad innehavare av aktien saknar rätt till denna. Avslutningsvis anförs vissa synpunkter på den situationen att bolaget helt saknar aktiebok.
Två uppsatser behandlar revisorernas ställning och uppgifter. Curt Olsson har skrivit Om förvaltningsrevision i aktiebolag. Framställningen bygger på de samnordiska utredningsbetänkandena och föreliggande nya lagar och propositionsförslag. Förf. understryker att granskningen av årsredovisningen är revisorernas huvuduppgift och pekar på risken för att en ökad förvaltningsrevision kan förändra maktförhållandena i bolagen och göra revisorerna till en sorts överstyrelse. Förvaltningsrevisionen berörs även i Lars Gortons uppsats Något om revisorns ställning i svenska aktiebolag. Gorton går igenom de regler som gäller om bl. a. revisorernas åligganden och ansvar. Norimerna för verksamheten är föga preciserade och får delvis sitt innehåll genom en hänvisning till "god revisionssed". Gorton pekar på svårigheten att mot denna bakgrund konkretisera vad som krävs i olika situationer och avgöra om ett visst handlande innebär skadeståndsgrundande culpa från revisorns sida. Han erinrar om att revisorerna skall skydda olika intressen, vilket ibland kan kräva en balansgång mellan exempelvis vissa gruppers anspråk på insyn i bolagets förhållanden och dettas behov av skydd mot skadlig publicitet. Gorton förutser att allt starkare krav kommer att resas på en helt oberoende kontrollfunktion och att större fordringar kommer att ställas på revisorns sociala ansvar.
Om värdefel vid överlåtelse av rörelsedrivande aktiebolag är titeln på Gunnar Karnells bidrag till festskriften. Uppsatsen tar sikte på den situationen att en person, som har förvärvat aktiestocken eller huvuddelen därav i ett bolag, gör gällande att det har förelegat "fel" i den köpta egendomen, bestående i att företaget i något avseende avvikit från vad köparen haft rätt att räkna med. Karnell diskuterar utförligt normerna för bedömningen av om fel föreligger och förutsättningarna för att säljaren skall kunna göras ansvarig för felet. Härvid aktualiseras frågan om bedömningen skall ske enligt de principer som ligger till grund för 9 § andra stycket skuldebrevslagen och som närmast kan sägas motsvara vad som gäller vid köp i
"befintligt skick" eller om man bör ålägga säljaren ett strängare ansvar. Åtminstone i fall då en säljare av samtliga aktier i ett bolag själv har haft ett bestämmande inflytande över bolaget anses en sådan utvidgning av ansvaret böra komma i fråga. Āvslutningsvis berör Karnell frågor om tillämpningen i hithörande fall av köplagens regler om undersökning, reklamation, preskription och påföljder.
Ett säreget inslag i associationsrätten behandlas i Christer Runes uppsats Partrederiet — en märklig företeelse i process och exekution. Partrederi är inte något självständigt rättssubjekt men anses trots detta behörigt att uppträda som part i rättegång. Rune kritiserar denna ordning, som han anser strida mot partrederiets rättsliga konstruktion och skapa stora problem på verkställighetsstadiet. Då om inte förr måste man nämligen göra en uppdelning efter de enskilda redarnas ansvarighet.
Av de krediträttsliga bidragen tar ett par upp frågor om användningen av transporträttsliga dokument i samband med kreditgivning. Kurt Grönfors reagerar i uppsatsen Dokumentlösa transporter och kreditsäkerhet mot den nuvarande ordningen med särskilda transportdokument, vilka skickas samma väg som det transporterade godset. Systemet är enligt hans mening primitivt och opraktiskt och dömt att mer och mer försvinna. Dokumentens uppgift som informationsbärare kan med fördel övertas av datatekniken. Svårare är att i ett dokumentlöst system tillgodose det från kreditsäkerhetssynpunkt väsentliga intresset av ett "handtag", som gör det möjligt att behärska godset under transporten. Grönfors anvisar här en lösning, som går ut på att avsändaren förklarar sig oåterkalleligen avstå från rätten att förfoga över godset under transporten och att denna förklaring registreras idatorn. En sådan förklaring kunde ges samma rättsliga effekt som i det traditionella systemet följer av att avsändaren skiljer sig från vissa dokument. De internationella rembursreglerna reviderades år 1974. Syftet var bl. a.att åstadkomma en anpassning till de transportdokument som används vid genomgångstransporter. De nya reglerna — vilka inte tycks ha undanröjt alla problem — kommenteras av Erling Selvig i uppsatsen Through Carriage under the Uniform Customs and Practice for Documentary Credits 1974.
I en omfattande uppsats om Sikkerhet i certepartier og certepartifrakter analyserar Sjur Brækhus olika rättsliga problem i samband med en form av kreditsäkerhet som förekommer i viss omfattning vid finansiering av fartygsanskaffning. Säkerheten används för att komplettera pantsäkerhet och består i att lånet görs beroende av att redaren sluter långtidsavtal med solida befraktare på villkor som gör det möjligt för honom att betala avtalade räntor och amorteringar på lånet. Brækhus diskuterar bl. a. frågan om och under vilka förutsättningar långivaren kan få en rättsligt skyddad säkerhet i löpande fraktintäkter. Han anser att detta kan ske genom att fordringen på befraktaren görs till föremål för säkerhetsöverlåtelse, medan däremot norsk rätt inte tillåter pantsättning i fall av denna typ (saken torde ställa sig annorlunda enligt svensk rätt). De internationellprivaträttsliga problem som kan uppstå i sammanhanget analyseras utförligt. I uppsatsen diskuteras vidare vilka möjligheter långivaren har att skydda sig mot att fraktintäkterna bortfaller, exempelvis på grund av haveri eller försummelse att upprätthålla certepartiet, samt förutsättningarna för att certepartiet skall medfölja fartyget om detta säljs för att realisera pantsäkerheten.
Beroende på villkoren i certepartiet och konjunkturerna på fraktmarknaden kan det ligga än i redarens än i befraktarens intresse att certepartiet följer med vid försäljningen. En speciell typ av kreditsäkerhet, som redan tidigare har varit vanlig utomlands och som nu har börjat begagnas också i Sverige, behandlas i Bertil G. Bylunds uppsats Något om s. k. negativa klausuler i låneavtal. I stället för att tillhandahålla realsäkerhet eller borgen åtar sig låntagaren vissa inskränkningar i sin handlingsfrihet, exempelvis att inte ställa säkerhet i sin egendom för andra förbindelser, att inte avhända sig viss typ av egendom eller förändra karaktären av sin verksamhet eller att inte låta skuldsättningen överstiga viss andel av det egna kapitalet. Bylund redovisar förekomsten av negativa klausuler vid lån som har upptagits av svenska företag här hemma och utomlands samt pekar på vissa rättsliga problem i sammanhanget. Utrymmet för att använda denna typ avsäkerhet vid svenska banklån är ganska begränsat med hänsyn till säkerhetskraven i den svenska banklagstiftningen.
Axel Adlercreutz anför Kritiska synpunkter på regleringen av ägarförbehållet som kreditsäkringsmedel. Han menar att förbehållets konstruktion som en bibehållen äganderätt visserligen kan ha ett psykologiskt värde men att den inte stämmer med förbehållets reella funktion av kreditsäkringsmedel. Enligt Adlercreutz har den terminologiska konstruktionen lett till besynnerliga och olyckliga konsekvenser i lagstiftning och rättspraxis. Särskilt kritiserar han reglerna i 2 kap. jordabalken om tillbehör till fast egendom, medan sjölagens motsvarande regler synes honom ha fått en bättre utformning. Genom den nya konsumentkreditlagen begränsas starkt möjligheterna att utnyttja den kreditsäkringsform som ett förbehåll om återtaganderätt innebär. Hugo Tiberg granskar under rubriken Hur skall det gå med avbetalningsköpet? det förslag av kreditköpkommittén som ligger till grund för lagen. Han är kritisk till begränsningen av återtaganderätten, som han bl. a. finner medföra vidgade möjligheter till utmätning av godset för säljarens fordran. Han har svårt att inse att det skulle ligga något obehörigt i att säljaren använder hot om återtagning som påtryckningsmedel mot köparen för att förmå honom att betala köpeskillingen, så länge det rör sig om gods som är umbärligt. Accepteras inte "påtryckningsmetoden" blir följden enligt Tiberg att konsumenter som saknar möjlighet att erbjuda annan säkerhet i praktiken inte kan få någon kredit. Han ställer sig tvekande till att på detta sätt få bukt med sjukdomen genom att "medicinera ihjäl patienten".
Erik Burling bidrar med Något om konsten att utmäta banktillgodohavanden. En fråga som han diskuterar är om utmätning av tillgodohavande på bankkonto skall ske enligt reglerna för utmätning av kontanta medel eller för utmätning av fordran. I praxis förekommer ofta det första alternativet. Burling anser emellertid att det senare är det riktiga och påpekar att en utmätning enligt reglerna om kontanta medel kan leda till förluster för gäldenären, som möjligen skulle kunna grunda skadeståndsrätt för denne. Ett annat problem gäller möjligheten att utmäta gäldenärens outnyttjade lyftningsrätt på en checkräkningskredit. Burling anser att sådan utmätning i princip är möjlig. Härvid måste dock beaktas att utmätning inte kan komma i fråga i vidare mån än banken enligt avtalet skulle ha varit skyldig att betala till kontohavaren själv. En utmätning kan ses som ett tecken på att dennes ekonomi har försämrats i sådan grad att banken får inställa be-
gagnandet av räkningen.1 Ett problem av kanske större principiell än praktisk betydelse diskuteras av Svante Bergström i uppsatsen Om hävning av penninglån vid låntagarens dröjsmål. Frågan är om den som har lämnat annan ett penninglån utan stöd av särskild förfalloklausul kan häva avtalet, d. v. s. kräva att lånebeloppet skall vara omedelbart förfallet till betalning, om låntagaren gör sig skyldig till väsentligt dröjsmål med erläggande av ränta och amortering på lånet. Bergström, som i en lärobok har besvarat denna fråga jakande, utvecklar nu närmare skälen för sin ståndpunkt.
I samband med att Norge i likhet med många andra länder övergav guldmyntfoten infördes år 1933 en alltjämt gällande speciallag, som torde sakna motsvarighet i andra länder. Lagen behandlar fordringar som lyder på norska kronor vid sidan av annan valuta och föreskriver att borgenär som är norsk medborgare och bosatt i Norge får kräva betalning av sådan fordran bara med det avtalade beloppet i norska kronor. Carsten Smith diskuterar i uppsatsen Fordringer i norske kroner og utenlandsk valuta. Norsk spesiallov og nordisk gjeldsbrevlov räckvidden av denna lag, särskilt mot bakgrund av vad som allmänt gäller om betalningsförpliktelser i främmande valuta (för svenskt vidkommande 7 § första stycket skuldebrevslagen). Smith är kritisk mot 1933 års lag, som enligt hans mening borde kunna upphävas.
Verkan av insolvens på kontraktsförhållanden är ämnet för Jan Hellners bidrag. Det norska konkurslovutvalget har i ett betänkande år 1972 lagt fram förslag till allmänna regler om avvecklingen av ömsesidigt förpliktande avtal i samband med parts konkurs. Hellner undersöker vilka regler som f. n. gäller i detta hänseende enligt svensk rätt, varvid särskilt bestämmelserna om säljarens s. k. stoppningsrätt i 39—41 §§ köplagen analyseras.Undersökningen ger vid handen att reglerna om verkan av gäldenärens insolvens varierar starkt från den ena kontraktstypen till den andra. Det finns enligt Hellner behov av en allmän översyn och samordning av reglerna om verkan i kontraktsförhållanden av parts bristande betalningsförmåga. Samordningen bör emellertid inte ske inom konkurslagstiftningens ram. Däremot skulle det vara önskvärt med en konkursrättslig reglering av konkursboets befattning med de avtal som boet "ärver" efter gäldenären, i syfte att underlätta för boet att fortsätta resp. avveckla gäldenärens avtalsförhållanden.
Ole Lando diskuterar under rubriken The Conflict of Law Rules Respecting Set-Off and Counterclaim (Compensation) and an Analysis of the Reasoning Used den svåra frågan om tillämplig lag beträffande kvittning. Han tar avstånd från en tillämpning av lex fori och förordar i stället en lex causae-lösning. Härvid står valet mellan två alternativ. Antingen kan man rätta sig helt efter den lag som reglerar huvudfordringen eller också kan man låta kvittning ske endast om detta medges både av denna lag och den lag som reglerar motfordringen. Lando är benägen att föredra det senare alternativet. Hans ambition är emellertid inte bara att anvisa en lösning på ett rättsligt problem. Han vill också analysera de argument han själv använder för att nå fram till en sådan lösning. Därför följer han sitt eget resonemang med fortlöpande kommentarer, vilka urskiljs genom att de har satts med mindre avstånd mellan raderna.
Det antyds stundom att festskrifter förmodligen läses endast av motta-
garna. Knut Rodhe har säkerligen stort utbyte av att läsa sin festskrift, men lika säkert är att han inte är den ende som med behållning kan ta del av dessa studier i krediträtt och associationsrätt.
Anders Knutsson