Nämndemannareformen
Sedan årsskiftet tjänstgör nämndemän i hovrätt. De skall i huvudsak deltaga i avgörande av brottmål, där allvarligare påföljd än böter kan komma i fråga, och i familjerättsmål. En stickprovsundersökning, som företogs i Svea hovrätt, visade att nämndemän skulle komma att deltaga i avgörandet av ca 80—85 % av alla brottmål och i ungefär hälften av samtliga tvistemål.
    Till Svea hovrätt hör 134 nämndemän. Flertalet, 104 nämndemän, kommer från Stockholms län. Det är i första hand dessa nämndemän som tjänstgör vid sessioner i Stockholm. Övriga nämndemän tjänstgör i princip endast då hovrätten håller ting utom Stockholm. I hovrätten har nämndemännen indelats i grupper som är fast knutna till olika avdelningar. Fördelningen skedde med hänsyn till nämndemännens partitillhörighet, kön och ålder.
    Under hösten och våren diskuterades domförhetsreformen vid ett flertal tillfällen i hovrätten. Intresset knöt sig bl. a. till frågan huruvida det skulle vara möjligt att följa 20 § hovrättsinstruktionen, som stadgar att minst tre ordinarie ledamöter bör deltaga i avgörande av mål. En närmare granskning har gjorts av 696 mål, avgjorda under tiden 15.1—15.5.1977, vari hovrätten haft den mindre sammansättningen med tre jurister och två nämndemän. Av dessa mål har 613 avgjorts av två ordinarie ledamöter, en adjungerad ledamot och två nämndemän. Endast 83 mål har avgjorts av tre ordinarie ledamöter och två nämndemän. Hänsynen till en jämn arbetsfördelning mellan ledamöterna har således gjort det mycket svårt att i någon större utsträckning efterleva instruktionens bestämmelse i detta avseende. Det kan tilläggas att den större sammansättningen, fyra jurister och tre nämndemän, endast förekommit i ett fåtal fall.
    Skiljaktig mening har förekommit i ungefär 10 % av de mål som avgjorts i den mindre sammansättningen. Det är mycket sällsynt att endast två nämndemän är skiljaktiga. Det är mer vanligt att utgången dikteras av en jurist jämte två nämndemän. Detta har skett i ca 2,5 % av dessa mål.
    Diskussionerna före domförhetsreformen rörde även en befarad minskning av adjunktionsutrymmet. Hitintills har reformen ej gett något utslag i form av ökad målbalans på de adjungerande ledamöternas rotlar. Ej heller i övrigt har någon markant minskning av arbetsbördan för de adjungerade ledamöterna kunnat förmärkas. Många ordinarie ledamöter är dock av den meningen att arbetsbelastningen för dem, i och med reformen, har ökat.
Claes Zettermarck