Offer för tillgrepp, skadegörelser och våld —en redovisning av 1974 års offerundersökning
Av fil. kand. LEIF G. W. PERSSON
1. Undersökningens syfte och material
Statistiska Centralbyrån redovisar varje år siffror över anmälda brott (i serien Sveriges officiella statistik, SOS, Kriminalstatistik del I Brottsstatistik). Dessa siffror visar endast en del av den verkliga brottsligheten, nämligen dels de brott som anmäls av olika privatpersoner, företag etc., dels sådana brott som upptäcks av polisen och andra brottsbekämpande samhällsorgan i samband med deras spanings- och utredningsarbete.
Mer än hälften av de ca 600 000 brott mot brottsbalken som anmäls varje år utgörs av stölder, skadegörelser och våldsbrott som riktar sig mot hushållen eller enskilda hushållsmedlemmar.
I denna undersökning har ett riksrepresentativt urval av landets befolkning intervjuats om brott som de utsatts för under 1974. Urvalet utgjorde drygt 1 200 personer i åldrarna 16—74 år. Dessa har bl. a. tillfrågats om hur många brott de fallit offer för, vad för slags brott det gällde, vilka skadorbrotten medförde, om brotten anmäldes till polisen etc. Undersökningar av den typen brukar kallas för offerundersökningar.
På senare år har sådana undersökningar blivit ett mycket vanligt hjälpmedel vid analyser av brottsligheten och brottsutvecklingen. I USA och andra länder i västvärlden har man gjort ett flertal offerundersökningar (Leif Persson, A Critical Inventory of Studies on Victimization and Self Declared Crime. Publ. under 1977). Den föreliggande studien är dock den första som genomförts här i landet.
Den aktuella undersökningen omfattar två typer av brott. Det är dels stölder och skadegörelser som riktar sig mot hushållen eller dessas medlemmar, dels sådana våldsbrott som man närmast brukar beteckna som gatufridsvåld. Man har utsatts för våld eller hot "utanför hemmets väggar" av någon gärningsman som man inte känner eller endast är ytligt bekant med. Det s. k. inomgruppsvåldet (våld mellan släktingar, bekanta etc.) har ej medtagits i undersökningen. Skälet till detta är metodbetingat. Det har visat sig att de senare brotten i regel är så känsliga för dem som utsatts för dem att det är nästan omöjligt att få tillförlitliga uppgifter om dessa brott vid intervjuer med brottsoffren. Som exempel på de förmögenhetsbrott som in-
går i undersökningen kan nämnas inbrott och stölder i bostaden, sommarstugan, källare, vind och andra förvaringsutrymmen, stölder av och från bilar, båtar, motorcyklar, mopeder och cyklar som ägs av hushållsmedlemmarna samt skadegörelser på dessa objekt (i samtliga fall såväl försök som fullbordade brott).
Syftet med undersökningen är bl. a. följande:
1. Att beskriva den verkliga brottsligheten för de ovan nämnda brotten och se hur den stämmer överens med den bild som brottsstatistiken förmedlar om samma slags brott (den s. k. synliga brottsligheten). 2. Att ge en uppfattning om hur den verkliga brottslighetens omfattning och struktur varierar i olika områden och hur de faktiska brottsriskernater sig för olika individ- och hushållskategorier. 3. Att ge skattningar av de faktiska ekonomiska skadorna som följer av förmögenhetsbrott riktade mot hushållen. 4. Att ge kunskaper om varför och i vilken utsträckning man anmäler brott. 5. Att ge bättre underlag för slutsatser om den verkliga brottsutvecklingen för de studerade brotten. 6. Att utveckla offerundersökningsmetodiken och lägga en grund för fortsatt forskning på området.
2. Risken att utsättas för brott
2a. Totala brottsrisker vid angrepp mot hushåll och enskilda
Av de 1 120 personer som intervjuades uppgav 312 att de utsatts för ett eller flera brott under 1974. (Urvalet i undersökningen utgjorde 1 227 personer. Av dessa kunde 107 inte nås eller vägrade låta sig intervjuas. Det s. k. bortfallet uppgår därmed till 8,7 procent. Bortfallet är litet och de slutliga resultatsiffror som redovisas i det följande har bl. a. korrigerats för s. k. bortfallsfel.) Andelen offer i intervjumaterialet uppgick således ursprungligen till 27,9 procent. Efter korrigeringar för olika slags fel utgör offerandelen drygt 24 procent (se s. 30—32, 41—42 i den större rapporten).
Majoriteten av de redovisade gärningarna var förmögenhetsbrott riktade mot det hushåll som respondenten tillhörde. Av de 1 120 hushållsrepresentanterna hade 286 (25,5 procent) utsatts för ett eller flera sådana brott under det år undersökningen avsåg. Totalt 43 personer hade fallit offer för våld eller hot under samma år. Andelen våldsoffer är alltså väsentligt mindre, knappt fyra procent av samtliga intervjuade. I sjutton fall (1,5 procent) föreligger ett eller flera angrepp av båda slagen. Det hushåll man tillhör har utsatts för förmögenhetsbrott och själv har man drabbats av våld eller hot.
De allra flesta offren, det gäller såväl hushåll som individer, har endast angripits en gång. Av tabell 2a 1 nedan framgår i vilken utsträckning de tre grupperna av brottsoffer (offer för förmögenhetsbrott riktade mot hushållet, offer för våldsbrott samt offer för förmögenhetsbrott och/eller våldsbrott)utsatts för brott.
Tabell 2a 1. Procentandelar av respektive offergrupp som utsatts för ett visstantal brott under 1974 (n = antal hushåll respektive individer)
antal brottTyp av brott 1 2 3 4 ≥ 5 (n)förm.brott 78 18 3 1 1 (286)våldsbrott 74 16 2 2 5 (43)totalt 74 19 4 2 1 (312)
Av hushållen hade 78 procent utsatts för ett och 18 procent för två förmögenhetsbrott. Det är endast fem procent av de hushåll som finns i offerkategorin som angripits vid tre eller flera brottstillfällen. Bilden för våldsbrotten är likartad. Bland våldsoffren har 74 procent drabbats en gång och 16 procent två gånger. Nio procent av våldsoffren har utsatts för tre eller flera brott. Sammanfattningsvis: det är sällsynt att någon faller offer för brott vid fler än ett par tillfällen under samma år. Högriskoffren är få. I de fall där det föreligger flera brott är det i regel fråga om mindre sådana som upprepade cykelstölder, hot etc.
I tabell 2a 2 nedan har jag redovisat hur många brott av olika typ (eller mot olika objekt) som respondenterna uppgivit. Det är småbrotten som dominerar. Ungefär en tredjedel av alla brott avser cyklar (stölder av och fråncyklar, skadegörelser på cyklar). Andra stora brottsgrupper är stölder från bilar, skadegörelser på bilar, stölder och skadegörelser i källare eller på vindar, hot etc.
Tabell 2a 2. Antal brott av olika typ fördelade på antal brottstillfällen (antalbrott och procent)*
Typ av brott/angrepp mot ant.tillf. 1 ≥ 2 ant. brott proc.bostad 16 - 16 4källare, vind etc. 59 1 61 14sommarbostad 11 - 11 2bilstöld 14 — 14 3stöld/skadeg. från/på bil 54 3 61 14stöld i bil 36 2 40 9cykel 106 13 136 30moped 22 1 24 5motorcykel 2 2 0båt 4 4 1våld typ I 4 — 4 1våld typ II 6 1 8 2våld typ III 9 4 18 4våld typ IV 24 6 48 11totalt 367 80 447 100* I tabellen har brott som faller under olika lagrum (liksom försök och fullbordade brott) förts samman under respektive angripet objekt eller brottskategori.
Totalt innehåller intervjumaterialet uppgifter om 447 olika brott varav 82 procent förmögenhetsbrott mot hushållen och 18 procent våldsbrott mot individer. Förmögenhetsbrotten dominerar brottsbilden. Det framgår också att de antalsmässigt största inslagen är angreppen mot bilar och cyklar. En fjärdedel av materialet utgörs av olika brott med bilar som brottsobjekt. En tredjedel avser cyklar.
Brottsbilden ger även en ganska tydlig kvalitativ tendens. Ju allvarligare brotten blir, ju större värden de berör, desto färre brott. Det senare tycks gälla såväl när man tittar på brott av olika svårhetsgrad mot samma objekt som när man jämför olika slags angrepp. Att de billigare brottsobjekten är mer utsatta får däremot i vissa fall förklaras med att de helt enkelt är fler. Det finns fler mopeder än motorcyklar och fler cyklar än mopeder för att ta två exempel. Utbudet av brottstillfällen slår igenom i de absoluta brottstalen.
Efter korrigering för olika typer av mätfel kan de ovan redovisade resultaten sammanfattas enligt följande. 1. Ca 22 procent av samtliga hushåll i landet utsattes för minst ett sådant förmögenhetsbrott som omfattas av denna undersökning under 1974 (efter korrigering för olika mätfel).2. Ca 3,4 procent av samtliga individer i landet utsattes för minst ett sådant våldsbrott som omfattas av denna undersökning under 1974 (efter korrigering för olika mätfel). 3. Ca 24 procent av samtliga individer i landet i åldrarna 16—74 år utsattes för minst ett sådant brott som omfattas av denna undersökning och riktades mot dem själva eller deras hushåll under 1974 (efter korrigeringför olika fel).4. En absolut majoritet av dem som fallit offer för sådana brott som omfattas av denna undersökning hade utsatts för ett mindre enstaka brott av förmögenhetskaraktär riktat mot det egna hushållet.
2b. Brottsrisker i olika hushållskategorier
Riskerna att bli offer för brott varierar avsevärt mellan olika hushålls- och individkategorier. Som jag sagt ovan domineras den totala offerbilden av stölder och skadegörelser riktade mot hushållen.
Sett till offrens ålder är riskerna högre än för genomsnittet för personer(hushållsföreståndare och individer) i åldersintervallet 16 till 44 år. Därefter sjunker offerriskerna kraftigt med stigande åldrar.
Risken att utsättas för brott är också högre för gifta än för ensamstående liksom den ökar med hushållets storlek. Ju fler hushållsmedlemmar desto högre risk att utsättas för brott.
De regionala variationerna är avsevärda. Brottsriskerna i storstäderna samt tätorter med mer än 30 000 invånare är i genomsnitt nästan dubbelt så höga som i områden med mindre än 30 000 invånare.
Om man försöker sammanfatta de redovisade skillnaderna finner man att offerrisken samvarierar väl med klassiska kriminologiska antaganden (Leif Persson, Tillfället gör tjuven? I NTfK 1 Hefte 1975).
Det typiska lågriskhushållet är glesbygdens pensionärer. Högriskhushållet är storstadens barnfamilj med föräldrar i yrkesaktiv ålder. Man bor i flerfamiljshus. Pappa är arbetare eller tjänsteman och heltidsarbetar. Det finns flera syskon i familjen.
Att det blir på det viset är inte så konstigt. Det finns en faktor som vida bättre än någon annan förklarar den traditionella brottsligheten i det industrialiserade samhället, nämligen tillgången på brottsobjekt (Neil Grabowsky, Leif Persson & Sven Sperlings, The Politics of Crime and Conflicts. 310 i Gurr et al., The Politics of Crime and Conflict. Beverly Hills 1977). Det är just de senare hushållen som har alla de cyklar, mopeder, bilar etc. som utgör själva substansen i vår brottsstatistik och vår traditionella brottslighet.
2c. Risken att utsättas för olika brott. Förmögenhetsbrott riktade mothushållen
Brott som riktar sig direkt mot individens hemmiljö har tilldragit sig stort intresse under det senaste året. Att problemet aktualiserats torde delvis bero på den kraftiga ökningen av anmälda bostadsinbrott i speciellt storstäderna (Leif Persson, Inbrottstjuvar i Stockholm. I SvJT 1976 s. 527 ff). Rädslan att utsättas för inbrott har medfört en hausse i försäljningen av sju tillhållarlås, brytbleck, inbrottslarm och s. k. tittögon. En stor del av polisens brottsförebyggande verksamhet har också inriktats på bostadsinbrotten.
Om man ser till den relativa storleken av dessa brottsgrupper och till de rent ekonomiska skadorna som följer på brotten förefaller både åtgärderna och människornas rädsla att vara tilltagna i överkant. Det är fråga om jämförelsevis sällsynta brott och i normalfallet om förhållandevis ringa brottsskador.
Om man försöker översätta de ovan redovisade siffrorna över olika brott till brottsrisker för landets hushåll som helhet finner man bl. a. följande (efter korrigering för mätfel). Risken att utsättas för bostadsinbrott är ca fyra promille (fyra hushåll av tusen hade inbrott i bostaden under 1974). Detta är den genomsnittliga risken för landet som helhet. Riskerna varierar dock avsevärt i olika områden. I vissa storstäder (Stockholm och Malmö) uppgår risken till ca två procent. I utpräglade glesbygdsområden är sammarisk ca en promille. Tar man med inbrottsförsöken samt stölder i bostäder stiger genomsnittsrisken till drygt en procent. Den regionella variationen kvarstår men är ej lika kraftig som för fullbordade bostadsinbrott enbart. Risken för inbrott i källare, vind m. m. är drygt en och en halv procent. Risken för samtliga brott mot de senare objekten är drygt fyra procent. Den totala risken för de behandlade angreppen mot hemmiljön uppgår till drygt fem procent och är väsentligt högre i storstäder och större tätorter.
Vad beträffar "sommarstugebrotten" (inbrott, stölder, skadegörelser) har jag valt att beräkna risken per angreppsobjekt, d. v. s. sommarstuga. Detta med tanke på att förutsättningen för angreppet utgörs av innehavet av objektet. Samma beräkningsunderlag har av samma skäl använts när det gäller angrepp mot bilar, båtar, motorcyklar, mopeder och cyklar.
En "initierad gissning" grundad på de olika uppgifterna i intervjun pekar på att under 1974 utsattes ungefär var tjugonde fritidsbostad i landet för något av de berörda brotten (inbrott, stöld, skadegörelse). Brottsrisken är sannolikt högre i områdena kring storstäderna. Om man ser till de ekonomiska skadorna var brotten i regel ringa.
Vad gäller angreppen mot bilar utgjordes så gott som samtliga brott av stölder från eller ur bilar respektive skadegörelser på bilar. Endast fem procent av "bilbrotten" avsåg tillgrepp av själva bilen. Riskberäkningarna
ger vid handen att ungefär en bil av åtta utsattes för ett eller flera av de aktuella brotten under 1974. Andelen stulna bilar utgjorde ungefär en påhundra. Samma regionella riskvariationer föreligger f. ö. som vid angreppen mot bostäder, källare, vind m. m. Brottsriskerna ökar kraftigt i storstäder och tätorter.
Hur är brottsriskerna för cyklar, mopeder, motorcyklar och båtar? Tar man hänsyn till tillgången på brottsobjekt förefaller mopederna att vara mest utsatta följda av i tur och ordning cyklar, motorcyklar och båtar. Om man tar hänsyn till samma omständigheter (tillgången på brottsobjekt i olika regioner) föreligger också här högre risker i storstäder och tätorter. De genomsnittliga brottsriskerna är höga. För mopeder är risken ca femton procent och för cyklar och motorcyklar mellan tio och femton procent. Risken för båtbrott är dock väsentligt mindre. Data i undersökningen pekar på en genomsnittsrisk kring ett par procent. Liksom beträffande bilarna avser brotten mera sällan tillgrepp av hela objektet. I regel är det fråga om stölder av tillbehör eller delar respektive skadegörelser.
2d. Risken att utsättas för våld eller hot
I undersökningen ställdes följande frågor om våldsbrott: "Har Ni själv under förra året varit utsatt för någon eller några avföljande våldshandlingar ?" "Våld som ledde till sådana skador att det krävde besök hos läkare, tandläkare eller sjuksköterska." (våld typ I) "Våld som ledde till synliga märken eller koppsskada men ej krävde besök hos läkare, tandläkare eller sjuksköterska." (våld typ II)"Våld som inte ledde till synliga märken eller kroppsskada." (våldtyp III) "Hot eller hotelser som Ni upplevde som farliga eller så allvarliga att Ni blev rädd." (våld typ IV)
Risken att utsättas för våld eller hot utgör en central fråga i den allmänna kriminalpolitiska debatten. I denna undersökning uppgav sammanlagt 43 av de 1 120 intervjupersonerna att de utsatts för sådana brott vid ett eller flera tillfällen under 1974 (3,8 procent). Undersökningen visade också att man med offermetoden endast kunde få uppgifter om vissa slags våldsbrott, nämligen de brott där gärningsmannen inte tillhörde samma familj eller vänkrets som offret (se s. 25—30 i den större rapporten). Närmast handlar studien om det s. k. gatufridsvåldet vilket påpekats inledningsvis. Vilka personer är det då som löper störst risk att falla offer för sådana brott?
Allmänt sett tycks riskerna vara små. Ca fyra personer av hundra utsattes för brott, och det rörde sig genomgående om ringa brott enligt denna undersökning. Riskerna för den genomsnittlige medborgaren är sannolikt ännu lägre. Av de 43 våldsoffren hade 32 utsatts för ett brott, sju för två brott och fyra för tre eller flera. De fyra högriskoffrens bakgrund är intressant. Den person som fallit offer för flest angrepp, ett tiotal under 1974, har arbetat som dörrvaktmästare på en restaurang. Ytterligare en av dem är restauranganställd (hovmästare), en arbetar som expedit på systembolaget, den fjärde som patrullerande polisman i Stockholm. Bland de övriga finns ett markant inslag av vård- och servicepersonal.
Studien ger intressanta och entydiga resultat. Risken för våld eller hot minskar kraftigt med stigande ålder. Risken i den yngsta gruppen (16—24 år) är mer än sex gånger högre än i den äldsta (65—74 år). Genomsnitts-
risken är under fyra procent. I sammanhanget bör också påpekas att de få fallen i den äldsta gruppen hör till den sista kategorin av våld, hot eller hotelser. Även det kvalitativa genomsnittet är således lägre än för de yngre grupperna.
Vad beträffar riskerna för individer av olika kön föreligger en överrisk för män och en underrisk för kvinnor. Det finns också en kvalitativ skillnad till männens nackdel. Våldet mot kvinnor är mindre allvarligt. Riskerna varierar även med avseende på bostadsorten. I storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö är riskerna mer än femtio procent högre än för genomsnittet av landet. I områden med mindre än 30 000 invånare föreligger en motsvarande underrisk.
Trots de små brottsantalen i materialet tror jag att resultaten har en höggrad av giltighet. De ligger väl i linje med tidigare kriminologiska undersökningar och kriminalstatistiska data om våld. Sannolikheten att utsättas för gatufridsvåld tycks i stort sett vara en funktion av två faktorer. Antingen tillhör man någon speciell yrkeskategori (vård- eller servicepersonal) som arbetar i mer våldskritiska situationer och/eller har mer frekvent kontakt med mindre grupper med högre våldsbenägenhet eller också tillhör man den grupp av yngre människor som ofta rör sig bland jämnåriga ute på stan eller i restauranger och nöjeslokaler.
Brottsbilden är intressant. De minst allvarliga brotten dominerar klart. Av de 78 fallen utgörs 48 av hot eller hotelser (62 procent), 18 gärningar avser våld av den ringaste typen (23 procent typ III), åtta fall typ II (tio procent) och endast fyra fall typ I (fem procent). Översatt till riskresonemang och efter korrigering för olika fel innebär detta att mellan tre och fyra individer av hundra i hela landet utsattes för minst ett vålds- eller hotbrott som omfattas av denna undersökning under 1974. Den genomsnittliga risken att utsättas för våld som krävt behandling av läkare etc. utgör mellantre och fyra promille under samma år.
Gärningsmännen är i regel okända. I de fall där de är kända av offret är det fråga om någon arbetskamrat, jämnårig eller annan "notorisk bråkmakare", som man kommit i kontakt med genom sitt yrke. De kända gärningsmän som förekommer i denna undersökning är inte sådana som man umgås med privat. Endast ett sådant fall finns noterat. Det gäller en bekant som hotat hustrun i familjen i hennes bostad (se tabell 2d 1 nedan).
Tabell 2d 1. Antal uppgivna vålds- och hotbrott av olika allvarlighetsgrad fördelat på typ av gärningsman (antal brott och procent).
Typ av gärningsman brott känd okänd tot (proc.)
våld typ I 2 2 4 (5)våld typ II 1 7 8 (10)våld typ III 4 14 18 (23)våld typ IV 10 38 48 (62)totalt (proc.) 17 (22) 61 (78) 78 (100)
I 22 procent av fallen är gärningsmannen känd, i 78 procent okänd. Det bör påpekas att när det gäller det anmälda grövre våldet är relationen den rakt omvända. I majoriteten av fallen är det fråga om primärgruppsvåld. Statistikens bild av den ringare våldsbrottsligheten har däremot hög överensstämmelse med den som framkommer i denna studie. Där är det också fråga om okända gärningsmän. Den sanna bilden torde vara den som uppvisas vid det grövre våldet. Där har de faktorer som avhåller våldsoffer från att anmäla bekanta och närstående en relativt sett ringa betydelse.
Var äger det s. k. gatufridsvåldet rum? I själva verket är det endast en mindre del av detta gatufridsvåld som inträffar på gator, torg och andra ställen där allmänheten uppehåller sig. Det är nöjeslokalerna och de egna arbetsplatserna som är intressanta i sammanhanget. Mer än hälften av de uppgivna gärningarna har tilldragit sig på sådana platser och endast 17 procent på gator, torg och allmänna platser.
3. Vad kostar brottsligheten hushållen?
Vad kostar förmögenhetsbrotten landets hushåll? I undersökningen har jag samlat in vissa enkla data om brottsskador. Enligt dessa är brottsskadan i 60 procent av fallen mindre än 200 kronor. I 24 procent av fallen ligger skadan mellan 200 och 500 kronor och i 16 procent av fallen överstiger skadan 500 kronor. Det är stor variation i de uppgivna skadorna. I en del fall är skadan noll. Brottet har stannat vid ett försök som inte medfört någon skadegörelse. Det kostsammaste brottet i undersökningen är ett bostadsinbrott där värdet av det stulna uppgår till ca 15 000 kronor. Den genomsnittliga brottsskadan för de uppgivna gärningarna ligger kring 400 kronor. En försiktig uppräkning för landets hushåll som helhet ger siffran 250 miljoner. Kostnaderna för de brott som omfattas av denna undersökning skulle således under 1974 ha uppgått till totalt 250 miljoner för landets samtliga ca tre miljoner hushåll. Ungefär 40 procent av dessa skador har täckts viahem- och fordonsförsäkringar. Påpekas bör också att överensstämmelsen mellan undersökningen och försäkringsstatistiken över utbetalda brottsskadebelopp är mycket god.
Om man räknar om dessa siffror till dagens penningvärde och tar hänsyn till inflationen och brottsökningen så stannar summan för 1976 kring 350 miljoner. Detta tycks vara vad den traditionella brottsligheten mot landets hushåll kostar f. n.
4. När anmäler man brott?
Som jag påpekat inledningsvis är det bara en del av alla brott som anmäls till polisen och redovisas i anmälningsstatistiken. Anmälningsbenägenheten varierar också avsevärt för olika brottstyper.
Av samtliga de brottsom uppgavs vid intervjuerna hade 27 procent, d. v. s. drygt fjärdedelen, anmälts. Anmälningsbenägenheten är högst för fullbordade bostadsinbrott och biltillgrepp. Här tycks samtliga eller så gott som samtliga brott anmälas. Lägst är anmälningsbenägenheten för de ringare vålds- och hotbrotten, nämligen noll procent. Det enda våldsbrottet, av 78, som anmäldes låg i den grövsta kategorin och gällde ett renodlat överfall på allmän plats. För de övriga brotten varierar anmälningsbenägenheten
mellan dessa extremvärden. Ett hyggligt typvärde på andelen anmälda brott ligger kring en tredjedel av samtliga brott inom respektive kategori.
Varför anmäler man brott? Undersökningens data antyder att anmälan av brott tycks vara ett utpräglat rationellt beteende. De avgörande faktorerna är försäkringsskyddet respektive brottsskadans storlek. Om det angripna objektet är försäkringsskyddat och brottsskadan överstiger självrisken så anmäler man brott i närmare 90 procent av fallen. Om angreppet ej täcks av försäkringar ser man till skadan. När skadan överstiger några hundralappar anmäler man i regel, annars inte.
Vad beträffar de angrepp som riktar sig direkt mot hemmiljön, som t. ex. försök till bostadsinbrott, tycks också rädslan spela en viss anmälningshöjande roll. Här anmäler man i stor utsträckning även små och icke försäkringstäckta brott.
5. Slutsatser om den verkliga brottsutvecklingen
De analyser som gjorts i undersökningen pekar på att anmälningsstatistiken sannolikt relativt väl speglar den verkliga brottsutvecklingen. Detta med viss reservation för våldsbrotten där osäkerheten är större. Undersökningen pekar också på att den verkliga brottsligheten troligen har ökat något mer än vad statistikens siffror antyder. Det senare till följd av en minskad anmälningsbenägenhet över en längre tidsperiod. Den fyrdubbling av brottsligheten som statistiken visar mellan 1950 och 1976 (från ca 160 000 anmälda brott till ca 650 000 anmälda brott mot brottsbalken) ger en korrekt trend samtidigt som den ger en viss underskattning. En initierad gissning för de aktuella brotten hamnar kring en femdubbling snarare än en fyrdubbling.
6. Avslutande synpunkter på behovet av ytterligare offerundersökningar
Sammanfattningsvis förefaller offerundersökningar kunna bli ett värdefullt komplement till den vanliga kriminalstatistiken. Frånsett det rent vetenskapliga värdet tycks metoden ge tillförlitliga data som kan användas som underlag för planering och beslut på det kriminalpolitiska fältet. Det är heller inte helt ointressant, med tanke på samhällsekonomin, att priset är ringa. Den här beskrivna undersökningen kostade således lika mycket som två helårstjänster för en kriminalpolitisk befattningshavare i den lägre inkomstkategorin. Antalet personer i statlig och kommunal tjänst som f. n. livnär sig på att arbeta med kriminaipolitiska problem (poliser, åklagare, kriminalvårdsfolk, vissa domare, socialarbetare etc.) uppgår f. n. i runda tal till 50 000. De tillhör också en snabbt växande yrkeskategori. Även små förbättringar av planeringen torde kunna bli lönsamma t. o. m. mätt i de allra snödaste termer.