Uppdelningen av civilprocessen

 

I SvJT 1977 s. 383 framlade professor Per Olof Ekelöf några synpunkterpå uppdelningen av civilprocessen i förberedelse och huvudförhandling. Redaktionen för SvJT har ombett ett antal jurister från olika verksamhetsområden att kommentera Ekelöfs artikel. Inlägg har inkommit från hovrättslagmannen Trygve Hellners, chefsrådmannen Mats Hilding, hovrättslagmannen Sven Larsson, advokaten Bure Malmström och advokaten Nils E. Segerfors.

 

 

Trygve Hellners:

 

Professor Ekelöf har kritiskt granskat vissa uttalanden i diskussionspromemorian (Ds Ju 1976: 8) Översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol. Ekelöf vänder sig särskilt mot den i promemorian framförda tanken på fakultativ huvudförhandling i tvistemål. Hans kritik riktar ytterst sin udd mot direktiven för den nyligen tillsatta rättegångsutredningen (Ju 1977:06). Eftersom Ekelöf redan tidigare har gett uttryck för sin kritiska hållning till vissa uppslag som har förts fram i promemorian1, får hans förnyade kritiki saken ses närmast som en vidareutveckling och ett befästande av hans tidigare intagna ståndpunkt.
    För den som har medverkat vid tillkomsten av såväl promemorian som direktiven vore det i och för sig frestande att gå i svaromål beträffande flera punkter i Ekelöfs artikel. Jag skall dock inskränka mig till kommentarer i två hänseenden med anledning av vad Ekelöf har anfört. För det första kan det vara befogat att något beröra den formella frågan hur direk-

 

1 Se referatet av den hearing som justitiedepartementet anordnade rörande promemorian. 

640 Trygve Hellnerstiven för rättegångsutredningen förhåller sig till promemorian, eftersom tillvägagångssättet vid utfärdandet av direktiven avviker från vad som är brukligt. Tvekan kan därför möjligen uppstå hur pass bunden utredningen är av vad som sägs i promemorian. För det andra finns det anledning att nämna något om bakgrunden till det i promemorian framförda uppslaget att införa ett system med fakultativ huvudförhandling i tvistemål. Det vill nämligen synas som om Ekelöf är beredd att läsa in betydligt mera i det som sägs i promemorian än vad som i själva verket står där.
    Önskemål om reformering av rättegångsbalkens (RB:s) förfaranderegler har som bekant förts fram sedan lång tid och i en rad olika sammanhang. Mångfalden av önskemål har gett anledning att noga pröva behovet och inriktningen av en översyn av RB innan direktiv för en utredning lades fast. Utfärdandet av direktiven för rättegångsutredningen har därför föregåtts av en rätt grundlig undersökning av nuvarande förhållanden i syfte att klarlägga de problem som man främst borde komma till rätta med. Resultatet av undersökningen, vilken pågick under ett par år, har redovisats i den nämnda promemorian. Avsikten med denna var att den skulle bilda underlag för en bred diskussion om reformbehovet på området. Först sedan meningsyttringar kommit in från olika berörda intressenter, skulle linjerna för det fortsatta reformarbetet läggas fast (promemorian s. 4). Dessa intentioner har också fullföljts. I juni 1976 hölls i justitiedepartementets regi en hearing med företrädare för berörda myndigheter och organisationer m. fl. Ett kortfattat referat av diskussionen vid hearingen har upprättats. Synpunkter på promemorian kom också in skriftligen till departementet. Promemorian blev också föremål för diskussion i andra sammanhang. Det var alltså en rätt omständlig procedur som ägde rum innan direktiven för rättegångsutredningen utfärdades i februari 1977.
    Hur förhåller sig nu direktiven till promemorian? Som framgår av direktiven är dessa avfattade så att de kan läsas fristående från promemorian. På två viktiga ställen hänvisar emellertid direktiven till promemorian. Dels åberopas promemorian och den diskussion som har följt på denna till stöd för att en översyn av rättegångsförfarandet bör äga rum. Dels framhålls att det finns goda skäl att ta promemorian till utgångspunkt vid den fortsatta diskussionen om hur rättegångsförfarandet bör utformas i framtiden.
    I sin artikel har Ekelöf tagit fasta på den senare av de två hänvisningarna till promemorian och med citerande av vissa uttalanden i denna ingående bemött bl. a. de argument som har anförts till stöd för ett system med fakultativ huvudförhandling i tvistemål. Med anledning av den koppling mellan direktiven och promemorian som Ekelöf har gjort bör dock i tydlighetens intresse framhållas att direktiven inte ger någon formell sanktion åtalla de uppslag som har förts fram i promemorian. Den teknik som har valts betingas i själva verket av två mot varandra stridande önskemål. Å ena sidan har det framstått som angeläget att ge utredningen något så när konkreta hållpunkter för sitt arbete. För detta ändamål har det synts lämpligt att hänvisa till promemorians kartläggning av de problem som främst bör lösas. Å andra sidan har man velat undvika att alltför hårt binda utredningen vid de överväganden som har gjorts i promemorian. Detta senare önskemål har i direktiven kommit till uttryck på det viset att dessa innehåller varken någon närmare redovisning av promemorieförslagen eller något direkt godtagande av vad som föreslås i promemorian. Denna skall —

 

Uppdelningen av civilprocessen 641som det heter i direktiven — tas till utgångspunkt vid den fortsatta diskussionen om hur rättegångsförfarandet bör utformas. Det tilläggs emellertid att det får ankomma på utredningen att mera grundligt undersöka de olika uppslagen i promemorian och pröva om de kan läggas till grund för sådana ändringar i förfarandet som tillgodoser de syften som har angetts i direktiven.
    Vad jag har sagt nu innebär naturligtvis inte att en debatt om t. ex. frågan om fakultativ huvudförhandling i tvistemål skulle förfela sitt syfte på nuvarande stadium av utredningsarbetet. Det är tvärtom angeläget att diskussionen fortgår om de olika spörsmål som har tagits upp i promemorian. Vad jag har velat antyda är endast att saken bör ges rimliga proportioner. De olika uppslag som har förts fram i promemorian bör ses som försök att på ett konstruktivt sätt komma till rätta med olägenheter av nuvarande processordning. Det har stått klart att uppslagen måste undersökas ytterligare innan de kan föranleda lagstiftning. Skulle det vid undersökningen visa sig att något eller några av dem inte håller måttet, får man söka andra vägar för att nå de uppställda målen.
    Ekelöfs kritik mot promemorians resonemang om avskaffandet av de obligatoriska kravet på huvudförhandling i tvistemål ger också anledning att göra några kompletterande anmärkningar rörande förslagets innebörd och bakgrund. Kritiken går främst ut på att detta skulle leda till en försvagning av förberedelsens funktion och att man skulle löpa risk för sammanblandning av förberedelse och huvudförhandling. Härigenom skulle viktiga värden i RB:s system äventyras. Men kan nu resonemanget i promemorian tilläggas en så långtgående innebörd? Uppslaget med fakultativ huvudförhandling utgör ett led i ett längre resonemang om olika tänkbara möjligheter att få till stånd ett mera flexibelt system för handläggning av tvistemål. Början görs med vissa påpekanden rörande småmålslagen. Härefter diskuteras möjligheterna att göra den ordinära tvistemålsprocessen mindre omständlig och kostnadskrävande. Här berörs först tanken på ökad användning av skriftlig handläggning. Sedan följer det avsnitt som nu närmast är aktuellt, nämligen det som behandlar uppslaget att ge avkall påprincipen om obligatorisk huvudförhandling. Efter detta avsnitt diskuteras ytterligare ett antal frågor, främst liberalisering av bestämmelserna om huvudförhandlingens formella gång, materiell processledning och förlikning. Ingenstans i redogörelsen ifrågasätts betydelsen av förberedelse i tvistemål. Så till vida föreligger ingen egentlig motsättning mellan promemorian och de av Ekelöf anförda synpunkterna på förberedelsens funktion. Jag vill tvärtom understryka att anledning saknas att välja en lösning som skulle innebära en försvagning av nuvarande ordning för målens förberedande för avgörande. Inte heller ifrågasätts någonstans i promemorian behovet av huvudförhandling i sådana mål där det med hänsyn till bevisningen, målets beskaffenhet eller övriga omständigheter är av värde att sådan förhandling hålls för att domstolen skall kunna grunda sitt avgörande på ett så gott underlag som möjligt (promemorian s. 74).
    Vari ligger då kärnan i det resonemang som förs i promemorian? Jo, i att rätten får vidgad befogenhet att anpassa handläggningen till vad det enskilda målet kräver. Detta understryks på en rad ställen i promemorian(t. ex. s. 68) liksom f. ö. också i direktiven. Härvid lämnas öppet i vilken utsträckning det faktiskt är möjligt att avgöra målet utan huvudförhand-

 

41—Svensk Juristtidning 1977

 

642 Trygve Hellnersling. Detta låter sig knappast bedömas utan ytterligare undersökning. Men genom en ordning av den typ som har skisserats i promemorian skulle man undgå att enbart av formella skäl hålla huvudförhandling i fall där en sådan inte tjänar något egentligt syfte, t. ex. när parterna inte har något att tillägga till det som redan har kommit fram i målet och någon mera vidlyftig bevisupptagning inte är aktuell. Vidare skulle den konstruktion som har valts i 42 kap. 20 § RB för att medge undantag från kravet på ordinär huvudförhandling kunna förenklas. Regeln i tredje stycket i nämnda paragraf innebär ju i själva verket ett erkännande av att kravet på huvudförhandling i många av de avsedda fallen har blivit en fiktion.
    Den i promemorian framförda tanken på fakultativ huvudförhandling syftar — annorlunda uttryckt — till att förebygga onödiga huvudförhandlingar. Samma syfte ligger bakom 42 kap. 18 § RB. Denna bestämmelse gör det dock bara möjligt att under förberedelsen meddela tredskodom och dom på grund av medgivande eller eftergift samt att stadfästa förlikning. Enligt promemorian skulle rätten få ett större spelrum att pröva behovet av huvudförhandling. Denna tanke är — som Ekelöf f. ö. erinrar om —inte ny. I sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning föreslog processkommissionen en bestämmelse om att rätten även i vissa andra fall än då medgivande av svaranden förelåg skulle kunna avgöra mål vid sammanträde för förberedande muntlig förhandling. Som förutsättning härför borde enligt kommissionen gälla antingen att bägge parterna var ense därom och till sammanträdet tagit med all den bevisning de ville förebringa eller att rätten fann uppenbart att vad käranden åberopat till stöd för sin talan lagligen inte kunde medföra bifall till den (SOU 1926: 33s. 53). Motiven till bestämmelsen innehåller bl. a. följande.

 

    Även om svaranden icke medgiver påståendet, kan det under vissa omständigheter föreligga skäl för att ett mål till förebyggande av onödig omgång företages till avgörande redan under förberedelsen. En möjlighet härtill torde vara oumbärlig av det skäl att förevarande förslag avstått från att skapa en särskild form för behandlingen av bagatellmål. Men även beträffande andra mål än dem, som kunna karakteriseras såsom bagatellmål, kunna förhållandena vara sådana, att avgörande lämpligen kan ske under förberedelsen. En viss betänksamhet mot att medgiva sådant avgörande kan föranledas därav att domstolen under den förberedande behandlingen fungerar utan nämndäven där den vid huvudförhandling skulle utgjorts av domare och nämnd. Denna omständighet synes dock icke böra få utgöra avgörande hinder motden ifrågasatta anordningen men väl föranleda, att den icke kommer till användning annat än under sådana förutsättningar, att ur det allmännas synpunkt någon betänklighet däremot icke kan anses förefinnas.
    Möjlighet att företaga målet till avgörande under förberedelsen synes i främsta rummet kunna medgivas, om båda parterna äro ense därom och de till rätten medtagit all den bevisning de vilja förebringa. Detta kan knappast inträffa annat än i enklare mål, däri parterna äro angelägna om ett snabbt och billigt rättegångsförfarande. Förutsättning blir väl ofta jämväl, att antingen endast en rättsfråga föreligger eller att bevisningen är av ringa omfattning och kanske består allenast av skriftliga handlingar.

 

    Vid remissbehandlingen av processkommissionens betänkande mötte förslaget att tillåta måls avgörande vid förberedelsen i angivna fall i regel inte någon invändning (se prop. 1931:80 s. 69). Undantaget för det fallet att parterna är ense om att målet avgörs under förberedelsen och tagit med allbehövlig bevisning avstyrktes dock av Svea hovrätt "såsom ägnat att sätta häradsnämnden ur spelet". I andra yttranden, bl. a. häradshövdingföreningens och advokatsamfundets, påyrkades däremot ännu vidsträcktare möjlig-

 

Uppdelningen av civilprocessen 643heter för måls avgörande under förberedelsen. Som motiv anfördes önskemålet att få till stånd ett enkelt och billigt bagatellförfarande och att nämndens tjänstgöring inte skulle bli för tung. Lagrådet betonade i sitt utlåtande över betänkandets huvudgrunder vikten av att den förberedande förhandlingens karaktär av förberedelse för den verkliga förhandlingen hölls fast och att endast undantagsvis dess sålunda begränsade uppgift i någon mån överskreds.
    I prop. 1931:80 angående huvudgrunderna för en rättegångsreform berörde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, i korthet den aktuella frågan och uttalade (prop. s. 99):

 

    Då med förberedelsen icke avses, att den skall ersätta rättsförhandlingen eller någon del av denna, bör något upptagande av vittnesbevisning vid densamma i regel icke förekomma. Ej heller bör något avgörande av målet äga rum på detta skede. Ett undantag härifrån kan och bör uppenbarligen ske, då svaranden medger käromålet eller då, vid svarandens uteblivande, någon egentlig rättsförhandling icke är erforderlig. Däremot äro meningarna delade, huruvida jämväl i andra fall ett avgörande, eventuellt efter upptagande av bevis, må tillåtas vid förberedelsen. På denna punkt torde stor försiktighet vara på sin plats. Eljest föreligger fara, att rättsskipningen i större utsträckning kommer att överflyttas från huvudförhandlingen till förberedelsen. En dylik utveckling skulle förringa värdet av rättegångens offentlighet och framför allt minska lekmännens möjlighet att deltaga i rättsskipningen.

 

    Vid riksdagens behandling av spörsmålet uttalade särskilda utskottet(särskilda utskottets utlåtande 1931: 1 s. 11) att det var angeläget att sådana åtgärder vidtogs att inte rättegångens tyngdpunkt gled över från huvudförhandlingen till förberedelsen. En sådan utveckling skulle kunna leda till att uppskovsväsendet återkom i en sämre form än den dittillsvarande samt att huvudförhandlingen kom att sjunka ned till en formalitet och lekmännens möjlighet att ta del i rättskipningen i hög grad minskades. Med hänsyn härtill borde bl. a. snäva gränser ställas upp för möjligheten att under förberedelsen meddela dom i målet. Vid avgörande av denna fråga måste beaktas å ena sidan behovet av enkelhet och snabbhet i förfarandet och å den andra olägenheten av att, vad angick häradsrätterna, lekmännens deltagande i rättskipningen i viss mån minskades.
    De sålunda anförda betänkligheterna mot att medge avgörande också av tvistiga mål under förberedelsen fann processlagberedningen i hög grad beaktansvärda (SOU 1938:44 s. 439). I specialmotiveringen till 42 kap. 18 § beredningens förslag till RB uttalades vidare:

 

    Beträffande förberedelsen kunna icke uppställas sådana garantier för muntlighet och omedelbarhet, som äro önskvärda för att skapa tillförlitligt underlag för målets avgörande. Särskilt då förberedelsen inletts genom skriftväxling, möter svårighet att erhålla ett koncentrerat förfarande. Såsom riksdagen antytt skulle jämväl föreligga risk, att parterna även i mål, som ej avgjordes under förberedelsen, komme att vid denna framlägga allt det material, som erfordrades för målets slutliga prövning. Med hänsyn härtill har i förslaget avgörande av tvistiga mål under förberedelsen icke medgivits. Vad man velat vinna med dylikt avgörande, nämligen en snabb och enkel prövning av mindre mål eller mål, som ej kräva mera vidlyftig bevisning, har ernåtts genom den i 20 § stadgade befogenheten för rätten att i vissa fall utsätta huvudförhandling i omedelbar anslutning till sammanträde för muntlig förberedelse. Rörande förutsättningarna härför hänvisas till vad vid sistnämnda paragraf anföres. Genom att på detta sätt reglerna om huvudförhandling bliva tillämpliga å förfarandet undgås i huvudsak de olägenheter, som äro förbundna med måls avgörande under förberedelsen.

 

644 Trygve Hellners    Möjligheten att hålla huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen tillkom således på processlagberedningens forslag som en ersättning för den av processkommissionen föreslagna regeln om avgörande av vissa mål redan under förberedelsen. Ser man till de skäl som vid tillkomsten av RB åberopades mot att tillåta avgörande av mål under förberedelsen i större omfattning än som följer av 42 kap. 18 § i dess slutligen antagna lydelse tycks det för statsmakterna år 1931 ha varit riskerna för minskad offentlighet i rättegången, återinförande av uppskovsväsendet och — framför allt — försämring av lekmännens deltagande i rättskipningen vid häradsrätterna som föranlett den restriktiva hållningen till den av processkommissionen föreslagna ordningen. Med nuvarande regler om tingsrätternas domförhet samt med den utveckling som har skett i fråga om avgörande av mål enligt 42 kap. 20 § har enligt min mening de skäl som anfördes år 1931 mist det mesta av sin bärkraft. I praktiken har man hamnat just i det läge som man vid RB:s tillkomst var så angelägen att förebygga, nämligen att huvudförhandlingen i en stor del av de mål som slutförs enligt nämnda lagrum blir en formalitet. Detta framstår som tydligt inte minstefter 1969 års ändringar i lagrummet.
    Vad som har sagts i promemorian om möjligheterna att överge kravet på obligatorisk huvudförhandling och ersätta det med en ordning där sådan förhandling hålls när den är sakligt motiverad skall ses mot den bakgrund som har tecknats nu. I detta perspektiv tycks mig tanken vara varken särskilt uppseendeväckande eller ägnad att minska det värdefulla i RB:s system. Det återstår att se om den visar sig hålla måttet i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

 

 

Mats Hilding:

 

Mitt inlägg utgörs, förutom av några detaljanmärkningar, av allmänt hållna synpunkter. Anledningen till detta är att jag helt instämmer i vad Ekelöf sagt angående eventuella nya undantag från grundsatserna för huvudförhandling. De åsyftade detaljanmärkningarna avser vissa triviala handläggningsfrågor och är föranledda av att såväl advokater som domare ofta tycks utgå från att vad som inte står i RB i fråga om hur handläggning skall ske, det är inte heller tillåtet.
    Det har flera gånger sagts att handläggning av mål enligt RB är tidsödande och dyrbar. En tillfredsställande undersökning av hur det förhåller sig härmed fordrar genomgång av ett stort antal mål. Man kan emellertid redan utan en sådan undersökning konstatera en stigande tidsutdräkt och därmed en kostnadsfördyring i förmögenhetsrättsliga mål. Detta inte enbart i första instans. Några omständigheter som är ägnade att i viss mån eliminera de icke önskade konsekvenserna skall jag här peka på. Sålunda medför med säkerhet den omständigheten att parterna eller deras ombud före rättegången haft kontakt med varandra och diskuterat de aktuella frågorna en förenkling av förberedelsen. Vidare utgör en stämningsansökan, som innehåller såväl en kronologisk och fullständig redogörelse för tvistens bakgrund och uppkomst historia som preciserade grunder och yrkanden, en viktig förutsättning för en koncentration av förberedelsen. Det är alltså avvikt att käranden innan han ger in stämningsansökan klargör för sig själv vilka de förhållanden är som utgör omedelbart relevanta omständigheter

 

Uppdelningen av civilprocessen 645och som skall leda till önskad rättsföljd. Och vad angår svaromålet, bör svaranden i detta ange i vad mån han medger eller bestrider kärandens yrkande, vilka delar av grunden för käromålet han förnekar respektive erkänner samt de övriga invändningar han vill framställa. Förberedelsesammanträdet måste bedrivas så att eventuellt kvarstående oklarheter i redogörelsen för tvistens bakgrund och uppkomst historia och grunderna för parternas talan undanröjes. Förberedelsen måste för att detta resultat skall uppnås bedrivas aktivt från domarens sida. Detta är en svår uppgift. Hur den materiella processledningen i detalj skall ske är givetvis inte möjligt att ange påannat sätt än att man diskuterar ett konkret fall. Det skulle föra för långt att här ta upp en sådan detalj diskussion. Låt det vara nog sagt att domare säkerligen fortfarande är alldeles för passiva i rättegången även om man "bättrat sig" i förhållande till vad som var fallet tidigare. Det kan ofta vara bra om ordföranden före förberedelsen sätter sig i förbindelse med parter eller ombud exempelvis per telefon och förbereder dem på vissa frågor som han tänker ta upp vid förberedelsen så att ombuden är beredda på detta. Och ibland är det, särskilt i komplicerade förmögenhetsrättsliga mål, lämpligt att ordföranden skriftligen tillställer ombuden de frågor som han önskar svar på. Därvid kan det vara lämpligt att ställa alternativa frågor om ett och samma förhållande samt om vilka yrkanden som anknyts till de olika alternativen. Genom sådana förfaranden kan antalet förberedelsesammanträden nedbringas. Även beträffande den formella processledningen måste domaren vara aktiv. Många gånger är det sålunda i slutet av första inställelsen påkallat att göra en "summing up" och repetera vilka frågor som alltjämt är outredda, d. v. s. sådana där oklarheter eller ofullständigheter finns i parternas ståndpunkter. Vidare är det ur koncentrationssynpunkt viktigt att vid slutet av första förberedelsen göra upp en plan med parter och ombud, där man bestämmer hur många ytterligare förberedelser som kan behövas och tiden för dessa, därvid man skall sträva efter korta tidsintervaller mellan förberedelserna. Vid samma tillfälle skall man även bestämma tid för huvudförhandlingen. Alla tycks ha ont om tid ochdet gäller att se till att en arbetsuppgift i möjligaste mån inte splittras sönder av andra arbetsuppgifter. Fastställer man inte från början ett schema för målets hela handläggning kommer det att gå lång tid såväl mellan förberedelserna som innan huvudförhandling kan hållas. Den sammanlagda arbetsinsatsen på målet — parternas, ombudens och domstolens — blir mindre om den tid, under vilken målet pågår vid domstolen, blir kort än vid långa tidsintervaller mellan sammanträdena. När rättegången kommit till huvudförhandling, skall målet i relevanta, dittills behandlade delar vara så klarlagt att det vid huvudförhandlingen kan slutföras genom att, förutom att yrkanden och grunder redovisas, parterna ägnar sig åt bevisning och argumentation. Däremot tycker jag att parterna inte skall behöva återigen redogöra för tvistens bakgrund och uppkomsthistoria. Redogörelse härför finns ju i stämningsansökan, det skriftliga svaromålet och protokoll från förberedelse. Jag utgår från att domstolens samtliga ledamöter före huvudförhandlingen läst in målet. Att så sker finner jag helt nödvändigt för att ledamöterna skall kunna tillgodogöra sig vad som förekommer under huvudförhandlingen och därvid bilda sig en uppfattning om rättsläget.
    En bra rättegångsordning är den som tillgodoser kravet på rättssäkerhet ,d. v. s. att parterna erhåller materiellt godtagbara resultat av sitt proces-

 

646 Mats Hildingsande. De materiellrättsliga regelsystemen är inte överväldigande vare sig till antal eller till innehåll även om de kan vara svåra nog. Den stora svårigheten är emellertid tillämpningen av reglerna därför att förhållanden som reglerna är avsedda för ofta nog är mycket mer komplicerade än vad lagstiftaren kunnat tänka sig. För att kunna tillämpa reglerna fordras att man får veta dels vad vardera parten menar har inträffat eller förevarit dem emellan dels ock vilka delar därav som part anser vara av omedelbar relevans för tvistens avgörande. Håller man inte isär preciserandet av talan från bevisning och argumentation riskerar man att tvisten ej blir klarlagd. Det kan då hända att motparten och domaren misstar sig om vad part åberopat som grund för sin talan, att relevanta rättsfakta kommer fram eller antyds först vid bevisupptagningen eller rent av under argumentationen och att resultatet till slut blir att domstolen vid dömandet får "botanisera"i allt vad som sagts och skrivits i målet och med ledning därav på mer eller mindre hållbara grunder försöka bestämma sig för vad part kan ha menat med det ena eller andra och om denne avsett att just detta är grunden förhans talan. Ofta nog får man då också konstatera att motparten ej yttrat sig på den aktuella punkten. Man vet då ej om denne skulle ha förnekat omständigheten och velat föra motbevisning härom. Understundom möter mani debatten sådana påståenden som att den "konfliktlösning" som man menar är processens ändamål främjas av att de agerande är opreciserade och otydliga i sin framställning. Om inte annat skulle en sådan ordning främja parternas vilja till förlikning. Det måste då sägas att om man inte vet vad man talar om och vad andra menar med vad de säger, är förutsättningarna för att nå en bra uppgörelse dåliga. Man har ju inte möjlighet att rationellt överväga resultatet av en erbjuden förlikning i förhållande till en dom. Möjligen kan sägas att om otydlighet och ofullständighet främjar viljan till förlikning, så beror detta på att man anser det vara dumt att fortsätta en förhandling där man inte förstår varandra. Men detta är i och för sig inte en omständighet som är godtagbar utan framhäver endast det befängda i resonemanget såvida man inte anser det enda väsentliga vara att domstolen slipper ifrån målet så snart som möjligt.
    Det torde i näringslivet vara en utbredd uppfattning att ekonomiska tvister inte lämpligen löses av domstolar, där man kan få vänta på slutligt avgörande i flera år med åtföljande höga kostnader. Näringslivet arbetar inte på sådant sätt att man kan kosta på sig dylika tidsutdräkter, särskilt som avgörandena inte sällan påstås vara diskutabla. Resultatet har också blivit att stora delar av förmögenhetsrätten, där förhållandena snabbt förändras, aldrig kommer under domstolarnas prövning, varigenom bristen på prejudikat blir kännbar. Det har i debatten sagts att man skulle kunna råda bot på missförhållandena och få snabbare och billigare rättegångar genom att inte hålla isär de ovan angivna delarna av processen, nämligen förberedelsen med angivandet av sakförhållandena och grunder för talan å ena samt bevisning och argumentation å andra sidan utan låta hela handläggningen gå i ett och målets olika delar helt eller delvis sammanblandas. Såvitt jag kanse talar inte några rationella skäl för detta antagande. Med ett sådant förfarande ökar i hög grad sannolikheten för att avgöranden blir dåliga, d. v. s.att de inte kommer att stämma överens med det materiella rättsläget. Civilprocessen kommer inte att fylla funktionen att vara led i en sanktionsmekanism.

 

Uppdelningen av civilprocessen 647Sven Larsson:

 

Som utgångspunkt för sina synpunkter på frågan om civilprocessens uppdelning i förberedelse och huvudförhandling tar Ekelöf grundsatserna om muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Resultatet av denna diskussion är att processekonomiska skäl kan motivera att undantag från dessa principer görs i särskilda fall. Även om sådana undantag genomförs kan man emellertid enligt Ekelöfs mening inte undvara en uppdelning av processen i förberedelse och huvudförhandling, om bevisupptagning och argumentation regelmässigt skall koncentreras till ett enda sammanträde.
    För egen del vill jag starkt understryka att de angivna grundsatserna för civilprocessen är av största betydelse för att domstolarnas avgöranden skall vila på säker grund. Vad som har diskuterats i olika sammanhang och senast i direktiven för kommittén för översyn av rättegångsförfarandet är ju ingalunda att överge dessa principer. Frågan är endast om dessa behöver upprätthållas så strängt som fallet är i RB och föranleda en obligatorisk uppdelning i förberedelse och huvudförhandling.
    Ekelöf menar att erfarenheterna av småmålslagen inte ger stöd åt påståendet att det i småmålen inte skulle behövas någon uppdelning av handläggningen på två stadier. Jag kan inte hålla med Ekelöf på den punkten. Den undersökning som gjorts angående småmålslagens tillämpning underår 1975 (DsJu 1976: 8 s. 49 ff.) tyder starkt på att en obligatorisk uppdelning i två stadier inte är motiverad. Undersökningen omfattade 5 408 avgöranden. Härav avgjordes 622 genom tredskodom och 1 670 genom dom. Muntlig bevisning förekom i 396 fall, d. v. s. i omkring 25 procent av demål som avgjordes genom annan dom än tredskodom. I tre fjärdedelar avde mål som avgjordes efter prövning i sak förekom alltså inte någon bevisupptagning. Intresset av koncentration av argumenteringen kan enligt min mening inte ensamt motivera en obligatorisk uppdelning i två stadier.
    I vilken utsträckning domstolarna utnyttjar möjligheterna enligt småmålslagen att avgöra målet i ett rent skriftligt förfarande kan tyvärr inte utläsas ur den nämnda undersökningen. Min erfarenhet säger att enbart skriftlig handläggning inte är alldeles ovanlig. Ekelöf synes inte vilja gå längre i detta avseende än att han accepterar att tredskodom får meddelas även efter ett skriftligt förfarande. För min del anser jag att ett skriftligt förfarande skulle kunna ges ett större utrymme i mål där parterna biträds av advokater. Av de dispositiva tvistemålen i tingsrätterna intar målen om underhållsbidrag en dominerande ställning. I dessa mål är sakförhållandena ofta ostridiga. I hovrätt har numera öppnats vidgade möjligheter att avgöra sådana mål på handlingarna. Så sker också utan olägenhet i mycket stor utsträckning och huvudförhandling i sådana mål blir alltmer sällsynt i hovrätt. Mot bakgrund av de ökade kostnaderna för rättshjälpen är en reform i riktning mot ökade möjligheter till skriftlig handläggning i tingsrätt av dessa mål enligt min mening mycket angelägen. En sådan reform skulle med all sannolikhet ge ett starkt utslag i fråga om kostnaderna förrättshjälpen. En sådan ordning skulle också kunna genomföras snabbt och utan föregripande av principiella ställningstaganden i fråga om utformningen av RB:s bestämmelser.
    Som skäl för en obligatorisk uppdelning i förberedelse och huvudförhandling åberopar Ekelöf också att det är svårt att genomföra en mera vittgående materiell processledning utan en sådan uppdelning. Processled-

 

648 Sven Larssonningen har ju diskuterats åtskilligt under senare år, inte minst i samband med småmålslagen. I det sammanhanget brukar också tas upp den rådgivning som enligt det ursprungliga förslaget skulle bedrivas av domstolarna i småmålen. Efter en stark remisskritik inte minst från domstolarna frånföll departementschefen förslaget i denna del. I stället ålades domstolarna en skyldighet att lämna mera allmän information och service åt allmänheten. Märkligt nog tycks dock vissa domstolar bedriva rådgivning i de former som ursprungligen föreslogs. Den rådgivning som diskuterades i samband med småmålslagens tillkomst hade närmast karaktären av biträde åt parterna var för sig och skulle ombesörjas av en lagfaren tjänsteman vid domstolen. Det var alltså här snarare fråga om advokatverksamhet än materiell processledning. Processledning i egentlig mening utövas ju av rättens ordförande i båda parters närvaro. Gränsen mellan formell och materiell processledning är också ganska diffus. Materiell processledning av så vittgående natur som Ekelöf åsyftar torde ofta kräva en uppdelning av processen. Enligt min mening bör behovet av sådan processledning i mål där parterna biträds av advokater inte överdrivas. En effektiv formell processledning är enligt min mening av minst lika stor betydelse.
    Ekelöf diskuterar också förhållandet mellan rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringarna och för åter fram tanken på en utbyggnad av rättsskyddet. Denna tanke har efter moget övervägande övergivits i samband med rättshjälpsreformen (se prop. 1972:4 s. 227). Den nuvarande kombinationen av rättshjälp och rättsskydd har emellertid olägenheter, främst däri att rättsskyddet i alltför hög grad minskar risken för tappande part att ersätta motpartens kostnader. En sådan ordning medför många onödiga rättegångar och försvårar förlikningsverksamheten. Vore det inte en tanke att befria de svårt prövade försäkringsbolagen från rättsskyddsförsäkringarna?
    Jag vill slutligen också ta upp Ekelöfs intressanta diskussion om civilprocessens uppgift. Självfallet måste rättsordningen tillhandahålla ett effektivt sanktionssystem i fråga om civilrättsliga anspråk. Denna uppgift fullgörs emellertid huvudsakligen av den summariska betalningsprocessen. En modern rättegångsordning måste enligt min mening i hög grad vara ett instrument för konfliktlösning. Frågan berörs i direktiven för översyn av rättegångsförfarandet. Det sägs där bl. a. att man bör överväga en ordning som innebär att det vid varje domstol finns tillgång till personal som kan tjänstgöra som medlare. F. n. är det väl närmast advokatbyråerna som fullgör uppgiften att informellt lösa konflikter mellan enskilda. Denna verksamhet, som i stor utsträckning finansieras av rättshjälpen, skulle kunna underlättas om det fanns möjlighet för parterna att hänskjuta en tvist till medling inför rätten utan att behöva närmare precisera sina ståndpunkter. I de fallen medling inte leder till förlikning, underlättar den i hög grad för parterna att lägga upp sin talan och tjänar således som en förberedelse. Vid den närmare utformningen av en sådan verksamhet bör man kunna få viss ledning från det norska systemet med forliksråd. Erfarenheterna från Norgesynes visa att medlingsverksamheten inte bör vara obligatorisk samt att denbör skötas av kvalificerade domare.

 

Uppdelningen av civilprocessen 649Bure Malmström:
Det är inte troligt att någon som i praktiskt arbete upplevt den äldre rättegångsordningen — den som gällde före 1948 — önskar den ordningen tillbaka. Den nya rättegångsbalken innebar ett mycket stort och mycket välkommet framsteg i svensk rättskipning. Den främsta anledningen till detta omdöme är att en huvudförhandling enligt nya RB ger domaren ett så ojämförligt mycket bättre underlag för domen än den protokollsbunt som enligt den äldre ordningen stod till hans förfogande i de tvistemål som handlades vid flera rätttegångstillfällen.
    1974 års småmålslag innebar naturligtvis ett steg tillbaka och en sänkt kvalitet på rättskipningen i småmålen. Samhället kan emellertid inte alltid leva efter principen att endast det bästa är gott nog. Om alternativet till en prövning enligt småmålslagen är att tvister om små belopp av kostnadsskäl inte alls blir prövade av domstol så är småmålslagen uppenbarligen att föredra. För tvister av högre valör kan man emellertid inte frångå kravet på att en fullgod rättegångsordning skall stå till parternas förfogande. En fortsatt vandring på den väg där det första steget togs genom småmålslagens införande går knappast åt rätt håll.
    Erfarenheten har givit kraftigt stöd åt uppfattningen att den koncentrerade muntliga huvudförhandlingen med omedelbar bevisupptagning skapar de överlägset bästa förutsättningarna för att domen skall bli materiellt riktig. Det finns därför anledning att vara synnerligen restriktiv vid övervägande av departementspromemorians förslag om att dom i tvistemål även skall kunna grundas på vad som förekommit vid annan förhandling än huvudförhandling och på innehållet i parternas skrifter.
    Om en huvudförhandling skall kunna genomföras på rätt sätt måste den föregås av förberedelse. Parterna måste före huvudförhandlingen ha motpartens ståndpunkt klarlagd i domstolen. Förberedelsen fyller dessutom den viktiga funktionen att den kan skapa eller förbättra förutsättningarna för en förlikning och förlikning är ofta en för båda parter bra lösning.
    Tvistemålen är emellertid av mycket skiftande beskaffenhet och det är viktigt att förberedelsearbetet kan anpassas därefter. Muntlig och skriftlig förberedelse bör fritt kunna användas efter vad som bedöms vara lämpligast för tillfället. Grupptelefonsamtalet kanske skulle kunna introduceras som ett hjälpmedel att i vissa fall spara tid och kostnader. Då domstolen förordnar om skriftlig förberedelse — som i vissa typer av mål knappast kan undvaras — så får domstolen inte av den anledningen släppa taget om processledningen. Resultatet blir då lätt att parterna bara skriver förbi varandra. Sammanställningar av yrkanden och påståenden som domstolen tillhandahåller parterna med anmodan att yttra sig i vissa angivna hänseenden är i större mål ett värdefullt inslag i förberedelsearbetet. I många småmål kan förberedelsen naturligtvis klaras av mycket snabbt och enkelt men den kan inte undvaras. Möjligheten att i dessa mål i ökad omfattning hålla huvudförhandling omedelbart efter förberedelsen bör nog undersökas.
    Förfarandet i skiljetvister varierar. Skiljenämnder har också varierande sammansättning. Oftast är dock åtminstone ordföranden jurist och förfarandet ansluter då i regel mycket nära till rättegångsbalkens regler. Vanligtvis börjar man med utväxling av ett par skrifter. Förberedelsesammanträden, då samtliga skiljemän deltar, anordnas i mån av behov och slutligen hålls en huvudförhandling med yrkanden, sakframställning, bevisupptagning och

 

650 Bure Malmströmslutplädering. Till skillnad mot i domstolsförfarandet anser sig dock skiljemän i allmänhet inte strikt kunna tillämpa principen att domen endast skall grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen. I praktiken är skillnaden emellertid inte stor och inte heller särskilt eftersträvad. Det är inte här man har att söka anledningen till att många tvister hänskjuts till avgörande av skiljemän.
    Orsaken till "tidsutdräkt och kostnader" i den ordinära tvistemålsprocessen anges i propositionen till småmålslagen vara de strängt genomförda principerna om muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Detta kan nog ha en viss giltighet då det gäller de små målen, och där finns kanske som nyss antytts något att göra. I fråga om de stora tvistemålen står knappast tid eller pengar att vinna genom en uppmjukning av de angivna grundprinciperna i rättegångsbalken. Behovet av att åstadkomma en väsentligt snabbare handläggning av dessa mål är emellertid i många domstolar påträngande. Här får rättssäkerheten ofta sitta i kläm och hithörande frågor kräver en uppmärksamhet som de hittills inte fått.
    Det är värdefullt att justitieministern nu tagit initiativ till en översyn av rättegångsbalken. Där finns åtskilligt att ta tag i men man får inte glömma hur det var på den gamla dåliga tiden. Vi måste vara på vår vakt så att vi inte får tillbaka det gamla skriftväxlingssystemet och de gamla vittnesintygen. Principerna om muntlighet, omdelbarhet och koncentration i rättegången har visat sig vara alldeles för värdefulla för att hänvisas till en mera undanskymd plats.
    En fråga som vid sidan av reglerna om domstolsförfarandet är av stor betydelse för rättskipningens effektivitet är domstolsorganisationen. På det området har åtskilligt skett under senare år med påföljd att organisationen för tvistemålens del blivit alltmer svåröverskådlig och alltmer börjat likna ett lapptäcke. Från de praktiska olägenheter som detta vållar kan man möjligen — men motvilligt — bortse. Det finns emellertid grundad anledning att fråga sig vilken framtid de tunga och svåra tvistemålen har i de av brottmål och familjerätt kraftigt dominerade och på andra typer av civilrätt stegvis utarmade tingsrätterna. Har man inte här kommit in i en ond cirkel?
    Mot vad Per Olof Ekelöf säger i sin uppsats kan det väl finnas anledning till en gensaga på ett par punkter men det gäller inte huvudfrågan, där hans ståndpunkt vittnar om god känsla för processrättens alldagligt praktiska funktioner.

 

 

 

 

Nils E. Segerfors:
I mina kommentarer skall jag begränsa mig till handläggningen av förmögenhetsrättsliga mål och bortse från de speciella problem som sammanhänger med de s. k. småmålen.
    Önskemålen om en allmän översyn ("modernisering") av RB åsyftar enligt den i artikeln berörda promemorian (s. 3) främst en revision av sådana delar av balken som anses medföra ett alltför tidsödande och kostsamt förfarande. Att det nuvarande förfarandet drar alltför långt ut på tiden är säkerligen en riktig iakttagelse. Detta i sin tur medför av naturliga skäl onö-

 

Uppdelningen av civilprocessen 651diga kostnader. Märkligt nog riktar sig kritiken enbart mot rättegångsbalken. Tydligen kan kritikerna inte föreställa sig att "långrotningen" ens till någon del beror på tillämpningen av nu gällande regler.
    Processlagberedningen uttalade på sin tid att ett av den muntliga processens största företräden framför den skriftliga är att den lämnar domaren tillfälle till en verksam processledning (SOU 1938: 4 s. 23). Riktigheten av denna uppfattning synes obestridlig. Hur är nu situationen c:a 30 år efter RB:s ikraftträdande?
    Handläggningen av förberedelsen kännetecknas i stor utsträckning avideliga uppskov. Däremot anser jag att huvudförhandlingen fungerar bra. Det är alltså förberedelsen som behöver reformeras; en reform som emellertid i huvudsak kan ske inom ramen för nu gällande ordning. Ekelöf uppehåller sig i sin artikel alltför mycket vid olika förslag att reformera huvudförhandlingen och bortser från att det är förberedelsen som är det verkliga problemet. Däremot delar jag Ekelöfs uppfattning att det vore olyckligt att avskaffa den obligatoriska uppdelningen av handläggningen i förberedelse och huvudförhandling.
    Låt oss se på förberedelsen från stämningsansökan till huvudförhandling.
    Stämningsansökan är den utan jämförelse viktigaste rättegångsinlagan. Den anger ju ramen för hela den fortsatta handläggningen av målet.
    Fyller stämningsansökan inte måttet, kan man vara säker på att förberedelsen blir både besvärlig och tidsödande. RB 42: 3 innehåller bestämmelse om att rätten skall (kurs. här) förelägga käranden att avhjälpa ev. brister i stämningsansökan. Enligt min erfarenhet, som delas av flera kolleger, sker sådant föreläggande inte i den utsträckning som är påkallad. Nästan undantagslöst förekommer kompletteringsförelägganden endast i de fall då själva yrkandet är bristfälligt utformat, t. ex. vid fastställelsetalan. Om däremot grunderna för kärandens talan lämnar mycket övrigt att önska, föranleder detta inte något ingripande från domstolarnas sida i detta skede av handläggningen. Stämning utfärdas alltså i alltför många fall, trots att ansökan ej uppfyller föreskrifterna i RB 42: 2.
    Vidare anser jag att käranden skall vara skyldig att vid ansökan bifogade skriftliga bevis som däri åberopas. En justering av RB 42: 2 tredje stycket förordas därför.
    Det är rimligt att anta att förberedelsen kan förkortas med ett rättegångstillfälle, om svaromålet är skriftligt. Detta medför bl. a. att man i vissa mål kan klara av förberedelsen utan muntlig handläggning. Det är då fråga om mål där det finns blott en begränsad tvistefråga. I lagsökningsprocessen är ju skriftligt svaromål obligatoriskt. Jag kan inte inse varför man ej skulle kunna kräva motsvarande prestation av svaranden i den ordinära civilprocessen. Även svaranden bör vara skyldig att i samband med svaromålet till rätten inge de skriftliga bevis han åberopar.
    Efter det att det skriftliga svaromålet inkommit till rätten, bör en noggrann planering av den fortsatta förberedelsen fram till huvudförhandlingen ske. I sådant hänseende bör domstolen föranstalta om ett informellt planeringssammanträde med partsombuden. Härvid ställer rätten frågor till ombuden som också bör begära förtydliganden av varandra. På så sätt kommer ombuden väl förberedda till det därefter följande första förberedelsetillfället. För närvarande vet ombuden inte så mycket om vad som skall förekomma vid ett sammanträde och de är ofta inte beredda att di-

 

652 Nils E. Segerforsrekt besvara frågor utan behöver viss betänketid. Detta leder till onödiga uppskov.
    Vad nu sagts stämmer, såvitt jag förstår, väl överens med föreskrifterna i RB 42: 8 andra stycket.
    De två väsentliga orsakerna till den nuvarande otillfredsställande ordningen är enligt min mening dels att domstolarna släpper igenom bristfälliga stämningsansökningar och dels att det i många fall brister i planeringen av förberedelsen. En aktivare materiell processledning är på sin plats. Sedan kan det naturligtvis med fog sägas att det i första hand ankommer på kärandeombuden att sörja för att stämningsansökan är fullständig och entydig.
    Handläggningen av vidlyftiga tvistemål fordrar en särskilt noggrann planering. En kombination av muntlig och skriftlig förberedelse är enda möjligheten att påbörja huvudförhandlingen inom rimlig tid. Det bör emellertid inte tillgå så att man först har enbart skriftlig förberedelse och därefter övergår till enbart muntligt förfarande. Detta förekommer tyvärr emellanåt med den följd att partsombuden som regel skriver förbi varandra. Därför blir den efterföljande muntliga förberedelsen onödigt tidsödande. En uppdelning av förberedelsen i vidlyftiga mål i olika avsnitt borde förekomma i större utsträckning än som nu sker. Även detta är möjligt med nuvarande ordning. Över huvud bör frågepromemorior från såväl domstolen som partsombuden även som korta inlagor i begränsade avsnitt komma tillanvändning. Min erfarenhet från svenska och utländska skiljedomsförfaranden talar för att en sådan ordning är rationell.
    Jag har inte liknande erfarenhet av skiljeförfarandet som Ekelöf. I de fall då ordföranden är jurist — och det är han nästan undantagslöst —handlägges skiljeprocessen numera med iakttagande av reglerna i RB. Enda undantaget är att vid huvudförhandlingen är muntlig sakframställning inte obligatorisk, om inlagorna är tillräckliga i detta avseende. Följaktligen tillämpar man den i RB föreskrivna uppdelningen i förberedelse och huvudförhandling. Några önskemål i annan riktning känner jag ej till.
    Den enda reform av huvudförhandlingen i den ordinära civilprocessen som jag anser motiverad är en viss uppmjukning av bestämmelserna i RB 43: 11 andra stycket om fortsatt huvudförhandling. Stockholms tingsrätt har hos justitiedepartementet gjort framställning härom.
    Ett avskaffande av den obligatoriska uppdelningen i förberedelse och huvudförhandling innebär att vi får ett antal likvärdiga förhandlingar. Detta i sin tur innebär bl. a. att parterna skulle kunna höra vittnen vid olika tillfällen och även i processens inledningsskede, alltså innan parternas ståndpunkter, grunder, invändningar och bevisfakta blivit preciserade. Detta kan knappast vara meningsfullt. En grundläggande förutsättning för ett vittnesförhör bör vara att man vet vad som skall styrkas med förhöret (bevistemata). I annat fall riskerar man dels att förhöret kommer att omfatta förhållanden som är eller blir ostridiga och dels att förhöret i andra avseenden blir ofullständigt. Den senare omständigheten medför att ett eller flera vittnen måste höras vid ett flertal tillfällen. Det förefaller föga rationellt att domstolen och parterna samtidigt skall syssla med såväl frågor hörande till den nuvarande förberedelsen som förebringande av bevisning.
    Ekelöf berör i sin artikel den viktiga regeln i RB 17:3 att "dom ej må grundas å omständighet, som icke av part åberopats som grund för hans ta-

 

Uppdelningen av civilprocessen 653lan". Jag delar hans farhågor för att man inte kan upprätthålla åberopandekravet om förberedelse ej längre är obligatorisk. Om inte grunderna för parternas talan under en förberedelse göres till föremål för en ingående handläggning, riskerar part att bli överrumplad genom domen. I så fall måste man räkna med en överrättsprocess som eljest inte skulle ha kommit till stånd.
    Avslutningsvis må följande sägas. Det finns mål där båda parter av olika skäl inte vill att man snabbt skall komma till huvudförhandling. Sådana mål tror jag inte man kommer till rätta med hur rättegångsbalkens regler än utformas och det kan väl göra detsamma.