Naturrätten inför nutiden
Vid min ankomst till den gustavianska akademien i Uppsala förbryllade mig inskriften över dess aula, ty visserligen måste vådan av att tänka alltför fritt anses vara allmänt känd och erkänd, men den i omedelbart samband med maningen emot fritänkeri stående uppmaningen att över huvud taget tänka var ägnad att ingiva tvekan om inskriftens verkliga innebörd. Om sanningen en gång för alla är funnen och fastslagen, då kan vidare sökande och även tänkande upphöra, endast lärande återstår. Som Harry Guldbergs valspråk "Sanning söka rätten värna" antyder, det är den sanning, som envar själv har funnit och kunnat pröva, som är värd vakthållning, men vi måste då också göra oss beredda att leva i en värld med ganska många olika sanningar. Manade alltså universitetets mystagoger likvisst sina adepter att söka, icke blott att lära?
Professorns ord vid den propedeutiska kursens första lärotimme gav mig däremot en igenkännandets aha-upplevelse. För att bliva en dugande jurist, sade han, vore det framför allt annat erforderligt att ur sitt tänkande utplåna varje spår av naturrättsliga betraktelsesätt. På denna punkt hade tydligen, sedan J. W. Goethe gjorde sina första lärospån på juridikens område, ej någon förändring inträtt. "Vom Rechte, das mit uns geboren, warleider nie die Rede" yttrade geheimerådet, då han blickade tillbaka på sina studieår.
Senare mötte mig naturrätten i förbindelse med David Nehrmans även för läsarna av SvJT väl bekanta gestalt. J. E. Almquist tillkommer förtjänsten av att (i SvJT 1938 och 1939) hava belyst dennes lärargärning, upplysningar om Nehrmans levnadsomständigheter, hans grav och litterära kvarlåtenskap kan hämtas från SvJT 1946 s. 777—778, 1948 s. 38—41, 1949s. 421—442 och 1969 s. 909—917. I Minnesskrift ägnad 1734 års lag berör Almquist Nehrmans uppfattning om skattebondens äganderätt till sin jord och Axel Hägerström avtalsrättsliga frågor mot bakgrund av den från Grotius och hans samtida utgående, av Nehrman knäsatta naturrättens framhållande av hurusom ett ursprungligt naturtillstånd blivit avlöst av en på avtalsförhållande grundad samhällsbildning. Almquists och Hägerströms utredningar kan icke undgå att göra intryck på läsaren, möjligen med den biverkan, att Nehrman kan komma att framstå som en i ganska hög grad för doktrinär systembyggnad fallen herre, med därmed eventuellt förknippad avsaknad av praktiskt handlag.
Nyligen hade jag, i ett mål om den svenska bysamfällighetens juridiska struktur, anledning att knyta direkt bekantskap med Nehrmans år 1729 utkomna civilrättsliga huvudverk. Redan titelbladet synes bekräfta en uppfattning, att författaren ärnar ösa ur naturrätten såsom ur en med kungadekret och parlamentsbeslut jämställd rättskälla: "Inledning Til Then Svenska IURISPRUDENTIAM CIVILEM, Af Naturens Lagh och Sweriges Rikes äldre och nyare Stadgar uthdragen och uppsatt". Och i det in-