JAN SANDSTRÖM, Hembud och lösningsrätt vid övergång av aktie. Sthlm 1976. Norstedts. Institutet för rättsvetenskaplig forskning 88. 339 s.

 

En viktig princip i aktiebolagsrätten är att aktier är fritt överlåtbara. Aktieägaren skall när som helst kunna frigöra sin investering genom att sälja sitt aktieinnehav. För att underlätta omsättning av aktierna utfärdas aktiebrev.
    Den fria omsättningen av aktier, som lagstiftaren sätter så högt, är svår att förena med de villkor som de små företagen arbetar under. För det första finns det ingen marknad att tala om för aktier i fåmansbolag och för det andra är den fria omsättningen av aktier allt annat än önskvärd i sådana bolag. Aktieöverlåtelser kan nämligen rubba den ömtåliga maktfördelningen mellan bolagets delägare och försvåra det fortsatta samarbetet inom aktieägarkretsen. Behovet att inskränka aktieomsättningen och kontrollera aktieägarkretsens sammansättning är därför stort i de mindre företagen.
    Aktiebolagslagen känner bara en metod att reglera in- och utträdet av aktieägare i bolagsordningen. Metoden innebär att den som förvärvar en aktiepost kan bli tvungen att hembjuda denna till bolagets hittillsvarande aktieägare eller till en på annat sätt bestämd krets av inlösningsberättigade. Sådana hembuds- eller lösningsklausuler i bolagsordningen kompletteras ofta med längre gående begränsningar i aktiernas överlåtbarhet i konsortialavtal aktieägare emellan. Tillämpningen av hembudsklausuler och andra inskränkningar i aktiers överlåtbarhet vållar ofta konflikter. Detta beror på att tvisterna kan bli tekniskt komplicerade och på att bestämmelserna ofta aktualiseras när aktieägarna inte längre kan samarbeta och möjligheterna till godvilliga uppgörelser är små. Det finns uppenbarligen ett stort behov av en inventering av gällande rätt på området och en genomgång av tänkbara konfliktförebyggande åtgärder.
    Den praktiserande juristen har mycket att hämta i Jan Sandströms bok, särskilt i dess tre centrala kapitel om hembudsklausulens legala konstruktion (kap. IV), hembudsklausulen i rättstillämpningen (kap. VI) och konsortialavtalens begränsningsklausuler (kap. V). I kap. IV går förf. igenom de problem som dyker upp på olika stadier i hembudsförfarandet. Kapitlet avslutas med en "modellklausul" där förf. visar hur man i aktiebolagen har brukat utforma sina hembudsklausuler med utgångspunkt från de regler som gällde enligt 1944 års ABL.
    Bland de rekommendationer som Sandström frikostigt lämnar är det en jag ställer mig tveksam till, nämligen att man i en hembudsklausul skall ta in en programförklaring, som redovisar klausulens syfte (s. 167). Redan med tanke på att en bolagsordning skall kunna användas oförändrad vid olika aktieägarkonstellationer verkar idén opraktisk. Därtill kommer att Sandström tänker sig att använda metoden för att rättfärdiga låga inlösningskurser med syfte att göra aktieägarna ointresserade av att avyttra aktier (jfr s. 263 f). Enligt min mening är det mycket tveksamt om sådana programförklaringar kan slå igenom i rättstillämpningen. Åtminstone syftesbestämningar av den nyss angivna typen kan komma i konflikt med sådana skälighetshänsyn mot avgående aktieägare som jämkningsbestämmelsen iaktiebolagslagens 3: 3 och avtalslagens 36 § skall tillgodose. Hittillsvarande praxis att inte belasta bolagsordningen med programförklaringar för hembudsklausuler har säkert fog för sig.

 

    En programförklaring skulle möjligen kunna vara på sin plats om det vore svårt att förutse hur en hembudsklausul skulle tolkas vid en domstolsprövning. Det kan man knappast säga att det är, i varje fall inte efter Sandströms noggranna analys av rättstillämpningen i kap. VI. Här behandlas t. ex. vilka förvärv som är hembudspliktiga vid olika utformningar av hembudsklausulen, konsekvenserna av återgång av hembudspliktiga förvärv, vad som krävs för att hembud skall anses ha skett och hur lösenbeloppet skall fastställas.
    Sandström tar bl. a. upp en intressant fråga som gäller lösenbeloppets erläggande. Han framhåller, att den lösningsberättigade måste erlägga lösenbeloppet inom den i bolagsordningen fastställda tiden och att den lösningsberättigade kan bli skyldig att deponera beloppet i allmänt förvar om aktieförvärvaren inte vill ta emot det eller inte kan nås. Så långt måste framställningen vara riktig. Men därefter påstår förf. att den lösningsberättigade inte har rätt att fordra att de aktiebrev, som önskas inlösta, utväxlas direkt mot betalningsmedlet. Den inlösningsberättigade skulle inte kunna skjuta på tidpunkten för sin prestation genom att ställa upp som villkor att aktiebreven utlämnades samtidigt som betalning skedde (s. 268). Det verkar knappast rimligt att den inlösande skall tvingas betala utan att omedelbart få något vederlag. Enligt vanliga köprättsliga grundsatser kan man ju alltid använda sin egen prestation som säkerhet för motpartens. En regel att inlösaren är bibehållen vid sin inlösningsrätt om han inom inlösningstiden håller betalning redo för utväxling mot aktiebreven går enligt min mening väl ihop med de principer som i övrigt gäller för lösningsrätten. Sandström har emellertid stöd för sin mot den inlösningsberättigade strängare ståndpunkt i finsk rättspraxis. Frågan prövas för närvarande i ett mål som överklagats till HD.
    I kap. V redovisas konsortialavtalens begränsningsklausuler i en väldisponerad översikt, som grundar sig på ett stort material av insamlade avtal. En avtalsskribent har mycket inspiration att hämta här. Framställningen är rent deskriptiv. Läsaren får leta förgäves efter en djupgående analys av uppkommande tillämpningsfrågor i stil med den som genomförts när det gäller hembudsklausuler i bolagsordningen. Några frågor kring de avtalade föryttringsbegränsningarnas rättsverkningar tas dock upp i kap. VII. Särskilt ingående diskuteras avtalens verkan mot nya aktieförvärvare. I svensk rätt har man hittills oftast antagit att avtalade begränsningar i förfoganderätten över aktier överhuvud inte kunde göras gällande mot nya aktieägare en som de känt till begränsningarnas existens (universalsuccessorer har dock antagits vara bundna av sådana begränsningar). Den angivna grundsatsen ingår emellertid bland de sakrättsliga principer som numera med allt större kraft börjar ifrågasättas. I linje med dessa nya tongångar — särskilt ivrigt framförda i Forssells doktorsavhandling Tredjemansskyddets gränser— förordar Sandström att aktieförvärvare som känner till avtalade förvärvsbegränsningar också skall vara underkastade dessa. Det är lätt att instämma i att en sådan princip ger ett rimligare resultat än den hittills vedertagna regeln.
    Det är inte bara när det gäller sakrättsliga rättsverkningar som Sandström kommer med nya och friska synpunkter på de problem han behandlar. Boken igenom hävdar han kraftfullt och övertygande två huvudteser med visst inbördes sammanhang. För det första anser han att den svenske

 

lagstiftaren gjort ett olyckligt val genom att fastna för hembudsklausulen och sedan inte tillåta andra liknande begränsningar i bolagsordningar i aktiebolag. Hembudsbestämmelsen har nämligen stora nackdelar. Den slår inte till förrän överlåtelse redan har skett, och den kan förrycka maktförhållandena i ett bolag genom att rösträtten för en hembjuden aktiepost blir passiviserad tills det blir avgjort vem som slutligen blir aktieägare. Den i konsortialavtal så vanliga förköpsklausulen, som medför att aktieägaren måste hembjuda sina aktier innan han får överlåta dem vidare, har inte dessa nackdelar. Den komparativa översikten i kap. III visar dessutom att toleransen mot variationer i överlåtelsebegränsningar beträffande aktier är betydligt större i främmande rättssystem än i vårt eget.
    För det andra understryker Sandström — liksom tidigare bl. a. Rodhe i denna tidskrift (1974 s. 1) — behovet av olika regler för olika bolagstyper. Det är inte möjligt att utforma aktiebolagslagen så att den passar både för företag vars aktier cirkulerar i den allmänna marknaden och bolag där aktierna finns samlade inom en begränsad krets. De sistnämnda — fåmansbolag eller slutna bolag — karakteriseras bl. a. just av att förfoganderätten över aktier begränsats. Inom ramen för en bolagsform avpassad för sådana slutna bolag skulle man kunna tillgodose behovet av effektiva och flexibla regler om förfogandet över aktier eller andelar på ett bättre sätt än i en enhetlig aktiebolagslagstiftning. Sandström pekar också på att särskilda bolagsformer för de mindre företagen införts i allt fler länder.
    Med ovanstående rader hoppas jag ha kunnat ge en föreställning om att Sandströms bok inte bara innehåller en efterlängtad djupplöjning av ett viktigt och besvärligt rättsområde. Den är också ett stimulerande och tungt vägande inlägg i debatten om hur den framtida svenska bolagsrätten skall se ut.
Carl Martin Roos