Internationella adoptioner — aktuella problem mot rättshistorisk bakgrund

 

I Riksarkivet förvaras två imponerande aktstycken från året 1810. De består vart för sig av ett enda ark mellan blåa sammetspärmar, bundna meden praktfull kordong, i vilken hänger Konungens sekret i silverdosa med lock. Det är här fråga om de båda statsrättsliga urkunder genom vilka Carl XIII förklarade såsom Rikets kronprins och sin adopterade son, först den 24 januari "prins Christian August av Schleswig Hollstein Sonderburg Augustenborg", kronprins Carl August, och — efter dennes hastiga frånfälle i augusti samma år — den 5 november "prins Johan Baptist Julius, furste av Ponte Corvo", sedermera Carl XIV Johan. Adoptionerna skedde inte med stöd i svensk civillag utan kom till stånd genom höghetsakter liksom de adoptioner som under sekler i rätt stor omfattning genomförts inom adliga ätter. Som adoption betraktades nämligen, att Kungl. Maj:t tillät någon att upptaga förutvarande adlig ätts namn, nummer och vapen utan att de med adoption vanligen förbundna rättsverkningarna inträdde. Det skulle dröja

 

mer än hundra år, innan vi genom 1917 års lag om adoption fick institutet införlivat med svensk rätt.
    Adoptionsinstitutet, som från den romerska rätten överförts till de flesta lagstiftningar i Europa och från dem vidare till den nya världen, förekom inte alls i våra äldsta landskapslagar. Däremot innehöll dessa ett närbesläktat institut, ätteledning, som innebar att en frigiven eller friköpt träl upptogs i en viss ätt genom någon medlem av ätten. Härigenom bildades ett skenbart släktförhållande mellan den upptagande, ätteledaren, och övriga ättemän, å ena sidan, och den upptagne, den ätteledde, å den andra. Man kan förmoda, att ätteledningsinstitutet använts främst för att ge ätteledarens barn med en trälkvinna en bättre ställning, Institutet försvann tidigt och återfinns ej vare sig i de yngre landskapslagarna eller i lands- och stadslagarna. I ett första förslag till ärvdabalk av 1686 års lagkommission finns ett kapitel med rubriken "När någon annors barn för sitt upptager". Däri behandlas dock icke adoption utan endast vissa arvsrättsliga situationer. Kapitlet återkommer ej i kommissionens senare förslag. Inte heller innehåller 1734 års lag något i ämnet.
    I 1833 års legostadga fanns bestämmelser om ett slags föräldrarätt över fattigt fader- och moderlöst barn, som någon tog om hand och gav föda, kläder och uppfostran. Sådant barn fick inte lämna fosterhemmet före 21 årsålder, om fosterföräldrarna önskade dess tjänst. Fosterföräldrarna ägde också rätt att utse den första tjänsten, som barnet ej utan fosterföräldrarnas medgivande fick lämna, innan det fyllt 21 år. Ett analogt stadgande fanns i 1864 års näringsfrihetsförordning. Näringsidkare, vilken i tjänst eller arbete upptog fattigt barn, som saknade målsman, fick föräldrarätt över barnet, till dess det uppnått myndig ålder. Rättsförhållandet mellan fosterföräldrar och fosterbarn enligt dessa stadganden vilade på tjänsteförhållandets grund men sträckte sig i vissa hänseenden längre. Det upphörde emellertid vid barnets myndighetsålder, och barnet fick inte fosterföräldrarnas sociala ställning utan ansågs som deras tjänare. Inte heller förekom någon arvsrätt. Därför fick fosterföräldraskapet aldrig samma betydelse som adoptionen i främmande rätt.
    Under förarbetena till ny civillag upptog varken lagkommittén (1811—41) eller den äldre lagberedningen (1841—51) adoptionsinstitutet till behandling. Som skäl härför anförde lagkommittén, att adoption "icke förut varit känd eller gällande i Sverige och att införandet därav skulle åstadkomma för mycken rubbning i arvslagarna och de rättigheter, som däruti vore skyldemän förbehållna".
    Adoptionsinstitutets ursprung känner vi väl från Corpus juris civilis, kejsar Justinianus I:s stora kodifiering av den romerska rätten på 500-talete. Kr. Adoption var en offentlig rättshandling, varigenom en person, adoptanten, upptog någon till sitt barn, barnbarn eller t. o. m. barnbarnsbarn. De viktigaste rättsverkningarna av adoptionen var, att den adopterade blev medlem av adoptantens familj och utträdde ut den egna familjegemenskapen. Han antog adoptantens släktnamn och han förvärvade arvsrätt efter adoptanten samtidigt som han förlorade rätt till arv efter sin ursprungliga familj och släkt. Adoptionsinstitutet var emellertid grundat på fadersmakten, potestas patria, och eftersom inte alla stod under någons fadersmakt— en fader kunde ha avlidit och endast manliga medborgare kunde inneha fadersmakt — uppdelades adoptionsinstitutet i vidare mening i adop-

 

tio i trängre bemärkelse och i arrogatio. Adoptio användes i fråga om den som stod under annans fadersmakt medan arrogatio tillämpades på den som var sui juris och ej underkastad någons fadersmakt. Genom arrogatio kom dock den adopterade under adoptivfaderns potestas patria. Båda instituten föreskrev en åldersskillnad på 18 år mellan adoptanten och den adopterade. I övrigt var rättsverkningarna av de parallellt tillämpade instituten i stort sett desamma. Att ratio legis för och kraven på adoptanten vid adoptio och arrogatio var helt olika samt att processreglerna för instituten inte var gemensamma och undergick förändringar från antiken framtill romarrikets fall kan här förbigås.
    Något beröras bör dock, att en adoption och, på vissa stränga villkor, även en arrogation kunde hävas. Det skedde genom institutet emancipatio. Verkan härav blev att den adopterade lämnade adoptantens familjegemenskap och gick förlustig arvsrätt efter denne. Även om möjlighet fanns för någon som adopterat bort sitt barn att åter upptaga detta i sin familj, skedde så långt ifrån alltid. Följden blev, att en adopterad, som genom emancipatio utträtt ur ett adoptivförhållande, blev arvslös. För att begränsade för rättsmedvetandet stötande konsekvenserna av emancipatio i dylika fall lät kejsar Justinianus såtillvida modifiera det klassiska institutet adoptio, adoptio plena, att han vid sidan av detta införde ett institut, adoptiominus plena. Enligt det nya institutet förblev fadersmakten över den bortadopterade hos den naturlige fadern, efter vilken adoptivbarnet bibehöll arvsrätt. Efter adoptanten inträdde arvsrätt i sådant fall endast, om adoptanten avled utan att ha upprättat testamente. Denna lagändring är ursprunget till begreppen stark och svag adoption, vilka skall beröras senare idenna artikel.
    Efter en motion i andra kammaren hemställde riksdagen år 1908 i skrivelse till Kungl. Maj:t om en utredning, huruvida rätt till adoption borde medgivas i Sverige, och om det förslag till lag i ämnet som utredningen kunde föranleda. Kungl. Maj:t överlämnade skrivelsen till den sittande lagberedningen, vilken arbetade med en revision av giftermåls- och ärvdabalkarna. Utredningsuppdraget resulterade i att beredningen, efter samarbete med lagstiftningsdelegationer i Danmark och Norge, år 1913 avgav ett förslag till lag om adoption. I motiven till lagförslaget konstaterade lagberedningen först, att det förelåg ett behov av möjlighet för den som så önskade att upptaga annan såsom barn med verkan att ett rättsförhållande grundades mellan den upptagande och den upptagne med väsentligen samma innehåll som förhållandet mellan föräldrar och barn. En sådan rättsverkan skulle i främsta rummet komma till synes, när den upptagne var minderårig och därför i behov av vård och uppfostran. Föräldrars rätt och plikter borde övergå på adoptanten, som skulle ha att sörja för adoptivbarnet på samma sätt som om det varit hans eget barn. Adoptivbarnet skulle i socialt hänseende följa adoptanten, och som ett yttre tecken på detta skulle barnet i allmänhet bära adoptantens släktnamn. Av vikt var även, att barnet fick arvsrätt efter adoptanten. Vad lagkommittén åberopat om den rubbning ett stadgande i sådant syfte skulle medföra i fråga om skyldemans anspråk på arv hade väsentligen förlorat sin betydelse, sedan skyldemännens rättigheter härutinnan avsevärt inskränkts.
    Lagberedningens förslag till lag om adoption undergick endast smärre redaktionella ändringar under departements- och riksdagsbehandlingen.

 

Lagen promulgerades den 14 juni 1917 och trädde i kraft den 1 januari 1918. Det adoptionsinstitut som nu infördes i svensk rätt stod någonstans mitt emellan de romersk-rättsliga adoptio plena och adoptio minus plena. Genom adoptionen skapades ett föräldra- och barnförhållande, men i arvsrättsligt hänseende likställdes adoptivbarnet inte helt med bröstarvingar, om sådana fanns. I gengäld bibehöll adoptivbarnet supplementärt arvsrätt efter sin biologiska familj och släkt. Denna adoptionsform, som både i Sverige och i andra länder kallats svag, överfördes år 1949 vid föräldrarättens kodifiering i föräldrabalken till denna. Reglerna om adoptivbarns arvsrätt hade redan tidigare utbrutits ur adoptionslagen och inarbetats i 1928 års arvslag. I samband med att revisionen av ärvdabalken i 1734 års lag fullbordades år 1958 med den nya ärvdabalken togs det första och avgörande steget mot stark adoption, innebärande att adoptivbarn arvsrättsligt likställdes med barn i äktenskap. Därmed upphörde också adoptivbarns rätt till arv efter den biologiska familjen och släkten. Beträffande adoptioner, som ägt rum före denna lagändring, gällde dock den äldre ordningen, såvida ej adoptanten inom fem år begärde, att de nya reglerna skulle tillämpas på adoptivförhållandet. Först genom en ny lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1971, blev reglerna för stark adoption tillämpliga på då kvarstående äldre adoptioner. Ett annat kriterium på stark adoption är, att en sådan inte kan hävas. Regler om hävande av adoption under vissa förutsättningar fanns i 1917 års adoptionslag. De modifierades i samband med 1958 års lagändringar men upphävdes den 1 januari 1971.
    Att adoption över gränserna stundom skulle komma i fråga, förutsåg redan lagberedningen i 1913 års förslag till adoptionslagstiftning utan att då ana, att denna typ av adoption sextio år senare skulle bli den vanligast förekommande. Sålunda fick enligt regler i 1917 års adoptionslag utlänning i Sverige ej adoptera eller adopteras, med mindre adoptionen blev gällande i det stat han tillhörde. Likaså fick svensk medborgare ej adoptera eller adopteras i främmande stat, om inte Kungl. Maj:t med avseende på viss stat eller för bestämt fall lämnat särskilt medgivande därtill. Dessa regler överfördes i samband med föräldrabalkens tillkomst år 1949 till 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, som därefter kom att reglera även internationella adoptioner.
    Det under 1960-talet starkt ökande antalet adoptioner av barn från länder, vilka antingen hade en från vår egen avvikande rättsordning eller helt saknade adoptionsinstitutet i den nationella lagstiftningen, framkallade behovet av en ny ordning för internationella adoptioner. Sverige hade inom ramen för Haagkonferensen för internationell privaträtt medverkat i arbetet på en den 15 november 1965 dagtecknad konvention om behörig myndighet, tillämplig lag och erkännande av beslut rörande adoption. Sistnämnda år tillkallade Kungl. Maj:t en sakkunnig för att verkställa översyn av den internationella regleringen rörande adoption. Utredningsmannen, justitierådet Walin, som efterträtt justitierådet Dennemark, sedan denne avlidit, avlämnade år 1969 förslag till lag om internationella rättsförhållanden rörande adoption, vilket förslag förutsatte Sveriges tillträde till 1965 års Haagkonvention.
    Efter traditionell departements- och riksdagsbehandling utfärdade Kungl. Maj:t den 19 november 1971 lagen om internationella rättsförhållanden rörande adoption, som trädde i kraft den 1 januari 1972. Enligt la-

 

gen skall svensk domstol pröva ansökan om adoption, om adoptant eller adoptanter har svenskt medborgarskap eller har hemvist i Sverige eller iannat fall, om Konungen medgivit detta. Vid prövning av ansökan skall svensk lag tillämpas, även om anknytning finns till annat land, och domstolen skall därvid taga hänsyn till lagen i den främmande stat till vilken barnet eller den sökande har anknytning. Det uppställes inte numera något absolut krav på att adoptionen blir giltig i den främmande stat där adoptanten eller adoptivbarnet är medborgare, men adoption kan vägras, om avsevärd olägenhet kan uppstå för barnet på grund av att adoptionen inte blir gällande i den staten. Adoption som genomförts i främmande stat gäller i Sverige enligt huvudregeln, om adoptanten eller adoptanterna hade antingen medborgarskap eller hemvist i den främmande staten vid tiden för adoptionen. I annat fall kan Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer i efterhand godkänna utländskt adoptionsbeslut för giltighet i Sverige. Om adoptivbarnet har svenskt medborgarskap eller hemvist i Sverige vid adoptionstillfället, skall adoptionen alltid godkännas av Konungen, även om adoptanten eller adoptanterna hade medborgarskap eller hemvisti adoptionslandet. Beslut om adoption i främmande stat får inte godkännas för giltighet i Sverige, om beslutet skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen. — Sedan den nya regeringsformen trätt i kraft den 1 januari 1975, har Konungens befogenheter enligt lagen överförts till regeringen. Godkännande av adoption i främmande stat prövas enligt regeringens beslut av socialstyrelsen fr. o. m. den 1 januari 1977.
    Vilka är då de problem som antytts i rubriken till denna artikel? — De är av två slag, dels internationellt-privaträttsliga och dels administrativa. Liksom i Sverige har adoptionsinstitutet i vissa länder först under detta sekel införts i den nationella lagstiftningen, under det att i andra, företrädesvis de romanska länderna med sina direkt från den romerska rätten härledda rättstraditioner, institutet varit känt och använts under århundraden. Särskilt i de romanska länderna har genom tiderna institutet utvecklats i skilda riktningar från de romersk-rättsliga adoptio plena, adoptio minusplena och arrogatio. Instituten har i vissa lagstiftningar blandats samman ifråga om åldersgränser för adoption och arvsrättsliga verkningar. En del stater har alltjämt vid sidan av varandra både adoptio plena och adoptiominus plena, t. ex. Frankrike som i sin Code civil har en stark adoption kallad adoption plénière och en svag adoption simple. Några sydamerikanska stater skiljer mellan adopción och arrogación, varmed förstås svag respektive stark adoption, somliga stater har i sin lag en typ av svag adoption, som alltid upphör, när den adopterade blir myndig osv. Dessa förhållanden har medfört, att vid prövning i Sverige av en adoptionsansökan — vid domstol eller, i fråga om godkännande, hos administrativ myndighet — det krävs kännedom om den nationella lagen i den stat till vilken någon av parterna i adoptionsärendet har anknytning. Med anskaffande av erforderlig dokumentation biträder utrikesdepartementets rättsavdelning, som via våra beskickningar och konsulat konsulterar lokala advokater och myndigheter i adoptionsländerna. Justitiedepartementet, som intill den 1 januari 1977 till föredragning i regeringen berett ansökningar om godkännande av utländska adoptionsbeslut, har sålunda med UD:s hjälp byggt upp en informationsbank för främmande adoptionslagstiftning. Svårigheten är dock att ständigt

 

kunna hålla dokumentationen aktuell genom ett kontinuerligt flöde av information om nya lagar och lagändringar ute i världen. I den mån det avhandlingarna i ett ärende framgår, att lagändring skett i visst land, fördröjs handläggningen av ärendet ofta avsevärd tid i avvaktan på ny dokumentation om landets lagstiftning. Detta väcker självfallet irritation hos den rättssökande allmänheten. Tidsutdräkten är otillfredsställande också i anseende till att fosterbarn har sämre rättsställning än adoptivbarn, om adoptanterna skulle avlida, innan adoptionen är fullbordad.
    En annan orsak till att en adoption av utländskt barn är tidskrävande är den sociala proceduren. Denna är ofrånkomlig, eftersom en adoption främst skall vara till gagn för barnet, och därför adoptanternas lämplighet som föräldrar och levnadsvillkor måste undersökas omsorgsfullt. Enligt lag åligger det domstol och administrativ myndighet att vid prövning av adoptionsansökan skaffa utredning härom. Vid internationella adoptioner kan den sociala utredningen vara särskilt komplicerad och ömtålig beroende på krav i barnets hemland på uppgifter om adoptanternas hälsotillstånd, moraliska oförvitlighet m. m., och vidare kräver vissa länder att alla adoptionshandlingar skall översättas och legaliseras i viss ordning. Allt detta tar tid och är många gånger förenat med dryga kostnader. De som önskar adoptera ett utländskt barn kan få goda råd och hjälp genom Nämnden för internationella adoptionsfrågor (NIA), som är knuten till socialstyrelsen, och Förbundet Adoptionscentrum (AC), en sammanslutning av privata, ideellal okalföreningar på flera orter i Sverige. AC har representanter stationerade i en del främmande länder. Tyvärr har varken NIA eller AC, f. ö. ej heller svenska socialvårdsmyndigheter, insikt om den komplexitet som ej sällan vidlåder ett internationellt adoptionsärende från juridisk synpunkt. Följden blir att, när adoptanter kanske under flera år varit föremål för undersökningar, med stor möda samlat in erforderliga handlingar och intyg och efter lång väntan äntligen tagit emot det efterlängtade barnet, de av något i adoptionsfrågor rådgivande organ vilseledes av uppgiften, att nu bara ett formellt beslut av domstol eller administrativ myndighet återstår. Kommer i sådant fall barnet från ett land, vars rättsordning ej är bekant för svenska myndigheter, kan det taga ytterligare mycket lång tid, innan adoptionen är genomförd i Sverige. NIA och AC är uppenbarligen inte heller kompetenta att avgöra, om adoptionen skall fullbordas vid domstol eller godkännas i administrativ ordning. I stater som antingen saknar adoptionsinstitutet i sin lagstiftning eller har en lång och tidskrävande adoptionsprocedur förordnas genom ett domstolsbeslut de blivande adoptivföräldrarna till förmyndare för eller vårdnadshavare av barnet, varefter de har rätt att föra barnet ut ur landet. Beslut av denna typ uppfattas i många fall av NIA, AC och socialvårdsmyndigheter som adoptionsbeslut, och följden blir en tidsödande skriftväxling mellan domstolar, administrativa myndigheter och adoptanter, uppmaning till adoptanterna att återkalla sin ansökan hos en myndighet och ge in ny ansökan till en annan osv. Bara under år 1976 har i mer än en fjärdedel av de till justitiedepartementet för godkännande inkomna adoptionsärendena — cirka 600 — återkallelse måste begäras och hänvisning ske till domstolsförfarande. Ett stort antal ansökningar har under samma tid kommit in till tingsrätt, när det förelegat rättskraftigt adoptionsbeslut i främmande stat, vilket kunnat godkännas i administrativordning. Att detta väcker irritation i första hand bland adoptanterna men

 

även hos de handläggande myndigheterna, torde lätt inses.
    Såsom nämnts har från och med årsskiftet 1976—77 från regeringen till socialstyrelsen delegerats prövningen, huruvida ett utomlands meddelat adoptionsbeslut kan godkännas för giltighet i Sverige. Denna åtgärd var ett led i en pågående rationalisering av regeringsarbetet, som går ut på bl. a. att befria regeringen från beslutsfattandet i större grupper av ärenden och att på längre sikt göra statsdepartementen i första hand till högsta planeringsorgan för skilda samhällsfrågor. Häremot finns knappast något att invända. Det är emellertid beklagligt, att man i samband med detta delegeringsbeslut icke synes ha uppmärksammat olägenheterna av den nuvarande ordningen för handläggning av internationella adoptionsärenden, som ingalunda kommer att minska genom att vissa av dessa ärenden flyttats från regeringen till ett centralt ämbetsverk. Bollandet med adoptionshandlingarmellan socialstyrelsen och landets hundratal tingsrätter kan inte härigenom undvikas utan kommer kanske rent av att nå större omfattning, eftersom antalet utländska adoptioner under senare år blivit allt flera.
    Jag vill genom denna artikel inte bara visa problemens historiska bakgrund utan även framföra ett förslag till praktisk lösning. Enligt min mening bör genom lagändring samtliga internationella adoptioner, f. n. omkring 2 300 om året, handläggas av en enda av landets tingsrätter såsom adoptionsdomstol och till samma tingsrätt bör delegeras prövningen i administrativ ordning av ansökningar om godkännande av utländska adoptionsbeslut. Man behöver inte nödvändigt göra Stockholms tingsrätt till exklusivt forum för dessa ärenden, ehuru denna tingsrätt av tradition har att handlägga mål och ärenden av internationell karaktär, när annat forum inom landet saknas. Ärendena skulle kunna läggas på vilken som helst medelstor eller mindre tingsrätt, eftersom fråga är om ett ansökningsförfarande, antingen i judiciell eller i administrativ ordning, beroende på omett utländskt beslut föreligger eller ej, och det mera sällan blir tal om någon partsinställelse. En sådan adoptionsdomstol skulle — såsom hitintills justitiedepartementet — förfoga över och kunna successivt förnya en informationsbank för utländsk adoptionslagstiftning och med hjälp av denna själv kunna bedöma, om en ansökan skulle handläggas vid rätten eller i administrativ ordning. Att sammanföra handläggningen av alla internationella adoptioner till en enda myndighet — de till ett tusental årligen uppgående adoptionerna av svenska medborgare skulle självfallet även framdeles handläggas vid adoptanternas personliga forum — skulle betyda en smidigare och snabbare adoptionsprocedur till gagn för den rättssökande allmänheten, kommunala socialvårdsmyndigheter och inte minst det barn som skall adopteras. Med nuvarande system kommer barnet många gånger onödigt länge att sakna det skydd som ytterst är syftet med en adoption.

 

Olle Hellberg