Ansvarighet för oljeskada till följd av oljeborrning på havsbottnen

 

I början av 1960-talet började de internationella oljebolagen att leta efter olja i Nordsjön. Efter hand som oljeletning och oljeutvinning i området ökade i omfattning, ökade också risken för skador till följd av oljeutsläpp orsakade av denna verksamhet. Inom Nordsjöområdet har hittills inträffat ett större utsläpp, nämligen det som uppkom till följd av en olycka i det norska Ekofiskfältet den 22 april 1977. Omfattningen av skadorna till följd av denna olycka kan ännu inte överblickas. Även i andra delar av världen har oljeutvinning lett till omfattande oljeutsläpp med stora skador som följd. Som exempel kan nämnas ett oljeutsläpp i Stilla havet år 1969 vid Santa Barbara utanför Kaliforniens västkust i samband med en s. k. blowout. Skadorna till följd av detta utsläpp har uppskattats till ca 16 milj. dollar (ca 80 milj. kr.).
    Frågan om utarbetandet av en regional konvention för Nordsjöområdet om skadestånd för oljeskada som uppkommer till följd av oljeborrning på havsbottnen togs upp vid en konferens i London år 1973. I konferensen deltog företrädare för Belgien, Danmark, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Irland, Nederländerna, Norge, Storbritannien och Sverige. Vid konferensen tillsattes en arbetsgrupp med uppdrag att utarbeta ett utkast till en sådan konvention. Arbetsgruppen slutförde sitt arbete under år 1974. Det av arbetsgruppen utarbetade konventionsutkastet behandlades vid en diplomatisk konferens i London den 20—31 oktober 1975. Det visade sig dock inte möjligt att vid den konferensen uppnå enighet om en konventionstext. På grund härav blev det nödvändigt att hålla en ny session av konferensen den 13—17 december 1976. Vid denna andra session antogs en konvention om ansvarighet för skada orsakad av sådan förorening genom olja som uppkommer till följd av utforskning av havsbottnen eller utvinninga v mineraltillgångar från denna (Convention on Civil Liability for Oil Pollution Damage resulting from Exploration for and Exploitation of Seabed Mineral Resources).
    Den nya konventionen bygger till stor del på samma lösningar som 1969 års konvention om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja, som reglerar ansvarigheten för skada som orsakas av oljeutsläpp från fartyg-1
    Enligt 1976 års konvention är innehavare av "anläggning" (borrhål eller annan fast eller rörlig anordning) som används för att leta efter råolja på havsbottnen eller för utvinning, behandling, lagring eller transport av råolja från havsbottnen, skyldig att ersätta skada genom förorening orsakad av olja som härrör från anläggningen (oljeskada). Det är att märka att rörledningar (pipelines) för transport av olja från ett oljefält till kusten omfattas av begreppet anläggning. Ansvarigheten omfattar också kostnader för

 

1 Se SvJT 1972 s. 608.

 

Måns Jacobsson 739s. k. förebyggande åtgärder ("preventive measures"), dvs. åtgärder som vidtas i samband med en viss skadevållande händelse för att förhindra eller begränsa oljeskada.
    Det är att märka att konventionen är tillämplig endast på skada genom förorening. Ansvarigheten enligt konventionen omfattar sålunda inte skada av annat slag, t. ex. skada orsakad av brand eller explosion.
    Konventionens geografiska tillämpningsområde är begränsat. Konventionen är sålunda tillämplig endast på olyckor som inträffar vid anläggning som ligger under konventionsstats jurisdiktion, dvs. inom konventionsstats territorialvatten, på dess kontinentalsockel eller inom dess ekonomiska zon.Beträffande sådana olyckor gäller vidare den begränsningen att konventionen är tillämplig endast på skada som uppkommer på en fördragsslutande stats territorium, däri inbegripet dess inre vatten eller territorialhav, eller inom ett område över vilket en konventionsstat enligt internationell rätt har suveräna rättigheter över naturtillgångar. Enligt gällande folkrätt har en stat sådana suveräna rättigheter över i vart fall statens kontinentalsockel.2
    Med innehavare av anläggning avses i konventionen den som av den konventionsstat inom vars jurisdiktion vederbörande anläggning är belägen har utsetts att vara ansvarig innehavare enligt konventionen. Detta gäller oberoende av vem som har koncession för den verksamhet som bedrivs i samband med anläggningen. Har någon innehavare inte utsetts, anses som innehavare den som har den övergripande kontrollen över verksamheten vid anläggningen.
    Enligt konventionen är som nyss nämnts anläggningsinnehavaren ansvarig för skada genom förorening som orsakas av råolja som härrör från anläggningen. Innehavarens ansvar är objektivt, dvs. oberoende av om vållande föreligger på hans sida. Har den skadelidande uppsåtligen eller av vårdslöshet medverkat till skadan, kan jämkning av skadeståndet äga rum. Från innehavarens ansvarighet görs undantag för skada orsakad av krigshandlingar eller naturkatastrofer. I motsats till vad som gäller enligt 1969 års konvention om ansvarighet för oljeutsläpp från fartyg är innehavaren inte befriad från ansvarighet för skada som avsiktligen har orsakats av tredjeman, dvs. genom sabotagehandlingar.
    Ett särskilt problem utgör ansvarigheten för sådana anläggningar som inte används längre. Om en anläggning har övergivits av innehavaren efter det att denne har vidtagit alla de säkerhetsåtgärder som krävs av den stat inom vars jurisdiktion anläggningen är belägen, omfattar innehavarens ansvarighet endast skada till följd av händelse som inträffar inom fem år från övergivandet. I annat fall avgörs ansvarigheten för skada som orsakas av olja från den övergivna anläggningen enligt tillämplig nationell lag.
    Den fråga som ledde till de skarpaste motsättningarna under förarbetet till konventionen var huruvida anläggningsinnehavarens ansvarighet skulle vara begränsad och i så fall till vilket belopp begränsning skulle få ske. Att någon konvention inte antogs vid diplomatiska konferensens första session år 1975 berodde huvudsakligen på att enighet inte kunde nås i denna

 

2 1958 års konvention om kontinentalsockeln (art. 2) får anses innehålla gällande folkrätt i detta avseende. Frågan inom vilket område en stat har suveräna rättigheter över naturtillgångar behandlas f. n. av FN:s havsrättskonferens (jfr SvJT 1977 s. 311). 

740 Måns Jacobssonfråga. Den slutligt antagna konventionen utgör på denna punkt en kompromiss. Ansvarigheten är i princip begränsad för varje anläggning och varje skadevållande olycka till 30 milj. särskilda dragningsrätter (ca 150milj. kr.) t. o. m. den 30 april 1982 och till 40 milj. särskilda dragningsrätter (ca 200 milj. kr.) därefter.3 Innehavaren är dock inte berättigad att begränsa sin ansvarighet för oljeskada som uppkommer till följd av handling eller underlåtenhet av innehavaren själv, om innehavaren uppsåtligen vidtog handlingen eller uppsåtligen underlät att handla och därvid faktiskt insåg att oljeskada skulle uppkomma.
    Konventionen ger konventionsstat rätt att föreskriva obegränsad ansvarighet eller ansvarsbegränsning med högre belopp än som anges i konventionen för oljeskada orsakad av anläggningar som ligger inom dess jurisdiktion. I dylika fall får någon diskriminering grundad på nationalitet inte äga rum. I fråga om skador i annan stat än den inom vars jurisdiktion anläggningen ligger får vederbörande stat kräva ömsesidighet för att den obegränsade eller högre ansvarigheten skall omfatta dylika skador. I vart fall Norge torde vid ett tillträde till konventionen komma att utnyttja möjligheten för konventionsstat att föreskriva obegränsad ansvarighet för anläggningar under sin jurisdiktion. Det bör emellertid påpekas att Norge i så fallinte kan föreskriva ansvarighetsbegränsning för oljeskada i annat nordiskt land. Enligt 1974 års nordiska miljöskyddskonvention får nämligen frågan om ersättning för sådan skada på grund av miljöskadlig verksamhet som uppkommer i annat nordiskt land än det där verksamheten bedrivs inte bedömas efter regler som är oförmånligare för den skadelidande än de ersättningsregler som gäller i verksamhetslandet.4
    Ansvarigheten enligt 1976 års konvention skall i princip vara täckt av obligatorisk ansvarsförsäkring. Försäkringsbeloppet har satts något lägre än lägsta tillåtna ansvarsbelopp. Sålunda får försäkringsbeloppet inte understiga 22 milj. särskilda dragningsrätter (ca 110 milj. kr.) t. o. m. den 30 april 1982 resp. 35 milj. särskilda dragningsrätter (ca 175 milj. kr.) därefter. Dessa belopp fastställdes med hänsyn till den internationella försäkringsmarknadens kapacitet att täcka ansvarighet för skador av det slag som nuavses. Med hänsyn till att det i vart fall f. n. är svårt att få försäkringstäckning för skador till följd av sabotage, har den stat inom vars jurisdiktionanläggningen ligger givits rätt att befria innehavaren helt eller delvis frånskyldigheten att ha försäkring som täcker sådan skada som helt orsakas av sabotage eller terroristhandling.
    En fråga som blev föremål för långa diskussioner vid den diplomatiska konferensen var om i konventionen skulle införas ett system med s. k. ansvarskanalisering. Från bl. a. svensk sida hävdades att ansvarigheten för oljeskada som omfattas av konventionen, efter förebild av de konventioner som reglerar ansvarigheten för s. k. atomskada, i största möjliga utsträckning borde kanaliseras till innehavaren av den skadevållande anläggningen; i princip skulle sålunda ingen annan än denne kunna åläggas ersättningsskyldighet för sådan skada. Som skäl härför anfördes att ett stort antal personer

 

3 En särskild dragningsrätt är en av den internationella valutafonden för dess egna transaktioner använd beräkningsenhet, som bygger på ett vägt genomsnitt av värdet på de sexton nationella valutor som är viktigast för världshandeln. En särskild dragningsrätt hade den 15 september 1977 ett värde av 5 kr. 64 öre.

4 Jfr prop. 1974: 59 s. 9 f.

 

Ansvarighet för oljeskador 741medverkar i varje verksamhet för utforskning av havsbottnen eller för utvinning av mineraltillgångar från denna. Om alla dessa var ansvariga, skulle envar av dem ha behov av att täcka sin ansvarighet genom försäkring. Detta skulle enligt den svenska delegationen leda till en mycket hög sammanlagd försäkringskostnad, varför en dylik lösning inte var rimlig från ekonomisk synpunkt. Den svenska delegationen ansåg vidare att de praktiska och försäkringsmässiga fördelar som ett system med ansvarskanalisering innebar mer än väl uppvägde de obetydliga fördelar för de skadelidande som en ansvarighet för andra än anläggningsinnehavaren kunde ge.
    Framför allt på grund av mycket starkt motstånd från tysk sida kom konventionen inte att innehålla några bestämmelser om ansvarskanalisering. Anspråk på ersättning för oljeskada på vilken konventionen är tillämplig får dock enligt konventionen inte framställas mot den som är anställd hos eller företrädare för innehavaren av den skadevållande anläggningen ("servants or agents of the operator"). I övrigt får ansvarighet utkrävas av annan än innehavaren enligt allmän skadeståndsrätt. Enligt uttrycklig föreskrift inskränker konventionen inte anläggningsinnehavarens regressrätt mot tredje man. Varje konventionsstat har emellertid rätt att i sin lagstiftning införa bestämmelser om ansvarskanalisering. I detta sammanhang bör nämnas att anspråk på ersättning för oljeskada på vilken konventionen är tillämplig inte får riktas mot anläggningsinnehavaren annorledes än enligt konventionen.
    Genom konventionen upprättas en kommitté som på begäran av någon konventionsstat skall överväga huruvida ansvarsbegränsnings- eller försäkringsbeloppen behöver höjas. Denna kommitté kan avge rekommendation om en höjning av dessa belopp. Kommitténs rekommendationer skall delges konventionsstaterna. Belopp som har rekommenderats av kommittén ersätter tidigare gällande belopp 30 dagar efter det att rekommendationen har godtagits av alla konventionsstaterna. Konventionsstat som inte inom sex månader från det att den delgivits rekommendationen har meddelat att den inte godtar rekommenderat belopp skall anses ha godtagit detta belopp.
    Konventionen, som öppnades för undertecknande den 1 maj 1977, har hittills undertecknats av Nederländerna, Norge, Storbritannien och Sverige. Den har inte tillträtts av någon stat. Konventionen träder i kraft tre månader efter det att den har tillträtts av fyra stater. Med hänsyn till den vilja att få till stånd en konvention som visades vid den diplomatiska konferensens andra session finns det goda utsikter att konventionen kommer att träda ikraft inom de närmaste åren.
Måns Jacobsson