Carl Jacob Arnholm †
En av den nordiska rättsvetenskapens främste, förre professorn vid Oslo Universitet Carl Jacob Arnholm gick den 15 september 1976 vid 76 års ålder ur tiden.
Sin juridiska karriär började Arnholm som praktiserande jurist, och han nådde raskt ställningen som höyesterettsadvokat. De vetenskapliga intressena tog dock överhand och en av deras tidigaste frukter, den för senare rättsutveckling så betydelsefulla Passivitetsvirkninger (1932), förde honom redan följande år till professorat i rettsvitenskap. Där fick Arnholm bära ansvaret för erforderlig undervisning i obligationsrätt och familjerätt. Han berikade också området med en rad utmärkta läroböcker, som tillika infångade det mesta av handbokens fördelar utan att tyngas av en alltför omfattande notapparat. Vid sidan av sin lärargärning fann Arnholm tid att ägna sig åt nordiskt lagstiftningsarbete, universitetsadministration som mångårig dekanus och prorektor samt det krävande redaktörskapet för Tidsskrift for Rettsvitenskap (1950—62).
När pensionsåldern nalkades, genomförde Arnholm den märkliga prestationen att sammanfatta, avrunda och åjourföra större delen av sin rättsvetenskapliga produktion i fem band under titeln Privatrett, nämligen Almindelig privatrett (1964), Avtaler (1964), Almindelig obligasjonsrett(1966, 2. uppl. 1974), Familierett (1969) och Arverett (1971). Till denna imponerande serie ansluter sig under egen titel Arveretten (1974), som behandlar 1972 års norska lag, tillkommen under Arnholms ordförandeskap. Avsikten var att under Privatrett även inkorporera en ny upplaga av Panteretten (1962). Som rättsvetenskaplig författare tillhörde Arnholm vad han själv brukade beteckna som den lyriska skolan (till skillnad från den matematiska), kännetecknad av en strävan att utan avkall på vetenskapligstringens krydda framställningen med gott humör och träffande festliga metaforer. Denna inställning blommade också ut i hans legendariska föreläsarkonst, som generationer av studenter bevarar i gott minne. Det är betecknande att Arnholm nåddes — förutom av de nordiska kollegernas hyllning med den välfunna titeln Nordisk gjenklang (1969) — av en särskild festskrift från studenterna, där bl. a. den arnholmitiska katederkonsten får sin respektlösa och tillgivna hyllning.
I likhet med flera av fakultetskollegerna fick Arnholm också möta en upprörande verklighet, som ingen kunnat förutse, fängelsevistelsen under ockupationstiden, för hans del icke mindre än halvtannat år. Från denna erfarenhet härstammar hans lågmälda och tänkvärda inlägg Noen legmannsbetraktninger over fengselsspörsmål (SvJT 1945). Dess bättre syntes demörka åren icke ha medfört någon iakttagbar hämsko på Arnholms vitalitetefter befrielsen. För den som haft förmånen att under mer än fyra decennier tillhöra Carl Jacobs vänkrets stannar i minnet icke blott den fram