Inkeri Anttila:

 

För en finländsk straffrättsvetare är det ett nöje att ta del av BRÅ-arbetsgruppens rapport om straffsystemet. Den svensk-finländska kulturella och rättsliga gemenskapen gör det lätt att sätta sig in i redogörelserna för gällande rätt, och det är inte heller svårt att förstå och godkänna argumenteringen för arbetsgruppens reformförslag. De kriminalpolitiska kontakterna mellan Sverige och Finland är ju både mångsidiga och intensiva, tack vare bl. a. Nordiska straffrättskommittén, Nordiska samarbetsrådet för kriminologi och de seminarier, gästföreläsningar m. fl. aktiviteter som anordnas av dessa och andra organ.
    Den här bakgrunden förklarar till en del varför en finländsk läsare av BRÅ-rapporten ibland nästan tror att det är ett finländskt kommittébetänkande han har framför sig. Den reflexionen ter sig speciellt naturlig för en f. d. ledamot av den finländska straffrättskommittén, som efter fem årsarbete i mars 1977 presenterade ett principförslag om totalreform av strafflagstiftningen i Finland. Reformförslagen och argumenten i BRÅ-rapporten förefaller välbekanta. Är det fråga om ett kriminalpolitiskt nytänkande som just nu "ligger i luften" i flera länder? I viss mån är det väl så. Men samstämmigheten förklaras nog till en del av direktkontakterna mellan experterna i Sverige och Finland. BRÅ inbjöd bl. a. den finländske kommittéledamoten/sekreteraren Patrik Törnudd att redogöra för straffrättskommitténs påföljdsideologi och dess konkreta reformplaner. BRÅ-arbetsgruppen har också haft till sitt förfogande redogörelser för tidigare finländska utredningar, t. ex. kriminalvårdskommitténs betänkande av år 1972.
    Dessa kommentarer kanske förvånar läsare som är vana vid att de rättspolitiska reformströmningarna går i riktningen Sverige—Finland. Inte desto mindre har det hänt mer än en gång att Finland före Sverige hunnit föreslå eller verkställa någon kriminalpolitisk reform. Några i det här sammanhanget aktuella exempel:

 

— I syfte att säkerställa en mer rättvis och enhetlig straffpraxis intogs år 1976 en uppsättning straffmätningsregler i strafflagens 6 kapitel. I BRÅ rapporten föreslås en motsvarande reform i Sverige (s. 270).— I det finländska kommittébetänkandet om kriminalvård i frihet, som publicerades år 1972, föreslogs att villkorlig frigivning skulle ske enligt klarare regler, så att utrymmet för fångvårdsmyndigheternas prövningsrättinskränkes. I BRÅ-rapporten förordas en liknande reform (s. 236). (Saken har också varit föremål för behandling i Nordiska straffrättskommittén 1975—1977). BRÅ-arbetsgruppen rekommenderar därjämte en förkortningav minimumtiden i anstalt före villkorlig frigivning samt en förkortning av prövotiden, så att den skulle vara lika lång som det återstående reststraffet. Kriminalvårdskommittén i Finland föreslog motsvarande reformer redan år 1972 och de genomfördes genom en lagändring, som trädde i kraft år 1976.
    Idén att satsa på halvtidsfrigivning (i stället för frigivning efter att två tredjedelar av strafftiden avtjänats) kan också sägas vara av finländskt ursprung. Finland hade i själva verket redan år 1944 infört en lagfäst regel som tillät halvtidsfrigivning av alla förstagångsförbrytare. Övergången till den fortfarande gällande tvåtredjedelsregeln skedde år 1946 som en eftergift för strävan till nordisk harmonisering (delvis var det visst den gången fråga om "ett olycksfall i arbetet"). I Finland har man också försökt lindra verkningarna av det inträffade genom att tillämpa den till huvudregeln anknutna undantagsbestämmelsen (som alltså i vissa fall tillåter halvtidsfrigivning) mycket generöst.
— Påföljden ungdomsfängelse ingår fortfarande i det finländska systemet. Men redan år 1966 föreslog Ungdomsbrottskommissionen att det inte längre skulle vara möjligt att förlänga strafftiden för dem som skickas till ungdomsfängelse och år 1973 föreslog en av justitieministeriet tillsatt arbetsgrupp att det organ som beslutar om ungdomsfängelseförpassningar, dvs. Fängelsedomstolen, skulle nedläggas. År 1977 föreslog straffrättskommittén
— liksom också en av justitieministeriet tillsatt ny arbetsgrupp — ett slopande av påföljden ungdomsfängelse. BRÅ-utredningen går nu in för en motsvarande reform i Sverige.
— Antalet personer internerade i en specialanstalt för farliga återfallsförbrytare minskade från cirka 400 till under 10, då man i Finland år 1971 skärpte kriterierna så att förmögenhetsbrottslingar inte längre kunde interneras. (Antalet internerade är f. n. 3 och inga nyintagningar har ägt rum under tiden 1976—1977.) I BRÅ-utredningen föreslås — liksom i den finländska straffrättskommitténs betänkande — att interneringspåföljden skall avskaffas. Alternativet är förstås tidsbestämt fängelsestraff och avståndstagandet från tidsobestämda påföljder harmonierar med de aktuella strömningarna i flera länder.
— I Finland har man sedan mitten av 1960-talet i den offentliga debatten och i olika officiella utredningar fäst uppmärksamheten vid det problem som sanktionskumulationen innebär. De nya bestämmelserna om straffmätning år 1976 innebar på den punkten en stor förändring. I SL 6:4 ingår nämligen följande nya stadgande:

 

Har gärningsmannen av brottet förorsakats eller åsamkas honom av domen annan följd, vilken tillsammans med det straff som utmätts med tillämpning av de i detta kapitel nämnda grunderna skulle leda till ett med hänsyn till brot-

 

 

tets art oskäligt resultat, skall denna omständighet i skälig mån beaktas vid straffmätningen.

 

I BRÅ-utredningen behandlas samma problematik (s. 414 ff) och i det sammanhanget påpekas att övervakning (i bemärkelsen kontroll) av en villkorligt frigiven fånge också kan sägas innebära ett slags sanktionskumulation. Med samma argumentering — kontrollerande övervakning är ett "tilläggsstraff" — föreslog Kriminalvårdskommittén i Finland år 1972 ett slopande av övervakningen.
    Samstämmigheten i finländska och svenska tänkesättt syns inte blott i ställningstagandena till påföljdssystemets detaljer utan också i synen på det straffrättsliga systemets grundläggande principer. Jag skall i korthet beröra några av dessa ideologiska spörsmål i det följande.
    I både Finland och Sverige lägger experterna nu stor vikt vid straffrättssystemets allmänpreventiva verkan och vid straffens uppgift att uttrycka klander. Det är intressant att se vilken vikt BRÅ-utredarna lägger vid eliminerandet av falsk retorik och falska förhoppningar: det gäller att göra det klart för dem som hamnar i fängelse att fängelsevistelsens syfte inte är att "bota" dem från deras kriminalitet. Ännu i slutet av 1960-talet höjde många svenska reformivrare på ögonbrynen, när en kriminolog (från Finland) vid en KRUM-konferens i Uddevalla år 1968 yrkade på att man skulle "säga som det är: det är för allmänpreventionens skull vi skickar människor i fängelse". Framtiden får utvisa om de som satsat på "human allmänprevention" underskattat risken för att deras argument kan missbrukas av anhängare av en repressiv kriminalpolitik baserad på stränga straff.
    En naturlig konsekvens av den nya synen på straffrättssystemets uppgift är kravet på klart formulerade brottsdefinitioner och ett okomplicerat påföljdssystem. Påföljder som i praktiken är straffande (t. ex. s. 206) skall också betraktas som straff och inte maskeras med hjälp av legala eufemismer.
    Utredarna i båda länderna är också ense om att klanderresurserna är begränsade, vilket innebär att man skall tillgripa kriminaliseringar och straff blott i det fall där detta är absolut nödvändigt.
    Jag har ovan betonat de gemensamma dragen i svenskt och finländskt reformtänkande. På vilka punkter går meningarna i sär?
— Beträffande inställningen till återfallsbrottslighet innebar straffimätningsreformen i Finland år 1976 en mycket klar ideologisk markering: tidigare brottslighet skall inte verka straffskärpande, om inte förhållandet mellan tidigare och ny brottslighet utvisar uppenbar likgiltighet för lagens påbud. Om denna relation saknas — t. ex. i det fall att en speciell livssituation tenderar att utlösa nya brott — är det inte försvarligt att skärpa den straffrättsliga bedömningen enbart på grund av att vederbörande begått brott tidigare. På den här punkten förefaller BRÅ-rapporten att sväva på målet — framställningen verkar att vara en kompromisss mellan motsatta uppfattningar.
— Också beträffande kontrollen av villkorligt frigivna har reformförslagen fått något olika innehåll i Sverige och Finland. I Finland föreslog kriminalvårdskommittén år 1972 att blott ett under prövotiden begånget nytt brott skulle kunna leda till verkställighet av reststraffet. Förslaget upprepades i straffrättskommitténs betänkande och i arbetsgruppsrapport år 1977. I BRÅ-rapporten nämns visserligen tanken på ett totalt slopande av den villkorliga frigivningen men därpå skisseras ett alternativt system, som bygger på

 

stegvis strängare reaktioner vid regelöverträdelser: varning, kortvarigt frihetsberövande och verkställighet av reststraffet. Systemet synes mig byråkratiskt och långsamt. (Är det faktiskt meningen att övervakningsnämnden först skulle sammanträda för att besluta om ett eventuellt frihetsberövande i ett dygn, varefter vederbörande skulle beredas tillfälle att underställa saken domstolsprövning — kanske veckor eller månader efter det att överträdelsen ägde rum? Om prövotiden förkortas till att motsvara reststraffet skulle prövotiden tydligen ofta ha gått till ända innan den här proceduren kunnat slutföras.)
— BRÅ-arbetsgruppen har inte heller anammat den av bl. a. kriminalvårdskommittén i Finland med kraft framförda principen om att skilja mellan social kontroll och social service. Det här torde delvis sammanhänga med att man i Sverige under behandlingsoptimismens glansdagar byggde upp en mycket omfattande övervakningsorganisation. Personalen inom denna inflytelserika organisation har naturligtvis sina "vested interests"; kanske många övervakare också tror på nyttan av att kombinera tvång och service?
    BRÅ-rapporten riktar in sig på påföljdssystemet medan straffrättskommittén i Finland hade att planera en totalreform av hela straffrättssystemet. Det förtjänar att noteras, att båda utredningarna understryker straffsystemets begränsade roll i brottslighetskontrollen. Den under 1970-talet fördjupade insikten om att brottsligheten inte kan betraktas som ett slags behandlingsbar sjukdom har renodlat och skärpt kraven på påföljdssystemet. Kraven på rättvisa och humanitet måste nu ställas i förgrunden. De aktuella reformförslagen i Sverige och Finland harmonierar väl med den målsättningsformulering på två plan, som FN:s femte kriminalpolitiska världskongress i Geneve slog fast år 1975: kriminalpolitiken har inte blott till uppgift att reglera brottslighet utan skall också se till att det moraliska ansvaret samt de kostnader och det lidande som anknyter till brott och brottskontroll fördelas rättvist i samhället.