Björn Kjellin:
Efter brottsbalkens tillkomst har det blivit stiltje i den kriminalpolitiska debatten. Nytt forskningsmaterial har väl publicerats. Men det tidigare, principiellt betonade, livliga och stimulerande meningsutbytet kring frågorna om brott och straff har avstannat. Så mycket mer välkommet är det därför att arbetsgruppen i sin rapport tutar i de gamla stridslurarna för att locka fram en bred diskussion om påföljdssystemet. Rapporten är genomgående skickligt gjord och skapar därigenom ett utmärkt underlag för en sådan diskussion. Sedan väl detta erkännande är uttalat, vill jag tillägga att jag visst inte är av samma mening som arbetsgruppen utan på avgörandepunkter ser helt annorlunda på problemen.
Den resonerande delen av rapporten inleds med ett kapitel om straffsystemet i ett samhällsperspektiv. Där sägs många kloka saker som blott ger rum för instämmande. Men därefter tar sig arbetsgruppen orådet före att behandla preventionsteorierna. Rapporten hade vunnit på att det kapitlet hade dämpats ned.
Vad som är riktigt och som behöver sägas är att straffsystemet självklart skall bygga på en preventionstanke, på en strävan att förebygga brott, och icke på begäret att vedergälla och hämnas lidna oförrätter. Det är när man sedan delar upp denna prevention i allmänprevention och individualprevention och ställer dessa begrepp mot varandra som stolligheterna uppkommer. Det är strängt taget inte möjligt att göra. Begreppen är siamesiska tvillingar, olika aspekter på samma sak. Man kan betona den ena eller andra vid olika skeden i händelseförloppet och de har olika betydelse, beroende på brottets art och den föreliggande situationen.
Det är närmast självklart att ett straffsystem har ett allmänpreventivt syfte. Vad man vill nå är att många människor, helst alla, lyder lagen. Det tveksamma är i vilka fall och på vad sätt det också uppkommer en sådan effekt. Några generella uttalanden på denna punkt synes icke vara möjliga. Sedan flera årtionden har Johs. Andenæs undervisat oss i dessa frågor och det finns all anledning att med största uppskattning se på det kloka och måttfulla han har sagt i detta komplicerade ämne. Viktigt är att konstatera
att det alls inte finns något automatiskt samband mellan åtgärdernas stränghet och uppnådd effekt. Ett allmänpreventivt synsätt bör alltså inte hindra en fortsatt humanisering av kriminalvården.
Om nu arbetsgruppen hade nöjt sig med att konstatera detta, hade allt varit väl. Men, ack nej! Arbetsgruppen rider till storms mot behandlingstanken. Sedan arbetsgruppen först har sagt att den inte vill fördjupa sig iden straffrättsteoretiska diskussion som tidigare har förts i Sverige och på annat håll (s. 159), drar den i detalj fram en del kritiska uttalanden från 1960-talet riktade mot behandlingstanken och ställer sig bakom denna kritik (s. 179). Läsaren förlorar därigenom perspektivet och förledes att tro att det är något nytt och originellt som har sagts i den åberopade kritiken. Bortsett från en bok av Nils Christie — som redovisar ett norskt exempel på det även hos oss välkända förhållandet att man ibland i lagmotiv förutsätter behandlingsmöjligheter som sedan inte förverkligas och sålunda drar växlar på ett obefintligt kapital — är den övriga kritiken, sett i ett längre perspektiv, skäligen ointressant.
Arbetsgruppen påstår att få länders straffsystem har präglats av behandlingstanken i lika stor utsträckning som det svenska. Detta påstående är iallt väsentligt oriktigt. Det system för obestämd dom och obestämd behandling som förekom i åtskilliga nordamerikanska delstater gick betydligt längre men accepterades icke hos oss, ej heller av strafflagberedningen. De obestämda påföljder vi har, ungdomsfängelse och internering, har vi inte hittat på själva. De har i varierande former funnits också i grannländerna. Endast på en punkt kan man säga att brottsbalken innebar ett originellt nyskapande på behandlingstankens grund. Genom olika former av överlämnande för vård såsom påföljd för brott inbegrep man formellt ocksåbarn och ungdom och psykiskt avvikande i påföljdssystemet. Fördelen därmed var att man kunde kringgå de tidigare högst besvärande filosofiska problemen om tillräknelighet. Vill man nu, såsom arbetsgruppen föreslår, åter avveckla denna reform, får man tillbaka de gamla problemen igen. Vad arbetsgruppen har att säga härom är föga upplysande. Det kan starkt ifrågasättas om det är praktiskt att ta dessa olägenheter för att, såsom arbetsgruppen vill, straffet skall vila på ansvar för den begångna gärningen och utgöra ett obehag som avpassats till brottet. Det lär väl uppfattas så även med nuvarande regler.
Behandlingstanken har hos oss haft betydelse på verkställighetsstadiet. De stora ansträngningar och kostnader som under 1950- och 60-talen lades ned för att förse fängelserna med en moderniserad arbetsdrift hörde dit. De intagna skulle inte sysselsättas med ålderdomligt hantverk utan möta en arbetsmiljö som i rimlig grad motsvarade en vanlig arbetsplats. Behandlingstanken var också det avgörande när Roxtuna byggdes enligt "den lilla gruppens princip", ett synsätt som mer eller mindre präglat också senare anläggningar. Behandling har varit syftet när anstalterna efter hand har fått en bättre personaluppsättning, när permission, frigång och villkorlig frigivning har kommit till ökad användning och när hela frivården steg för steg har byggts ut. Allt detta och mycket mera har inneburit så självklara kvalitetsförbättringar att det ter sig berättigat och är av värde, oavsett om behandlingsforskarna kan avläsa något resultat i sina återfallssiffror eller ej. Detta inser naturligtvis också arbetsgruppen. För att inte bli slagen på fingrarna undantar gruppen allt sådant, när gruppen talar om behandlings-
tanken, och kallar det för service och vård (s. 185). Vad som blir kvar och som man säger sig kritisera är att det straffrättsliga ingripandets art och intensitet bestämmes med utgångspunkt från det behov av behandling en viss lagbrytare påstås ha. Det skall enligt arbetsgruppen endast vara gärningens straffvärde som är avgörande.
Härom är att säga att brottsbalken inte har den innebörden att behandlingssynpunkter ges "oinskränkt herravälde över påföljdsvalet" (s. 185). Den bygger på en kompromiss mellan å ena sidan kravet att ingripa tillräckligt bestämt mot brott och å andra sidan kravet att av hänsyn till individen moderera detta ingripande så att det främjar dennes anpassning i samhället eller, i varje fall, vållar honom så liten skada som möjligt. Mycket talar för att brottsbalken i detta hänseende lade grunden för en klok och realistisk tillämpning. Arbetsgruppens resonemang är inte helt ofarligt. Om det godtas, kan det sätta igång en djupt reaktionär utveckling, som sopar bort de framsteg som brottsbalken medförde. Såsom läget är idag är det personutredningen och den åtalades aktuella situation som gör det möjligt att tilllämpa kriminalvård i frihet i åtskilliga fall där beskrivningen av brottet närmast talar för frihetsstraff. Lägger man ökad vikt vid gärningens straffvärde och den enskildes ansvar, samtidigt som man fäster mindre vikt vid de personliga omständigheterna i övrigt, är risken stor att resultatet — oavsett vad arbetsgruppen säger sig vilja åstadkomma — blir strängare och mer stereotypa straff, fler frihetsstraff, längre frihetsstraff och minskat intresse förandra påföljder.
Det olämpliga i arbetsgruppens principinställning illustreras tydligast när gruppen talar om villkorlig frigivning. Gruppen vill avskaffa detta institut eller i varje fall genom ett antal detaljreformer göra det mera schematiskt och oberoende av personliga omständigheter.
Det är en gammal erfarenhet att frigivningssituationen är svår och pressande för den som avtjänar fängelse. Risken för återfall är också större den första tiden än senare. Den villkorliga frigivningen har kommit till för att brygga över dessa svårigheter. Till frigivningen ansluter sig både ett förberedelsearbete som tar sikte på att ordna sådant som bostads- och arbetsförhållanden och en övervakning den första tiden. Av stor betydelse är att numera frigivningen kan föregås av en frigivningspermission som efter omständigheterna kan förlängas eller, när det är påkallat, avbrytas.
Frigivningarna sker regelmässigt sedan två tredjedelar av strafftiden avtjänats. Någon senareläggning förekommer praktiskt taget inte på annat sätt än att frigivningspermission kan flytta fram det definitiva frigivningsbeslutet. Däremot förekommer det i en del fall att frigivning sker tidigare, då skälen härför är särskilt starka.
Arbetsgruppen vill nu vända på detta system så att frigivning regelbundet skall ske efter avtjänande av halva tiden men kunna senareläggas genom ett särskilt motiverat beslut. Det är uppenbart att detta förslag är mycket sämre än gällande ordning. Det innebär ett utpekande av en liten minoritet på vaga grunder. Något helt annat är att det enligt all erfarenhet förekommer fall, där de personliga och humanitära skälen för en särbehandling genom tidig frigivning är synnerligen starka. Möjligheten att då inom en begränsad ram understödja en positiv ambition, som man tror vara äkta, har en klar behandlingsinriktning. Arbetsgruppen säger att sådana beslut är orättvisa mot andra. Det resonemanget är ju felaktigt. Vad man då, om
man följer arbetsgruppens linje, skulle falla undan för är avundsamheten, icke ett rättvisekrav.
Det är uppenbart att den villkorliga frigivningen fyller en viktig roll för att i någon mån minska frihetsstraffets skadeverkningar för den dömde. När det gäller den grupp som har gjort brott till ett levebröd kan övervakningen stundom vara betydelsefull. Att avskaffa den villkorliga frigivningen kan enligt min mening inte komma i fråga. Inte heller har arbetsgruppen anfört några bärande skäl för sina förslag till detaljändringar. Förslaget att avskaffa minimitiden skulle göra institutet tillämpligt på en massa korttidsintagna för vilka det inte alls behövs. De tröskeleffekter i nuvarande regler som arbetsgruppen pekar på är för obetydliga som skäl för en så besynnerlig reform.
Arbetsgruppen säger att institutet villkorlig frigivning är svårförenligt med gruppens principiella uppfattning. Därav behöver man inte dra den slutsatsen att den villkorliga frigivningen måste avskaffas. Det kan ju i stället vara något fel på gruppens principiella uppfattning. Jag instämmer helt med Bo Martinsson om att den villkorliga frigivningen inte nu bör ändras.
Slutligen vill jag ansluta mig till och kraftigt understryka arbetsgruppens påpekanden att lagföring och straffverkställighet bör komma så snabbt som möjligt efter gärningen. Rådande förhållanden i detta hänseende är bedrövliga. Brottsförebyggande rådet bör bilda en permanent samrådsgrupp mellan polis, åklagare och domstolar, som håller balanserna under uppsikt och gör de rekommendationer som kan vara påkallade för att sätta fart på verksamheten. Stora förhoppningar knyts vidare till den pågående översynen av rättegångsbalken. Skär åtminstone ned de alldeles för långa fullföljdstiderna till hovrätt och högsta domstol!