Ivar Strahl:

 

Det är naturligt och önskvärt, att BrB:s påföljdssystem debatteras och att man tillgodogör sig de erfarenheter som har gjorts vid dess tillämpning. Att Brottsförebyggande rådet genom en arbetsgrupp har ingående granskat systemet är därför att hälsa med tillfredsställelse. Gruppens förslag förtjänar att noga övervägas. I det följande antecknar jag några reflexioner som jag gjort.
    De tidsobestämda frihetsberövande påföljderna har statistiskt sett integivit påtagligt bättre resultat än de tidsbestämda. Tiderna har i praxis blivit ganska schablonmässiga, beroende på ovisshet om nyttan av att kvarhållade intagna men också och kanske ännu mer på tryck från de intagnas sida. Arbetsgruppen föreslår, att dessa påföljder avskaffas.
    I den delen står dess förslag i samklang med en tendens i U.S.A., ett land där ett system med straff som lämnas inom vida gränser obestämt i domen praktiserats i stor omfattning. På senaste tiden har detta system utsatts för stark kritik och har enligt uppgift övergivits i fyra stater, nämligen Maine, Californien, Indiana och Illinois (tidskriften Time 12.12.1977).
    Vad ungdomsfängelse beträffar synes frågan, huruvida påföljden bör behållas, sammanhänga med om de i samma ålder som icke begått brott bör kunna intagas i anstalt på tid som i sådant fall naturligtvis inte kan rättas efter något brott. Beträffande internering kan man fråga sig, om inte en sådan påföljd är motiverad för att samhället inte skall avhända sig möjligheten att kvarhålla den som visat sig oefterrättlig.

 

    Skyddstillsyn har avsetts att vara ett motstycke till kriminalvård i anstalt. Något sådant motstycke har den dock knappast blivit. I verkligheten uppfattas den nog ofta ungefär som en villkorlig dom. Det förefaller osäkert, om föreskrift t. ex. angående bostad eller arbetsanställning har någon praktisk betydelse utöver att bostad eller arbetsanställning erbjudes. Arbetsgruppen föreslår, att föreskrifterna avskaffas. Såsom medel att ge skärpa åt påföljden tänker sig arbetsgruppen, förutom kombination med böter, anmälningsskyldighet. Den tilltalade skall enligt förslaget kunna åläggas att anmäla sig mycket ofta, och detta skall kunna åläggas honom med det enda syftetatt bereda honom obehag. Anmälningsskyldigheten skulle onekligen kunna göra påföljden kännbar, men det kan befaras att skyldighet till mycket täta anmälningar i praktiken skulle förefalla meningslös.
    I sin kritik av det nuvarande påföljdssystemet hävdar arbetsgruppen, att detta präglas av en behandlingsideologi. I stället bör enligt gruppen allmänpreventionen anses som den bärande grunden för straffrättsskipningen. Såvitt jag förstår, utgår emellertid också BrB från allmänpreventionen såsom grundläggande för sitt system, fastän hänsyn tages också till annat. Att BrB skulle präglas av en behandlingsideologi förefaller mig diskutabelt.
    För egen del vill jag, som varit med om utarbetandet av BrB, inte vidkännas, att jag skulle ha varit vad man rimligen kan kalla behandlingsideolog, om än jag velat tillvarataga de möjligheter att göra det med avseende å individen bästa, eller minst skadliga, som jag trott finnas. Jag har tagit avstånd från tanken, att bestämmandet av straffet inom skalan förböter eller fängelse skulle ske med ledning av ett antagande om vad som behöves för att förmå den tilltalade att i fortsättningen leva laglydigt. Därvidlag tillåter jag mig hänvisa till artiklar i SvJT 1951 s. 401 ff och i Festskrift för Sundberg, 1959.
    Jag håller med arbetsgruppen om att det allmänpreventiva syftet är den bärande grunden för straffrätten och att påföljderna därför bör vara, och bör öppet erkännas vara, obehagliga för den brottslige. Men jag håller också med om att påföljden inte bör bestämmas efter vad som från allmänpreventiv synpunkt synes mest ändamålsenligt. Vid straffmätningen anses, enligt min åsikt med rätta, åtskilliga omständigheter mildrande, fastän de från allmänpreventiv synpunkt borde anses försvårande, såsom förmans befallning, hot och stark frestelse. Till gruppens tanke, att påföljden skall bestämmas efter gärningens straffvärde kan jag därför i viss utsträckning ansluta mig. Men fullt ut kan tanken, såvitt jag förstår, inte genomföras. En differentiering av påföljderna och deras verkställighet måste ske med hänsyn tagen tillden brottsliges person och personliga förhållanden. Man får inte bortse frånatt straffrättsskipningen handskas med levande människor. Hänsyn måste tagas till individen.
    Därmed göres avsteg från rättvisan, om denna skall betyda lika påföljd för lika brott och påföljd i proportion till brottet. I straffrätten är det emellertid inte såsom i privaträtten fråga om att skilja mellan två parter med stridiga intressen. Därmed frånfalles också det krav på förutsebarhet som arbetsgruppen anser viktigt. För mig synes detta krav viktigt för frågan om kriminaliseringens omfattning, men däremot har jag svårt att se att det är angeläget att en potentiell brottsling skall kunna räkna ut vad det kostaratt begå brottet. Hans förutsättningar för att förutse brottspåföljden skulle f. ö. i verkligheten nog inte bli goda ens om man, såsom arbetsgruppen öns-

 

kar, inför straffmätningsregler. Ett hinder bland andra är, att sådana måste bli tämligen intetsägande.
    En differentiering efter brottslingens person måste ske vid anstaltsbehandling. Redan skillnaden mellan sluten och öppen anstalt gör att ådömda påföljder som till namnet är lika kan till sin verkliga innebörd vara ganska olika. Arbetsgruppen synes inte ha något att invända mot detta men anmärker, att termerna vård och behandling kan vara missvisande. Det måste medges, att det inte lyckats att åstadkomma en vård eller behandling sominfriat de förhoppningar man tidigare hyst. Att tala om vård och behandling ger dock uttryck för en målsättning som inte är utan betydelse, bl. a.för personalen. Benämningen fångvårdsstyrelsen infördes redan år 1859.
    Däremot föreslår gruppens majoritet, att villkorlig frigivning avskaffas. Skälet tycks framför allt vara, att villkorlig frigivning, åtminstone om den inte är obligatorisk, strider mot önskemålen om lika påföljd för lika brott och om förutsebarhet. För att behålla villkorlig frigivning talar dock vägande praktiska skäl, som inte här skall utvecklas, och också humanitära. Det förekommer nog inte så sällan, att man under verkställigheten finner att den ådömda strafftiden bör avkortas av hänsyn till den intagne. Praktiska och humanitära hänsyn bör väga tyngre än abstrakta principer.
    Den största differentiering som göres enligt det nuvarande systemet är mellan frihetsberövande och inte frihetsberövande påföljder. Arbetsgruppen vill låta valet mellan frihetsförlust å ena sidan och å andra sidan villkorlig dom eller skyddstillsyn bero av gärningen straffvärde. Det måste ifrågasättas, om det inte bör finnas möjlighet att för att skona den tilltalade välja villkorlig dom eller skyddstillsyn i stället för den frihetsförlust som förestavas av brottets straffvärde.
    En genomgående tanke i förslaget är, att alla brottspåföljder skall kunna jämföras med varandra med hänsyn till graden av det obehag som de medför och komma till användning alltefter om brottet förtjänar större eller mindre dos av obehag, dess straffvärde. Alla brottspåföljder kallas straff och skall mätas ut i domen i princip efter gärningens straffvärde. Till gärningen räknas emellertid även dess karaktär av att utgöra återfall, och även motiv och social situation skall kunna beaktas. Proportionaliteten mellan brott och påföljd iakttages alltså inte strängt. Inte heller den för förslagets författare viktiga ståndpunkten, att påföljden skall bestämmas enbart efter vadsom har skett, upprätthålles undantagslöst. Arbetsgruppen tycks vara benägen att förorda, att hänsyn tages till en sådan omständighet som att den tilltalade avskedas (BrB 33: 9) eller blir förvisad.
    I lagen skall enligt förslaget de olika brottspåföljderna rangordnas efter sin relativa stränghet och det skall, genom att för varje brott utsättes den eller de påföljder som kan komma i fråga för brottet, av lagen framgå hur förkastligt brottet anses vara, nämligen i jämförelse med andra brott. Att man i den lagstadgade påföljden skall se ett mått på det ogillande, med vilket lagstiftaren betraktar de olika brotten, inger betänkligheter. I den diskussion, som nu föres om straffet för våldtäkt, skulle de som motsätter sig lågt straff alltför lätt få gehör för sin åsikt genom att fråga: Värderas en kvinnas heder så lågt?
    Tanken att man i domen skall se ett mått av ogillande möter också betänkligheter. Den synes leda till att sinnessjuka eller andra som bör ha vård på mentalsjukhus skall förklaras fria från påföljd. Enligt förslaget är näm-

 

ligen överlämnande till sjukhusvård inte någon brottspåföljd, inte vad i förslaget kallas straff. Arbetsgruppen berör dessa fall med lätt hand. Man frågar sig, om inte förslaget leder till återinförande av straffriförklaringarna. Dessa uppfattades som intyg om att den tilltalade inte rått för vad han gjort och därmed också som intyg om att han inte heller framdeles rådde för vad han gjorde. Hur illa detta var belyses med ett från verkligheten hämtat fall av Sven Lidman, en författare med stark känsla för synd och skuld, i inledningen till hans bok "Vällust och vedergällning". Såvitt jag förstår, bör man utgå från att envar anses ansvarig för sina handlingar i den meningen, att han får finna sig i dess konsekvenser. Han har stått inför ett val mellan olika handlingssätt och har, även om han är psykiskt abnorm, valt fel när han begick brott. I straffrättsskipningen bör man enligt min uppfattning vädja till människors känsla av ansvar; se programmet för Défense Sociale III: 2 i SvJT 1955 s. 35.
    Den enkelhet, som förslagets författare eftersträvat, är svår att uppnå. Man kommer inte ifrån, att i de konkreta fall, som straffrättsskipningen ställes inför, praktiska och humanitära hänsyn gör sig gällande. Även människor, som tilltalas av abstrakta principer sådana som principen om proportionalitet mellan brott och påföljd, är nog, när de konfronteras med konkreta fall, beredda att mera se till vad brottspåföljden i realiteten är och fråga sig vilken nytta den gör för förebyggande av brott och vilka nackdelar den har. Enligt min mening bör strafflagstiftandet ledas av sådana överväganden och motiveras därmed rakt på sak.