GERTRUD LENNANDER. Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom. Almqvist & Wiksell. Uppsala 1977. XVII + 343 s. Kr. 175,00.

 

I en doktorsavhandling av traditionellt slag har Gertrud Lennander, verksam i Stockholm, behandlat ett centralt och praktiskt viktigt rättsområde, som märkligt nog inte tidigare varit föremål för en samlad bearbetning i svensk doktrin. Avhandlingen består av fyra avdelningar. I avdelning I —"Praktisk och teoretisk bakgrund" — presenteras materialet och behandlas vissa allmänna problem, såsom frågan vem som skall stå faran för panten. I avdelning II — "Rättsförhållandet fram till förfallodagen" — är det först fråga om panthavarens vårdplikt, vari inräknas icke blott panthavarens skyldighet att skydda panten mot fysisk förstörelse utan också, vid pantsättningav fordringar, en skyldighet att avbryta preskription och inkassera förfallande belopp. I vårdplikten inräknas vidare skyldighet att under vissa omständigheter, då panten är utsatt för snar förstörelse eller hastigt värdefall,skrida till förtida försäljning av panten. En annan fråga som utreds i avdelning II är innebörden av panthavarens rätt att förfoga över panten, d. v. s., som förf. uttrycker det, hans rätt att överlåta eller pantsätta panträtten med eller utan pantfordran. Slutligen behandlas i avdelning II panthavarens förpliktelser gentemot andra intressenter i panten — medpanthavare, borgensmän och sekundärpanthavare — samt panthavarens ansvar vid obligationslån, där den emitterande banken skall vårda panten till obligationsköparnas säkerhet. I avdelning III — "Rättsförhållandet från och med förfallodagen" — behandlas olika frågor med anknytning till realisationen: valet av realisationsform, förbudet mot förverkandeklausuler, panthavarens redovisningsskyldighet m. m. Slutligen diskuteras i avdelning IV — "Avslutande anmärkningar" — förhållandet mellan villkoren i bankernas pantsättningsformulär och den dispositiva rättens regler, sådana de utvecklats i avhandlingens centrala delar.

 

    Gertrud Lennanders avhandling har i stort en naturlig disposition och den präglas av stor noggrannhet i materialredovisningen. Rättsfallsmaterialet är väl utnyttjat. Notisfall har i stor utsträckning kommit till användning som illustration till olika regler, vilket ger avhandlingen god verklighetsanknytning. Den utländska rätten är också väl utnyttjad. Här ges först en bred och föredömligt kortfattad presentation av reglerna i stort, land förland, varvid upplysning lämnas om finsk, dansk, norsk, tysk, fransk, engelsk och amerikansk rätt. Sedan har korta redogörelser för främmande rätt insprängts i anslutning till behandlingen av olika problem. Många frågor har behandlats. De slutsatser som drages av det redovisade materialet är försiktiga och omdömesgilla.
    Bland ytterligare förtjänster hos avhandlingen bör nämnas ett i allmänhet lättflytande språk — några undantag finns dock — och en noggrann korrekturläsning. Om det är något man mera allmänt skall klaga på, så är det avsaknaden av ett sakregister. Kanske hade det också varit värdefullt att få en samling i relevanta delar av de bankernas pantsättningsformulär från olika länder, som åberopas och citeras i texten. Några oklarheter i själva framställningen beröres nedan.
    I en kort diskussion av några frågor som behandlas i avhandlingen vill jag först beröra det som kallas faran för panten. Förf. inleder sin framställning härom (s. 55 ff) med upplysningen att ägaren står faran för panten. Förf. framhåller sedan att det dock råder en riskfördelning mellan pantägare och panthavare: Visserligen är det ägaren som får bära förlusten avsin egendom om panten skadas eller förstöres av våda och måste han trots detta fullgöra sin betalningsskyldighet, men panthavaren går å andra sidan miste om sin säkerhet; någon skyldighet att ställa ny säkerhet i stället för en förolyckad pant åvilar inte pantsättaren. — Sedan diskuteras vad det skulle innebära, att panthavaren stod faran för panten.
    Man kan fråga sig om det, med hänsyn till rådande riskfördelning, finns anledning att alls använda sig av ett farebegrepp i pantförhållanden. Upplysningen att ägaren står faran uttrycker här inte något annat än att ägaren icke får ersättning av panthavaren, om panten skulle skadas eller förstöras av våda. Direkt missvisande är det att blanda in frågan om pantägaren skall vara skyldig att betala sin skuld. Så gör förf. dels på s. 55, där fareregeln säges innebära "att ägaren får bära förlusten av sin egendom och att han måste fullgöra sin prestation på avtalat sätt, trots att motparten därvid inte kan uppfylla sin skyldighet att återlämna panten", dels på s. 56, där regeln i 17 § köplagen (att köparen måste betala köpeskillingen, om han står faran och godset skadas eller förstöres av våda) säges utan svårighet kunna överföras på det fallet att pantägaren står faran, varvid den skulle innebära, att gäldenären ändock måste betala pantfordran. Givetvis är detså att pantägaren/gäldenären, i den mån han får en skadeståndsfordran mot borgenären/panthavaren, kan kvitta denna fordran mot pantfordran, men att vända på detta och framställa skyldigheten att betala pantfordran som en konsekvens av att pantägaren står faran kan inte vara lämpligt. Man måste skilja på parternas skyldigheter i pantförhållandet och deras skyldigheter i försträckningsförhållandet.
    En förklaring till sammanblandningen, som förekommer också i tidigare doktrin (se den litteratur som redovisas i avh. s. 57 not 32), torde vara att 10:4 2 p. HB, som uttalar att skadan är ägarens, tillägger att denne ej dess-

 

mindre skall gälda "vad panten stod före". Att 1734 års lagstiftare ansåg tillägget nödvändigt, kan möjligen i sin tur förklaras med att man ville ta avstånd från dåtida dansk-norsk rätt, enligt vilken panthavaren ansågs förlora sin fordran om panten förstördes av våda (jfr avh. s. 56 vid not 31).
    Kanske hade det vid sidan av upplysningen att panthavaren vid casushändelse (enligt dispositiv rätt) går miste om sin säkerhet (avh. s. 55) varit lämpligt att nämna den (på andra ställen behandlade) klausul i bankernas pantsättningsformulär som ger banken rätt att påfordra betalning vid den tidpunkt banken bestämmer, om säkerheten enligt bankens beprövande inte längre är betryggande. Samma resultat kan för övrigt uppnås genom att även reellt långfristiga krediter formellt görs kortfristiga, varvid panthavaren kan vägra förlängning om säkerheten inte längre är betryggande.
    I förf.:s analys av panthavarens vårdplikt görs en grundläggande uppdelning i uppmärksamhetsplikt och handlingsplikt. Uppdelningen, som kommer till användning på åtskilliga ställen i avhandlingen, är värdefull. Enligt min mening har dock förf. inte lyckats särskilt väl vid sin presentation av dessa begrepp (s. 66). Även en uppmärksam läsare torde ha viss svårighet att klara ut begreppen enbart med ledning av denna presentation. Med hjälp av uttalanden på vissa ställen i den följande texten har jag dock fåttföljande bild av det hela: 1. Handlingsplikt innebär att panthavarena) antingen skall vidtaga en viss åtgärd, t. ex. avbryta preskription av enpantsatt fordran, eller b) underrätta pantägaren om behovet av en viss åtgärd och, eventuellt, bereda honom tillfälle att själv utföra åtgärden (underrättelseplikt, informationsplikt). 2. Handlingsplikt kan tänkas föreligga under följande förutsättningar: a) endast om pantsättaren begär viss åtgärd, b) utan begäran, om panthavaren känner till att viss åtgärd behövs, eller c) utan begäran, om panthavaren känner till eller bör känna till att vissåtgärd behövs (uppmärksamhetsplikt).
    En sådan uppdelning, som jag finner klargörande, framträder ganska tydligt på s. 131 f (jfr ock bl. a. s. 82, 108 och 307). Om den överensstämmer med förf.:s uppdelning, nödgas man emellertid konstatera, att en annan definition av begreppet uppmärksamhetsplikt förekommer på s. 94, där det frågas "huruvida någon uppmärksamhetsplikt åvilar panthavaren,d. v. s. om han skall handla på eget initiativ eller först på begäran av pantsättaren". Här får begreppet uppmärksamhetsplikt omfatta även det som beskrivits under 2 b ovan. Likadant är det på s. 98 överst.
    En smula svårtillgänglig är framställningen av panthavarens skyldigheter vid preskriptionsfara (s. 76 ff). Läsaren måste vara mycket uppmärksam för att uppfatta att förf. här vill ålägga panthavaren en uppmärksamhetsplikt. Kritik kan också riktas mot utredningen av panthavarens eventuella rätt till pantens avkastning (s. 111 f), såtillvida som här talas än om förfallen avkastning, än om rätt till framtida avkastning. Dessa frågor måste dock hållas isär. Att en realisation av panten — och därmed också panträtten —måste omfatta rätten till framtida avkastning är ganska självklart.
    På s. 153 ff redogör förf. för panthavarens förpliktelser vid "överlåtelse och pantsättning av panträtten (med eller utan pantfordran)." Här räknar

 

förf. med möjligheten att en panthavare (undantagsvis) överlåter sin panträtt och behåller sin fordringsrätt, se särskilt s. 153 not 1 och s. 161. Detta förefaller dock vara en helt opraktisk situation. Panträtten försvinner ju om överlåtaren sedan uppbär betalning för fordringen. Man kan också fråga sig var i skillnaden mellan en separat överlåtelse och en separat pantsättningav panträtten skulle bestå. I båda fallen går förvärvaren, bortsett från fallav godtrosförvärv, förlustig sin rätt, om gäldenären betalar den primära pantfordringen. — För övrigt kan man fråga sig om inte dispositionen avkapitel 4 ( = § 12), där först överlåtelse av panträtten och sedan återpantsättning behandlas var för sig, gjort framställningen onödigt omständlig. Detär samma problem som möter i båda fallen.
    En terminologisk fråga behandlas på s. 156 f. Skall man vid återpantsättning tala om pantsättning av panträtten eller om pantsättning av panten? Förf. talar om pantsättning av panträtten och motiverar detta med att uttrycket "pantsättning av panten" kan leda tanken till ett otillåtet förfarande, där objektet som sådant (äganderätten) pantsättes, utan inskränkning till panträtten. Om detta är ett övertygande skäl kan dock diskuteras. Å andra sidan kan det sägas vara naturligare att vid återpantsättning tala om pantsättning av panten, särskilt som detta uttryck förekommer i lagen (10: 6 HB, jfr 3 § fondpapperslagen); förf. använder sig själv ibland ocksåav detta uttryck (s. 154 "rebelåning av aktier", s. 162 "pantsättning av denpantsatta egendomen" och s. 301 "pantsättning av pant"). I händelse av realisation hos återpanthavaren är det också panten som säljs, icke panträtten (jfr Undén, Panträtt i rättigheter, 1915, s. 30 f).
    I avhandlingen diskuteras också det gamla problemet, om 10: 2 HB (med ålderdomliga föreskrifter om realisationen) är obsolet (s. 244 ff). Här kommer förf. fram till den mycket försiktiga men också intetsägande slutsatsen att det är "möjligt att det inte finns tillräckliga skäl att betrakta stadgandet ... som obsolet" (s. 245). Åtminstone den som riktigt noga läserden föregående texten (s. 244 mitten) bör få klart för sig att det här är två olika frågor som kräver svar, nämligen dels frågan om panthavaren har rätt att iaktta det i lagrummet föreskrivna uppbudsförfarandet, dels frågan om han — i brist på avtal om motsatsen — är skyldig att göra det. Idag kan rättsläget mycket väl tänkas vara sådant, att panthavaren har möjlighet men inte skyldighet att följa 10: 2 HB. — En smula förvånande är, med hänsyn till förf:s nyss citerade slutsats, uttalandet på s. 313, att "det är uppenbart, att 10: 2 HB i praktiken inte kan tillämpas". Enligt vad förf. uppgav vid disputationen är meningen dock att uttrycka, att det i praktiken inte är tal om att en panthavare skulle anlita förfarandet i 10: 2 HB.
    I ett så omfattande arbete som det Gertrud Lennander nu framlagt finns givetvis många frågor att diskutera, och det är naturligt om vissa partier inte är lika väl genomarbetade som andra. I det stora hela skall hon dock gratuleras till ett gott arbete. Avhandlingen utgör ett välkommet bidrag till vår civilrättsliga litteratur. Den har också givit förf. en välförtjänt docentur.
 

Hans Forssell