Dämpa lagflödet!
I anknytning till fjolårsdebatten om bättre rättskällor (SvJT 1976 s. 81 och 363 ff), som utlöstes av Ulf Bernitz och där jag hade äran att ta del, har jag begrundat den allt stridare strömmen av nya och ändrade lagar/författningar, varvid jag med särskild surmulenhet tvungits konstatera något av en rekordnotering för juni månad 1977. Därunder utkom av trycket etthundratrettiotre (133!) nya respektive ändrade lagar. Det låter som en Kafkabetonad skröna, men räkna själv. 462 minus 329 är lika med 133. Så kan det väl inte fortsätta? Nu är onekligen juni av ålder en tid med hög lagstiftningsaktivitet inför det då stundande budgetårsskiftet, men den periodiskt på varje utövande jurists skrivbord neddimpande bunten SFS verkar vara ungefär lika voluminös månad efter månad. Tjogtals spritt nya eller fundamentalt reviderade kodifikationer av gällande rätt varje vecka under året är utan tvekan en så vådlig tillströmning av rättskällor, att ingen kan tillgodogöra sig dem. Som gammal "vattenrättare" drar jag mig till minnes den hårdhänta regeln i vattenlagen kap. 2 § 32 (som mirakulöst nog kvarstår oförändrad sedan snart 60 år och redan därför är bemärkansvärd): "Ejmå vid avtappning så mycket vatten på en gång framsläppas att allmän eller enskild rätt sättes i fara." Förbudet avser givetvis konkret på marken framrinnande H20, och jag hävdar inte på allvar att det, ens ex analogia, kunde vara applikabelt på flödet av abstraktioner, nedpräntade eller ej, från våra lagstiftare över deras rättssökande elektorat. Men visst borde det vara så, och nog grips åtminstone jag — och hur många med mig? — av en nästan panisk rädsla att drunkna i störtfloden av nya påbud. Icke bara "domaren skall grant veta lagen där han efter döma skall, ty lagen skall vara honom för en rättelse" (Olaus Petris domarregel 6) utan även andra yrkesverksamma jurister har det kravet över sig. Hur skulle vi annars ens nödtorftigen korrekt kunna sköta våra åligganden, vare de rådgivning åt rättssökande personer, processföring för deras räkning eller undervisning/information om gällande rätt? En någorlunda funktionsduglig människohjärna har visserligen en nästintill otrolig kapacitet att lagra informationer— faktiskt överstigande ett antal seriekopplade stora datorers — men den är inte oändlig. Vi kan inte komma ihåg vindlingarna i det orimliga flöde av rättskällor, som nu och sedan åratal forsar över oss. Och här talar jag främst om och för särskilt rättsbildat folk. Hur den arme så kallade gemene man skall kunna bibringa sig ens en aning om vad rätten bjuder måste vid en stunds eftertanke förefalla närmast obegripligt. Det värsta är att inte heller han har någon reell chans att hjälpligen hålla sig orienteradens om vad för hans privata agerande är förbjudet eller tillåtet. De flesta
har kanske en vag aning om att lagen anknyter till tio Guds bud bl. a.genom att ogilla dråp, stöld och mened, men hur är läget med vår tids flytande etiska normer i fråga om exempelvis det sjätte budet? Det fordomsträngt bestraffade horsbrottet tycks ju numera betraktas mest som prisvärdform av personlighetsutlevelse. (Förresten är kanske andra än präster numera knappast alls förtrogna med dekalogen.) Till och med att hembränning är förbjudet torde dock ha gått hem, trots dokumenterad inklination hos åtskilliga i motsatt riktning, men hur är det med vintillverkning? Visstfår man för eget behov ställa en damejeanne hemma på jäsvänlig plats? Det har man hittills fått, men en ny lag i maj månads "bunt" (SFS 1977:292) bjuder att därvid de hittills så frekventerade koncentraten av druvmust och annan fruktsaft inte får användas, fast de står att inhandla fullt legalt på vartenda större snabbköp i riket. (Omförmälda lag präglas för övrigt, liksom så många bland de nya rättskällorna, av en hjärtslitande svårbegriplighet. Den beskriver t. ex. såsom "tillverkare" den som bedriver yrkesmässig tillverkning (6 §), säger i 9 § att vin får tillverkas i hemmet för eget behov, men i 10 § att för tillverkning av vin inom landet får ej användas extrakt eller koncentrat av druvmust eller av annan fruktsaft. Men, frågar sig den olärde, det var ju först fråga om yrkesmässig tillverkning —privat mångel med rusdrycker, vare sig hemtillverkade eller ej, har ju av ålder varit förbjudet — och vad gäller för mig just nu? Inte minst den långt ifrån obetydliga yrkesgrupp som sysslar med hantering av sagda slags extrakt— fabrikanter, färghandlare m. fl. — torde vara betjänta av mera klarläggande påbud än sådana som sätter en jurist med mera än 30 år i "gamet" på det hala.) Ja, detta var bara en liten provtagning bland de framvällande rättskällorna, vilkas kvalitet alarmerande tenderar att stå i omvänd proportion till deras ymnighet.
VI MÅSTE FÅ MYCKET FÄRRE OCH VÄSENTLIGT BÄTTRESKRIVNA LAGAR! Det är ingen respektabel ursäkt att ett komplicerat samhälle kräver ett komplicerat regelnät. Just det sistnämnda bidrar ju bedrövligen verksamt till att förvärra trassligheten ytterligare. Se där en circulus vitiosus så ond som någon!
Till att börja med så behöver väl inte vartenda perifert direktiv inflyta i SFS. Sådant som ändring i instruktionen för Statens skeppsprovningsanstalt (SFS 1977: 319) synes med fördel kunna åvägabringas genom ett — givetvis som andra officiella handlingar allmänt tillgängligt — regeringsbrev tillberörd myndighet. Den som har ärenden hos anstalten ifråga torde utan svårartad vedermöda kunna bereda sig tillgång till en dossier över de för dess verksamhet normerande föreskrifterna. Men varför skall vi som försöker följa lagen sådan den återges i SFS belastas med detta slags adiafora? Samma resonemang kan föras beträffande förordning för Sveriges lantbruksuniversitet (SFS 1977: 344) och ändring i kyrkomusikerförordningen (SFS1977: 384). Det värsta är att dylika småtterier publiceras i en salig röra med verkligt essentiella lagområden, sådant som förbud mot oskäliga avtalsvillkor och ändring i lagen om skiljemän (SFS 1977: 452 resp. 453), dvs. påbud med vittgripande civilrättslig och processuell verkan, som verkligen är viktiga och förtjänta av att publiceras såsom lag.
En grundlig översyn och revidering av principerna för normativa beslutsinförande i och publicering genom SFS förefaller vara skriande av nöden.
Videant consules etc.
Stig Nystrand