LENNART PÅLSSON. EG-rätt. Lund 1976. Studentlitteratur. 359 s.

 

Boken, som är avsedd att vara en introduktion till den europeiska gemenskapsrätten, består av en inledande del, en materiell del, en strukturell del samt en del som behandlar EG:s yttre relationer.
    I den inledande delen (33 s.) redogör förf. bl. a. för bakgrunden till EG, dess tillkomst och utvidgning. Framställningen är klar och koncis och det förefaller klokt av förf. att ta med något om GATT, IMF, UNCTAD,OEEC, OECD, NATO och Europarådet; läsaren får därmed från början en uppfattning om de olikartade ambitioner som ligger bakom EG. Möjligen skulle man med tanke särskilt på bokens funktion inom den akademiska undervisningen ha önskat en litet mera "målande" skildring av den historiska bakgrunden, eftersom den lämpar sig så väl både för att ge inspiration till vidare studier och för att underlätta förståelsen av de olika fördragsreglerna.
    Den materiella delen (131 s.) är uppdelad i tre kapitel. I det första behandlar förf. EG-integrationens två huvudaspekter, å ena sidan förbuden för medlemsstater och enskilda att störa marknadskrafterna, å andra sidan det drag av interventionism på gemenskapsnivå som gäller t. ex. för jordbrukspolitiken. Kapitlet "Den gemensamma marknaden" redogör på ett lättillgängligt och vederhäftigt sätt för Romfördragets "fyra friheter". Den materiella delen avslutas med ett kapitel om gemensam och samordnad politik; framställningen är både intressant och klargörande.
    Den strukturella delen (129 s.) är uppdelad i fyra kapitel. Det första innehåller en redogörelse för den organisatoriska uppbyggnaden och beslutsprocessen. Personligen finner jag redogörelsen en aning tung, men det är inte heller lätt att skriva medryckande om den typen av rättsregler. Det andra kapitlet rör rättsakterna och EG:s budget; inte heller det finner jag särdeles lättsmält. Det tredje kapitlet i den strukturella delen gäller EGrättens förhållande till medlemsstaternas interna rätt och folkrättsliga förpliktelser. Förf. tillvaratager här väl möjligheterna att engagera läsarens intresse. Det fjärde kapitlet handlar om Gemenskapernas domstol. Boken klargör domstolens olika uppgifter och dess betydelsefulla roll som rättsskapare och integrationsfaktor. Särskilt fäster man sig vid förf:s nyanserade omdömen om domstolens "gemenskapsvänliga" sätt att tolka fördragen.
    Avsnittet om EG:s yttre relationer (116 s.) är likaledes uppdelat i fyra kapitel. Det första gäller allmänna frågor som t. ex. folkrättssubjektivitet och förhållandet till andra internationella organisationer. Det andra kapitlet rör den gemensamma handelspolitiken; här återfinns bl. a. ett intressant och utmärkt kommenterat avsnitt om EG:s avtal med Sverige. I det

 

190 Brita Sundberg-Weitmantredje kapitlet behandlas EG:s associations-, utvecklings- och biståndspolitik. Det fjärde kapitlet avser upptagandet av nya medlemsstater.
    Dessutom innehåller boken vägledning beträffande källor och litteratur, register över behandlade rättsfall samt sakregister.
    Man blir självfallet imponerad över den lärdom som ligger bakom en bok som omfattar den europeiska gemenskapsrätten som helhet. I de ämnen som anmälaren har speciell kännedom om — och som alltså kan föranleda kommentar beträffande vederhäftigheten — är boken både korrekt och nyanserad. Självfallet finns det en eller annan punkt som man kan ställa sig tvivlande inför. Exempelvis tror jag inte att förf. har rätt i att EG-kommissionen är oförhindrad att genomföra undersökningar på svenskt territorium hos ett företag bara för att företaget i fråga samtycker till en sådan undersökning (s. 64). Hindret mot maktutövning på svenskt territorium gäller ju till följd av svenska statens rätt till respekt för sin suveränitet och inte i den enskildes intresse; vad som sades i rättsfallet ICI, 48—69, Rec. 1972 s. 619, tyder på att kommissionen själv skulle anse sig förhindrad att överhuvudtaget vidtaga sådana åtgärder på en icke-medlemsstats territorium. Vidare förefaller det mig något missvisande att ange att en medlemsstat kan ställas till svars inför gemenskapsdomstolen för brottmot EG:s oskrivna rättsprinciper (s. 195). Som jag förstått domstolens lära om vissa rättsprinciper såsom en oskriven del av EG-rätten innebär den att gemenskapens institutioner är skyldiga att hålla sitt agerande inom ramen för denna oskrivna rätt, exempelvis de principer som anses ligga i begreppet rättsstat; medlemsstaternas eventuella kränkning av oskriven EG-rätt kan enligt min uppfattning inte prövas av domstolen annat än möjligen såtillvida att om en medlemsstat anklagas för ett handlande som objektivt uppfyller rekvisiten för en kränkning av skriven EG-rätt, så hjälper det inte att staten som "justification" åberopar något motiv som står i strid mot vissa allmänt erkända rättsgrundsatser.
    Boken är väldisponerad och på det hela taget också välskriven. Något störande är det dock att förf. — f. ö. i likhet med många andra som skriver eller talar om EG-rätt — ideligen använder verbet "förutse" som om det betydde detsamma som "prévoir" på franska eller "provide" på engelska. "Förutse" betyder enligt tillgängliga ordböcker "i förväg se vad som skall ske" och är närmast synonymt med "vänta sig", räkna med", "ana", däremot inte med "sörja för", "föreskriva", "stadga" e. dyl.
    Förf. har tidigare (år 1970) utgivit boken "EEC-rätt". Som förf. också säger i förordet är den här boken någonting mycket mera än en andra upplaga av "EEC-rätt". Den boken var delvis mycket svårtillgänglig, eftersom läsaren i viktiga hänseenden lämnades i fullständig ovisshet om innebörden av den ena och den andra rättsregeln. Detta kunde inte förf. hjälpa, ty rättsläget var ännu ovisst på åtskilliga väsentliga punkter. Sedan 1970 har emellertid åtskillig klarhet vunnits tack vare en ganska rik flora av vägledande avgöranden av EG-domstolen. Boken visar att förf. är väl förtrogen med denna praxis och detta har gjort att arbetet har fått en helt annan tydlighet än vad "EEC-rätt" hade. Riktigt lätt läst kan väl en bok av den här typen aldrig bli, om den inte skall få en omfattning som kan verka avskräckande. Det är förtjänstfullt att förf. ändå kostat på sig många diskuterande partier och vidare att han försett framställningen med så mycket hänvisningar till rättsfall. Han har med olika stilsorter markerat vad som

 

Anm. av Lennart Pålsson: EG-rätt 191enligt hans mening lämpar sig mer eller mindre väl som läroboksstoff inom ämnet folkrätt. De finstilta styckena har inte sällan stort pedagogiskt värde genom att de underlättar för läsaren att intressera sig för och förstå den övriga framställningen. Därför vill man kanske rekommendera den som vill läsa boken så arbetsekonomiskt som möjligt att åtminstone inte utan vidare hoppa över det finstilta.
 

Brita Sundberg-Weitman