Ny köplag?

 

SvJT:s redaktion har anmodat mig att ge "några personliga kommentarer" till köplagutredningens förslag i dess betänkande "Köplag" (SOU 1976:66).
    Förslaget är inte längre någon nyhet. Remisstiden är förbi och betänkandet har presenterats i åtskilliga sammanhang. Jag anser mig därför fri att

 

efter eget tycke välja underlag för mina kommentarer ur det rika stoff som betänkandet bjuder. Mycket av vad som där föreslås är anpassningar till rättsutveckling som skett i anslutning till 1905 års köplag. Annat kan ses som effektueranden av ett antal på de flesta håll välförankrade önskemål om regler som, åtminstone till sin huvudsakliga innebörd, ter sig givna inom ramen för en ganska måttlig reformsträvan på området. Som exempel på vad jag sålunda åsyftar vill jag erinra om följande, vilket allt omfattas av utredningens förslag till nya köplagsregler.
    Anspråk på avhjälpande av fel är så praktiskt vanliga, inte minst vid köp av industriprodukter, att en modern köplag bör ta ställning till dem. De krav som 24 § köplagen ställer på säljaren har länge allmänt sett uppfattats såsom för stränga. Standardavtalsrättens utveckling har gjort bestämmelsen otidsenlig. Samma utveckling har emellertid gjort det naturligt att i lag anknyta de förhållanden som verkar ansvarsbefriande för en säljare i skadeståndshänseende även till andra påföljder av kontraktsbrott. Rättspraxis har visat vägen för uttryckliga regler om hävning vid s. k. anteciperat dröjsmål. Transportförhållandenas och transportavtalsrättens utveckling har lett till att lagens regler om avlämnande och om "betydelsen av vissa vid köp brukliga uttryck" i 62—71 §§ är mogna att moderniseras. Uttryckliga väsentlighetskriterier för hävning och regler om nedsättning av skadeståndvid dröjsmål och fel för fall då den skadedrabbade försummat att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada framstår som anpassningar av lagtexten till gängse obligationsrättsliga regler. "Nachfrist" vid dröjsmål förekommer i ett flertal utländska rättssystem och i internationella köprättsregler, såsom väsentlighetskriterier för hävning och regler om nedsättning av skadestånd vid den uniforma köplagen. Att införa en regel om sådan tilläggstidrymd för fullgörelse efter avtalad tidpunkt, under vilken dröjsmål inte anses väsentligt, innebär också en anpassning till vad som är vanligt i åtskilliga standardvillkor på marknaden. Den utanför Norden internationellt sett egenartade motsättningen mellan skadeståndsreglerna vid fel i bestämd egendom å ena sidan och vid leveransavtal å den andra (42 och 43 §§ köplagen) måste betraktas som mogen för avveckling.
    Kommitténs förslag till regler i hithörande stycken skall jag inte gå in på närmare. Inte heller skall jag närmare ta upp den i och för sig viktiga frågan i vad mån utredningsarbetets inriktning på största möjliga nordiska rättslikhet burit nog frukt. Jag vill emellertid tillfoga att det knappast är i nyss berörda detaljhänseenden som vad jag betraktar som en risk för nordisk rättsolikhet ter sig som störst, låt vara att t. ex. rättstekniskt sett den styvmoderliga inställningen till "betydelsen av vissa vid köp brukliga uttryck" inom köplags ram tycks gå längre i Danmark och Finland än i Sverige, som i sin tur ter sig återhållsamt i förhållande till Norge. Även om ett mindre antal rättsskillnader i de hänseenden som jag berört skulle bli svåra att jämna ut i eventuella ytterligare strävanden efter nordisk rättsenhet, så finns här enligt min mening tillräckligt fog för fortsatt arbete på en svensk köplagsrevision med utgångspunkt i köplagutredningens förslag.
    Betydelsefulla särskilda delar av betänkandet förtjänar likväl enligt min mening sådan kritik att de helt oberoende av de nordiska enhetssträvandena inte bör läggas till grund för lagstiftning. Jag skall här i några hänseenden ta upp betänkandets förslag till skadeståndsregler vid dröjsmål och fel samt förslaget om avbeställningsrätt i 37 §. Allvarligare än de anmärkningar

 

14—Svensk Juristtidning 1978

 

som kan riktas mot sådana särskilda delar är emellertid enligt min mening följande invändning, som kan riktas mot själva den grundsyn på den föreslagna köplagens funktion som kommer till uttryck i betänkandet, och som i betydande omfattning präglar såväl förslaget till lagtext som än mer motiven. Grundsynen är lätt att iaktta men inte lika lätt att definiera. Jag kan instämma med yttranden som redan fällts från åtskilliga håll över betänkandet att det är alltför konsumentskyddsinriktat för en allmän köplag samt alltför skälighetstillvänt. Sådana påpekanden når emellertid inte ned till vad jag i sammanhanget vill beteckna som en olyckligt vald utgångspunkt med allvarliga negativa effekter för regelutformningen i och funktionen aven allmän dispositiv köplag.
    Köplagen skall enligt utredningen understödja syftet att "ge stöd åt den part som är svagare vid förhandlingar och uppgörelser och därför behöver rättens skydd" (s. 127) genom att lagen ger upplysning om "vad lagstiftaren ansett vara en rimlig lösning för normalfallen, inte minst de fall där ena parten är underlägsen" (s. 128; kurs. här). Den tanke som här uttrycks är enligt min mening ohållbar som grundval för en dispositiv lag för köp alltifrån industriers upphandling av anläggningar till köp av tuggummi ur en automat. Tanken utvecklas dock flerstädes hos utredningen. Så sägst. ex. beträffande överenskommelser som tagit form av standardavtal att "i rent affärsmässiga förhållanden, där parterna är jämställda, det bör stå dem fritt att avtala som de önskar", men att en underlägsen part "skall kunna hävda att lagens regel bör gälla eller åtminstone i stort sett vara utslagsgivande, utan att denna ståndpunkt skall omedelbart avfärdas som orealistisk" (s. 128). Mer specifikt uttalas t. ex. att "särskilt vid konsumentköp bör köparen ha full juridisk rätt att kräva fullgörande" (s. 139).
    Utredningen kombinerar det synsätt som jag nu berört med uppfattningen att man inte bör "kunna kräva, att vid tillämpning av lagen resultatet skall kunna förutses lika klart som om parterna själva träffat ett detaljerat avtal, anpassat efter deras speciella förhållanden". Det har därför, enligt utredningen, varit motiverat att låta föreslagna texter jämförelsevis ofta hänvisa till en skälighetsbedömning. Annat regelinnehåll avfärdas, förfall där utredningen förordar skälighetsregler, såsom "på papperet . . . mer bestämda" och "skenbart exakta kriterier" (s. 129).
    Orden i det första citatet i föregående stycke, om vad man inte bör "kunna kräva", rör emellertid inte en fråga utan två, och de hör inte samman. Den första gäller förutsebarheten, den andra lagens detaljrikedom. Om de hålls isär och betraktas litet närmare försvinner lätt den skenbara självklarheten kring utredningens slutsats om behovet av skälighetsregler.
    Visst kan det nämligen begäras att regler som syftar till att fylla ut köpavtal görs sådana att parterna kan förutse resultatet av lagens tillämpning; den gällande köplagen har veterligen inte, bland parter som känt till den, berett några större överraskningar i tillämpningen; inte heller har den i sig ansetts leda till oskäliga följder, tvärtom (se prop. 1971: 15 s. 15). Att lagen inte kan vara lika detaljerad som ett avtal är en annan sak, och en sådan detaljrikedom har väl aldrig ansetts vara eftersträvansvärd.
    Skälighetsreglerna är i själva verket, liksom skälighetsuttalanden som i mängd förekommer i motiven, följder av lagförslagets inriktning på skydd för "svagare part". I mån av denna inriktning har utredningen inte kunnat uppställa handlingsregler för parterna med krav på dem att godta reglerna

 

som avtalsinnehåll eller att avtala annorlunda. Sådana regler måste nämligen balanseras i sina krav på säljare eller köpare. Svagare kan emellertid än den ena än den andra vara och i olika hänseenden. Skall svagare partges en frihet från ansvar i förhållande till medkontrahent, så måste det ske med annat än allmänt syftande, avtalsutfyllande handlingsregler. Här kommer skälighetsreglerna in.
    Utredningen ger nu parterna, i hänseenden som berörs av resonemanget här, och i viktiga stycken, utfyllande regler, vilkas resultat i tillämpning på ett framtida eller ingånget avtal ofta inte kan förutses eller läras och inte övervägas som lämpliga eller olämpliga, när avtal träffas. Detta är enligt min mening en allvarlig brist, särskilt i regler som tar sikte på frågor som uppstår när en part inte fullgör sina avtalsenliga åtaganden. Reglernas innebörd kommer att bero av en efterföljande skälighetsbedömning, på grundval av vad som då kan konstateras. I den mån regler av detta slagsåsom avtalsutfyllnad styr parternas handlande blir det i mycket s. a. s. på chans. Utredningen har valt att framhäva "vilka omständigheter som främst bör inverka på den skönsmässiga bedömningen" (s. 129). Metoden har bidragit till att göra åtskilliga bestämmelser lagtekniskt komplicerade och beroende av motivuttalanden, som i mitt tycke alltför mycket pulvriserar parternas förpliktelser mot varandra. Särskilt i betänkandets skadeståndsdelar är motiven inte sällan oklara eller överraskande. Vad gäller de föreslagna reglerna i 25, 30 och 45 §§ sista styckena, om nedsättning av skadestånd i mån av skälighet med hänsyn till omständigheterna, är detta fallet i sådan grad att bestämmelserna bör utgå redan på grund av risken att utredningens motiv uppfattas som vägledande. Metoden att villkora med omständigheter ställer ofta parterna inför beviskrav i efterhand rörande partsinterna förhållanden och leder till förhandlingssituationer präglade av osäkerhet, där för själva köpet irrelevanta faktorer kan få inflytande beroende på tillfälligheter (se t. ex. vad som på s. 176 sägs om säljarens situation i fråga om täckningsförsäljning). Parter kan också ha anledning att se med oro på den osäkerhet i bevisbördehänseende som förslaget i flera stycken innebär, utan att den belyses närmare i motiven. Utredningen kan, utifrån sin egen utgångspunkt, dock ha haft visst fog för att lämna bevisbördefrågor därhän för att inte hämma de förutsatta skälighetsövervägandena.
    Det är nödvändigt att inom en allmän köplags ram lämna ett inte obetydligt utrymme för obundna eller endast delvis bundna värderingar vid lagens tillämpning. Hänsyn som svagare part förtjänar i samband med standardavtal och liknande bör emellertid inte läggas i köplagen eller knytas till ett vidgat utrymme där för skönsmässighet. Sådana hänsyn kan tas genom tillämpning av 36 § avtalslagen och den alltmer utvecklade konsumentskyddslagstiftningen (jfr betr. köprätten senast direktiv 1977: 83 rörande konsumentköp), där dock den splittrade regelbilden väcker förhoppningar om bättre samordning.
    Som en illustration till vart utredningens ambition att bygga in konsumentskydd i köplagen kan leda vill jag ta upp följande. Sambandet mellanen förstärkning av köpares ställning enligt de föreslagna reglerna och tilllämpningen av avtalsvillkorslagen betonas av utredningen bland dess utgångspunkter för översyn av köplagen (s. 134). Vid villkorsprövning enligt avtalsvillkorslagen skall en sådan förstärkning läggas till grund för vad en konsument normalt kan anses kunna kräva. Applicerat på frågan om avbe-

 

ställningsrätt enligt den föreslagna 37 § i fall av konsumentköp följer av synsättet (som i sig inte skall sättas i fråga) att det normalt skulle strida mot avtalsvillkorslagen om en näringsidkare i avtal med konsument överenskom att avbeställning inte skulle få ske. Detta skulle så mycket hellre gälla som det knappast kan förutses att en konsument skulle kunna få en avbeställningsrätt, grundad på individuella avtalsförhandlingar med de konsekvenser som utredningen föreslår i 37 § 2 st. Utan regel om avbeställningsrätt finns inget underlag för att via avtalsvillkorslagen (eller f. ö. 36 § avtalslagen) anpassa avtalsmarknaden till vad utredningen nu bedömt lämpligt. Av 37 § följer emellertid nu att den i sig dispositiva regeln i köplagen i praktiken tycks bli tvingande för hela konsumentavtalssektorn beträffande tillverkningsköp. Det nu påpekade sambandet berörs emellertid inte i utredningens avsnitt om avbeställning, trots att det väl kan tyckas att den avsaknad av utredningens avbeställningsregel som hittills utgjort en grundval för marknaden endast efter noga redovisade överväganden borde kunna göras just oskälig i så praktiskt-ekonomiskt betydelsefulla hänseenden som det här är fråga om. Att regeln i 37 §, även om den skulle bedömas som skälig mot konsumenter, inte bör göras till lag i nuvarande form ären annan fråga till vilken jag strax skall återkomma.
    Ett förvånande drag hos utredningsförslaget är dess oklara terminologi i de skadeståndsrättsliga delarna. Utrymmet här medger endast några få exempel. I 30 § 3 st. föreskrivs för fall av köpares dröjsmål, när säljaren haft grundad anledning att inte sälja godset på nytt eller genom ny försäljning går miste om vinst som han annars kunnat göra, att hans ersättning för "direkt förlust" anses motsvara den vinst han skulle ha gjort om köparen rätteligen fullgjort köpet. Med "förlust" menas uppenbarligen "skada" och det förekommer inte sällan hos utredningen att dessa ord, liksom i somlig skadeståndsrättslig doktrin, förblandas med förvirrande effekter. I utredningsförslaget har jag emellertid funnit terminologin i dessa hänseenden liksom i uttalanden om "vinst" och om innebörden av de för lagtexten nya uttrycken "direkt förlust" och "följdförlust" vara sådan att jag i flera hänseenden misströstar om lagmotivens tjänlighet till vägledning för det praktiska rättslivet. Som exempel i anslutning till 30 § 3 st. må räcka utredningens påstående att avsikten är att "säljaren normalt inte skall vara berättigad till ersättning både för förlorad vinst och för förlust genom lägre pris vid täckningsförsäljningen" men att det — trots lagförslagets lydelse —inte är uteslutet att "båda formerna av ersättning kan förekomma samtidigt, för vilket fall "ersättning för vinst får . . . betraktas som ersättning för följdförlust" (s. 278). Detta sätt att avkasta en terminologisk tvångströja uppmuntrar knappast till att applicera den. Utredningen söker skilja mellan "direkt förlust", "utlägg" och "följdförlust" i uttalat syfte att göra materien mer lättillgänglig än om skadestånd diskuterades som ett enda komplex. En mer utförd begreppsanalys till grund för motivens val av uttryckssätt hade kunnat röja undan problemen med lättillgängligheten.
    Allmänt sett tycks mig utredningens insatser på det skadeståndsrättsliga området vara i sådan grad betingade av dess här redan kritiserade grundsyn och så föga grundade på redovisade faktiska behov av nyreglering att lagstiftaren bör förhålla sig avvaktande.
    Utredningsförslagen i 25 § 2 st. och 30 § 3 st. om nackdelar i skadestånds-

 

hänseende för den som inte företar täckningstransaktioner hör till sådant som enligt min mening inte vilar på något praktiskt behov. Utredningen har inte övertygat mig om lämpligheten att här frångå gällande principer om ersättning för det positiva kontraktsintresset, med en omsorgsfullt genomförd täckningstransaktion som en av möjliga metoder på vägen dit, efter den drabbades eget val.
    Emot att ersättning skall täcka det positiva kontraktsintresset går utredningen också i förslaget till avbeställningsregel i 37 §. Utredningen föreslår i paragrafens första stycke en rätt för köparen att avbeställa när han så önskar, om det bara sker dels innan mer än vad som kan befinnas vara en mindre del av tillverkningen utförts och dels utan att inställandet med förväsentlig olägenhet för säljaren. För fall då tillverkningen ställs in ger lagen regler om ersättningsbestämning i paragrafens andra stycke. Grundläggande för ersättningsregeln är dess inriktning på att minimera säljarens "ersättning för vinst", här definierad som hans "förtjänst på det aktuella kontraktet" (s. 186). Sker avbeställning utanför ramen av 37 § skall skadestånd utgå som vid köpares betalningsdröjsmål, något som här bör föra tanken tillbaka till den nyss berörda 30 §. Om säljaren inte efterkommer en avbeställning som köparen varit berättigad till har utredningen ansett att ersättningen skall beräknas som om säljaren handlat i enlighet med avbeställningen (s. 184). Detta kan emellertid inte utläsas av själva lagförslaget.
    Den beräkningsmetod för ersättning som utredningen föreslår synes leda till att köparens ersättningsskyldighet minskar i den mån säljarens konjunkturförhållanden, beläggning m. m. förbättras efter avtalsslutet. För att säljaren skall få full ersättning för den förtjänst som han räknat med på det aktuella kontraktet — det positiva kontraktsintresset — skall krävas att "särskilda konjunkturtendenser eller individuella förhållanden hos säljaren gör sig gällande" (s. 187). Utredningen vill med 37 § hindra att en tillverkning, som beställaren inte önskar, skall genomföras. Beställarens önskan gör enligt utredningen tillverkningen "ekonomiskt inte önskvärd" (s. 181 f). "Konsumenttransaktioner och avtal som liknar dem" har tillagts "avsevärd betydelse för bestämmelsens utformning" (s. 183).
    Enligt utredningen innebär förslagets ersättningsregler att köparen —åtminstone för fall där säljaren inte erfar en fördel av att inte behöva fullgöra avtalet till överenskommet pris — "drabbas av betydande oförmånliga konsekvenser genom att först ingå ett avtal och sedan avbeställa tillverkningen" (s. 185 f). Men i förhållande till vad är konsekvenserna oförmånliga? I det ögonblick köparen avbeställer överblickar han kanske möjligheten att köpa motsvarigheten till sin hos ett svenskt varv beställda segelbåt i ett annat land i stället och för ett pris som, jämte den ersättning han eventuellt kan förmås utge i anledning av avbeställningen, vida underskrider den ersättning som avtalats med det svenska varvet.
    Att införa en rätt för beställare att kräva att tillverkningen inställs eliminerar typiskt sett en del av flexibiliteten i rättssystemet, där eljest från ekonomiska synpunkter intresseriktningen bör vara att minimera de samhällsekonomiska kostnaderna. Av intresse blir en ordning som syftar till att den totala kostnaden för båda parter minimeras. Allmänt ekonomiskt sett spelar säljarens rimligt beräknade handelsvinst på avtalet, i den mån den faller bort, rollen av en kostnad för säljaren. Värdet av hans företag byg-

 

ger, liksom hans verksamhetsplanering, på att tillverkningen kan fortgå enligt avtal med de riskkalkyler som är normala för verksamhetstypen. Handelsvinst på ingångna avtal och möjlighet att täcka bortfall därav genom handelsvinst på ersättningsavtal utgör själva grunden för företagandet. I vad utredningsförslaget vänder sig mot ersättning till täckande av det positiva intresset ger det sålunda inget bidrag till den minimering av den totala kostnaden för båda parter som nyss omtalats såsom önskvärd. Det är då att föredra att beställaren s. a. s. står risken i avtalet och svarar för de minimerade kostnader som kan bli aktuella, såsom den som typiskt sett sitterinne med informationen om varför tillverkningen begärts och sedan inteönskas slutförd enligt avtalet.
    De krav på säkerhet mot avbeställning som kan bli en följd av förslaget till 37 § 2 st. kan komma att innebära en inte obetydlig kostnadsbelastning på tillverkningsavtal. Bakom utredningsförslaget kan vila tanken att förslaget inte skulle innebära någon beaktansvärd belastning på säljarsidan, eftersom det vore vanligt att avbeställningar tolererades av säljare. I den mån så sker torde, oftare än utredningen funnit, skälet vara överväganden hos säljare att det ger dem fördelar i andra hänseenden att efterge påföljder av avbeställningar. Som jag ser saken är det likväl knappast den begränsade rätten att avbeställa som väcker avgörande betänkligheter utanfastmer utredningens syn på ersättningsfrågorna.
    Säljarens ersättning för skada genom avbeställning, till följd av utebliven handelsvinst på träffat avtal, bör enligt min mening endast reduceras i den mån han har möjligheter att erhålla motsvarande handelsvinst på en alternativ tillverkningsinsats under en period, då han eljest skulle ha haft outnyttjad tillverkningskapacitet. Möjligheterna bör bedömas objektivt, per avbeställningsdagen. Säljaren bör beredas skäligt rådrum för att ta ställning till lämpligheten av ersättningstillverkning. Naturligtvis måste krävas att säljaren vidtar skäliga åtgärder för att begränsa sina kostnader med påföljd att, om det kan visas att han underlåtit det, ersättningen sätts ned i motsvarande mån. Det måste också ligga på säljaren att visa sakligt fog för sina ersättningsanspråk; dock utan att för den skull principen om full ersättning åsidosätts genom beviskrav. Om ersättning enligt vad nu sagts skulle te sig oskäligt betungande genom att beställarens användning av det tillverkade skulle möta hinder av så ovanlig beskaffenhet och ingripande betydelsesom uttrycks i förslagets 24 § 2 pkt, så kunde likväl en jämkning av ersättningen efter vad som ter sig skäligt vara befogad.
    Om utredningens uppfattningar i sådana grundläggande hänseenden som jag här tagit upp skulle trots allt vara att se som uttryck för en härskande rättsuppfattning vill jag, till avslutning av dessa mina kritiska invändningar till ett betänkande, som dock i åtskilligt även skulle förtjäna lovord, hänvisa till Julius Lassens uttalande beträffande en punkt i Nya lagberedningens förslag 1894 till Lag om köp och byte etc. att ". .. saasandt som det ikkeer Lovgivningens eneste Opgave at sætte sit Stempel paa den i Øjeblikketherskende Retsopfattelse, forekommer der mig her at være al Grund til atgive den herskende Opfattelse en Opstramning." (TfR 1898 s. 96.)

 

Gunnar Karnell