En princip och tre utredningar

 

En princip är enligt Nordisk Familjebok 2 uppl. den yttersta grunden till något, den första grundsats varur allt annat inom ett vetenskapligt system härledes, den verklighet som ligger till grund för all annan verklighet.
    Förvaltnings- och rättskipningsuppgifter bör inte blandas i samma myn-

 

224 Hans Folkessondighet. Detta är en princip, menar länsdomstolskommittén (SOU 1977: 80 Länsdomstolarna). Det är först och främst den principen som enligt kommittén gör det nödvändigt att bryta ut länsskatterätten, länsrätten och fastighetstaxeringsrätten ur länsstyrelseorganisationen, slå ihop dem till en domstol, förslagsvis kallad länsrätten, och föra in den nya domstolen som en parallell till tingsrätten i domstolshierarkierna på domstolsverkets intresseområde.
    Förvisso finns det mycket att säga om länsdomstolarna, deras arbetsmöjligheter, deras resurser o. s. v. Men det viktigaste har sagts av departementschefen i direktiven, har bekräftats av länsdomstolskommittén och har inte, vad jag vet, motsagts av någon sakkunnig: länsdomstolen intar i både teori och praktik en självständig ställning. I förhållande till länsstyrelsen, centrala verk, regeringen, överrätter.
    För vattenlagsutredningen blev det en plikt som tydligen kändes smärtsam att delta i avvecklingen av vattendomstolarna. Till åtlydnad av direktiven föreslog utredningen i SOU 1977: 27 att tillståndsgivningen skulle föras över från vattendomstol till länsstyrelse/koncessionsnämnden/regeringen medan ersättningsfrågorna alltjämt skulle prövas av domstol.
    Men vattenlagsutredningen var själv inte nöjd med den lösningen. Den innebär ju att en organiskt sammansatt verksamhet som erfarna specialister sköter till intressenternas och samhällets belåtenhet ska splittras på flera myndigheter. Fördelarna med den omorganisationen är tveksamma, och det finns flera uppenbara nackdelar.
    Därför lade vattenlagsutredningen också fram fem alternativa organisationsmodeller. Den för utredningen säkert mest tilltalande är intressant med tanke på den princip som länsdomstolskommittén bygger på. Vattenlagsutredningens "koncessionsnämndsmodell alternativ 2" går helt enkelt ut på att vattendomstolarna blir förvaltningsmyndigheter och i den skepnaden behåller de nuvarande arbetsuppgifterna och tillförs vissa miljöskyddsärenden. Och här för utredningen ett principresonemang (SOU1977: 27 s. 449):

 

"I ett för miljöskydds- och vattenärenden gemensamt system torde av skäl som anges i vattenlagsutredningens direktiv tillståndsfrågor böra prövas i administrativ ordning. För vattenärendenas del talar starka praktiska skäl för en sammanhållen prövning av tillstånds- och ersättningsfrågor. Särskilt när det gäller företag som skall bedömas enligt både ML och VL talar likaså starka skäl för att skaderegleringen enligt de båda lagarna samordnas. Fråga när närmast om principiella hinder möter mot att förvaltningsmyndighet prövar ersättningsfrågor. En sådan prövning kan redan nu äga rum vid olika förrättningar på fastighetsrättens område. Både statens va-nämnd och hyresnämnd prövar ersättningsfrågor. Svaret på den ställda frågan bör alltså bli nekande."

 

 

    Förmynderskapsutredningen skulle enligt sina direktiv bl. a. utreda om ordningen med kontroll genom tingsrättens försorg över överförmyndarverksamheten kunde ersättas genom en effektivare tillsyn, t. ex. genom länsstyrelserna. Här förelåg det ett klart reformbehov. Tillsynen sköttes dåligt. Det blev en SOU (1970: 67), en departementspromemoria och en proposition (1974: 142) som togs av riksdagen.
    Som vi ser i FB 19: 18 och 20: 6 är det fortfarande så att tingsrätten både utövar tillsyn över överförmyndarna och prövar besvär över deras beslut. Reformarbetet avkastade en skojig men oförklarad term, "judiciell

 

En princip och tre utredningar 225tillsyn", och ett (generat?) uttalande av statsrådet Lidbom: "Det kan också sägas att domstolarnas tillsynsfunktion, särskilt när den riktar sig mot kommunala överförmyndarnämnder, innebär en i viss mån främmande relation mellan domstolar och kommunala organ. Enligt min mening bör man emellertid inte i detta lagstiftningsärende göra någon ändring i fråga om vilken myndighet som skall handha överförmyndarkontrollen."
    Alltså tre kommittéer och två motsatta svar på frågan om man av princip bör skilja mellan rättskipning och förvaltning. Men frågan är ovidkommande och ett tecken på bristande allmänbildning. Principen existerar inte.
    Rättskipning är en integrerad del av åtskillig förvaltningsverksamhet. I andra fall är verksamheten renodlat judiciell men av praktiska skäl lagd på förvaltningsmyndighet, t. ex. strafförelägganden hos åklagarmyndighet. Rättskipning förekommer i regeringen, i domstolar och i förvaltningsmyndigheter. Att också riksdagen i princip kan utöva rättskipning framgår av 11 kap. 8 § regeringsformen. En del domstolar har enbart rättskipande uppgifter (t. ex. länsdomstol och kammarrätt); andra har både rättskipande och rent förvaltande uppgifter och kanske också en oskiljaktig blandning av båda slagen: tingsrätt och vattendomstol. Fördelningen av arbetsuppgifter mellan domstolar och andra myndigheter tycks vara praktiskt och historiskt betingad; den verkar inte ha styrts av någon princip.
    I arbetet på den nya regeringsformen gjordes det försök att definiera skillnaden mellan rättskipning och förvaltning och mellan myndigheterna, domstol och förvaltningsmyndighet. Men försöken misslyckades. RF gör ingen principiell skillnad mellan domstol och förvaltningsmyndighet, ej heller mellan domare anställda i domstol och i förvaltningsmyndighet.
    En annan princip: Var och en är sig själv närmast. Många av oss länsstyrelsejurister är angenämt berörda av utsikten att bli upptagna i det mäktigaste juristskrået. Det ger oss högre lön för oförändrade arbetsuppgifter; några av oss kommer också att känna sin sociala status förhöjd. Vi är inte förvånade över att tre kommittéer ledda av hovrättsjurister slår vakt om eller vill utöka de allmänna domstolarnas juristers verksamhetsfält. Vi har full förståelse för de strävandena. Dem har vi mött också hos trafikmålskommittén och 1972 års domarutredning. Någon respekt för utredare för vi emellertid inte med oss i boet.
    Länsdomstolskommitténs princip om skilsmässa mellan rättskipning och förvaltning kan tyckas innebära en allvarlig fara för tingsrätterna vars samlade personal till kanske 40 procent sysslar med förvaltningsarbete (Vad är siffran för tingsrätternas notarier? 60 procent?). Men en propå från t. ex. länsstyrelsehåll om att ta över inskrivningsavdelningarna kommer säkert att effektivt motas med en nyfunnen princip. Att beviljande av lagfarter och inteckningar, utfärdande av gravationsbevis och inregistrering av bouppteckningar är något annat än bilregisterarbete, bildande av jaktvårdsområden och annan verksamhet av "icke-judiciell" natur.
 

Hans Folkesson

 

15—Svensk Juristtidning 1978