Något om beviskravet vid utmätning i makars gemensamma bostad

 

Vid utmätning i makars gemensamma bostad gäller regeln att all egendom som finns i bostaden presumeras tillhöra den gäldbundne maken och att den således kan utmätas för dennes skulder. Andra maken kan dock freda sig mot utmätning genom att styrka äganderätt till egendom.
    Vår målsättning med denna artikel är att redogöra något för de krav på bevisning som erfordras för att make skall kunna freda sin egendom mot utmätning för andra makens skulder. Som utgångspunkt har vi valt ett fall ur vår egen exekutiva verksamhet.
    För NN:s skatteskulder utmättes den 28 april 1976 i dennes bostad en samling danskt porslin. Gäldenärens hustru påstod att egendomen tillhörde henne. Vid förrättningen kunde detta icke styrkas. Några dagar senare företedde hustrun en förteckning enligt GB 6: 9 hos utmätningsmannen och begärde rättelse enligt UL 77 § 2 st. Då förteckningen ej uppfyllde formkravet enligt GB 6:9 avslogs denna begäran. (Förutom i förteckningen upptagen egendom utmättes viss annan egendom som ej vidare kommer att beröras i denna artikel.) Hustrun överklagade utmätningen. Överexekutor fann att klaganden genom företeende av förteckningen ej styrkt sin äganderätt då förteckningen ej undertecknats på heder och samvete. Överexekutor ansåg emellertid att klaganden visat sannolika skäl för sitt påstående och hänvisade därför klaganden att väcka talan enligt UL 69 §.
    Hustrun anförde besvär över beslutet i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att utmätningen skulle upphävas.
    Statens talan fördes genom riksskatteverket, som i förklaring yttrade bl. a. följande: Beträffande övrig utmätt egendom uppfyller den av klaganden åberopade förteckningen inte det formkrav på undertecknande av makarna på heder och samvete som uppställs i 6 kap. 9 § GB och kan därför i och för sig inte äga sådant vitsord som sägs i lagbestämmelsen. Emellertid bär hennes uppgifter sannolikhetens prägel varför riksskatteverket inte motsätter sig att utmätningen hävs.
    Hovrätten yttrade i utslag 21 dec. 1976: Klaganden får genom den av henne åberopade av staten vitsordade förteckningen anses ha styrkt sin äganderätt till de utmätta föremål som däri upptagits. Utmätningen i denna del bör därför upphävas.
    Vilket beviskrav skall man då enligt doktrin och praxis fordra för att utmätning skall underlåtas?
    I motiven till nya GB anförde beredningen.¹ För att vitsord skall kunna givas en av makarna upprättad förteckning har det synts beredningen nödvändigt att kräva densammas underskrivande av bägge makarna med försäkran på heder och samvete att den är riktig.
    Bestämmelsen i GB 6: 9 straffsanktionerades genom ett stadgande i strafflagen 22 kap. 2 § p 4. Skälet till att förteckningen skall tillmätas värde som fullt bevis är tydligen detta bakomliggande straffstadgande vilket numera återfinnes i BrB 15: 10. Om det i GB 6: 9 föreskrivna formkravet ejär uppfyllt har det ej skapats någon straffrättslig garanti för att uppgiften är sanningsenlig och därmed torde förutsättningarna för att godtaga en vissuppgift också saknas. Inom doktrinen anser Olivecrona² att make måste

 

¹ NJA II 1921 s. 90.

 

prestera fullt bevis för att freda sin egendom. Denna åsikt kan vi även finna hos Eilard.³ Schmidt⁴ menar att om utmätningsmannen möter en förteckning enligt GB 6: 9 kan man nästan misstänka att avsikten är att make velat undandra borgenären egendom. Denna åsikt tyder knappast påatt någon bevislättnad får förekomma.
    I rättspraxis förekommer ett utslag av Högsta Domstolen⁵ där det anges att förhållandevis stora krav måste ställas på den utredning som förebringas för att ett föremål skall anses tillhörigt den andra maken. Området för hänvisning enligt UL 69 § till rättegång blir därför betydande.
    I samma utslag menar HD att klagandens uppgifter i hög grad bär sannolikhetens prägel men att uppgifterna ej stödes av någon bevisning. Det kan därför ej med tillräcklig grad av säkerhet sägas att egendomen tillhör klaganden.
    Med detta vill vi påstå att i det fall vi redogjort för uppfyller den avklaganden åberopade förteckningen ej det beviskrav som är nödvändigt, nämligen att påståendet skall vara styrkt. Däremot är det en öppen fråga om man i det aktuella fallet kan säga att klaganden gjort sitt påstående antagligt eller sannolikt. En intressant fråga i sammanhanget är huruvida hovrätten enligt reglerna för dispositiva tvistemål kan lägga medgivande direkt till grund för utslaget eller om besvären ändå skall prövas i sak. Angående detta spörsmål finns ingenting direkt utsagt i lagen men det lär nog fordras åtskilligt innan hovrätten går emot riksskatteverkets medgivande.
    Den av riksskatteverket antydda möjligheten till bevislättnad kan skapa konsekvenser vid framtida exekution. Varje av tredje man åberopad handling kan i mindre eller större grad bära sannolikhetens prägel. Skulle en praxis utbildas i denna riktning inom kronofogdemyndigheterna torde det i fortsättningen bli omöjligt för många borgenärer att få betalt för sina fordringar, varvid gäldenären kommer att göra en obehörig vinst. I en tid då vissa grupper av människor saknar moraliska betänkligheter mot att lura sina borgenärer torde en strikt lagtillämpning vara nödvändig. Det är ändå alltför lätt att framställa materiellt sett oriktiga bevismedel för att undgå exekution.
 

Bertil Andersson/Christer Nilsson

 

² Olivecrona, Utsökningsrätt, 8 uppl. 1975 s. 102 o. 105.

³ Eilard, Exekutionsrättsliga uppsatser, 2 uppl. 1968 s. 110.

⁴ Schmidt, Äktenskapsrätt, 1974, s. 70.

⁵ Högsta Domstolens utslag UÖ 1713, Ö 6/76 1976-10-15.