Lagstiftningen i riksdagen hösten 1977

 

I nedanstående översikt lämnas en redogörelse för lagstiftningsfrågor, som behandlats vid 1977/78 års riksmöte under hösten 1977. Liksom i tidigare översikter av samma slag har företrädesvis medtagits ärenden som bedömts särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skatte- och tullagstiftning förbigås praktiskt taget helt. Om annat inte sägs, har redovisad ny lag eller lagändring trätt i kraft den 1 januari 1978. Hänvisning till Svensk författningssamling avser, om årtalet utelämnats, 1977 års samling.

 

Offentlig rätt
Under 1976 antog riksdagen vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen, vilka trädde i kraft den 1 januari 1978. Under hösten 1977 har med verkan från samma tidpunkt antagits erforderlig följdlagstiftning. Bl. a. har i en ny lag med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens område införts regler som innebär ett utnyttjande av den i tryckfrihetsförordningen medgivna möjligheten att i lag göra allmänt åtal för vissa tryckfrihetsbrott beroende av medgivande från regeringen. Det gäller sådana tryckfrihetsbrott där en politisk prövning av åtalsfrågan kan ha särskild betydelse. I lagen har också tagits upp regler om att utlänning under vissa villkor får vara ägare till och utgivare av periodisk skrift, som trycks här i landet.
    Med anledning av ändringarna i tryckfrihetsförordningen 1976 av innebörd att åtal mot dem som lämnar meddelande eller anskaffar uppgift för publicering i tryckt skrift skall prövas i tryckfrihetsmål, dvs. i princip av jury, i stället för som tidigare i vanlig brottsmålsprocess, har gjorts ändringar i lagen med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål.
    Vidare har 1976 års ändringar i tryckfrihetsförordningen beträffande meddelar- och anonymitetsskydd samt processordningen fått motsvarigheter i radioansvarighetslagen. Ändringar har också gjorts i bl. a. lagen angående beslag å vissa skrifter, rättegångsbalken och lagen om patentbesvärsrätten (SFS 1016 f).

 

    De nya föreskrifter i 2 kap. tryckfrihetsförordningen om bl. a. allmänna handlingars offentlighet, som trädde i kraft den 1 januari 1978, har nödvändiggjort relativt omfattande ändringar i sekretesslagen. Ändringarna innefattar en provisorisk reglering i avvaktan på den nya sekretesslagstiftning, som f. n. förbereds av regeringen.
    Åtskilliga av ändringarna är betingade av kravet i 2 kap. 2 § andra stycket tryckfrihetsförordningen att begränsningarna av rätten att ta del av allmänna handlingar skall anges noga. Dessa följdändringar innebär att myndigheternas rätt att skönsmässigt besluta om sekretess och undantag från sekretess i princip försvunnit; det sekretesskyddade området skall i stället i

 

Lagstiftningsfrågor i riksdagen hösten 1977 229allmänhet avgränsas med hjälp av ett skaderekvisit, dvs. sekretesskyddet blir beroende av om röjandet av en uppgift kan anses medföra skada. För att det ändock skall bli möjligt att utlämna allmänna handlingar i samma utsträckning som tidigare har regeringens dispensmöjligheter enligt 37 § sekretesslagen utvidgats.
    En annan nyhet är att en enhetlig besvärsgång har införts för ärenden som gäller utlämnande av allmänna handlingar. Den nya ordningen innebär att besvär i sådana ärenden i regel skall prövas av kammarrätt och regeringsrätten. Undantag har gjorts för bl. a. beslut av allmän domstol, riksdagen, myndighet under riksdagen och statsråd. Liksom tidigare är besvärsrätten till regeringsrätten och högsta domstolen obegränsad; vanliga regler om prövningstillstånd gäller alltså inte i sekretessärenden som har avgjorts av kammarrätt eller hovrätt.
    Vidare har tidigare gällande bestämmelser om att myndighet som har att pröva utlämnandefrågan inte får lämna ut en handling utan tillstånd av en annan, särskilt angiven myndighet utmönstrats. För de fall där det ansetts särskilt angeläget att en framställning om utlämnande kommer under en särskild myndighets prövning har föreskrivits att utlämnande frågan i sin helhet skall prövas av annan myndighet än den som förvarar handlingen.
    Andra ändringar i sekretesslagen saknar samband med ändringarna i tryckfrihetsförordningen. Hit hör en utvidgning av statistiksekretessen, en begränsning av plansekretessen och nya regler på skattesekretessens område. I sistnämnda hänseende innebär ändringarna att den särskilda sekretessen för förmögenhetslängd upphört att gälla och att handlingar som omhändertagits av myndighet vid skattekontroll e. d. uttryckligen skall omfattas av sekretesskyddet i 17 § sekretesslagen (SFS 1029).
    I samma lagstiftningsärende har antagits en särskild lag om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt som anger i vilka fall en föreskrift om tystnadsplikt skall bryta igenom den s. k. meddelarfriheten, dvs. gälla också ifråga om meddelanden som lämnats för offentliggörande i tryckt eller därmed jämställd skrift. Såvitt gäller tystnadspliktsföreskrifter beslutade före den 1 januari 1978, har tidigare rättsläge i allt väsentligt bevarats. Tystnadspliktsföreskrifter, som beslutas efternämnda datum, måste däremot direkt anges i lagen för att bli gällande också mot massmedierna. Meddelarfrihet skall således inte föreligga, nären tystnadsplikt avser sådant som har erfarits i allmän tjänst eller för utövande av tjänsteplikt samt följer av samfällt stiftad lag eller av lag somföre den 1 januari 1978 har beslutats med stöd av den nya regeringsformen. Vidare skall meddelarfriheten brytas bl. a. av en tystnadsplikt som följer av förordnande av domstol eller undersökningsledare i brottmål eller av myndighets förbehåll vid utlämnande av allmän handling som inte är tillgänglig för envar.
    Även nu angivna lag är avsedd att gälla enbart under en kortare övergångstid. Därefter skall den ersättas av en reglering som skall samordnas med sekretessreglerna i den nya sekretesslagen (SFS 1035).
    Det statliga stödet till de politiska partierna har med hänsyn till penningvärdeförändringen räknats upp fr. o. m. den 15 oktober 1977. Beslutethar kommit till uttryck genom ändringar i lagen om statligt stöd till politiska partier (SFS 1155).

 

230 Ove Lindh    På grund av den svåra ekonomiska situationen för vissa kommuner i Storstockholm har antagits en särskild lag om skatteutjämning i Stockholms läns landstingskommun. Lagen, som gäller till utgången av år 1981, gerlandstingskommunen befogenhet att lämna bidrag och lån till kommun inom landstingsområdet i den mån det är påkallat för att främja en skatteutjämning mellan kommunerna inom samma område (SFS 1094).

 

    Enligt förordningen med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m., biografförordningen, hade statens biografbyrå tidigare möjlighet att förklara en film helt barntillåten, tillåten fr. o. m. elva år eller barnförbjuden, dvs. tillåten först fr. o. m. femton år. Dessa regler har ändrats så att biografbyrån fått möjlighet att godkänna filmer för visning för en ny åldersgrupp — barn som fyllt sju men inte elva år. Vidare har riksdagen upphävt förbudet att lämna barn under 15 år utan sällskap med vuxen tillträde till biografföreställning, som slutar senare än kl. 22 (SFS 1056).

 

    Reglerna om egenpension och kostnadsersättning enligt ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter har ändrats. Ändringarna innebär bl. a. en sänkning av kvalifikationstiden för rätt till hel riksdagspension från 15 till 12 riksdagsår (SFS 1036).

 

 

Privaträtt m. m.
Riksdagen har antagit en ny lag om konsumentkrediter, konsumentkreditlagen. Lagen, som träder i kraft den 1 januari 1979, gäller i fråga om kredit (betalningsanstånd eller lån) som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds till konsument av näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Syftet med lagen, vars regler är tvingande till konsumentens förmån, är att stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhang. Lagen innebär att lagen om avbetalningsköp inte kommer att gälla ifråga om konsumentkrediter. Vidare upphävs bestämmelserna om kreditköp i 15—17 §§ konsumentköplagen.
    En viktig nyhet i konsumentkreditlagen utgör bestämmelser om informationsplikt vid marknadsföring av kredit. Enligt dessa skall näringsidkaren vid annonsering, skyltning och liknande marknadsföring av kredit samt innan kreditavtal sluts informera kredittagaren om den effektiva räntan för krediten. Vid kreditköp av varor, tjänst eller annan nyttighet skall även kreditkostnaden och kontantpriset anges. Information inför slutande av kreditavtal skall lämnas skriftligen. Informationsskyldigheten åvilar i princip alla kreditgivare, således även t. ex. banker, försäkringsbolag och kontokortsföretag. Information behöver dock ej lämnas när det rör sig om bagatellartade krediter, när kredittiden är mycket kort eller om det annars föreligger särskilda skäl, t. ex. att det är svårt att lämna meningsfull information om effektiv ränta, såsom vid vissa former av fortlöpande bankkrediter (checkräkningskredit etc.).
    Lagen innehåller också bestämmelser om kontantinsats vid kreditköp. Enligt huvudregeln skall säljaren ta ut kontantinsats i enlighet med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20 % av varans kontantpris, om ej särskilda förhållanden föranleder annat. Kontokorts- och postorderföretag har genom motivuttalanden t. v. undantagits från skyldigheten att utkräva kontantinsats.

 

Lagstiftningsfrågor i riksdagen hösten 1977 231    Genom den nya lagen inskränks möjligheterna för den som sålt en vara på kredit att ta tillbaka varan vid bristande betalning från köparens sida. Förbehåll om återtaganderätt får nämligen enligt de nya bestämmelserna inte användas beträffande vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är lämpad som kreditsäkerhet. Möjligheterna att åberopa s. k. avräknings- och kopplingsförbehåll vid reparation o. d. av avbetalningsgods (8 § avbetalningsköplagen) avskaffas såvitt gäller konsumentkreditköp.
    Såväl reglerna om information som bestämmelserna om kontantinsats och återtaganderätt har anknutits till det näringsrättsliga systemet i marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen. Det betyder bl. a. att närmare riktlinjer för tillämpningen av dessa föreskrifter skall utformas av konsumentverket, i första hand efter förhandlingar mellan verket och berörda näringslivsorganisationer. Riktlinjerna blir inte bindande för näringsidkarna men kan få bindande verkan för en kreditgivare i den mån hans fall bragts under marknadsdomstolens prövning eller genom att han godkänt ett av KO utfärdat föreläggande i frågan. Om en näringsidkare t. ex. använder återtagandeförbehåll vid försäljning av vara som ej är lämpad som kreditsäkerhet, kan han alltså i marknadsrättslig ordning förbjudas att framdeles i liknande fall använda sådant förbehåll.
    En annan nyhet i lagen hänför sig till bestämmelserna om köparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren (s. k. trepartsförhållanden). Med kreditgivare avses i sammanhanget t. ex. banker, finansieringsföretag och kontokortsföretag. I jämförelse med de nu gällande bestämmelserna i 15 och 16 §§ konsumentköplagen innebär den nya regleringen en utvidgning av köparens skydd så till vida att han kan framställa penninganspråk (t. ex. skadeståndskrav) på grund av köpet inte bara mot säljaren utan även mot annan kreditgivare. Dennes ansvar härvidlag är dock begränsat till det belopp som han tidigare mottagit av köparen med anledning av krediten.
    Vid frivillig förtidsbetalning och vid sådan reglering av förhållandet mellan parterna, som skall ske vid återtagande av en på kredit köpt vara, skall ett visst avräkningsförfarande tillämpas parterna emellan. Detta tar bl. a. sikte på att köparen ej skall behöva erlägga den del av kreditkostnaden ("avbetalningstillägget") som belöper sig på den ej utnyttjade kredittiden. I lagtexten har detta uttryckts så, att minskningen skall avse den del av kreditkostnaden som enligt betalningsgrunder, som står i överensstämmelse med god sed på marknaden, är att hänföra till den ej utnyttjade kredittiden. I första hand bör avdraget beräknas enligt vanlig ränteberäkningsmetod eller genom att partena använder sig av en för svensk krediträtt ny schablonregel, den s. k. 78-regeln. Kostnaden för uppläggning av krediten skall dock alltid i sin helhet tillgodoräknas säljaren.
    Vid avräkningsförfarandet uppkommer ett saldo till fördel för ena parten. Om köparen tillgodoräknas ett större belopp än kreditgivaren, får — liksom nu — varan återtas endast om säljaren betalar mellanskillnaden till köparen. Om å andra sidan kreditgivaren tillgodoräknas ett större belopp än köparen, får kreditgivaren enligt den nya lagen ej utkräva restskulden i annat fall än då varan har utsatts för betydande värdeminskning genom att köparen vanvårdat varan.
    Reglerna om handräckning vid återtagande har ändrats i ett väsentligt hänseende. Enligt gällande rätt får i princip alla på avbetalning sålda va-

 

232 Ove Lindhror återtas utom gång- och sängkläder, som är oundgängligen nödvändiga för köparen, hans make eller oförsörjda barn. Skyddet mot återtagande har i konsumentkreditlagen utvidgat till att avse alla varor som enligt 65 § utsökningslagen är undantagna från utmätning. Detta innebär att bl. a. möbler, husgeråd och annan utrustning ej kan återtas i den mån egendomen är nödvändig för ett hem och dess skötsel.
    I lagen har vidare intagits regler som begränsar kontohavares betalningsansvar gentemot kontoföretag i fall då belopp påförts kontot sedan kontokort använts av obehörig.
    Konsumentverket skall utöva tillsyn över efterlevnaden av lagen. Tillsynen omfattar dock ej riksbanken och investeringsbanken, och inte heller verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen eller verksamhet hos exekutiv myndighet.

 

    I föräldrabalken har gjorts en ändring i reglerna om hävande av omyndighetsförklaring som innebär en uppmjukning av det obligatoriska kravet att läkarintyg angående den omyndiges hälsotillstånd skall företes i målet (SFS 1052).

 

    Genom ändringar i trafikskadelagen har med verkan fr. o. m. den 1 november 1978 det nuvarande bötesstraffet för underlåtenhet att hålla trafikförsäkring för registrerade motorfordon tagits bort och ersatts av ett system med privaträttsliga avgifter som kallas trafikförsäkringsavgifter. Dessa avgifter skall tillfalla trafikförsäkringsföreningen, som enligt trafikskadelagen svarar för den trafikskadeersättning som utgår beträffande oförsäkrade fordon. Erläggs inte trafikförsäkringsavgiften frivilligt, får föreningen vända sig till domstol och framställa sina krav där.
    Trafikförsäkringsföreningen har enligt de nya reglerna rätt till avgift för den tid som fordonet är oförsäkrat. Avgift får alltid tas ut med 50 kr.
    Den nuvarande möjligheten att genom vitesföreläggande förmå den försäkringsskyldige att teckna försäkring behålls vid sidan av det nya avgiftssystemet. Avsikten är dock att denna möjlighet skall utnyttjas först om den försäkringspliktige vägrar att fullgöra sin försäkringsplikt trots att han har påförts avgift.
    När det gäller bl. a. oregistrerade fordon, t. ex. mopeder, har det nuvarande bötesstraffet behållits för den som underlåter att hålla trafikförsäkring när fordonet brukas i trafik här i landet (SFS 949).

 

    Reglerna i aktiebolagslagen om förbud för aktiebolag att lämna penninglån till eller ställa säkerhet för personer inom en viss angiven krets har ändrats så att äktenskapsliknande samlevnad jämställts med äktenskap. Låneförbudet gäller dock endast sammanlevande som tidigare har varit gifta med varandra eller har eller haft barn tillsammans. Vidare har möjligheterna att medge dispens från låneförbudet vidgats såvitt gäller lån för förvärv av aktier i bolaget eller i annat bolag i samma koncern. Också vissa andra ändringar har skett i aktiebolagslagen (SFS 1092).

 

    Lagen om upplagshus och upplagsbevis har upphävts sedan det visat sig att lagen inte längre fyller något behov. Beslutet har föranlett en följdändring i lagen för Sveriges riksbank. Lagstiftningen har trätt i kraft i januari 1978 (SFS 1147 f).

 

Lagstiftningsfrågor i riksdagen hösten 1977 233Fastighetsrätt
En bostadsförvaltningslag har fr. o. m. den 1 januari 1978 ersatt 1970 års lag om tvångsförvaltning av bostadsfastighet. Den nya lagen syftar till att förbättra samhällets och hyresgästernas möjligheter till ingripande mot fastighetsägare som missköter sin hyresfastighet. Åtgärder skall kunna vidtas så snart det visar sig att fastighetsägaren inte förvaltar fastigheten på ett objektivt godtagbart sätt. Detta innebär att ingripandet kan ske på ett tidigare stadium än enligt förut gällande lagstiftning.
    Ingripande kan enligt den nya lagen ske i två former, genom s. k. förvaltningsåläggande eller genom tvångsförvaltning. Vid förvaltningsåläggande förpliktas fastighetsägaren att inom viss tid lämna över förvaltningen till en av honom själv utsedd förvaltare. Hyresnämnden skall pröva dels om det ingångna förvaltningsavtalet har ett sådant innehåll att förvaltningen i fortsättningen kan fungera tillfredsställande, dels om förvaltaren har behövliga kvalifikationer för uppdraget.
    Tvångsförvaltning enligt den nya lagen bygger på tvångsförvaltningsförfarandet enligt tidigare gällande lagstiftning men går i flera avseenden längre än detta. Till skillnad från vad förut gällt kopplas fastighetsägaren så gott som helt bort från förvaltningen. I fråga om medel till förvaltningen har föreskrivits att förvaltaren i första hand skall hålla sig till den tvångsförvaltade fastigheten (hyror, lån i fastigheten). Om dessa medel inte räcker, skall fastighetsägaren vara skyldig att tillskjuta behövliga medel ur sina samtliga tillgångar. Hyresnämnden skall kunna ålägga fastighetsägaren att betala visst belopp. Visar sig tvångsförvaltningen gagnlös, har kommunen möjlighet att lösa fastigheten under expropriationsliknande former.
    Lagstiftningen har föranlett följdändringar i bostadssaneringslagen, lagen om arrendenämnder och hyresnämnder, sekretesslagen och lagen om bostadsdomstol (SFS 792 f).

 

    I byggnadsstadgan finns bestämmelser om att det till nya byggnader skall höra anordningar som möjliggör att avfall från byggnaden kan tas om hand och forslas bort på ett tillfredsställande sätt. Stadgan har med verkan fr. o. m. den 1 april 1978 kompletterats med en bestämmelse som gör det möjligt för samhället att beträffande befintliga byggnader kräva att skäliga åtgärder vidtas så att godtagbara arbetsförhållanden åstadkommes för dem som hämtar avfall från byggnaderna. Även bestämmelserna i stadgan om underhåll av byggnad har kompletterats med krav på att byggnad skall underhållas så att möjligheterna till godtagbar avfallshantering vidmakthålls. En följdändring har vidtagits i lagen med särskilda hyresbestämmelser förvissa orter. Vidare har möjligheterna vidgats att lämna bostadslån enligt bostadsfinansieringsförordningen för ombyggnad av soprum m. m.
    I byggnadsstadgan har också införts bestämmelser som innebär att säkerhetsföreskrifterna beträffande portar och liknande anordningar i nya byggnader skall tillämpas också på sådana anordningar i befintliga byggnader. Dessa bestämmelser träder i kraft den 1 juli 1979 (SFS 1177 f).

 

Processrätt
Det i rättegångsbalken upptagna förbudet att driva advokatrörelse i aktiebolagsform har mjukats upp på det sättet att advokatsamfundets styrelse erhållit rätt att medge undantag från förbudet. Samtidigt har i aktiebolags-

 

234 Ove Lindhlagen intagits en bestämmelse enligt vilken delägare i aktiebolag, som bedriver advokatverksamhet, solidariskt med bolaget svarar för sådana förpliktelser mot klienter som bolaget ådrar sig medan han är delägare (SFS 943 f).

 

    Lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden, den s. k. småmålslagen, har ändrats så att det blivit möjligt för rätten att meddela tredskodom mot svarande som inte efterkommit föreläggande att svara i målet. Sådan tredskodom får meddelas utan att käranden framställt yrkande därom.
    Vidare har småmålslagen gjorts tillämplig på tvister om parkering på enskild mark, i parkeringshus e. d. Detta har åstadkommits genom ändring av forumreglerna i rättegångsbalken och jordabalken.
    Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 mars 1978 (SFS 1144 f).

 

    Giltighetstiden för 1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål har förlängts till utgången av år 1978 (SFS 1026). Detsamma gäller 1969 års lag om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m. och 1975 års lag om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall (SFS 1027, 1096).

 

Arbetsrätt
Riksdagen har antagit en arbetsmiljölag som fr. o. m. den 1 juli 1978 skall ersätta arbetarskyddslagen. Den nya lagen har utformats som en ramlag med allmänt hållna bestämmelser. Avsikten är att dessa successivt skall konkretiseras genom föreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen.
    Arbetsmiljölagen är allmängiltig och omfattar så gott som allt arbete. Skyddsföreskrifter om tekniska anordningar och farliga ämnen blir tillämpliga även på ensamföretagare. Verksamhet inom försvarsmakten har i princip förts in under lagen, och skyddsföreskrifterna gäller även skolelever fr. o. m. grundskolans årskurs 7 samt vårdtagare och värnpliktiga.
    I lagen anges de allmänna krav som kan ställas på arbetsmiljöförhållandena. Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället, och arbetet skall anpassas till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. En strävan skall vara att arbetet anordnas så att arbetstagaren själv kan påverka sin arbetssituation.
    Lagen ger som grundläggande regel för arbetet i arbetsmiljöfrågor attarbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö. Huvudansvaret för arbetsmiljön skall dock ligga hos arbetsgivaren. Arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att de anställda utsätts för ohälsa eller olycksfall. I vissa avseenden anges den närmare innebörden av arbetsgivarens förpliktelser. Så är fallet i fråga om bl. a. instruktion och utbildning. I en särskild bestämmelse anges att arbetet skall planläggas och anordnas med beaktande av att människors förutsättningar att utföra arbetet är olika. Vidare skall arbetsgivare ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet.
    Arbetstagaren åläggs genom lagstiftningen ett skyddsansvar. Arbetstagaren skall sålunda vara skyldig att använda de skyddsanordningar och iaktta den försiktighet i övrigt som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall.
    I lagen anges också det ansvar i skyddshänseende som skall finnas för dem som framställer eller överlåter anordningar eller ämnen som sedan

 

Lagstiftningsfrågor i riksdagen hösten 1977 235utnyttjas i arbetslivet. Även för dem som upplåter lokal eller markområdeför arbete föreskrivs ett sådant ansvar. De regler som år 1973 infördes omett särskilt skyddsansvar för dem som driver verksamhet på gemensamt arbetsställe har överförts till den nya lagen och utvecklats vidare.
    Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen har i lagen fått långtgående befogenheter att föreskriva om prövning av arbetsprocesser, arbetsmetoder eller anläggningar innan de tas i bruk. Krav på godkännande och på fortlöpande kontroller kan ställas innan maskiner eller andra tekniska anordningar överlåts eller används. Även i fråga om användningen av kemiska produkter kan godkännande prövning ske. Föreskrifter om märkning av tekniska anordningar och kemiska produkter kan också meddelas. Som ett led i möjligheterna att föranstalta om förhandsbedömning kan föreskrivas skyldighet att anmäla planerade åtgärder av olika slag. Generellt förbud mot användningen av arbetsprocess, arbetsmetod, teknisk anordning eller kemisk produkt kan meddelas om det är av särskild betydelse från skyddssynpunkt. Vidare kan ges föreskrifter om arbetshygieniskaundersökningar, såväl generellt som i enskilda fall.
    I den nya lagen finns liksom i arbetarskyddslagen särskilda regler om arbetstidens förläggning och om minderåriga. Nya regler har införts bl. a. om raster och pauser samt om veckovila. Den allmänna minimiåldern för tillträde till arbete har höjts med hänsyn till de bestämmelser om skolgång som nu gäller. Skyddsreglerna för minderåriga har utformats även medhänsyn till att ungdomen inte får avskärmas från arbetslivet.
    De anställda ges i den nya lagen större möjlighet att medverka vid arbetsmiljöns utformning. Skyddskommittéernas och skyddsombudens deltagande redan vad gäller planeringen av arbetsmiljön har sålunda uppmärksammats ytterligare och skyddsombudens möjligheter att ingripa mot ensamarbete har utvidgats. Arbetsgivare har ålagts skyldighet att underrätta skyddsombud om förändringar av betydelse för skyddsförhållandena. Den enskilde arbetstagaren har fått en uttrycklig rätt att vid fara avbryta sitt arbete för att rådgöra med skyddsombud och arbetsledare. Avbryts arbetet av sådant skäl är arbetstagaren fri från ersättningsskyldighet för skada på grund härav.
    Lagens sanktionssystem överensstämmer i princip med motsvarande system i arbetarskyddslagen. Arbetarskyddsstyrelsen har dock givits möjlighet att meddela direkt straffsanktionerade föreskrifter i betydligt större omfattning än tidigare. Även befogenheterna för arbetarskyddsmyndigheterna att göra direkta ingripanden har stärkts. Vid överträdelse av föreskrift om förprövning m. m. kan frihetsstraff följa. Möjlighet har införts att i vissa fall förverka egendom.
    Liksom tidigare skall den lokala tillsynen över arbetsmiljön ske genom allmänna yrkesinspektionens olika distrikt. Sprängämnesinspektionen och elektriska inspektionen skall upphöra att vara specialinspektioner enligt arbetarskyddslagstiftningen.
    Nya regler har införts om fullföljd av talan. Enligt dessa kan huvudskyddsombud eller, om sådant inte finns, annat skyddsombud föra talan mot beslut i ärende enligt den nya lagen. Även i byggnadslovsärenden har skyddsombud fått besvärsrätt. Denna ändring har kommit till uttryck i byggnadsstadgan. Andra följdändringar har skett i bl. a. allmänna arbetstidslagen (SFS 1160 f).

 

236 Ove Lindh    Vissa ändringar, delvis i enbart förtydligande syfte, har gjorts i lagen om offentlig anställning. Ändringarna gäller bl. a. reglerna om det allmänna förfarandet i disciplinärenden och föreskrifterna om varsel och överläggning inför avskedande. En annan ändring innebär att staten skall träda in som arbetsgivare i bl. a. vissa disciplintvister som rör kommunalanställda lärare m. fl. (SFS 1047).

 

    I lagen om flottning i allmän flottled har föreskrivits att de anställda i flottningsföreningar har samma rätt till styrelserepresentation som anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar (SFS 1093).

 

 

Sociallagstiftning
En ny organisation för besvärsprövningen inom socialförsäkringen m. m. kommer att inrättas fr. o. m. den 1 januari 1979. De arbetsuppgifter som riksförsäkringsverkets besvärsavdelning och försäkringsrådet f. n. har övergår då på regionala försäkringsrätter i Stockholm, Umeå och Jönköping. Försäkringsdomstolen — fr. o. m. nämnda tidpunkt benämnd försäkringsöverdomstolen — kommer även i fortsättningen att vara högsta besvärsinstans. Försäkringsrätterna blir domföra med tre yrkesdomare, benämnda försäkringsrättsråd och försäkringsrättsassessorer. I vissa mål kommer två nämndemän att delta i avgörandet.
    Inom riksförsäkringsverket skall en särskild enhet med socialförsäkringsombud inrättas med uppgift att verka för en rättvis och likformig tillämpning av socialförsäkringsbestämmelserna. Verket skall självt kunna överklaga beslut av allmän försäkringskassa, lokal skattemyndighet och försäkringsrätt och därvid föra talan såväl till förmån som till nackdel för enskild part. Verket skall också kunna inträda som enskild klagandes motpart vid försäkringsrätterna.
    I försäkringsöverdomstolen skall tvåpartsförfarande vara obligatoriskt. Nuvarande besvärstid om tre veckor inom socialförsäkringsprocessen förlängs till två månader. Under vissa förutsättningar skall försäkringsorganet även efter besvärstidens utgång kunna ändra eget beslut som innehåller kvalificerad felaktighet av visst slag, t. ex. är oriktigt på grund av att det grundats på uppenbart felaktigt underlag eller uppenbart felaktig rättstilllämpning. Försäkringskassa skall dessutom vara skyldig att ta upp eget beslut till omprövning när enskild part anfört besvär. Om en sådan besvärstalan anses böra bifallas, får beslutet ändras, dock — såvida fråga inte är om kvalificerad felaktighet av angivet slag — endast i enlighet med klagandens yrkande.
    De nya författningsbestämmelserna återfinns i en ny lag om försäkringsdomstolar och en lag om införande av lagen om försäkringsdomstolar (SFS 1798: 28 f). Lagstiftningen har dessutom föranlett ändringar i förvaltningsprocesslagen och lagen om allmän försäkring samt i ett flertal andra författningar på främst socialförsäkringens område.

 

    I förtydligande syfte har barnavårdslagen ändrats beträffande möjligheterna till delegation av barnavårdsnämnds uppgifter enligt föräldrabalken och lagen om bidragsförskott. I samma syfte har gjorts en ändring i lagen om social centralnämnd m. m. i fråga om de uppgifter som ankommer på social distriktsnämnd (SFS 1037 f).

 

Lagstiftningsfrågor i riksdagen hösten 1977 237    Det allmänna barnbidraget höjs med verkan fr. o. m. den 1 april 1978 från 2 100 kr till 2 260 kr per bam och år. Höjningen har kommit till uttryck i lagen om allmänna barnbidrag. Samtidigt höjs genom ändringar i studiestödslagen det förlängda barnbidraget till elever i grundskolan som fyllt 16 år och studiebidraget inom studiehjälpssystemet till 188 kr i månaden (SFS 1185 f).

 

Övrigt
På grund av en kraftig ökning av utbetalningarna av garantibelopp inom systemet med statlig lönegaranti vid konkurs har lönegarantiavgiften höjts från 0.07 till 0.12 % fr. o. m. den 1 januari 1978. Höjningen har kommit till uttryck genom ändringar i lagen om lönegarantiavgift (SFS 1099).

 

    Giltighetstiden för 1974 års lag om kreditpolitiska medel har förlängtsmed ett år, dvs. till utgången av år 1978 (SFS 1098).

 

    Genom ändring i lagen om allmän arbetsgivaravgift har den allmänna arbetsgivaravgiften avvecklats inom det inre stödområdet och nedsatts från 4 till 2 % i övriga delar av landet (SFS 1055).
 

Ove Lindh