HANS KLETTE. Brottmålsprocessen ur den tilltalades perspektiv. Studentlitteratur. Lund 1977. 238 s.

 

Docenten, jur. och fil. dr Hans Klette har med tryckningsbidrag från Statens råd för samhällsforskning utgivit studier över brottmålsprocessen. Arbetet är så omfattande och så fyllt av synpunkter att praktiskt taget varje fråga, som i dag tilldrar sig intresse i en brottmålsrättegång, blir föremål för behandling. Ingen, som i dag har intresse för lagöverträdarens vandring genom den svenska rättsproceduren, borde underlåta att ta del av denna okonventionella, delvis starkt engagerade avhandling. Den borde läsas av polismän, åklagare, domare, försvarare och varför inte av lagöverträdarmna själva. Det är den misstänktes, den tilltalades, svåra situation, som förf. med inlevelse försöker skildra. Mycket kan diskuteras men inte minst detta, att det kan bli en diskussion, har ett eget värde. Brott och straff upptar en betydande del av samhällsdebatten och har alltid gjort det.
    Om man vill fastslå att rättsskipning och straff har till huvuduppgift att söka förmå människor att efterleva lagar och samlevnadsregler, är domar och rättsavgöranden blott vägledande exempel. Att nå alla lagöverträdare är otänkbart. Att oskadliggöra den, som inte följer lagarna, är inte blott grovt inhumant utan därtill tekniskt omöjligt.
    Heliga regler i all straffrätt måste vara att hellre hundra skyldiga skall gå fria än att en enda oskyldig skall dömas, att varje misstänkt skall bli behandlad som oskyldig intill dess han genom lagakraftägande dom förklarats skyldig och att ingen i den — ibland livsavgörande — brottmålsprocessen skall vara ur stånd att få sin sak rätt bedömd på grund av ekonomisk, teknisk eller personlig underlägsenhet.
    Mig veterligen har ingen tidigare i svensk juridisk litteratur så väl redovisat den misstänktes svåra rättsliga och mänskliga läge. I skönlitteraturen finns brottmålsrättegångar men dagens jurist har lätt för att avfärda sådana skildringar som fantasifulla författares visioner.
    Låt oss höra vilken bild Klette kan ge av den tilltalades situation i en huvudförhandling: Den tilltalade känner sig från början inte blott dömd utan därtill förnedrad. Han klubbas ned av en moralisk börda, då han i för honom svårförståeliga ordalag under hotelser kallas till domstolsförhandlingen genom stämning, delgiven genom stämningsman eller per post i olycksbådande brunt kuvert. Till kallelsen fogar åklagaren sitt yrkande och där utsäger denne rättvisans representant utan reservationer att den kallade begått viss allvarlig, ofta i detalj skildrad gärning. Antingen han nu begått den eller inte har åklagaren i maskinskrift fastslagit handlingen, såatt den tilltalade måste känna det som om målet skulle vara avgjort på förhand. Han infinner sig i något av våra nya eleganta tingshus eller i ett gammalt och tungt. Han är inte van att vistas i en sådan byggnad. Än

 

mindre är han van att inför allas uppmärksamhet träda in i en stor upplyst sal, där han är huvudpersonen. Ingen domares korrekta vänlighet kan minska olustkänslan inför tanken på den dom, som skall bli slutet på förhandlingen. En åklagare, som den tilltalade genast identifierar som en av de vana aktörerna i spelet, läser högt upp en beskyllning. Förhandlingen förs på ett språk, som inte är den misstänktes eget och framför honom sitter— ofta på ett upphöjt podium — allvarstyngda män och kvinnor, vanligen av en annan social grupp, därtill av annan ålder och klädda på annat sätt änsom är fallet i den svenske lagöverträdarens egen värld.
    Detta är ingen karikatyr, det är vardagen i en domstol.
    Nå, advokaten, försvararen. Jag har nog fått den känslan att Klette —ehuru han själv tjänstgjort som försvarare — inte fullt förstått den svenske försvararens ömtåliga ställning och hans starkt begränsade möjligheter att göra en insats. Den absolut avgörande förutsättningen för att en försvarare skall kunna ge ett gediget bistånd är att han skall ha klientens förtroende. Förtroendet öppnar den källa försvararen har att ösa ur, nämligen gärningsmannens vetskap om det inträffade. Eller ibland det inte inträffade.
    Den oerfarne tilltalade möter sin försvarare med misstro. Redan begreppet "offentlig försvarare" var vid sin tillkomst ett olyckligt uttryck. Som jurist och därtill ofta personligen väl bekant med åklagare och domstolspersonal inrangeras advokaten lätt i den krets, som skall avgöra den tilltalades öde. Det fordras mycken personlig pondus, självständig uppfattning, kraftfullt uppträdande, för att försvararen skall både behålla sin huvudmans förtroende och hos domstolen få gehör för sina synpunkter. Den svenska brottmålsprocessen initieras, ledes och drives av åklagaren. Den tilltalade och hans försvarare är hänvisade till försvar, en avvärjande, defensiv verksamhet. Klette önskar en starkare försvararinsats redan på förundersökningsstadiet. Det är banalt att säga, att vi advokater av praktiska, tidsmässiga, arbetstekniska skäl har svårt att snabbt rycka ut och göra en insats. Så är emellertid fallet. Vi har inte något eget material och när vi väl infinner oss, har utredningen hunnit så långt att inte mycket återstår att göra. Därtill tar nog alltjämt polis — och ibland åklagare — våra ingripanden som en personlig kränkning, vi faller dem i ämbetet. Klette talar för en skyldighet för förhörsledaren att upplysa den misstänkte om en rätt att vägra yttra sig. Det är bra. Mången brottmålsprocess är förstörd, därför att den misstänkte — kanske i panik, kanske påverkad — har sagt mer än han borde säga. Stundom i en önskan att tillmötesgå en vänlig förhörsledare, stundom för att snabbt få slut på ett krävande förhör. Klette understryker att vägran att yttra sig skall betyda att man inte bör tala förrän man rådgjort med försvarare eller i vart fall hunnit sova på saken. Om regeln sedan blir att förundersökningsprotokollet inte på förhand skall vara tillgängligt för domstolen, måste det överrumplande förhörets saga vara all och protokollet kommer äntligen att sakna allt bevisvärde.
    Det finns mycket att diskutera i Klettes bok. Låt mig i detta sammanhang blott ta upp ett komplex.
    Brottmål och rättegångar hotar att växa samhället över huvudet. Varken polis, åklagare, domstol eller försvarare räcker till. Kostnaderna börjar också bli orimliga. Ordet prioritering är motbjudande när det gäller människors väl och ve. Vägen ut ur bekymren anvisade enligt min mening åtalsrättskommittén. Det var stor skada, att det betänkandet lades på justi-

 

tieministerns hylla. Det viktiga är, att brott förhindras men alla brott kan inte förhindras och alla skyldiga kan inte dömas. Och det är kanske inte så stor skada skedd. Så många stora lagöverträdare går ändå fria. Normalfallet är dock att när någon ertappas med brott, ett erkännande snabbt följer. Om då åklagaren och försvararen med fullständig säkerhet kan förutsäga en blivande dom, så vore det väl märkvärdigt om inte vår numera högt kvalificerade åklagarkår med dess fasta ledning skulle vara betrodd att direkt meddela dom utan en dyrbar och för den tilltalade förnedrande skenuppvisning inför en tingsrätt. Själva upptäckten, avslöjandet, är i de flesta fall det avgörande för lagöverträdaren. Sedan kan åklagaren i lugn och ro på sin expedition meddela beslut — böter, villkorlig dom eller skyddstillsyn — och vi kan spara det tunga domstolsväsendet för de allvarliga och debestridda målen. Domstolarna lär ändå inte bli sysslolösa.
    Läs Klettes bok. Klette har förstått mycket av det som i verkligheten sker i brottmålsprocessen.
 

Ragnar Gottfarb

 

De svenska landskapslagarna. I komplett översättning, med anmärkningar och förklaringar av Åke Ohlmarks. Sthlm 1976. 711 s. Kr.420,00.

 

Den mycket flitige Åke Ohlmarks har nyöversatt de svenska landskapslagarna med Carl Johan Schlyters utgåva som förlaga. Eftersom de flesta redan finns översatta genom Holmbäck—Wesséns utgåva från 1933—1946 förklarar Ohlmarks i förordet att en ny utgåva är nödvändig, därför att under den tid som förflutit sedan Holmbäck—Wesséns översättning utgavs har "åtskilligt hänt såväl i den laghistoriska som fornsvenska språkforskningen". Holmbäck—Wesséns "grammatik och stilistik [är] redan föråldrad" och deras översättning ger inte full rättvisa åt "det fornsvenska lagspråkets märgfulla pregnans, korthuggna kärnfullhet, primitivt knaggliga drastik och ofta avsiktligt lapidariska dunkelhet. Var generation har också absolut rätt till sin egen tids tolkning av de stora klassikerna". Det skulle säkerligen vara mycket givande att detaljerat undersöka i vad mån Ohlmarks verkligen lever upp till sina föresatser. I det följande kommer emellertid bara några enstaka lagrum att granskas för att se i vad mån Ohlmarks tillgodogjort sig senare tids rättshistoriska forskning. Av de citerade exemplen kan läsaren själv sluta sig till om nyöversättningen gör bättre rättvisa åt fomsvenskan och samtidigt har en modernare grammatik och stilistik än Holmbäck—Wesséns översättning.
    I Rig 1939 s. 205 ff har Carl Ivar Ståhle behandlat Upplandslagens konungabalk 10: 6. Paragrafen har här sitt intresse därför att jag tror att den ställer frågan hur långt man "rent språkligt och lexikografiskt närmare [kan] följa de fornsvenska texterna i deras Schlyterska gestalt"(Ohlmarks i inledningen s. 11), samt om han faktiskt har tillgodogjort sig forskningen efter Holmbäck—Wesséns utgåva. Bötesbestämmelsen vid försummelse att erlägga konungs utgärder lyder hos Schlyter:
    "Sitioe landboœr quœrrier þe rœthlikae aghu ut giörœ, aellr þiœnistumœn, œllr andri böndoer þe œr böndœr kunnu œi rœt aff fa. þo at þerkrœfwin þaet fore garþi hans. þa aghi kunungœr wald at latœ takœ affgarþi þerce hwat han will fore utgiœrþ ok saköri mœþ. þœt œr Þrir örœr,fore witinœ ok þre markœr fore hampnœ."

 

Hos Holmbäck—Wessén:
"Sitta landbor kvar, som rätteligen skulle fullgöra utgärder eller män i konungens tjänst eller andra bönder, som bönderna ej kunna få sin rätt av, fastän de kräva den vid deras gård, då äge konungen rätt att låta taga ur deras gård vad han vill för denna utgärd och därtill böter; det är tre örar för var enskild och tre marker för var hamna." Hos Ohlmarks:
"Sitta landbor kvar som rätteligen äga att utgöra, eller tjänstemän eller andre bönder, som bönderna ej kunna få rätt av änskönt de kräva det förhans gård, då äge konungen välde att taga låta av deras gård vad han vill för den utgärden och saköre med, det är tre öre för vitet och tre marker förhamnan."
    "Det fornsv vit(t) skulle sålunda betyda 'vägande, vikt, vägd eller i viktenheter beräknad vara', här med den speciella innebörden 'viss uppvägd kvantitet fläsk eller smör'. Bötesbestämmelsern þrir öraer fore witinae innebär sålunda att vederbörande är skyldig att betala 3 örar i böter för varje viss kvantitet fläsk och smör [ ] som ej i rätt tid erlagts till konungens uppbördsman". (Ståhle a. a. s. 210.)
    För mig är Ohlmarks "tre öre [-Varför inte örar?- Jfr Beckman, Arkiv förnordisk filologi 1946 s. 292] för vitet" helt obegripligt. Kan man vrida tiden tillbaka i språkförståelse? Vem förstår verbet utgöra i betydelsen betala skatt? (Substantivet utgärd har levt längre.) Vem lägger inte ett modernt begrepp i ordet tjänsteman? Måste inte kunskap om det gamla språket ligga bakom en ohlmarksk översättning? Det är naturligtvis en avvägningsfråga hur nära originaltexten man skall gå. Men går man så nära att man lika gärna kan läsa urtexten, så förstår jag Schlyters egen motvilja mot översättningar.
    I manhelgsbalken 12: 5, Upplandslagen, talas om ett redskap, som kastats mellan smedja och gärde, "hakae ok hambri". Ohlmarks översätter det tillhake och förklarar att hake = tång. Erik Holmkvist har i Arkiv för nordisk filologi 1951 utrett att det är fråga om ett lätt, bärbart städ.
    Ragnar Hemmer kritiserade Holmbäck—Wessén för att ha misstolkat ett dråpsstadgande i Upplandslagens Manhelgsbalk 10: 1 liksom i Södermannalagens Manhelgsbalk 25: 1 (Tidskrift utg. av Juridiska föreningen i Finland 1964 s. 429 ff). Ohlmarks gör en liknande tolkning som Holmbäck—Wessén. Jämför man texten "Vill han [målsäganden] efter hämnd leta, då utfäste han [dråparen] för hundaret och länsmannen bot för brott sina" (UL) med kommentaren "Målsägare får hämnas bara om han först själv utfäst böterna till kronan och hundaret (stadgande som söker stävja hämnden)" så inser man att dessa logiskt inte passar ihop.
    I Upplandslagen Manhelgsbalken 12:4 ingår ett fridsstadgande som varit föremål för tolkning såväl av Hasselberg (Visby stadslag och sjörätt, 1953, s. 174 f) som av Hemmer. (Tidskrift utg. av Juridiska Föreningen iFinland 1954 s. 4 ff). Hemmer vänder sig mot Hasselbergs tolkning av "garþi" som "inhägnad", vilket skulle innebära en särskild torgfrid. Istället anser han Holmbäck—Wesséns "till gård" vara det riktiga. Ohlmarks översätter med gärde.
    I företalet till Hälsingelagen anges förste utgivaren till Jonas Bureus, som enligt Axel Nelsons utredning (omtryckt i Rättshist. studier II 1957 s.54 ff) är en gammal missuppfattning. Det skall vara kusinen Johannes Bu-

 

reus. Frågan är fortfarande under diskussion.
    I Upplandslagens "Vidboabalk" (om grannars förhållanden till varandra)(Holmbäck—Wessén har "Byalagsbalk") översätts "gangae a mat ok malaeme bondae" med "gånga de på mat och målalön hos bonde", översatt av Holmbäck—Wessén med "gå de hos bonden för mål och mat". Hasselberg påpekade i en recension om ett närliggande stadgande i landslagen att "I och för sig kanske översättningen [kan] sägas vara korrekt. En nusvensk läsare kan emellertid knappast undgå att få uppfattningen, att det här gäller arbete mot kost och logi utan lön. Och i varje fall bortskymmes stadgandets egentliga innebörd. Denna var att ange de två sätt varpå tjänstelegoavtal blev bindande, nämligen antingen genom att den anställde mottog fästepenning eller genom att han faktiskt inträdde i tjänsten" (Historisk tidskrift 1966, s. 193).
    I företalet till Dalalagen säger Ohlmarks att Dalalagen måste ha utarbetats efter 1298. Vad han grundar detta på sägs inte. När Wessén gav ut facsimilutgåvan (det stora facsimilverket Corpus codicum sueciorum mediiaevi finns för övrigt inte med i förteckningen över tidigare utgåvor) kom han fram till att Dalalagen sannolikt är skriven opåverkad av Upplandslagen (som stadfästes 1296) eller som Ståhle skriver: "Det är i själva verket svårt att i Dalalagen finna en enda formulering som klart tyder på att dess redaktör suttit med Upplandslagen framför sig" (DN 25/10 1964). I stället återger Ohlmarks den från K. H. Karlsson (Historisk tidskrift 1889) hämtade kunskapen att Dalalagen kodifierats efter Upplandslagen.
    Sin närhet till äldre framställningar visar Ohlmarks också i kommentaren till inledningen till Smålandslagens kyrkobalk, där det sägs att "påbudet om 'gisslan och grid' för alla smålänningar måste ha tillhört en nu förlorad konungabalk". Folke Dovring har i Arkiv för nordisk filologi 1947 en teori som leder till direkt motsatt resultat, dvs. att gamla tingsfridsbestämmelser gått till konungabalkarna.
    Det till sitt yttre mycket eleganta bandet innehåller svea- och götalagar (Dalalagen, Södermannalagen, Upplandslagen och Västmannalagen, Västgötalagama med Lydikini excerpter, Gutalagen, Östgötalagen och Smålandslagen) samt Bjärköarätten och Visby stadslag och sjörätt. Härtill finns Skånelagen, skånska kyrkorätten och skånska stadsrätten såsom appendix. Det är alltså ett jättearbete som Ohlmarks gett sig på. Det är också här ogörligt att detaljgranska verket. Det är ingen vetenskaplig edition — det gör såväl inledning som kommentarer fullt klart — men vad är det? Vem skall läsa arbetet? Mängder av detaljfrågor sticker upp under läsningen. (Varför skriver Ohlmarks gång på gång lycklar när Schlyter skriver nycklar? Vad menas med Skånes landslag? Från när är den äldsta kartan över Stockholm? Varför har bilderna inte bättre identifikation? Vad menas medden egendomliga förklaringen till Visby stadslag 1: 54? Stadgandet avser ju att straffet för okvädande vid ett och samma tillfälle inte kumuleras. Etc.,etc.)
    Som nöjesläsning — utan sidoblickar på att det rör sig om historiska dokument — är boken trevlig att läsa med sin arkaiserande stil. Men vad som hänt inom rättshistorisk forskning som föranlett Ohlmarks till en nyöversättning skulle vara intressant att få veta. Det finns uppenbarligen väldigt mycket som han inte känner till.

 

Gunnel Hedberg