OLE KRARUP & JØRGEN MATHIASSEN. Elementær forvaltningsret. 3 rev. udg. Kbhvn 1975. Juristforbundets Forlag.
Förtrogenhet med dansk förvaltningsrätt är väl, med möjligt undantag för offentligrättarna vid Lunds universitet, inte så vanlig hos oss. I den månden finns bygger den på verk av Poul Andersen och Nils Herlitz. Femte upplagan av Andersens handbok på mer än 700 sidor utkom 1965. Herlitz' ungefär lika omfångsrika volymer i Nordisk offentlig rätt III är två år äldre. Sedan dess har mycket hänt både hos oss och i Danmark. För svenska jurister är därför den bok som här anmäls dubbelt välkommen. Dels är den, ehuru den väsentligt utvidgats i jämförelse med tidigare upplagor, alltjämt kortfattad (drygt 200 sidor), dels är den aktuell, om aktualitet nu över huvud är möjlig på den offentliga rättens snabbt föränderliga område.
Läroboken innehåller fem kapitel, om förvaltningsrättens konstitutionella grund, om förvaltningens organisation och uppgifter samt förvaltningsbeslutens natur, om förvaltningsförfarandet, om legalitet och maktmissbruk inom förvaltningen, om rättskontroller, samt ett av professor Krarup ensam författat tillägg om grundbegreppen inom den offentliga rätten.
Författarteamet — fyra författare har medverkat — anger (s. 34) att bokens centrala delar helt ansluter sig till de synsätt på ämnet som Poul Andersen anlagt och att man också accepterat Alf Ross' analys av rättsbegreppen.
Boken bär syn för sägen. Den är ur pedagogisk synpunkt mönstergill och dessutom lättläst.
Riktiga motsvarigheter till våra förvaltningsdomstolar finns ännu inte i Danmark även om författningen förutsätter att sådana kan komma att inrättas. Förvaltningsrätten bygger på lagstiftning och annan normgivning, de allmänna domstolarnas rättspraxis vid överprövning av förvaltningsbeslut, uttalanden av folketingets ombudsman, inte rättsprövad administrativ praxis och sist men inte minst rättsdoktrinen som i Danmark spelat och förmodligen ännu spelar en helt annan roll än hos oss. I modern tid har Poul Andersen varit en förgrundsfigur inte bara inom dansk utan också inom skandinavisk förvaltningsrätt.
I boken behandlas centrala frågor på ett initierat sätt med klargörande teckningar över förvaltningens funktionssätt och intressanta rättsfallsanalyser. Sådana analyser ersätts i Stig Jägerskiölds, Håkan Strömbergs och Ole Westerbergs motsvarande läroböcker med rättsfallshänvisningar. Att de
danska författarna tillämpar en annan metod beror nog på att rättsfall där är så sällsynta. Av 50 000 förvaltningsbeslut överprövas kanske ett av allmän domstol. Ett viktigt av Højesteret meddelat prejudikat kan i Danmark ha sextio år på nacken och ändå vara hög aktuellt. Även i Danmarkfinns möjlighet att överklaga en lägre förvaltningsmyndighets beslut hos enhögre. Men eftersom det inte finns riktiga förvaltningsdomstolar saknas motsvarigheter till våra rättsfallssamlingar RÅ och RRK. Besvärskapitlet innehåller ingen enda rättsfallshänvisning. I boken behandlas blott allmän förvaltningsrätt, inte speciell förvaltningsrätt och kommunalrätt, vilket en svensk läsare kan beklaga.
Koncentrationen på centrala allmänt förvaltningsrättsliga frågor framgår vid jämförelser med svensk litteratur. Av våra läroböcker kan bara Ole Westerbergs tävla med den danska boken i utförlighet. Många specialproblem, exempelvis om beslutanderättsdelegation och détournement de pouvoir, behandlar ingen svensk läroboksförfattare lika ingående. Och någon riktig motsvarighet till analysen av det för dansk förvaltningsrätt fundamentala ogiltighetsproblemet finns inte hos oss, bortsett förstås från Nils Herlitz' analys i Förvaltningsrättsliga plikter (1949). Självfallet överflödiggör läroboken inte Poul Andersens standardverk, som man livligt hoppas snart skall komma uti en ny upplaga.
I en inte oviktig fråga företräder författarna en annan ståndpunkt än Poul Andersen. I likhet med Rune Lavin, Nils Herlitz, Håkan Strömberg och nu senast Bertil Bengtsson hos oss ifrågasätter de om förvaltningens fria skön duger som rekvisit för undantag från domstolskontrollen. Situationen i Danmark är så olik den hos oss, särskilt nu sedan våra förvaltningsdomstolars, våra förvaltningsmyndigheters och våra offentliga funktionärers ställning stärkts genom förvaltningsreformen, den nya skadeståndslagen, en ny regeringsform, avskaffandet av tjänstefelsbrottet och den nya given på arbetsrättens område, att svaret på frågan inte behöver bli detsamma i de båda länderna.
Den danska domstolskontrollen baserar sig på ett mer än sekel gammalt grundlagsstadgande, vars innehåll enligt författarna är obegripligt för den, som inte känner till 1800-talets språkvanor och uttryckssätt. Domstolarna är enligt detta lagrum berättigade att pröva varje spörsmål om Øvrighedsmyndighedens grænser. Ett nyckelord i stadgandet är spörsmål, ett ord som med tanke på de allmänna domstolarnas normala uppgifter får antas betyda rättsfrågor. Uttrycket Øvrighedsmyndighedens grœnser för tanken till det svenska ordet överhet men måste rimligen betyda gränserna för överhetens, d. v. s. förvaltningsmyndigheters inklusive regeringens, av domstolskontroll obundna handlingsfrihet.
Grundlagstexten ger inget svar på frågan om dessa gränser visuellt bör uppfattas som yttergränser för ett överhetens "fria" handlingsområde eller om de genomkorsar handlingsområdet och skall relateras till för överhetens handlande i varje särskilt fall gällande författningsföreskrifter. Problemet kompliceras av att den danska grundlagen fortfarande öppet bekännersig till Montesquieus maktfördelnings- och maktskillnadslära med en lagstiftande, en styrande och en dömande makt. Åsikterna om stadgandets innebörd var delade redan bland grundlagsfädren till vilka den berömde juristen A. S. Ørsted hörde. Trots att man var ense om att förvaltningen skulle åtnjuta en från domstolskontroll fredad sektor gavs inget klargörande be-
sked om sektorsgränserna och inte heller om vem som ägde avgöra när ett förvaltningsärende hade karaktär av rättsfråga och alltså fick överprövas.
Tre metoder har tidigare kommit till användning vid bestämmandet av domstolskontrollens vidd. Ursprungligen tycks man allmänt ha replierat på den i grundlagen förankrade kompetensfördelningen mellan domstol och överhet. Senare har Poul Andersen i Ørsteds efterföljd opererat med ett förvaltningens fria skön, som domstol inte kunde överpröva annat än om det användes för ovidkommande syften. Slutligen händer att statsmakterna i lag undantagit specialförvaltningsdomstolars verksamhet liksom vissa förvaltningsbeslut från domstolskontroll, en metod som strider mot grundlagsbudet men nödtorftigt kan försvaras med att det ju ändå är lagstiftaren som bestämmer uppgiftsfördelningen mellan överhet och allmän domstol.
Såsom professor Krarup övertygande visat i sin doktorsavhandling Øvrighedsmyndighedens grænser är ingen av dessa metoder logiskt oantastlig. Ingen av dem har heller strikt iakttagits vilket knappast är ägnat att förvåna, eftersom det i praktiken blivit domstolarna som haft att avgöra om det angripna förvaltningsbeslutet med hänsyn till sin beskaffenhet och grunden för käromålet fallit under deras kontroll.
En svensk som tar del av det fåtal mål, som författarna åberopar som avgörande bevis för att de danska domstolarna skulle ha utvidgat sin kontroll av förvaltningens skönsmässiga avgöranden, och det mål där en lagbestämmelse om förvaltningsbesluts slutgiltighet åsidosatts tycker nog att målen varit allt för bagatellartade för att tillåta mera vittgående slutsatser. Med tanke på domstolarnas möjligheter att utvidga sin kontroll över förvaltningen blir man snarast förvånad över deras självdisciplin. Vad har då författarna att erbjuda som substitut för de av Krarup sönderkritiserade rättsfigurerna?
Med stöd av delvis nytillkommen rättspraxis hävdar de att ogiltighetsförklaring av förvaltningsbeslut i Danmark förutsätter, att ett förfarandefel eller ett materiellt rättsregel brott ägt rum, att felet varit av väsentlig betydelse för målets utgång och att domstol vid en allmän intresseavvägning funnit att beslutet bör kasseras. Huruvida de fått Poul Andersen att ändra ståndpunkt framgår inte.
Med den nya läran är det tydligen likgiltigt om lagbrottet sker inom eller utom området för det fria skönet. De kompletterande väsentlighets och intresseavvägningsrekvisiten är emellertid mycket vaga. Även med dem blir det i första hand fråga om författnings- och rättsfallstolkning och sedan om analogier. Frågan hur man med ett lämpligt egenskapsord skall karakterisera bedömningar som allmän domstol inte bör inlåta sig på lämnas öppen.
Som synes anser recensenten lärobokens framställning mönstergill. Den åsikten delas dock inte av författarna själva, som under ett avsnitt betitlat konfrontation förklarar att den traditionella domstolsorienterade genomgången av förvaltningsrätten är orealistisk. Med hänsyn till den låga frekvensen av domar torde detta ha fog för sig. De framhåller att de lagt särskild vikt vid de positiva standardkrav, som ställs på förvaltningsbesluten (s. 37, s. 119 ff). Recensenten utgår från att dessa standardkrav återspeglar fast praxis hos danska förvaltningsmyndigheter och alltså bygger på empirisk undersökning. I så fall är det beklagligt att detta fruktbärande grepp inte mera allmänt använts.
I stället framför författarna en marxistisk kritik. Dansk förvaltning av idag skulle ha till huvuduppgift att befästa, förmedla och utglätta de motsättningar som är inbyggda i klassamhället samt slå vakt om arbetsgivarintressena i ett av profit maximering och ekonomisk tillväxt präglat produktionssystem (s. 39).
Vidare klagar de över att den traditionella synen på förvaltningsrätten belastas av sådana ideologiska övertoner som demokrati, maktskillnadslära, likhet inför lagen och ovannämnda fria skön (s. 36). De ursäktar sig med att en uppgörelse med dessa och andra förvaltningsrättsliga grundbegrepp skulle kräva utomordentligt vittgående analyser. En antydan om detta får man vid en genomläsning av professor Krarups tillägg om dessa grundbegrepp.
Krarups tillägg omfattar ca 25 sidor, varav tjugo sidor ägnas åt kritik av tidigare dansk doktrin, främst Alf Ross och Poul Andersen, och resten åt frågan hur offentligrättslig forskning i marxistisk anda bör bedrivas. Det är ett egendomligt aktstycke både när det gäller innehåll och framställningssätt.
Som rättsfilosof har Ross förklarat att juridiska rättigheter saknar självständig semantisk referens (mening). De kan därför inte lägga hinder i vägen för en samhällsomdaning i socialistisk riktning.
Man kunde tro att Krarup skulle vara nöjd med detta men det är han inte.
Enligt Krarup är sådan logisk analys som Ross bedriver idealistisk. Den förklarar de juridiska begreppen ur dem själva men avstår från att sätta in dem i ett socialt sammanhang. Gör man det visar det sig enligt Krarup att de juridiska begreppen inte bara som Ross låter påskina har rationella utan också irrationella funktioner. De rör sig, färtätas och förtunnas, något som återverkar på den bild av verkligheten som juristerna gör sig. Begreppen styr juristerna och inte tvärtom. Krarup illustrerar detta med analys och kritik av gängse teorier om domstolskontrollen av den danska förvaltningen, en kritik som i mycket påminner om den som begreppsjuridiken utsattes för i början av detta sekel.
Krarup tar begreppsrörelsen till intäkt för påståendet att den traditionella juridiska begreppsbildningen innebär en verklighetsförfalskning och att just detta förfalskningsmoment gör rätten till en ideologi enligt Marx.
I stället för på sådana förlegade borgerliga begrepp bör enligt Krarup offentlig rätt liksom varje annan gren av rättsvetenskapen baseras på var ubytet, en korrekt bestämning av förhållandet mellan rätts- och varubegrepp samt analyser av varuproduktionen, som till formen är privat men till innehållet social, av produktionskrafternas utveckling och av produktionsförhållandena i ett kapitalistiskt samhälle, där arbetsköparen alltid tillägnar sig mervärdet av arbetstagarens produktion.
Realiserandet av detta program förutsätter ingående kännedom om den dialektiska och historiska materialismen samt om den värdelag som enligt Marx bestämmer utvecklingsförhållandena i ett varuproducerande samhälle. Sagda värdelag för varuomsättning skulle med citat från Marx manifestera sig i juridiska former på basis av partsvilja, "frihet, likhet, egendom och Bentham".
Krarup menar att den verklighetsförfalskning som offentligrättsliga och andra juridiska grundbegrepp ger uttryck för är ett banalt exempel på
alienation. Lagstiftare, domstolar, myndigheter, rättsdoktrin och allmänhetskulle lida av begreppsfetischism, ett uttryck som Krarup hämtat från Marx. Hos Marx sammanhänger varans fetischkaraktär med att vårt språkbruk här objektiverar eller med Krarups term hypostaserar mänskliga arbetsprestationer i värden, ett "försakligande" som beror på marknadshushållningen i det kapitalistiska samhället. Något motsvarande skulle alltså enligt Krarup gälla för de juridiska grundbegreppen.
Frälsningen skulle ligga i att man accepterade det dialektiskt materialistiska synsättet enligt vilket verkligheten bestämmer medvetandet och inte tvärtom. Enligt Krarup har rättsvetenskapen en dubbel uppgift: att syssla med analys av och redogörelse för själva materialismen och att analysera och kritisera den härskande idealismen.
Krarup levererar också ett schema för rättsstudiet. Detta schema upptar nio trappsteg. Djupast gäller saken relationer mellan människor och mellan människor och deras naturliga levnadsvillkor, nästa steg är att dessa relationer ikläds bestämda former, därnäst att dessa former beror av beteenden, som i sin tur grundas på rättsregler. Dessa rättsregler tillämpas av myndigheter. Denna myndighetspraxis ingår i juristernas föreställningsvärld, som i sin tur sönderfaller i olika system. Dessa system ingår som beståndsdelar i juridiska fack och dessa fack i sin tur i de juridiska begreppen.
Viktigast av dessa trappsteg är inte som juristerna föreställer sig det översta utan det lägsta. Känner man inte basrelationernas innehåll kan man enligt Krarup inte förstå vad som sker högre upp. Basrelationerna beror på produktionskrafternas utveckling och de därav betingade produktionsförhållandena samt hur arbetsköparen berövar arbetaren mervärdet av hans arbete. Det sätt på vilket detta sker får först i det kapitalistiska samhället rättens form, likgiltigt huruvida detta produktionssamhälle är konkurrenskapitalistiskt, monopolkapitalistiskt eller statskapitalistiskt.
Med Krarups syn på samhällslivet hade man kanske väntat sig att arbetsrätten skulle ägnats stort utrymme. Men läroboken har i motsats till Poul Andersens förvaltningsrätt praktiskt taget inget att meddela i detta för en marxist så betydelsefulla ämne.
Tillägget har senare kompletterats i Tidsskrift for Rettsvitenskap 2/1975 av hans lärjungar med uppsatser inte bara om arbetsrätt (Ulla Paabøl) utan också om socialrätt (Henrik Bang), rättshistoria (Torben Wanscher) och bevislära (Henrik Zahle) samt ett inlägg av Krarup själv i vilket handels underkänner ett par av de vanligaste marxcitaten som källa för marxistisk rättsteori, dels ivrar för att statsintervention bör studeras marxistiskt. Läsaren kan inte undgå reflexionen att studiet i så fall borde inriktas på Lassalle. I motsats till Marx var nämligen Lassalle betydande inte bara som politiker utan också som yrkesjurist och rättsteoretiker (jfr Das Systemder erworbenen Rechte). Lassalle och Napoleon III, kanske också Disraeli, tillhör inspiratörerna av Bismarcks arbetarlagstiftning, 1800-talets stora exempel på statsintervention.
Med allt fog påpekar Krarup att Marx med ett liberalt laisser-faire-samhälle framför sig hade benägenhet att identifiera rätt med privaträtt och klagar över att den marxistiska rättsteorin av denna orsak fått en verklighetsfrämmande skolastisk prägel. Man skulle därför vänta sig att hans adepter skulle komma med nya friska grepp på ämnet. I stället idisslar de
ett credo (jfr a. a. s. 187 ff, 197 ff, 201 ff, 207 ff, 229 ff, 237 f, 242 ff, 246 f, 249 f, 252 f), som är lika skolastiskt verklighetsfrämmande som Krarups i tillägget.
Krarup tycks inte ha något intresse för de konsekvenser för rättsordning och rättsvetenskap som samhällets övertagande av produktions medlen ochinförandet av distinktioner mellan socialistisk (offentlig) och personlig (privat) egendom redan nu drar med sig i vissa östeuropeiska länder och kanske snart också hos oss. Beror detta på att dessa exempel på statsintervention bör klassificeras som statskapitalistiska eller är orsakerna andra?
Kanske i medvetande om dessa ofullständigheter förklarar Krarup i tilllägget att han inte kan redovisa alla implikationer av det nya synsättet. Två saker vill han emellertid framhålla.
För det första att det borgerliga samhället utvecklats på grundläggande motsättningar mellan lönearbete och kapital som genomtränger alla samhällsskikt. På det juridiska planet leder denna antagonism till motsägelser som ingen logisk analys kan överbrygga.
För det andra att den av Ross upprätthållna distinktionen mellan logisk analys och verklighetsundersökning är politiskt grundad. Denna distinktion skapar nämligen inte bara begreppsfetischism och fiktioner utan får också rättsdogmatiken att kritiklöst acceptera ett logiskt konsistent men verklighetsfrämmande system.
Det mesta som Krarup har att komma med i tillägget talar för sig självt och tarvar intet bemötande. Recensenten tror för övrigt inte att Marx själv skulle ha gillat Krarups utläggning av hans läror, i vart fall inte Krarups tal om begreppsfetischism och "rörliga" rättsbegrepp i strid mot hans och Hegels språkbruk. Marx betraktade sig visserligen som jurist "av facket" och lär ha umgåtts med tanken på att skriva rättsvetenskap när Kapitalet en gång fullbordats. Tiden räckte nu inte till för detta. Och hans efterlämnade skrifter innehållet inte mycket juridik utöver en spänstig vänsterhegeliansk kritik av mästarens rättsfilosofi, några rätt bisarra reflexioner om romersk rätt i "Grundrisse" och kritiken av Gothaprogrammet, en lyckad tirad mot rättshistorikern Hugo, några av Krarup och hans adepter anförda textställen, en framställning i Kapitalets första del av den engelska fabriks och arbetstidslagstiftningen och några patetiska inlagor till försvar för åtalade meningsfränder.
Det kommunistiska manifestet gav visserligen uppslag till åtskilliga numer i de flesta västerländska stater genomförda sociala reformer men eftersom staten enligt Marx utgjorde en apparat för klassförtryck kan han inte ha haft någon större förståelse för möjligheten att ändra samhället genom lagstiftning. I ett kanske inte helt autentiskt yttrande i Kapitaletstredje del kritiserar han naturrätten som nonsens med tillägget:
"Rättvisan i de transaktioner, som försiggår mellan produktionsagenterna, beror på att dessa transaktioner framgår ur produktionsförhållandena som naturlig konsekvens därav. De juridiska former, vari dessa juridiska transaktioner framträder som de engagerade parternas viljehandlingar, som yttringar av deras gemensamma vilja och som kontrakt, vilka kan påtvingas den enskilda parten av staten, kan som blotta former inte själva bestämma detta innehåll. De kan blott uttrycka detsamma. Detta innehåll är riktigt eller rättfärdigt (gerecht), så snart det motsvarar produktionssättet, är adekvat därmed. Det är orättfärdigt så snart det motsäger detsamma. Slaveri är orätt på det kapitalistiska produktionssättets grundval, likaså bedrägeri beträffande varans kvalitet."
Aspelin, från vilken jag citerar, anmärker att Marx i konsekvens härmed fråga hur nära originaltexten man skall gå. Men går man så nära att man bör ha kunnat tala om positiva lagar som riktiga eller oriktiga i relation till den givna produktionsformen. Motsvarande bör i så fall också ha gällt för rättsbegreppen. Att Marx som tidningsredaktör och "freelancer" i högsta grad var beroende av att ingångna avtal hölls är ostridigt och kan förklara hans och Engels' sympati för romersk rätt i Savignys (och Hegels) tappning under rådande samhällsförhållanden.
Det anförda Marx-citatet demonstrerar eljest att Marx främst var moralist och inte rättsteoretiker. Detsamma gällde hans insatser inom nationalekonomin som, något förenklat, avsåg att demonstrera att arbetsfri inkomst måste grundas på obetalt arbete.
Om hur rätten skulle gestaltas under proletariatets diktatur och därefter i det klasslösa framtidssamhället har Marx ingenting att säga. På den punkten är han lika förtegen som i fråga om planhushållningen. Att Bentham skulle komma till heders, som Krarup och den 1938 utrensade sovjetjuristen Pasukanis tycks anta, verkar otroligt eftersom Bentham enligt andra Marx-citat var den borgerliga dumhetens geni. Det finns exempelvis inte en rad som antyder att Marx varit medveten om det dilemma som normeringsproblemet utgjort och utgör för ordnat samhällsliv och detta trots att redan Aristoteles, "der Riesendenker", som Marx kallar honom, hade densaken fullt klar för sig.
En svårighet med Marx är att han ständigt oscillerar mellan strategi och taktik, mellan det stora och det lilla perspektivet, med förödande verkningar för framställningen av klassbegreppet liksom för katastrof- och utarmningsteorierna. På samma sätt växlar han ståndpunkt då det gällerkomponenterna i värdeläran, begreppet produktivkrafter, förhållandet mellan bas och ideologisk överbyggnad, mellan revolution och reformism, diktatur och framtidsvision o. s. v. Herbert Tingsten och Isaiah Berlin tillhör dem som särskilt understrukit dessa inkonsekvenser.
Konsekvent är Marx bara på en punkt, i sin historism, i sin från Heraklit, Hegel och Spinoza ärvda tro på utvecklingens ödesbestämdhet och inneboende dialektik. Hans på klasskampen byggda historievision är mycket suggestiv och innehåller en kärna av sanning. Suggestiva historievisioner med bättre eller sämre verklighetsförankring finns det gott om. Skulle recensenten på den punkten tvingas välja mellan Marx och låt oss säga Hegel eller varför inte Aristoteles föredrog han nog någon av de senare. Den som i modern tid levererat den mest nedgörande kritiken av dylika historievisioner är nog Karl Popper.
Ett annat problem är att Marx och Hegel är så tråkiga att läsa och så svåra att förstå. För en modern läsare är praktiskt taget allt vad Hegel utgivit i tryck obegriplig rotvälska och Marx, som ännu i slutet på 1850-talet färskade upp sina Hegelkunskaper, skrev medvetet hegelianskt. Och för att förstå Hegel måste man bl. a. kunna Kants senare produktion, som förvisso inte tillhör det lättillgängligaste.
Undantagen som bekräftar regeln är det kommunistiska manifestet och beträffande Hegel vissa partier av Logiken och av förordet till Rättsfilosofins grunder. Beskyllningar för bristande läsbarhet kan man däremot interikta mot utläggarna av deras texter. I deras tappning kan lärofädren rentav bli fascinerande. Men detsamma gäller också för kritiken. På grund
av den har recensenten sedan fyrtio år tillbaka varit naiv nog att tro att Marx och Hegel skulle vara stendöda i allvarliga samhällsvetenskapliga sammanhang. Det är tydligen ett misstag.
Hur som helst har den som söker utveckla en sann marxistisk rättsteori ingen lätt uppgift. Axel Hägerström kan ha haft den ambitionen. Studiet av "den geniale Marx" bör ha varit en av orsakerna till att han övergav transcendentalfilosofin och släppte tanken att lägga Hegel till grund för en andra del av den numera sällan lästa boken Stat och rätt. När han drygt ett decennium senare från nya positioner återupptog knivkastningen med rättsskolastiken var syftet detsamma som hos Marx, att riva ned de rätts och moralföreställningar bakom vilka det dåvarande borgerliga samhället förskansat sig. Men angreppsmetoderna var andra. Kritiken av viljeteorierna och tesen att rättighetsföreställningarna var vidskepligt nonsens hade inget stöd hos Marx, inte heller den bakomliggande emotiva värdeteorin. Och för den marxistiska historieteologin hade Hägerström ingen förståelse, låt vara att han ibland drömde om ett från rättsfanatism befriat samhälle. Här liksom eljest gick Hägerström sina egna vägar.
Motsvarande gäller för Alf Ross i hans förhållande till Axel Hägerström. Liksom Karl Olivecrona har Ross ett bestämt företräde framför Hägerström. Han imponerar också som vardagsjurist, som uttolkare av skriven och oskriven "gällande rätt". Det är nog ingen tillfällighet att Ross särskilt intresserat sig för det starkaste "samhällskittet" straffrätten, alltså samma ämnesområde, där Lundstedt under sitt kreativa skede gjorde sin kanske mest uppmärksammade insats.
En mängd faktorer samverkar till att vi i dag måste ha ett starkt samhälle och en stark stat och detta oavsett om blandekonomin skall bestå eller inte. Att utvecklingen, i vilken riktning den än går, kommer att erbjuda svårlösta juridiska problem inte minst inom den offentliga rätten förefaller självklart och bekräftas av förhållandena i öststaterna, där rättsvetenskapen blommat upp på nytt om också med annat innehåll än hos oss. Men om recensenten förstår Krarup rätt är något slags elementär civilrätt vad vi här i Norden skulle grunda den framtida offentliga rätten på. Ett sådant program kommer i vart fall inte att förbättra befordringsutsikterna inom vårtämne. Vore det inte bättre, professor Krarup, att som Poul Andersen använda common sense och inte i onödan gå händelserna i förväg?
Fritz Kaijser