Om utmätning av fordran mot bank, på inlåningskonto eller i form av lyftningsrätt på checkkonto

 

Ur Gösta Walins eleganta penna har nyligen flutit en uppsats, som han betitlat "Utmätning av banktillgodohavande och på checkräkningskredit" (SvJT 1977 s. 483 ff.).
    Att tala om utmätning på checkräkningskredit torde för en jurist verka en smula besynnerligt. Men Walin har säkerligen med avsikt valt detta uttryckssätt. Och det må vara Walin medgivet att använda en bisarr rubrik, för effektens skull, liksom det må ha varit mig medgivet att ge min artikeli festskriften till Knut Rodhe den summariska rubriken "Något om konsten att utmäta banktillgodohavanden". (Sistnämnda artikel kallas nedan "min första artikel".) Rubriker kan väl få vara summariska, om de bara är adekvata, kanske ibland dock efter en stunds tankeverksamhet. Eftersom Walin knorrade något beträffande rubriken till min första artikel, vill jag emellertid gärna ha knorrat något tillbaka beträffande uttryckssättet i hans rubrik.
    Den frågeställning, som Walin och jag åsyftar, torde i själva verket klarare beskrivas genom den rubrik, som jag nu använder här ovan för denna min artikel. Jag vill endast tillägga, att en lyftningsrätt på konto med kredit — såsom jag har sökt klarlägga i min första artikel — enligt mitt bedömande under angivna förutsättningar är en fordran i pengar gentemot en bank, d. v. s. något som man i banken har till godo i vidsträckt mening. Jämför i detta sammanhang min artikel med rubriken "Att preskriberas eller inte preskriberas, det är frågan", SvJT 1976 s. 630 f. Där förekommer av särskild anledning en viss analys av begreppet banktillgodohavande, vilket i sin mån bör kunna vara av intresse vid bedömandet av den aktuella rubrikfrågan. — Härmed nog om denna bagatell, som dock tydligen behövde ett visst klarläggande. Rubriceringen torde i själva verket ange den principiella motsättningen.
    A. I första delen av Walins artikel behandlas vissa problem i samband med utmätning av fordran på inlåningskonto i bank. Här gör Walin sig till tolk för den uppfattningen, att visserligen är ett sådant banktillgodohavande obestridligen "juridiskt-tekniskt sett" en fordran men därför är det inte alldeles nödvändigt att i utmätningssammanhang alltid behandla sådana tillgodohavanden som fordringar. Walin synes vilja skilja ut "perifera fall",där man inte behöver rätta sig efter lagens regler. Och Walin ger en del exempel på vad som enligt hans bedömande är sådana fall. Bl. a. skulle en utmätning av tillgodohavande på checklönekonto — trots att det naturligtvis är utmätning av fordran — "jämställas med utmätning av kontanter". Även i övrigt bör enligt Walins uppfattning utmätning av tillgodohavande på checkkonto behandlas enligt reglerna för utmätning av kontanter.
    Gentemot vad Walin anför i detta avsnitt skulle jag här vilja framlägga följande synpunkter:

 

Erik Buriling 283    1) Det torde först och främst inte vara opåkallat att göra några randanmärkningar i anslutning till vissa av Walin anförda praktiska exempel,varå han efter hand grundar sina mera principiella slutsatser.
    Walin uppehåller sig till en början något vid utmätning av en löntagares rätt "enligt äldre ordning" på löntagarens arbetsplats, varvid förutsattes att medel redan fanns avskilda i särskilt kuvert. Walin säger att "Det hade varit abderitiskt att behandla utmätning av det förfallna lönebeloppet som utmätning av fordran". En smula ytterligare tankemässig penetration av ifrågavarande praktiska exempel torde dock inte vara ur vägen.
    Först och främst är ju att märka, att en fordran i princip inte torde kunna utmätas förrän fordringsägaren själv är berättigad att förfoga över den. Löntagarens fordran på lön existerar inte såsom en tillgång, som han kan förfoga över, förrän arbetet är fullgjort och rätten att uppbära lönen därmed har inträtt. Detta är orsaken till att det förr i världen torde ha kunnat förekomma sådana fall, som Walin beskrivit, då en utmätningsman hängt på dörrlåset till en kassör för att utmäta ett lönebelopp omedelbart vid tiden för löneutbetalning. Naturligtvis består den uppkomna lönefordringen tills betalning har fullgjorts, såsom Walin också säger. Men dessutom är att märka, att enligt Walins exempel vid utmätningstillfället förelåg penningmedel, som var avskilda för löntagaren i ett särskilt kuvert, såsom seden var då för tiden.
    Enligt min mening måste utmätningsmannen i ett sådant läge ha valfrihet att utmäta antingen den alltjämt bestående fordringen eller de för löntagaren direkt avskilda, i ett särskilt kuvert med hans namn liggande pengarna. Jag skulle vilja uttrycka det så, att det skulle ha varit mycket opraktiskt av utmätningsmannen att i detta fall välja metoden för utmätning av fordran i stället för att utmäta de för löntagarens räkning liggande pengarna enligt regler, gällande för utmätning av penningar. Förfaringssättet att utmäta de avskilda pengar, som utmätningsgäldenären var rättsägare till, skulle i detta fall kunna vara något bekvämare för utmätningsmannen, utan att någons rätt blev lidande därav. Pengarna skulle i dettafall kunna omedelbart tagas om hand av utmätningsmannen.
    Som ett stöd för uppfattningen, att utmätning av tillgodohavande på checklönekonto bör kunna ske (felaktigt), som om det vore fråga om utmätning av kontanter, anför Walin bl. a. följande till synes praktiska synpunkt: "Utmätning på kontot behöver inte, såsom regelmässigt i fråga om vanlig fordran, avse hela fordringen utan skall begränsas till just vad som behövs. Försäljning av det utmätta kommer aldrig i fråga."
    Uttalandet förefaller något egendomligt, eftersom utmätning av vanlig fordran, som råkar vara större än utmätningsfordringen, regelmässigt torde ske på det sättet, att fordringen utmätes intill det belopp, som kräves för att täcka utmätningsfordringen (således utmätes ingalunda hela den fordran som blir föremål för utmätning), och eftersom det efter 1937 års lagändring knappast förekommer i praktiken, att en vanlig fordran säljes; istället sker s. k. frivillig indrivning av den utmätta fordringen, d. v. s. beloppet lyftes av utmätningsmannen hos den som skall betala. Något hållbart stöd för uppfattningen, att den felaktiga metoden skulle vara mera praktisk, torde följaktligen vid ett närmare skärskådande ej framkomma av Walins nu citerade uttalande.
    Vad beträffar de övriga exempel, som Walin lagt fram, torde de prak-

 

284 Erik Burlingtiska olikheterna i fråga om de båda här diskuterade förfaringssätten vid utmätning i huvudsak framgå av följande summariska sammanfattning: a) Om utmätningsmannen följer lagens regler och utmäter fordran hos bank på vederbörligt sätt, har han att inställa sig hos utmätningsgäldenären och förrätta utmätningen hos denne. Eventuellt befintligt fordringsbevis skall omhändertagas. Därjämte har utmätningsmannen att ge banken kännedom om utmätningen och delge betalningsförbud. Detta sker på det sättet, att banken tillställes en kopia av utmätningsprotokollet med där antecknat betalningsförbud. b) Om utmätningsmannen fingerar, att han utmäter "kontanta medel", d. v. s. penningar, skulle han i stället bege sig till banken och förrätta utmätningen där, varvid banken skulle få protokollet direkt; därjämte måste utmätningsmannen tillse att utmätningsgäldenären får vederbörlig kännedom om förrättningen. Eventuellt befintligt fordringsbevis måste han givetvis omhändertaga också i detta fall, genom förrättning på den plats, där fordringsbeviset finns. c) I båda fallen måste utmätningsmannen vid sin kontakt med banken särskilt anmoda banken att betala ut beloppet till utmätningsmannen (s. k.frivillig indrivning) och få denna anmodan bifallen; i annat fall blir beloppet kvar på kontot. I regel torde önskemål uttryckas, att betalning skall ske till myndighetens postgirokonto e. d. d) I båda fallen har utmätningsmannen att räkna med att utbetalning av en bank i sådana ärenden dock inte sker omedelbart. Det hör till gängse bankrutin och torde framgå av de flesta bankers interna instruktioner, att vederbörande tjänsteman i kassan förbehåller sig att ärendet skall granskas av bankens jurist, innan utbetalning på grund av utmätning över huvudtaget kommer i fråga. Detta kräves bl. a. för att erforderlig utredning skall ske beträffande vilka kvittningsgilla motfordringar, som banken hade i utmätningsögonblicket.
    Någon nämnvärd ökning av utmätningsmannens vedermödor torde följaktligen, såvitt jag kan finna, inte uppkomma, därest han — som sig bör— vid utmätning av fordran på bank använder det av lagen anvisade förfaringssättet.
    Det kan måhända vara skäl att något stanna för Walins tankegång (s.484), att en utmätningsgäldenär kan göra ränteförlust, om tillgodohavande på checkkonto (som löper utan ränta) utmätes såsom fordran, varvid betalningsförbud delges banken. Beloppet skulle då komma att kvarstå på en icke räntebärande räkning på grund av betalningsförbudet. Det skulle emellertid, anför Walin, kunna vara så, att utmätningsfordringen löper med ränta och borgenären hade kunnat få lyfta beloppet mot pant eller borgen. Då uppkommer ränteförlust för gäldenären, om beloppet står kvar på det räntelösa kontot i stället för att avbetalas på utmätningsfordringen.
    Det förefaller mig dock vara uppenbart, att det ingalunda är nödvändigt, att beloppet efter utmätning står kvar på en icke räntebärande räkning. Ingenting torde hindra gäldenären från att, om han så önskar, beordra banken att överföra det med betalningsförbud belagda beloppet och bokföra det på en räntebärande a-vista-räkning i banken, givetvis med bibehållande av utmätningen och betalningsförbudet beträffande fordringsbeloppet. Det är dessutom föga troligt, att en utmätningsborgenär skulle bry sig om att ha det besvär och den pappersexercis, som skulle vara förbundna

 

Utmätning av fordran 285med att lyfta sådana belopp mot särskild säkerhet. I regel torde det inte bli fråga om större belopp, som står såsom tillgodohavande på checkkonto utan ränta och som blir föremål för utmätning. Den säkerhet som skulle komma i fråga för utmätningsborgenären vid förtida lyftande av medel, torde vara bankgaranti och den får man inte gratis. Talet om ränteförlust för gäldenären i sådana fall tror jag därför att man kan ta med en nypa salt.
    I förbigående må nämnas, att Walin likaledes på s. 484 säger sig vilja erinra om att "utmätning av kontanter" hindrar gäldenären att sätta in pengarna på bankräkning och göra dem räntebärande. Detta utgör dock inte hela sanningen. Enligt 160 § UL skall utmätta medel utan dröjsmål insättas på något slag av bankräkning, som ger ränta, såvida det inte finns anledning antaga, att utbetalning kommer att ske inom två veckor.
    2) Härefter skulle jag vilja särskilt understryka några principiella synpunkter i anslutning till Walins exempelsamling och hans på basis av exemplen framlagda slutsatser: a) Reglerna om förfarandet vid utmätning är i väsentlig mån givna till skydd för den enskildes rätt. Det kan därför inte vara medgivet förutmätningsmannen att — i tro att han därmed vinner viss bekvämlighet —välja ett annat förfaringssätt än det lagen föreskriver. b) Om lagen skulle innehålla regler, som är opraktiska eller onödiga— vilket enligt min mening dock inte är fallet i de nu aktuella sammanhangen — står det envar fritt att taga initiativ till de ändringar han finner erforderliga för att såvitt möjligt få fram mera effektiva regler. Men så länge lagen gäller skall den tillämpas. c) Då Lagberedningen tämligen nyligen hade att taga ställning till de nu aktuella spörsmålen, nämligen vid framläggandet av förslag till ny utsökningsbalk (SOU 1973:22), fann Lagberedningen inte skäl att ändrade principiella reglerna om olika förfaringssätt vid utmätning av fordran och av kontanta penningar. En detaljändring föreslogs av Lagberedningen såtillvida, att det i visst undantagsfall inte skulle vara nödvändigt att taga hand om presentationspapper för fullbordande av utmätning. Undantagsregeln skulle gälla endast i det speciella fallet, att det kan antagas att fordringsbeviset undanhålles eller förkommit. (Se härom en artikel i SvJT 1976 s. 130 ff.) Men det föreslogs ingen ändring i övrigt beträffande nu gällande, särskilda regler om utmätning av fordran och av kontanta penningar. d) Det är naturligtvis intressant att nu i efterhand taga del av de synpunkter, som Lagberedningens förutvarande ordförande Gösta Walin framlagt i SvJT 1977 s. 483 ff. Om möjligt ännu större tyngd hade dessa synpunkter dock erhållit, därest de framlagts som ett resultat av Lagberedningens samlade bedömande och föranlett däremot svarande, ändrade regler i Lagberedningens förslag till ny utsökningsbalk. Så har emellertid inte skett och Lagberedningen synes följaktligen vid sitt bedömande av spörsmålet ha intagit samma ståndpunkt som gällande lag i vad angår förfaringssättet vid utmätning av fordran och av kontanta penningar.
    3) Vissa av de under mom. 2 här ovan helt kort berörda principiella synpunkterna har jag betydligt mera ingående utvecklat i min första artikel och jag hemställer därför, att den som är intresserad av här behandlade frågekomplex även tar del av min första artikel. Jag vill endast ytterligare

 

286 Erik Burlingframhålla här, att min principiella grundinställning är att den enskildes ekonomiska integritet skall respekteras inom den i lagen givna ramen. Framför allt anser jag det vara av betydelse, att den i 88 b § UL givna regeln iakttages och även vidmakthålles för framtiden. En utmätningsgäldenärs vanligen med omsorg gjorda placering i form av fordran (motbank eller annan) bör inte definitivt avhändas honom, så länge inte domenmot honom vunnit laga kraft. I fråga om annan lös egendom gäller denna regel, såväl enligt gällande lag som enligt Lagberedningens förslag till ny utsökningsbalk. Varför skulle regeln då inte accepteras, när det är fråga om en — för utmätningsgäldenären kanske mycket betydelsefull —placering i form av en fordran, mot bank eller annat rättssubjekt?
    Walin anser, att då det är fråga om större belopp, som utmätningsgäldenären har satt in på bankräkning som en kapitalplacering på litet längre sikt, så är saken tveksam men "Alltjämt talar starka praktiska skäl för att utmätning får ske enligt reglerna för utmätning av kontanter". Med hänsyn till de "formella invändningar som kan resas enligt gällande lag" anser Walin emellertid att utmätningsmannen måste iaktta försiktighet såtillvida, att han måste se till att gäldenären inte lider någon ekonomisk förlust, jämfört med vad som blivit fallet om utmätningsmannen väntat medatt lyfta summan tills domen vunnit laga kraft. Underförstått synes alltså vara, att sedan de formella lagreglerna om förfarandet ändrats enligt Lagberedningens förslag, så att 88 b § UL inte längre gäller, då bortfaller detta krav på en viss av Walin nu rekommenderad försiktighet.
    För min del anser jag, att lagstiftaren bör iaktta den försiktigheten att inte ändra en välgrundad regel — föreskriften i 88 b § UL — på sätt som kan medföra förlust för rättsägarna; så mycket mindre bör sådan ändring göras då det inte i ringaste mån har anförts skäl för att ändringen skulle vara erforderlig eller lämplig.
    I detta sammanhang må nämnas, att departementschefen vid införandet av 88 b § UL helt kort men fullt tillfredsställande motiverade den då nya lagregeln sålunda:

 

"Den föreslagna anordningen (d. v. s. frivillig indrivning av utmätt fordran) har i huvudsak godkänts av så gott som alla de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna. Från ett par myndigheters sida har i detta sammanhang framhållits, att anmaning ej bör ske med mindre förutsättningarna för det utmättas försäljning äro för handen. Hinder mot försäljning föreligger enligt 40 och 51 §§ utsökningslagen intill dess dom eller utslag som ligger till grund för utmätningen vunnit laga kraft, enligt 69 § samma lag då tredje man hänvisats att till domstol instämma anspråk på äganderätten till det utmätta, samt enligt 88 a § samma lag i vissa fall då utmätning skett i dödsbo. Den av sistnämnda myndigheter uttalade grundsatsen lärer stå i överensstämmelse med det ifrågasatta förfarandets syfte att träda i stället för försäljning och torde, till undvikande av missuppfattning, lämpligen böra komma till uttryck i lagtexten." (NJA II 1937 s. 792.)

 

 

    I SOU 1973: 22 föreslås att ifrågavarande regel i 88 b § UL skall bortfalla; saken beröres i motiven i en mening å s. 361—362 i betänkandet med följande lydelse:

 

"Beredningen har ej funnit anledning göra undantag för fall då enligt andra bestämmelser hinder mot försäljning mött (jfr 88 b § 1 mom. första punkten senare ledet UL)."

 

 

Utmätning av fordran 287Här föreslås en för berörda parter långt ifrån betydelselös ändring av gällande lag; vilket eller vilka skäl som talar för denna ändring har dock inte alls redovisats.
    Jag kan inte värja mig för den uppfattningen, att lagstiftaren 1937 gav betydligt fylligare och klarare motiv för sitt ståndpunktstagande än vad fallet skulle bli, om ny lagstiftning skulle komma till stånd på basis av SOU 1973: 22 med motsatt ståndpunktstagande.
    4) Jag är fullt beredd att här göra ett litet, litet medgivande i anslutning till Walins synpunkter i förevarande avsnitt.
    För min del, med beaktande av de synpunkter som jag har ansett mig böra företräda, kan jag inte finna att det skulle behöva möta något hinder att i en ny utsökningsbalk införa sådana smärre ändringar av reglerna om utmätningsförfarandet, att följande resultat skulle kunna uppnås:
    En utmätning av ett banktillgodohavande på ett a-vista-inlåningskonto— typ checklönekonto eller vanligt checkkonto — som löper utan ränta, skulle i möjligaste mån kunna äga rum på samma sätt som då fråga är om utmätning av kontanta pengar i gäldenärens besittning (eller eljest under hans förfogande). Man borde alltså beträffande just dessa fordringar kunna eliminera den fördröjande regeln enligt 88 b § UL, innebärande att krav på betalning av fordran ej får ske förrän den dom, som ligger tillgrund för utmätningen, har vunnit laga kraft.
    Det torde vara självklart, att detta inte innebär att jag skulle vilja godtaga Walins uttalande att man "i perifera fall" inte alltid behöver rätta sig efter givna lagregler om utmätning av fordringar. Inte heller skulle jag vilja godtaga, att en sådan ändring, som jag här antytt, skulle presenteras genom ett allmänt uttalande i lagstiftarens motiv därest sådan ändring skulle bli aktuell; jag anser att en klar ändring av lagtexten skulle erfordras.
    B. I den senare delen av Walins artikel (s. 484 ff.) behandlas den mycket intressanta frågan, huruvida det enligt svensk rätt är möjligt att utmäta lyftningsrätt på checkkonto med kredit. Det är en i lagstiftning, doktrin och praxis olöst fråga, som jag i min första artikel sökt att behandla helt förutsättningslöst för att om möjligt föra spörsmålet närmare en lösning. Det är en fråga, som är väl värd att diskuteras.
    Jag vill till en början bestämt taga avstånd från Walins uttalande å s. 485, att jag "önskar" en här diskuterad utmätningsmöjlighet beträffande lyftningsrätt å konto. Min önskan är endast att bidraga till att en lucka ivårt rättssystem fylles ut. Det är nämligen ett reellt intresse, icke minst för affärsjurister, att veta var man står, rättsligen sett. Då kan man ju rätta sig därefter och den ekonomiska samfärdseln fungerar smidigare. Jag har verkligen inte velat uppmana utmätningsmän att gå ut i världen och utmäta lyftningsrätter. Tvärtom har jag i min första artikel klart framhållit, att utmätning av lyftningsrätt — om sådan skulle ske på basis av grundsatser som jag framlagt i artikeln — likväl kan ha ett problematiskt värde, eftersom det finns en hävningsklausul i kontrakten som i många fall (men inte alla) kan komma att tillämpas, varvid lyftningsrättens värde kan bli noll.
    Vidare vill jag i detta sammanhang understryka, att jag är väl medveten om att invändningar av teoretisk natur kan göras och vara värda att beaktas och omsorgsfullt bedömas, då man tar ställning till den lösning,

 

288 Erik Burlingsom jag förordade i min första artikel (härom mera nedan).
    Jag vill också gärna medge, att Walins invändningar under detta avsnitt är både intressanta och givande och ägnade att bidra till problemetslösning. Men det oaktat har jag för min del vissa invändningar att göra mot Walins invändningar och jag anser, att frågan kanske ändå inte börlösas exakt enligt de linjer, som Walin lägger fram i detta avsnitt.
    Här kommer jag nu endast att behandla Walins principiella invändningarmot de av mig framlagda tankegångarna beträffande utmätning i vissa fallav lyftningsrätt på checkkonto. Hans mera perifera uttalanden lämnar jagför min del åt sidan.
    1) Den första principiella invändning, som Walin gör, är en av dem,som jag anteciperade i min första artikel, nämligen den att kredittagarensskuld mot banken ju definitivt uppkommer först då kredittagaren lyfterbelopp på kontot. Det vore därför tänkbart, att någon skulle kunna göraden invändningen, att utmätning inte skall kunna ske, därför att utmätningen skulle innebära, att utmätningsmannen sätter utmätningsgäldenäreni ytterligare skuld för att få betalt för en viss befintlig skuld. Och utmätningsmannen har inte behörighet att på gäldenärens vägnar ikläda denneen skuld. Jag framlade i min första artikel de skäl, som enligt min meningtalade för att detta betraktelsesätt dock var felaktigt. Det vore meningslöstatt här upprepa dessa mina tankegångar; den som är intresserad torde benäget ta del av det sista avsnittet i min första artikel. Men det torde varatillbörligt att jag likväl gör några ytterligare specificeringar, på grund avvad Walin nu har anfört i anslutning till den av mig anteciperade — ochredan bemötta — invändningen.
    Till en början torde vara lämpligt att uppmärksamma hur krediten, lyftningsrätten och återbetalningsskyldigheten regelmässigt är ordnade in concreto:
    Kontohavarens rätt att lyfta belopp enligt kontraktet framgår — enligtbankernas gängse formulär — av kontraktets första sida, där det i särskildakolumner och rutor anges det överenskomna kreditbeloppet, kredittiden(fr. o. m. — t. o. m.) jämte eventuell förlängningstid (antal månader).Därpå följer helt kort:

 

"Svenska Banken öppnar för kredittagaren ett checkkonto med kredit intill ovan angivet kreditbelopp."

 

 

    Kontohavarens skyldighet att återbetala de enligt kontraktet lyfta beloppen återfinnes regelmässigt i följande formulering:

 

"8. Sluträkning och återbetalning.När kredittagarens rätt att utnyttja krediten upphört skall banken upprättasluträkning. Kredittagaren är skyldig att omedelbart betala skuld på kontotenligt sluträkningen."

 

 

    Hur går det då till, när kontohavaren utövar sin lyftningsrätt ? Är detnödvändigt att han, såsom Walin tycks förutsätta, gör en ny, särskild utfästelse för att få utöva den med banken överenskomma rätten att lyftapengar på detta checkkonto? Nej, ingalunda. Ett numera vanligt sätt attlyfta pengar till påföring å kontot är t. ex., att kontohavaren använder sittbankomatkort. Han sticker då in kortet i en springa på automaten; medtumme och pekfinger tar han hand om de sedlar, maskinen matar fram.Det lyfta beloppet påföres kontot med dators hjälp. Ett annat vanligt

 

Utmätning av fordran 289sätt är, att kontohavaren lyfter belopp i en kassa i banken och därvidlämnar kvitto på en uttagsblankett. Kvittot innehåller ingenting annat änen bekräftelse att beloppet mottagits, under angivande av kontots nummer.Ett annat sätt att utöva lyftningsrätten är, att kontohavaren utställer encheck. Checken är rättsligen sett en anmodan till banken att betala visstbelopp till kontohavaren själv eller till tredje man.
    Walin antyder utan närmare motivering en tes, att det skulle rättsligenerfordras "utfästelse från räkningshavarens sida att begagna sig av krediten". Då sådan utfästelse av kontohavaren inte finns, skulle det inte gåatt göra utmätning, eftersom utmätningen i så fall "utan minsta tvekan"skulle innebära att utmätningsmannen skuldsätter gäldenären.
    Såsom framgår av vad jag ovan anfört om anordningarna in concreto,utövas lyftningsrätten av gäldenären eller hans rättsägare utan någon somhelst ytterligare viljeförklaring om skuldsättning. Kontohavarens rätt attutan vidare förfoga över beloppet är odisputabel. Lyftning sker — liksom allannan betalning i affärslivet — mot erkännande, att vederbörande har fåttpengarna, eller ibland utan sådant erkännande, nämligen i bankomatfallet.Där anses maskinens registrering vara tillräckligt bevis att lyftning har ägtrum. Sedan lyftning sålunda har skett, debiteras kontot. — Walins tes, attdet skulle erfordras en "utfästelse" av kontohavaren att begagna sig avkrediten (= lyftningsrätten), innan den kan vederbörligen utövas, t. ex.genom överlåtelse eller utmätning, har sålunda inte något stöd i verklighetens värld utan är en ren fiktion.
    Kontohavaren har i själva verket, såsom detta rättsärende är konstruerat,en ovillkorlig rätt att förfoga över beloppet i enlighet med kontraktets bestämmelser. Han kan förfoga över det personligen eller genom befullmäktigat ombud eller genom check eller genom överlåtelse. Är det rimligt, atträtten obehindrat kan överlåtas men att den ändå skulle vara oåtkomligför vederbörandes borgenärer?
    För att tesen om "utfästelse från räkningshavarens sida att begagna sigav krediten" definitivt må kunna avföras från diskussionen må det varamotiverat med en liten utblick till andra rättsområden, där det också kanfinnas vilande, icke utövade förmögenhetsrättigheter.
    Exempel 1. En äldre person äger ett 1800-tals slott (alltså inte fideikommiss). Det är kostsamt att underhålla slottet. Ägaren anser, att dettainte skulle tjäna något ändamål och han har inte något personligt intressedärav. Följaktligen låter han slottet förfalla under en lång följd av år. Efterhand sker skadegörelse. Fönsterrutor krossas och det finns anledning anta,att inbrottsstölder skett. Men ägaren vägrar att låta polisen göra undersökning på platsen.
    Exempel 2. En förälder har lånat pengar åt sitt vuxna barn mot skuldebrev med utfäst ränta och mot viss säkerhet. Barnet betalar ränta till enbörjan men underlåter sedan att betala ränta under en lång följd av år.Föräldern låter vid saken bero och framställer inte några krav. Preskriptionhar inte inträtt.
    Skulle man i fråga om dessa båda exempel kunna göra gällande, att detinte går att utmäta den fasta egendomen, enär det inte finns en utfästelsefrån ägarens sida att begagna sig av äganderätten? Eller att skuldebrevetmed tillhörande hypotek inte kan utmätas hos föräldern, eftersom det intefinns någon utfästelse av denne att begagna sig av skuldebrevet? Nej, na

 

19—Svensk Juristtidning 1978

 

290 Erik Burlingturligtvis inte. Detta torde vara så självklart, att jag inte anser någon särskild motivering vara erforderlig.
    Härmed hoppas jag att Walins tes om "utfästelse" såsom villkor förutmätning skall vara avförd från dagordningen.
    2) Walins andra principiella invändning synes vara, att han gör gällande,att rätten enligt kontraktet "torde dock inte kunna utmätas utan bankensmedgivande".
    Någon som helst grund för detta påstående att bankens medgivande erfordras åberopar Walin dock inte.
    För en bank är det helt likgiltigt i och för sig, om ett visst belopp enligtkontraktet tillföres kontohavaren personligen eller ett ombud eller någonsom genom check eller överlåtelse berättigats att lyfta beloppet eller någonsom genom utmätning övertagit rätten till lyftning. På vilken grund skullebanken ha rätt att begära att få vara med och godkänna eller inte godkännaatt någon, som i laga ordning tilldelats rätten att lyfta en penningsummai banken, utövar denna rätt? Någon sådan grund finns inte, mig veterligen,och banken skulle nog vilja betacka sig för att fungera såsom något slagsskiljeman eller överförmyndare och taga på sig det ansvar som i så fallmöjligen skulle kunna påstås följa av bankens medverkan. Ansvar för ABTrend-Invests utbetalningar t. ex.? En helt annan sak är bankens hävningsrätt beträffande kontraktet i vissa speciella fall; se härom min första artikel.
    3) En tredje principiell invändning av Walin synes vara, att han uppfattar det så, att det här skulle vara fråga om att gäldenärens lyftningsrättskulle "skiljas från hans rätt i övrigt enligt kontraktet", vilket inte går försig.
    Detta är dock en något förbryllande synpunkt. Mig veterligen förekommer det över huvud taget inte, att en kontohavare, som växlat kontrakt medbanken om kredit i checkräkning, enligt kontraktet tillförsäkras någon annanrättighet av förmögenhetsrättslig natur (eller eljest) än just rätten att lyftaöverenskommet belopp under överenskommen tid. Det är alltså inte frågaom att skilja kontohavarens lyftningsrätt från någon annan rätt för honomenligt kontraktet. Rätten att gratis få checkblanketter av banken torde saknarättslig relevans; de är inte erforderliga för att kontraktet skall fungera utandetta är endast en praktisk bekvämlighetsdetalj.
    Eftersom jag under cirka 45 år av sysslande med bankjuridik inte vet migha påträffat något checkräkningskontrakt, som gett kontohavaren annan rättän rätten att lyfta pengar till visst belopp under viss tid, vågar jag påstå,att det i vår verklighet här i landet inte förekommer några kontrakt somgår ut på att kontohavaren tillerkännes andra rättigheter. Om mot förmodan något speciellt, härifrån avvikande kontrakt skulle kunna uppletas,torde det vara uppenbart, att ett så speciellt kontrakt kräver speciellt bedömande.
    Härmed nog om tesen, att lyftningsrätten inte får "skiljas från hans rätti övrigt enligt kontraktet"; sådan skilsmässa är inte aktuell.
    4) Walin åberopar rättsreglerna beträffande köp och anför, att köparensrätt, även om den är överlåtbar, inte kan utmätas utan att förvärvaren blirskyldig att betala resterande köpeskilling. Men antag att det förhåller sig så,att köparen har fullgjort de motprestationer, som åvilade honom i sambandmed köpet, samt att han sålunda har en odisputabel rätt att utan ytterligare

 

Utmätning av fordran 291motprestationer utfå godset; i så fall torde det vara uppenbart att köparensrätt till godset kan utmätas, även om godset alltjämt ligger kvar hos säljarenoch inte har avhämtats av köparen. Skulle det vara så, att godset har köptspå villkor att bland de överenskomna (och fullgjorda) motprestationernaskall ingå en revers eller växel av köparen å viss del av köpeskillingen, attbetalas efter viss tid, så torde detta inte kunna ändra slutsatsen. Den avmig i min första artikel behandlade lyftningsrätten torde närmast likna detav mig här anförda exemplet.
    Följaktligen torde en jämförelse med köpereglerna knappast ge den vägledning, som Walin åsyftar. Snarare talar en sådan jämförelse för en motsatt ståndpunkt.
    Helt allmänt skulle jag vilja uttala den uppfattningen, att det omdiskuterade spörsmålet om utmätning av lyftningsrätt förmodligen inte kan heltlösas genom en hänvisning till andra rättsärenden; frågan torde böra behandlas från den utgångspunkten, att det är fråga om ett rättsärende suigeneris.
    5) En mycket intressant invändning är den, att Walin åberopar "härskande uppfattning" innebärande att utmätning kan ske av pant, som gäldenär har ställt för en kredit i bank, dock med förbehåll för bankens rätt,samt att följden av utmätningen skulle vara att banken "efter realisation avpanten får nöja sig med att få betalt för sin aktuella fordran".
    Jag är helt överens med Walin om att detta — i stora drag — följer av71 § utsökningslagen ävensom av allmänt vedertagen rättsuppfattning. Mendet finns all anledning att fråga, vad som menas med det av Walin här använda uttrycket den aktuella fordringen.
    Låt oss först se vad nu gällande lag säger. Utsökningslagens 71 §, förstastycket, har följande regel, som avser lös egendom:

 

"Har någon gäldenärs lösa egendom som handpant eller med rätt att kvarhålla den till säkerhet för fordran, hindrar detta ej, att egendomen utmätes förannan fordran. Den som innehar egendomen är skyldig att taga betalning iförtid i den ordning som anges i 6 kap. Han är dock icke pliktig att avstå frånsin pant- eller retentionsrätt utan att hans fordran blir betald, om ej försäljning skall ske för fordran med lika eller bättre rätt."(Kursiveringarna gjorda av mig.)

 

 

    Härutöver finns bl. a. i Utsökningslagens 151 § bestämmelser om fördelningen av köpeskillingen för utmätt lös egendom och där ges i sista stycketföljande regel:

 

"Är fordran beroende av villkor, skall avsättning ske, intill dess villkoretuppfyllts eller förfallit."

 

 

    Det torde framgå av paragrafens första stycke, att avsättningen skall avse"vad enligt förmånsrättslagen å fordringen . . . belöpa kan". Och enligtförmånsrättslagen skall vid utmätning särskild förmånsrätt gälla beträffandehandpanträtt, med bättre förmånsrätt än den som utmätningen ger.
    Slutsatsen synes vara att, då fråga är om lös egendom, gällande lag skyddar den före utmätningen grundade villkorliga fordringen till fullo. Panthavaren är ju, enligt vad lagen säger, inte pliktig att avstå från sin panträttutan att den fordran, för vilken panten är ställd, har blivit betald. Är detfråga om villkorlig fordran, skall avsättning ske tills villkoret har uppfyllts

 

292 Erik Burlingeller förfallit. Detta synes innebära, att avsättning skall ske tills kredittidenhar gått ut.
    Härefter kan det vara av intresse att se, vilka synpunkter Lagberedningen— under ordförandeskap av Gösta Walin — har anlagt beträffande dettaspörsmål. Man finner i SOU 1973:22 att Lagberedningen säger sig intevilja föreslå någon ändring i sak beträffande den nu aktuella rättsregeln.Dess förslag till Utsökningsbalk 9 kap. 11 § har följande lydelse:

 

"Borgenär som innehar utmätt egendom med pant- eller retentionsrätt ärskyldig att taga betalning i förtid i den ordning som anges i 14 kap. men äricke pliktig att avstå från sin rätt utan att hans fordran blir betald, om ej försäljning sker för fordran med lika eller bättre rätt." (Kursiveringen gjord avmig.)
    I motiven gör Lagberedningen i anslutning härtill några intressanta uttalanden (s. 341):

 

 

"I detta sammanhang vill beredningen fästa uppmärksamheten vid generellpantförskrivning och pantförskrivning till säkerhet för viss kredit som får utnyttjas av gäldenären i mån av behov. En generell pantförskrivning till säkerhet för gäldenärens alla aktuella eller framtida skulder till panthavaren kansjälvfallet inte hindra att det övervärde som panten representerar får utmätas med beaktande av då aktuella skulder. I aktuella skulder bör här äveninbegripas villkorlig fordran, om det inte längre beror på borgenären huruvida eller när den blir definitiv. När pantförskrivningen endast avser ettspeciellt rättsförhållande, måste motsvarande gälla. Om t. ex. pant lämnatstill en bank för ett garantiåtagande mot tredje man som är bindande förbanken, får säkerheten inte försämras genom utmätning av panten. I samband med behandling av frågan om ägarbehörighet när det gäller pantsättning av pantbrev i fast egendom har lagrådet även nämnt pantsättning tillsäkerhet för checkräkningskredit till visst högsta belopp och uttalat att iangivna fall fordran i själva verket torde få anses ha uppkommit redan vidpanträttsupplåtelsen, ehuru den då ännu är beroende av villkor. Beredningenhar ej för sin del något att invända mot att panträttsupplåtelse skall ansesha skett i behörig ordning, om den aktuella fastighetsägaren lämnar pant förcheckräkningskredit, och att den får åberopas så länge kreditavtalet beståroch, om fastigheten överlåts, skall respekteras av den nya ägaren. Motsvarande gäller lös pant." (Kursiveringarna gjorda av mig.)

 

 

\

Här skulle jag vilja göra ett avbrott i citatet för att understryka, attdet nu sagda (= första citatet) väsentligen överensstämmer med synpunkter, som framlagts dels i min artikel i Ekonomisk Revy 1974 s. 97 ff.("Bankernas panträtt — konsekvenser av nya jordabalken"), dels ock i minförsta artikel i det nu aktuella ämnet.
    I fortsättningen av motiven anför Lagberedningen följande:

 

"Med det nämnda uttalandet besvaras emellertid inte frågan huruvidagäldenärens rätt att utnyttja checkräkningskrediten skall få utgöra hindermot att pantens aktuella övervärde angrips genom utmätning. Det kan integärna få stå gäldenären fritt att utnyttja krediten efter behag och samtidigthindra borgenär att få sådan utmätning. För att inte en befintlig tillgångskall genom checkräkningskrediten obehörigen undandras utmätning måsteantingen gäldenärens rätt till outnyttjad kredit eller också panten, med förbehåll för redan skedd belåning, kunna tas i mät. Enligt beredningens meningkan gäldenären ej genom kreditavtal med kreditgivaren undandra övriga borgenärer lämnad pant som utmätningsobjekt i den mån krediten inte är utnyttjad i utmätningsögonblicket. Något hinder att genom utmätning av panten tillgodogöra det då befintliga övervärdet kan inte föreligga." (Kursiveringarna gjorda av mig.)

 

 

Utmätning av fordran 293    Uttalandet i det första citatet är klart, otvetydigt och logiskt. Det senarecitatet förefaller däremot inte i dessa hänseenden stå på fullt samma nivå.
    I första citatet har Lagberedningen klart framhållit att "aktuella skulder"skall beaktas och skyddas samt att "I aktuella skulder bör här även inbegripas villkorlig fordran, om det inte längre beror på borgenären huruvidaeller när den blir definitiv." I de sålunda beskrivna fallen "får säkerheteninte försämras genom utmätning av panten".
    Det är alltså fullt klart — enligt detta första citat — att en banks panträtt på grund av en på viss tid och intill visst belopp utfäst kredit i checkkonto inte får försämras genom utmätning av panten. Bankens förut etablerade panträtt för dess eventuella fordringar på checkkontot består alltsåoch gäller med förmånsrätt före utmätningsborgenärens fordran. Den aktuella skulden inbegriper sålunda, enligt Lagberedningens klara uttalandehär, skulden på kontot vid kredittidens utgång jämte upplupen ränta ochkostnader.
    Men i det senare citatet gör Lagberedningen ett uttalande, som möjligenkan tolkas så, som om Lagberedningen här plötsligt skulle ha frångått sitttidigare principuttalande.
    Till en början uppehåller Lagberedningen sig här vid frågan om gäldenärens rätt att utnyttja den checkräkningskredit, som är utfäst av banken."Det kan inte gärna få stå gäldenären fritt att utnyttja krediten efter behagoch samtidigt hindra borgenären att få sådan utmätning."
    Man måste sätta ett stort frågetecken vid detta uttalande av Lagberedningen. Inte kan man med laga grund göra gällande, att en person är förhindrad att lyfta honom tillkommande medel, så länge han är myndig,inte försatt i konkurs och inte lidande av rubbad själsverksamhet, såvidainte lyftningsrätten i laga ordning har utmätts eller belagts med kvarstadoch/eller betalningsförbud. Vem eller vad skulle hindra honom från detta?Någon straffbestämmelse? Eller någon annan lagregel?
    Om personen i fråga begagnar sig av rätten att även efter utmätning avpanten (vilken utmätning ju skall ha skett med förbehåll för panthavarensrätt) lyfta honom tillkommande medel och om han därmed ökar kontoskulden till banken, inte innebär detta, att han "samtidigt" hindrar någonborgenär att i laga ordning få till stånd utmätning av panten. Vid sådan utmätning av panten skall enligt allmänna rättsregler om pant — och i enlighet med vad Lagberedningen anfört — bankens aktuella villkorligafordran i sin helhet respekteras. Den förut etablerade panträtten för banken,avseende denna fordran, får inte försämras. Men naturligtvis får pantensägare inte efter en utmätning etablera nya pantupplåtelser, som kan medföra intrång i utmätningsborgenärens rätt. Och lika litet får utmätningsborgenären "tillgodogöra (sig) det då befintliga övervärdet" till förfång förden, som är förbehållen rätt till panten enligt tidigare etablerad panträtt.Lagberedningen har ju också tidigare uttryckligen framhållit, att pantenför checkräkningskredit "får åberopas så länge kreditavtalet består och,om fastigheten överlåts, skall respekteras av den nya ägaren. Motsvarandegäller lös pant". Även beträffande villkorlig fordran, om det inte längreberor på borgenären huruvida eller när den blir definitiv, gäller att säkerheten inte får försämras genom utmätning av panten (se första citatet).
    Härmed hoppas jag ha klargjort mitt principiella synsätt på dennapunkt: Det är av behovet påkallat, att man intar en klar, konsekvent och

 

294 Erik Burlingteoretiskt hållbar linje beträffande detta spörsmål, gärna en linje, somdessutom är en smula praktisk. Det är ju också att märka, att Lagberedningen — enligt vad som framgår av en passus i det senare citatet — ärinne på den tanken, att gäldenärens lyftningsrätt skall kunna tas i mät,vilket nämnes såsom ett i och för sig tänkbart alternativ. Därefter hamnarLagberedningen emellertid på ett sidospår, som inte leder fram till enlösning. Alternativet med utmätning av lyftningsrätten råkar alltså kommabort utan närmare behandling.
    Med ovanstående hoppas jag ha klargjort vad som enligt mitt bedömande bör inläggas i det av Walin använda uttrycket den aktuella fordringen; härvid har jag bl. a. haft god hjälp av här citerade uttalanden avLagberedningen under ordförandeskap av Gösta Walin.
    6) Om pant för krediten har ställts av tredje man eller bankens säkerhet består av borgen, uppkommer särskilda problem. Jag har i någon månberört detta i min första artikel och ber att få hänvisa till vad där anförts.Här skulle jag dock vilja tillägga följande:
    En borgensförbindelse och en pantförskrivning av tredje man skall enligt gängse rättsuppfattning på ett förnuftsmässigt sätt tolkas restriktivtoch jag ansluter mig givetvis till den uppfattningen. Frågan är bara hurrestriktiv en sådan tolkning skall vara i varje särskilt fall; samtliga omständigheter som kan bidra till en rätt tolkning måste beaktas (se ävenSvante Bergström: I vad mån är ett borgenslöfte bindande? i Festskrift tillHåkan Nial och min uppsats Om uppsägning av borgen i Ekonomisk Revy1946 s. 106 ff).
    Om en tredje man ställer borgen för en kontohavares kredit kan dettasammanhänga med helt olika omständigheter. Det är t. ex. mycket vanligtinom en koncern att ett moderbolag ställer borgen för dotterbolags rörelsekrediter, alltså i själva verket i eget intresse. Ett annat mycket vanligt fallär att en leverantör av rent affärsmässiga skäl ställer borgen för en köpares kredit. Det är alltså här fråga om ett i huvudsak oneröst avtal. Dettaär ju något helt annat än att en borgen ställs t. ex. av en anhörig för atthjälpa vederbörande; här kan ett moment av mera benefik natur kommamed i bilden. Motsvarande kan gälla då det är fråga om att ställa pant fören kredit. Det torde vara uppenbart, att synpunkten om restriktiv tolkningkanske ändå får en något annan nyans då det är fråga om det ena eller detandra fallet samt att restriktiviteten måste vara förnuftsmässigt betingadoch överensstämma med rättsordningen i övrigt.
    Avgörande för mitt ståndpunktstagande härvidlag är, att det inte kananses vara godtaget av rättsordningen, att en borgensman eller pantägarekan få "önska" — med laga verkan — att de tillgångar, som en gäldenärförvärvar med stöd av borgen eller tredje mans pant, skall få användas avgäldenären obehindrat på sätt han finner för gott, antingen genom ombudeller överlåtelse eller på annat förmögenhetsrättsligt sätt, vad detta numå kunna vara, men att med stöd av sådan borgen eller pant förvärvadeförmögenhetsrätter likväl skulle vara oåtkomliga för borgenärerna vid utmätning. En sådan önskan skulle nog kunna tänkas vara för handen, särskilti fall med benefik anstrykning, men denna önskan kan dock inte respekterasav rättsordningen. Jämför i detta fall vad som enligt vår rättsordning gäller om gåva eller liknande överlåtelser med villkor, som åsyftar att skyddaegendom enbart mot utmätning men inte mot andra förfoganden. Sådanavillkor torde inte godkännas.

 

Utmätning av fordran 295    C. Sedan jag nu för mitt vidkommande har slutbehandlat Walins intressanta invändningar i hans aktuella artikel, skulle jag gärna vilja här tillägganågra synpunkter till komplettering av min första artikel.
    Min ståndpunkt i min första artikel säges innebära en "nyskapelse" enligtde sista raderna i Walins artikel. Möjligen är det fråga om en ny tankesåtillvida, att jag har velat introducera begreppet lyftningsrätt såsom en förmögenhetsrätt sui generis, som är värd att beaktas både av lagstiftaren ochav doktrinen, för att inte oklarhet skall råda och misstag kunna ske i rättstillämpningen. Det torde vara angeläget att ifrågakommande invändningarmot ståndpunkten, gärna så snart som möjligt, lägges fram för omsorgsfulltbedömande; detta kanske framför allt med hänsyn till att ny lagstiftning pådetta område är aktuell. Det är därför tacknämligt att Walin tagit till orda.
    I detta sammanhang vill jag understryka, att jag visst inte anser det varauteslutet, att det kan finnas skäl till funderingar, som går i riktning mot mittförslag till lösning av problemet om exekution i lyftningsrätt enligt min förstaartikel, ehuru jag inte tror att de skulle ha någon avgörande betydelse. Jagskulle gärna vilja sätta några sådana funderingar på pränt enligt följande:
    Man torde inte kunna komma förbi att utmätningen och dess fortsättningi det aktuella fallet, då fråga är om lyftningsrätt, medför speciella konsekvenser för utmätningsgäldenären och indirekt även för de borgenärer, somhar intresse av hans förmögenhetsmassa, konsekvenser, som i själva verketgår något utöver det vanliga vid utmätning; det vanliga torde nämligen varaatt enbart en viss bestämd förmögenhetsrätt omhändertas, utan konsekvenser för förmögenhetsmassan i övrigt. Men genom utmätningen framkommerju i detta fall automatiskt en definitiv skuld för gäldenären, en skuld sombelastar inte bara den pantsäkerhet, som gäldenären möjligen kan ha ställtför krediten å kontot, utan även alla hans andra tillgångar.
    Att gäldenären själv får finna sig i denna belastning — som är en renkonsekvens av en i laga ordning mot honom vidtagen exekutiv åtgärd —förefaller dock vara ofrånkomligt. Lyftningsrätten omhändertas och utövasintill visst belopp; detta innebär inte större ekonomiskt ingrepp gentemothonom än som bör få följa av en i laga ordning vidtagen utmätning av hansegendom. Utmätningen av lyftningsrätten medför automatiskt en belastning av hans förmögenhetsmassa, en definitiv skuld, som helt motsvararvärdet av den tillgång som utmätts. Förmögenhetsmassan minskas med dettavärde, vilket är just vad utmätningen åsyftar. (Samtidigt inträder f. ö. denfördefen för gäldenärens förmögenhetsmassa, att utmätningsskulden till motsvarande del bortfaller.)
    Kan man möjligen göra gällande, att övriga borgenärer vid utmätningenav en lyftningsrätt blir utsatta för en ekonomisk överraskning, som de inteborde ha behövt räkna med, innebärande skada för dem? Utmätningen aven viss bestämd förmögenhetsrätt (lyftningsrätten) kommer ju i detta fallatt indirekt medföra en ökad belastning av den förmögenhetsmassa, som återstår och som borgenärerna har räknat med i oberört skick? En tidigarevederbörligen grundad villkorlig skuld blir automatiskt en definitiv skuld.Skulle det kunna göras gällande, att utmätningen sålunda har kommit attmedföra konsekvenser, som sträcker sig längre än till att taga i anspråk denegendom, som själva utmätningsförrättningen avser? Skulle utmätningenkanske kunna anses på ett felaktigt sätt beröra egendom, som ligger utan

 

296 Utmätning av fordranför förrättningen? Har utmätningsmannen sålunda gått längre än som ärför honom medgivet? Detta resonemang är kanske något subtilt men jaghar inte velat förbigå det på grund av den diskussion, som nu har ägt rum.(Kanske någon tycker att dessa tankegångar liknar vad Walin anfört omskuldsättning. Men de vilar dock på ett helt annat juridiskt betraktelsesätt.)
    Om man ägnar sig åt det nu beskrivna resonemanget om en indirekt"skada" för övriga borgenärer i följd av utmätningen, måste naturligtvisförst och främst beaktas, att någon verklig skada inte uppkommer. Förmögenhetsmassan blir ju fri från motsvarande skuld till utmätningsborgenären;alltså beröres förmögenhetsmassan i realiteten varken positivt eller negativtav utmätningen. En skuld tillkommer automatiskt; en annan skuld till motsvarande belopp utsläckes. Härtill kommer att borgenärerna dock inte kanbetraktas såsom särskilda rättsägare beträffande förmögenhetsmassan, sålänge det inte föreligger konkurs. Borgenärerna bör sålunda inte kunna göragällande att de blivit lidande genom utmätningen och att denna därförskulle vara oriktig. — Gäldenären själv kan ju för övrigt när som helst,genom av honom vidtagna rättshandlingar, förfoga över förmögenhetsmassanpå sätt som innebär samma slag av ekonomiska överraskningar. Det tordealltid vara förenat med en viss risk, då man lånar ut pengar.
    För min del anser jag, att resonemanget ovan visar, att övervägande skältalar för att det är helt i sin ordning att bortse från den här anförda subtila invändningen, innebärande att gäldenärens eller övriga borgenärers rättskulle trädas för nära genom utmätning av sådan lyftningsrätt, som här äri fråga.
    Men andra eventuella invändningar mot "nyskapelsen" enligt min förstaartikel skulle jag gärna vilja ta del av. Om någon skulle anse, att det ärfråga om en betänklig nyskapelse, tror jag att ingen skulle vara mera intresserad än jag av att få veta, varå betänkligheten är grundad.
Erik Burling