Mytologi och juridik1
Rättvisan avbildas, då behov därav förekommer, som en kvinna med förbundna ögon, hållande i den ena handen en våg med två vågskålar, i den andra ett draget svärd. Vågen som sinnebild för rättvisan har sitt ursprung eller sin motsvarighet hos egypterna. I detta folks milda och etiskt högtstående religion intog föreställningen om ett rättfärdigt jordeliv som förberedelse för en tillvaro på andra sidan graven en central plats. Av Anubis infördes den avlidne i den mäktiga domssal, vid vars bortre ände Osiris, dödsrikets behärskare, tronade. Den avlidne inledde själv förhandlingarna genom att framsäga en försäkran om att han var ren från synd och ickehade gjort orätt, och därefter följde den vägning, varigenom giltigheten avhans försäkran prövades. I den ena vågskålen lades den avlidnes hjärta, i den andra ställde sig rättvisans gudinna, Maat, eller lades hennes symbol, strutsfjädern. Han hade bestått provet och vunnit inträde i Osiris' rike, om vågskålarna vägde jämnt, eljest slukade honom vidundret Amemait.
    Maat har sitt namn av det egyptiska ordet för sanning och rättvisa, strutsfjädern är ideogrammet för detta ord. Såsom personifikation av en abstrakt egenskap är hon en färglös gudinna. Bilder av henne brukade vid tempelkulten frambäras som spis åt de större gudarna. Härigenom utmärktes, att sanning och rättvisa för dessa var den kost, varav de helst ville livnära sig. Bland gudarna framstod som den jordiska rättsordningens beskyddare särskilt Maats make Thot, ursprungligen en lokal gud för nedre Egyptens huvudstad, sedan dyrkad i hela landet. Denna rättsordning ansågs vara beroende av den gudomliga, men eftersom dess regler icke genom upptagande i en lagkodifikation eller på annat sätt hade blivit slutgiltigt fastställda hade den egyptiska rätten sin frihet till utveckling bevarad. Sålunda kunde inom bevisrättens område en utveckling äga rum från rättskipning genom ordalier i riktning mot fri bevisprövning genom domarens urskillning. I egyptisk liksom i babylonisk rätt blev dock icke själva domen verkställbar utan först en av den förlorande parten mer eller mindre frivilligt avgiven förklaring, att han underkastade sig domslutet.
    Mose lag ansågs, såsom given av Gud, evig och oåtkomlig för ändringar

 

1 Vid utarbetande av denna sammanställning har förutom gängse uppslagsverk följande böcker och artiklar begagnats, med hjälp av vars indices och litteraturförteckningar den intresserade lätt kan erhålla nödiga källhänvisningar. Viktor Rydbergs Undersökningar i germanisk mytologi. New Larousse Encyclopedia of Mythology, new edition, 1968. Hilda Roderick Ellis Davidson, Scandinavian Mythology, 1969. N. Beckman: I. Rättsutvecklingen i det forntida Egypten, artikel i TfR 1940 s. 445—447. II. Den mosaiska straffrätten. Några reflexioner om dess utveckling och betydelse. Artikel i Tidskrift utgiven av juridiska föreningen i Finland, 1941 s. 111—119. III. Anmälan i SvJT 1943 s. 329—331 av J. E. Almquist, Karl IX och den mosaiska rätten. Se även Bengt Lassen i SvJT 1943 s. 814—816 om domarenen och Mose lag. 20—Svensk Juristtidning 1978

 

306 Sven Beckmangenom mänskliga rådslag. För judarna, som — om uttrycket tillåtes — behärskade den mytiska teknik, varigenom ändringar kunde åstadkommas utan att traditionsavbrott behövde ske, utgjorde detta dock ej någon större olägenhet. Sålunda frambar såväl Josias som Esra ur templets inre nya föreskrifter, och även genom rättstillämpningen kunde vidare utveckling äga rum.
    Grekernas ymnigt flödande fantasi skapade gudinnan Themis, dotter till Ouranos och Gaia, representant för den ordning, varigenom såväl naturen som moralen styres. Med Zeus hade hon döttrarna Eunomia (vis lagstiftning), Dike (rättvisa) och Eirene (fred) men även horerna (årstiderna) och moirerna (ödesgudinnorna). I hennes namn och i enlighet med de råd, som man ansåg sig ha erhållit av henne, avkunnade domare sina domslut. Hon, som en gång hade varit det delfiska oraklets gudinna, hade gåvan att för människorna kunna uttolka gudarnas vilja. Hennes attribut är vågen med tvenne vågskålar, hon framställes i konsten som en kvinna med stränga anletsdrag.
    Themis snarare än Nemesis borde, om palatsets brukande som säte för domstolar hade varit aktuellt redan vid namngivningen, ha fått låna sitt namn åt det kvarter, i vilket det Bondeska palatset i staden mellan broarna i Stockholm är beläget, ty Nemesis, då hon i konsten framställes med svärd eller gissel som attribut, representerar endast en sida av rättskipningen, den straffande vedergällningen.
    Romarna hade, om man får tro Nordisk Familjebok, två personifikationer av rättvisan, nämligen utom Justitia även Æquitas, båda hållande den bekanta vågen men Justitia dessutom ett svärd och Æquitas ett ymnighetshorn.
    I den germanska mytologien möter oss Oden som motsvarighet till egypternas Osiris, vidare Tyr, den ursprungligen så mäktige men sedermera till nästan fullständig obetydlighet nedsjunkne guden, samt slutligen Balder och dennes son Forseti.
    Oden som domare vid fällande av domen över de döde, icke blott somvärd i Valhall åt de i strid fallne, är nog en sen skapelse av skaldediktningen. I Ynglingatals strof 24 heter det om Halvdan milde, att han genom Hel erhöll kallelse att ur denna världen inställa sig inför Odens ting.
    Däremot har Tyr uppfattats som den, som ursprungligen stod som beskyddare av lag och rätt. Ett av hans binamn, i latiniserad form Thincsus, har (se under ting i Elof Hellquists etymologiska ordbok) sammanställts med ting, den alltjämt gällande beteckningen för den församling, inför vilken rättsliga angelägenheter avhandlas. Det har också påpekats, att Tyrs attribut spjutet kan uppfattas som den stav, skeptron, som redan i Iliaden var tjänstetecken för furstar, domare, härolder, budbärare, präster och siare, men som i de nordiska länderna och Tyskland främst har förknippats med domarämbetet. På en präktig gravhäll från år 1342, nedlagd i korgolvet i Lojsta kyrka på Gotland, är tingsdomaren Botlev avbildad jämte sin hustru. Till tecken på sin värdighet bär Botlev i handen en spira eller stav.
    Den blide Balder omtalas som fridsfurste och domare och förväntas komma att utbreda ett rättfärdighetens rike över världen. Han är som domare liksamastr, den mest försonande. Han — men icke Oden — återkommer efter Ragnarök, och i Völuspa omnämnes det människosläkte, som be-

 

Mytologi och juridik 307bygger förnyelsens jord, som burir brodra tvegia, två bröders söner. De båda bröder, som därmed åsyftas, är Balder och dennes broder Höder.
    Balder, Höder och Forseti utgör tillsammans den mytologiska grupp, som av Saxo benämnes sequestris ordo. Sequester var i det romerska lagspråketen utomstående tredje man, depositarie, som under det att en rättstvist pågick bevarade tvisteföremålet och utlämnade det till den part, som vann målet. Sequester har sedan blivit ett namn för kvarstadsinstitutet, men Saxo har med detta latinska ord åsyftat det nordiska lagspråkets ljonar, skiljedomare, om vilka det i Snorres skaldelära säges: "ljónar heitapeir menn, er ganga um sættir manna", ljonar kallas de, som har sig angeläget att förlika tvister.
    Balders son Forseti är i den nordiska mytologien endast en av Baldersegenskaper, domarens, i utbruten och förstärkt form. Hans namn, som kommer av "försittare", præses i en rätt, är bevarat i ortsnamnet Forsetalundrvid Oslofjorden. Om Forseti heter det i Grimnismal, att han svefer allarsacir, förliker alla tvister. Saxo omtalar honom som en domare, till vilken människorna hänsköt sina mål — consueverat consulenti populo plebiscitadepromere — och skildrar honom som utrustad med stor övertalningsförmåga. Han ägde eloquentix suavitatem och förstod att med benignissimosermone kuva motsträviga sinnen. Han äger, enligt Grimnismal, den glänsande boningen Glitnir, som vilar på guldpelare och är täckt med silver.
    All sannolikhet talar för att Forsetigestalten i själva verket är ett inlån till Norden av guden Fosite, vars namn motsvarar tyskans forasizo, Vorsitzender, och vars dyrkan på ön Helgoland omtalas i kristna legender.
    Sålunda berättar Alkuin, att Fosite på ön, som efter honom bar namnet Fositesland, hade ett tempel och en helig källa, ur vilken vatten fick tagas endast under fullständig tystnad. De djur, som levde i närheten, fick ej skadas. Den helige Willibrordus blev, för att han hade döpt tre män i källan och dödat en ko, dömd att mista livet. Sedermera förstördes templet avden helige Ludger.
    Följande legend ger en antydan om våra förfäders syn på rättens gudomliga ursprung. Av Karl den store kallades tolv frisiska män att ge en redogörelse för innehållet i de frisiska lagarna, men då de ej kunde lämna en sådan redogörelse blev de dömda att mista livet. De sattes i en liten båt, som utan åror och roder skulle sättas på drift i Nordsjön, men då båten sköts ut i vattnet sällade sig till de tolv en trettonde man, okänd, som bar en gyllene yxa över axeln. Denne styrde båten med sin yxa, och då de hade nått land kastade han yxan mot marken, varvid en källa sprang fram, och lärde dem även, innan han försvann, de lagar, för vilka de hade fått sig ålagt att lämna en redogörelse. Den okände kan ej ha varit någon annan än Fosite.
 

Sven Beckman