Nils Herlitz †. 1900-talets första decennier i Uppsala kan visa upp en ovanligt talangfull krets avunga historiker, mestadels lärjungar till Harald Hjärne, vilka småningom kom att intaga ledande platser ej blott inom historikerfacket utan även —många av dem — inom helt andra grenar av samhällslivet. Exempel på sistnämnda kategori utgör Eli Heckscher, ledande nationalekonom, Karl-Axel Fryxell, generaldirektör i Kommerskollegium, Torvald Höjer d. ä., avdelningschef i Utrikesdepartementet och sedan ambassadör, K. G. Westman, ledande bondeförbundspolitiker och mångfaldig regeringsledamot. Till denna grupp ansluter sigvärdigt den något yngre Nils Herlitz, född 1888 men bortgången först 1978 (9.2), efter en mångsidig livsgärning på juridikens och politikens fält.
    Herlitz disputerade på ett arbete inom Karl XII-forskningen (Från Thorn till Altranstädt — 1916) och blev docent i historia men gled småningom över till förvaltningshistoriskt och offentligrättsligt författarskap. Först kom en "Utredning rörande städernas domstolsväsen" (1923), sedan bl. a. arbetena "Svensk stadsförvaltning på 1830-talet" (1924) och "Om lagstiftning" (1926—1930). På basis av nyssnämnda speciminering blev han 1927 professor i statsrätt och förvaltningsrätt vid Stockholms högskola; han kvarstod i denna tjänst till pensioneringen 1955. Vid sidan av undervisningen fann han tid utföra stora och viktiga utredningsuppdrag. Under professorstiden blev han också ledamot av landstinget (1935—1950) och av riksdagens första kammare (1938—1955). Som riksdagsman hade han tillfredsställelsen skriva stadgan för Nordiska rådet och krönte sin parlamentariska verksamhet genom att det sista riksdagsåret vara rådets president.
    När det gäller att för en yngre samtid ge några antydningar om Herlitz' gärning, kan man tveka, om uppmärksamheten i första hand bör dragas till arbetet som utredningsman och parlamentariker eller till den akademiska verksamheten — i båda fallen rör det sig om vägande ting. Enligt min mening är den allmänna gärningen den märkligaste — det är högst ovanligt att en ren fackman, menig medlem av ett oppositionsparti, lyckas få så mycket gehör för sina speciella krav och se så mycket praktiska resultat av sina bemödanden som Herlitz faktiskt förmådde. Det började med en utredning om allmänna handlingars offentlighet (1927) och fortsatte sedan med olika utredningar och skrifter om förvaltningsförfarandet. Herlitz' utgångspunkt var ungefärligen den, att den ständigt pågående utvidgningen av den statliga

 

314 Notisersektorn, de allt starkare ingreppen i vad som förut varit medborgarens privatsfär, det ständigt ökade ansvarstagandet för den enskildes svagheter och svårigheter, att allt detta kraftigt stärkt statstjänstemännens makt och handlingsmöjligheter och därigenom riskerna för övergrepp och feltramp. För den skull var det, särskilt som flertalet ansvariga funktionärer numera saknar juridisk utbildning, nödvändigt att ge regler för förvaltningsförfarandet, att i författningarna uppsätta varningstecken och stoppsignaler, ägnade att hindra felgrepp och misstag och byråkratism. I denna anda skrev han artiklar och väckte motioner, merendels präglade av ett praktiskt sinne och en förståelse för konkret verklighet, som man sällan möter hos personer med nästan enbart akademisk erfarenhetsbas (och som inte alltid återfanns hos hans i och för sig utmärkta akademiska kolleger). I anledning av sina förslag fick han en rad offentliga utredningsuppdrag, det första utmynnande i den idérika SOU-skriften Förvaltningsförfarandet (SOU 1946: 69). På grundval av denna utredning tillsattes sedermera (1949) Besvärssakkunniga, där Herlitz blev ordförande och kom att signera principbetänkandet "Administrativt rättsskydd" (SOU 1955: 19). Han lämnade visserligen senare, något misslynt, Besvärssakkunniga, men man kan utgå ifrån, att slutbetänkandet "Lag om förvaltningsförfarandet" (SOU 1964: 27), en alltjämt aktuell, flödande rik källa till förvaltningsrättslig praxis, i viss mån inspirerats av Herlitz' ambitioner. Det är som bekant denna utredning, vilken, låt vara i beskuret skick, ligger till grund för 1971 års förvaltningsreform.
    Vid sidan av politik och utredningar hann Herlitz med ett omfattande författarskap. En del av detta har väl numera mist direkt aktualitet — efter tillkomsten av en ny författning och växlingar inom förvaltningen — men stora delar läses alltjämt med behållning. Detta gäller t. ex. "Föreläsningar i förvaltningsrätt", del III "Förvaltningsrättsliga plikter". Han ägnade sig även åt den icke otacksamma uppgiften att för utländsk publik presentera svenskt och nordiskt statsliv — se t. ex. "Elements of Nordic Public Law" (1969) och den livfulla uppsatsen om allmänna handlingars offentlighet i den engelska tidskriften "Public Law" (1967); han drog f. ö. in Sverige i det internationella institutet för administrativa vetenskaper (Bryssel). I sammanhanget förtjänar också nämnas, att han startade och länge utgav Förvaltningsrättslig tidskrift samt under två decennier regelbundet samlade förvaltningsintresserade akademiker och rena praktiker till överläggningar i "Förvaltningsrättsliga klubben", ett utmärkt forum som förtjänade att återupplivas av dagens administrativister. Ett ytterligare exempel på hans förmåga att rå med och hinna med skiftande ämnen är hans redaktörskap för Nordisk tidskrift (1922—1946) samt ordförandeskapet i föreningen Nordens fullmäktige, i Riksförbundet för Sveriges försvar och i studentsångarförbundet! Hans memoarvolym (Tidsbilder, 1965) präglas visserligen i någon mån av den svala "réserve", som i allmänhet utmärkte hans yttre framträdande, men ger icke desto mindre värdefulla inblickar i ett halvsekels svenska politik och kulturliv.
    Herlitz hade förmånen att i det sista bevara intresset för olika sorter av samhälleligt skeende samt förmågan att (utan den mångordighet som stundom karakteriserar gamla herrars inlägg) ge väsentliga bidrag till dagens meningsutbyte. Det är belysande, att hans parti moderaterna anlitade honom i författningsdiskussionen, ännu mera att han det sista året av sitt liv, vid fyllda eller nära fyllda 89 år, var i stånd att göra uppskattade debattinlägg i så skilda ämnen som ekonomiskt-administrativ forskning (i Historiska klubben) och —

 

Notiser 315fjorton dagar före sin bortgång! — den moderna förvaltningsrevisionen (i Svenska sektionen av Brysselinstitutet).
    Minnet av den betydande förvaltningsman och akademiker, som Nils Herlitz var, förtjänar att länge bevaras bland svenska jurister och administratörer.
 

Kurt Holmgren