Svensk rättspraxis

 

Familjerätt 1971 — 1975

 

Av justitierådet OLLE HÖGLUND

 

 

Sedan näst föregående rättsfallsöversikt i familjerätt publicerades i SvJT 1972 s. 28 har omfattande lagändringar genomförts på familjerättens område. Främst märks 1973 års reform av äktenskapsrätten, varigenom nya bestämmelser infördes om äktenskaps ingående och upplösning. Där tillkommer vissa ändringar i föräldrabalken. Sålunda upphävdes år 1973 8 kap. om barnavårdsman. Nya regler infördes år 1974 rörande myndighetsåldern och omyndighetsförklaring samt år 1976 angående vårdnaden om barn och faderskapet till barn i äktenskap. Korta redogörelser för den nya lagstiftningen har intagits i den nyligen av mig utgivna sjätte upplagan av Nils Beckmans "Svensk familjerättspraxis", i det följande benämnd SvF.

 

 

Giftermålsbalken

 

I fråga om litteratur kan främst hänvisas till Folke Schmidt, Äktenskapsrätt 5 uppl. 1974. Angående utvecklingen av äktenskapsrätten på senare tid jfr Folke Schmidt, Äktenskapsrätten inför framtiden, i TfR 1969 s. 431, Jacob Sundberg, Familjerätt i omvandling, 1969, och Agell, Den svenska familjerätten — en presentation, i TfR 1975 s. 536. En redogörelse för den år 1973 antagna lagstiftningen finns i Lars Tottie, Giftermål & skilsmässa, 1974, anmäld i SvJT 1976 s. 41.

 

Äktenskaps ingående

 

Den sedan länge diskuterade frågan om prästs vigselskyldighet beträffande frånskilda fick en omfattande belysning i rättsfallet NJA 1972 s. 612, som gällde åtal mot präst för vägran att viga frånskild. Rättsfallsreferatet innehåller bl. a. hänvisningar till andra liknande fall, behandlade av domstoloch av JO. I 1973 års lagstiftningsärende uttalade sig föredragande statsrådet för att lagen inte borde innehålla någon bestämmelse om skyldighet för präst att förrätta vigsel. Frågan kunde emellertid inte lösas då, eftersom bestämmelserna är av kyrkolagsnatur och måste underställas kyrkomötet. Ändringsförslag i ämnet har sedermera förelagts och antagits av 1975 års kyrkomöte, och ny lydelse av GB 4: 3 har trätt i kraft den 1 januari 1976 (lag 1975: 845).

 

Äktenskapets rättsverkningar

 

Det synes behöva påpekas, att egendomsordningen enligt GB inte innebär någon egendomsgemenskap mellan makarna, vilket stundom sägs i skilda sammanhang. Fråga är i stället om giftorättsgemenskap, vilket är något annat. Skillnaden mellan äldre och nya äktenskap i detta hänseende har tid efter annan belysts av rättsfall angående beskattning av gåvor från äkta makar. Gåva ur samfälld egendom från makar i äldre äktenskap behandlas

 

Familjerätt 1971—1975 13i skattehänseende som en gåva. Bortgives egendom ur både samfälld egendom och den ena makens enskilda egendom, föreligger två gåvor. Gåva ur giftorättsgods från makar i nytt äktenskap behandlas som en gåva, om gåvan härrör ur enbart den enes giftorättsgods, men som två gåvor, om den härrör ur bådas, dvs. om makarna har samäganderätt till egendomen. Rättsverkningarna av äldre äktenskap har bekräftats i rättsfallen NJA 1971 s. 400 och 1973 s. 534, i vilka fråga var om sammanläggning av gåva ur samfälld egendom med arvslott från endera maken. Sådan sammanläggning ansågs inte skola ske. En tidigare ståndpunkt, som kommit till uttryck i rättsfallet NJA 1931 s. 388 och som innebar sammanläggning av arvslott med halva värdet av gåva ur samfälld egendom, synes därmed vara klart övergiven. Se vidare utveckling av skilda meningar i referatet NJA 1973 s. 534. I rättsfallet NJA 1975 s. 171 var fråga om gåva från makar i nytt äktenskap till makarnas dotter. Två gåvor ansågs föreligga. Makarna hade givit dottern ungefär lika stora gåvor, hustrun dock efter att ha upptagit ett lån hos mannen på den av henne bortgivna summan, 40 000 kronor. Rättsfallet utgör som synes även en illustration till möjligheten för makar i nytt äktenskap att ingå förmögenhetsrättsliga avtal med varandra (SvF A II a 1, 2 och 5).
    Giftorättsgemenskapen enligt GB leder som nämnt icke till någon egendomsgemenskap mellan makarna, utan vardera maken äger sin egendom— vare sig den utgör giftorättsgods eller enskild egendom — för sig och svarar ensam för sina skulder. Så långt är allt klart. Men det kan ofta vara svårt att avgöra vilken av makarna som förvärvat ett visst egendomsobjekt.— Uppgift i register över ägare, t. ex. i fråga om fast egendom eller motorfordon, är ej alltid avgörande. Exempel på att makar betraktats som samägare till fastighet, ehuru den var lagfaren för hustrun, utgör SvJT 1962 rf s. 17. Likaså ansågs i SvJT 1974 rf s. 71 samäganderätt föreligga mellan makar i fråga om en förvärvad bostadsrätt, för vilken mannen i utfärdat bostadsrättsbevis stod antecknad som innehavare. Förvärvet hade finansierats genom lån, i fråga om vilka mannen sedermera väsentligen svarat för amorteringar och räntebetalningar. Hustrun ansågs dock genom sin verksamhet i hemmet ha möjliggjort boendekostnaden. Vardera makens andel utgjorde för övrigt i detta fall enskild egendom på den grund att bostadsrätten förvärvats sedan makarna vunnit hemskillnad och återupptagit sammanlevnaden (GB 11: 14 och 30 i tidigare lydelse). (SvF A II b 4). —Samäganderätt kan föreligga mellan makar lika väl som mellan andra personer vilka som helst. Lagen om samäganderätt blir härvid tillämplig (NJA 1930 s. 543). Samspelet mellan samäganderättslagens regler och reglerna i GB 6: 4—6 om makes samtycke blir att beakta makar emellan, se vidare SvF A II b 1. Blir andel i samägd fastighet utmätt, kan överexekutor på yrkande förordna, att hela fastigheten skall säljas. Hinder mot sådan försäljning kan föreligga, om annan delägare visar synnerliga skäl för anstånd (67 § lagen, 1971:494, om exekutiv försäljning av fast egendom, jfrd med 6 § lagen, 1904: 48 s. 1, om samäganderätt). I NJA 1974 s. 490 prövades frågan, om make anfört synnerliga skäl mot exekutiv försäljning av en makar tillhörig bostadsfastighet efter utmätning av andra makens andel däri. —Belysande för vardera makens gäldsansvar är NJA 1970 s. 454. Sedan hustrun vid bodelning (efter boskillnad) tillskiftats en för mannen lagfarenfastighet, förklarades denna icke kunna utmätas för mannens gäld, ehuru

 

14 Olle Höglundlagfart ännu ej sökts för hustrun. Däremot har avtal om bodelning inför förestående hemskillnad, varigenom ena makens fastighet tillskiftades den andre, ej ansetts utgöra hinder mot utmätning av fastigheten för den förres gäld, NJA 1974 s. 684. (SvF A II b 4.) Jfr SvJT 1972 rf s. 23, anmärkt i det följande under rubriken "Bodelning".
    Makes död medför i regel (GB 12: 4—5) ingen rubbning i den efterlevandes rätt att råda över sitt giftorättsgods. Av NJA 1973 s. 445 framgår, att lagfart inte kan meddelas för dödsbo efter make på fastighet, som utgör efterlevande makens giftorättsgods. (SvF A II b 5.) — I detta sammanhang kan även nämnas SvJT 1972 rf s. 19, där makar erhållit gemensam lagfart på fastighet och där efter ena makens död utmätning i dödsboet för den avlidnes skatteskuld ej ansågs kunna omfatta efterlevande makens hälft av fastigheten.
    Från giftorätt undantas enskild egendom. En särställning intar sådana rättigheter som ej kan överlåtas eller som eljest är av personlig art (GB 6: 1 andra st.). På sådan rättighet äger bestämmelserna om giftorätt tilllämpning allenast såvitt de ej strider mot vad som särskilt gäller med avseende på rättigheten. Dessa s. k. personliga rättigheter är sålunda inte helt undantagna från giftorättsreglerna. Surrogat för rättigheten, t. ex. vederlag vid avyttring, blir giftorättsgods i vanlig mening till skillnad från surrogat för enskild egendom (GB 6: 8 p. 3). Exempel på surrogat för enskild egendom erbjuder SvJT 1972 rf s. 51. Där såldes makes fastighet, som utgjorde enskild egendom, och för kontantersättningen inköptes en annan fastighet. Denna ansågs utgöra makens enskilda egendom, oavsett att dess värde var större än den förra fastighetens och förvärvet delvis finansierats med lån.
    Frågan, vilken egendom som är att hänföra under GB 6: 1 andra st., har prövats i ett flertal rättsfall, se SvF A II c. Från senare tid föreligger NJA 1973 s. 708. Där ansågs — överlåtbar — fordran hos försäkringsbolag på ersättning enligt meddelad olycksfallsförsäkring, invaliditetskapital, utgöra sådan rättighet av personlig art som avses i GB 6: 1 andra st. och inte vara föremål för giftorätt, oaktat ersättningsbeloppet tydligen innefattade ersättning för även annat än ideell skada. (SvF A II c 4.)
    Enligt GB 6: 3 har make en allmän vårdnadsplikt rörande sitt giftorättsgods, så att detta ej minskas andra maken till förfång. Den senare har emellertid i regel ingen rätt att ingripa mot rättshandlingar, som ej kräver makes samtycke (GB 6: 4 och 5). För tid mellan giftorättsgemenskapens upplösning och bodelning har make däremot redovisningsskyldighet för sitt giftorättsgods (GB 11: 8). När make under tiden efter vunnen hemskillnad men före bodelningen förbrukat sitt giftorättsgods i sådan utsträckning att andra maken inte kunnat få ut sin giftorätt, har dömts till ansvar för olovligt förfogande, NJA 1974 s. 47. (SvF A II e.)
    Makes samtycke till överlåtelse av fast egendom skall ges skriftligen med två vittnen (GB 6: 4). Har make förfogat över sin fasta egendom utan erforderligt samtycke, är åtgärden ogill, om andra maken klandrar den. För klander gäller viss tid, tre mån. från kännedom och längst ett år efter lagfart. I NJA 1975 s. 635 utgjorde den omständigheten att makes samtycke inte bevittnats ej skäl för vilande förklaring av lagfartsansökan, eftersom maken ej inom föreskriven tid från vunnen kännedom väckt sådan klandertalan som avses i GB 6: 4 andra st.

 

Familjerätt 1971—1975 15Äktenskapsförord och andra rättshandlingar mellan makar
Enligt GB föreligger principiellt avtalsfrihet mellan makar. För vissa rättshandlingar krävs äktenskapsförords form (GB 8: 1 och 2). Men för t. ex. avtal om hur bodelning vid blivande skilsmässa skall ske krävs ej viss form, SvJT 1973 rf s. 15 (SvF A III a och a 1).
    På avtal mellan makar har förmögenhetsrättens ogiltighetsregler ansetts analogiskt tillämpliga (t. ex. NJA 1965 s. 345, där avtal förklarades ogiltigt enligt grunderna för 31 § avtalslagen). Förutsättningsläran har också ansetts (tillämplig, SvJT 1972 rf s. 1 (SvF A III a 2).
    Gåvor mellan makar måste i regel ske i äktenskapsförords form (GB8: 2). I gåvoskattemålet NJA 1973 s. 89 krävdes äktenskapsförordets form för rättshandlingens giltighet, när en aktieägare vid nyemission av aktier i ett familjebolag till förmån för sin hustru avstod från företrädesrätt att teckna nya aktier. Gåva ansågs föreligga genom överlåtelsen av det förmögenhetsvärde som teckningsrätten representerade. — Exempel på motsatt förhållande utgör stämpelskattemålet SvJT 1972 rf s. 26, där gåva av fast egendom betraktades som köp med hänsyn till att ansvar för inteckningsbelastning övertogs. — Att i äktenskapsförord viss ena maken tillhörig egendom helt enkelt uppgives tillhöra andra maken kan regelmässigt icke få verkan såsom gåva, eftersom ett äktenskapsförord om gåva i motsats till äktenskapsförord om förmögenhetsordningen skall kungöras (GB 8: 11). Se rättsfall härom SvJT 1972 rf s. 42 (SvF A III b 1).
    För att bli gällande måste ett äktenskapsförord inges till rätten och intagas i dess protokoll (GB 8: 11 och 12).
    Äktenskapsförord skall enligt GB 8: 11 inges i första hand till mannens och i andra hand till hustruns forum personae, vilket enligt RB 10: 1 i regel är mantalsskrivningsorten. Denna regel gäller dock ej den som lämnat Sverige för att bosätta sig utrikes. I NJA 1965 s. 172 vägrade därför domstolen i hustruns mantalsskrivningsort att inregistrera ett i Amerika upprättat äktenskapsförord, då mannen emigrerat till Amerika för 12 år sedan och hustrun flyttat dit i samband med vigseln. I SvJT 1972 rf s. 30 ansågs dock äktenskapsförord, upprättat av svensk hustru och tysk man bosatta i Spanien, böra inregistreras i hustruns mantalsskrivningsort i Sverige. Forum saknas aldrig, eftersom Stockholms tingsrätt är allmänt reservforum (jfr NJA II 1943 s. 97). (SvF A III f 1.)

 

Äktenskaps upplösning

 

Den inledningsvis nämnda familjerättsreformen år 1973 innebar genomgripande ändringar i fråga om äktenskaps upplösning. Återgångsinstitutet avskaffades och i samband därmed upphävdes hela 10 kap. GB. De i 10: 1 upptagna återgångsskälen — släktskap i rätt upp- och nedstigande led, syskonskap och tvegifte — togs in i 11 kap. som särskilda skillnadsgrunder (5 §), dock såvitt avser syskonskap endast beträffande helsyskon. I övriga fall, då återgångsanledning föreligger enligt det upphävda 10 kap., är make nu hänvisad till att i stället söka äktenskapsskillnad. Och i fråga om äktenskapsskillnad infördes en helt ny reglering. Bl. a. avskaffades hemskillnadsinstitutet. I stället infördes för vissa fall en anordning med betänketid om sex månader. Någon publicerad rättspraxis rörande den nya ordningen har ännu inte hunnit komma. För vissa frågor kan tidigare praxis tjäna till ledning (SvF A IV a 1 och 3).

 

16 Olle Höglund    När makes giftorättsgods satts under särskild vård och förvaltning enligt GB 11: 17, numera 11:9, ansågs i SvJT rf s. 71 laga skäl ej föreligga till att meddela sökt skingringsförbud beträffande fast egendom som ingick i giftorättsgodset (SvF A IV b 2).
    Enligt GB 15: 11 kan förordnande om rätt att sitta i hemmet ges vid interimistiskt förordnande om sammanlevnadens hävande. Förordnande om sådan rätt kan ges även vid dom på äktenskapsskillnad för tiden från det domen vinner laga kraft tills bodelning sker. I NJA 1972 s. 576 upptogs yrkande därom i särskild rättegång under hemskillnadstid, utan samband med förordnande om sammanlevnadens hävande. (SvF A IV b 3.)
    Rättegångskostnader i skillnadsfrågor brukar kvittas, såvitt ej make genom bestridande föranlett kostnader för bevisning. När skäl förelegat för kvittning, har part ej förpliktats ersätta statsverket kostnad för motparts fria rättegång. Detsamma har gällt när makar vunnit "snabb skilsmässa" genom att ena maken omedelbart medgivit andra makens talan om äktenskapsskillnad på grund av äktenskapsbrott (NJA 1967 s. 252). Vid förlikning skall emellertid, oavsett överenskommelse om kvittning av rättegångskostnaderna, frågan om ersättningsskyldighet mot statsverket prövas, när ena parten haft fri rättegång eller rättshjälp. Part, som återkallat sin talan, har sålunda i NJA 1967 s. 24 fått ersätta statsverket dess kostnad för andra partens fria rättegång. Men i SvJT 1973 rf s. 75 ang. underhåll till barn i äktenskap och i ett av HD genom beslut nr SÖ 918/1976 avgjort mål ang. återbetalningsskyldighet mot statsverket har förlikning godtagits även såvitt den avsett att vardera parten skulle bära sin kostnad, oaktat ena parten åtnjutit rättshjälp (31 § första st. rättshjälpslagen, jfrt med RB 18: 5 tredjest.). — Vid skilsmässa på gemensam ansökan kan enligt 31 § andra st. rättshjälpslagen, liksom förut enligt 8 § tredje st. lagen om fri rättegång, make förpliktas ersätta statsverket hälften av kostnaderna för andra makens rättshjälp (jfr emellertid SvJT 1968 rf s. 5). I hemskillnadsmålet SvJT 1974 rfs. 38 slapp emellertid make ersättningsskyldighet mot statsverket med anledning av den andra makens rättshjälp, emedan det med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden måste anses obilligt att ålägga honom sådan skyldighet. — Vid 1973 års reform av äktenskapslagstiftningen infördes en särskild bestämmelse i GB 15: 12 för det fall att frågan om äktenskapsskillnad förfaller enligt 11:3. I sådant fall skall målet avskrivas och vardera parten bära sin rättegångskostnad. I ett par hovrättsfall, SvJT 1975 rf s. 46 och s. 48, har grunderna för denna bestämmelse ansetts böra medföra, att part ej skulle ersätta statsverket kostnaden för andra partens rättshjälp när talan om äktenskapsskillnad återkallats under löpande betänketid. Enligt ett annat hovrättsavgörande, SvJT 1974 rf s. 52, kan i mål om äktenskapsskillnad, där betänketid skall löpa, frågan om makes återbetalningsskyldighet mot statsverket för andra makens rättshjälp ej avgöras förrän i samband med dom i målet, alltså ej i samband med beslutet om betänketid. (SvF A IVb 6.)

 

Underhållsskyldighet på grund av äktenskap

 

I samband med 1973 års familjerättsreform anslöts reglerna om underhåll efter skilsmässa till de nya skilsmässoreglerna (NJA II 1972 s. 159). De återfinns nu i GB 11: 14—16.
    Underhållsskyldighet på grund av äktenskap kan enligt GB 5: 2 under

 

Familjerätt 1971—1975 17samlevnad fullgöras bl. a. genom verksamhet i hemmet. I överensstämmelse härmed har i flera fall, då gift kvinna omkommit genom bilförares vållande, hennes frånfälle ansetts medföra minskning i barnens erforderliga underhåll och underhållsbidrag jämlikt SL 6: 4 tillerkänts dem. Numera är i 5 kap. 2 § skadeståndslagen införd en uttrycklig bestämmelse av innehåll, att med underhåll likställes värdet av den avlidnes hushållsarbete i hemmet (prop. 1975: 12 s. 159). (SvF A V a 4.) I det här förutnämnda fallet SvJT 1974 rf s. 71 ansågs hustrun genom sin verksamhet i hemmet ha möjliggjort boendekostnaden för makarna, bestående bl. a. i amorteringar och räntor på lån, i sådan mån att samäganderätt ansågs föreligga mellan makarna till en förvärvad bostadsrätt.
    Yrkande om underhåll enligt GB 5: 7 har i hemskillnadsmål prövats utan stämning (NJA 1970 s. 504). Men i SvJT 1973 rf s. 30 ansågs yrkande om underhållsbidrag till barn, som framställdes efter vunnen äktenskapsskillnad av make i svaromål på väckt talan av andra maken om överflyttande av vårdnad och underhållsbidrag beträffande annat barn, ej mot RB 13:4 kunna upptagas till prövning utan stämning (SvF A V b 3). — Liknande processrättsliga frågor har under perioden prövats i ett par hovrättsfall, nämligen i frågan om tillåten taleändring. I SvJT 1974 rf s. 48 har otillåten taleändring ansetts föreligga, när part i hovrätten yrkat underhållsbidrag till barn med förhöjning enligt 1966 års lag, som inträtt under fullföljdstiden (SvF A V c 1 och c 12). Jfr SvJT 1974 rf s. 70, där i hovrätten utvidgning av talan tilläts i fråga om både vårdnad och underhåll. Se vidare i det följande ang. tillämpning av 1966 års lag om ändring av vissa underhållsbidrag.
    Vid bestämmande av underhåll till frånskild make har i praxis tagits hänsyn till maken tillkommande sociala förmåner (NJA 1965 A 39 och 1969 s. 360). Sådana förmåner kom in i bilden även i underhållsmålet NJA 1973 s. 552.
    Praxis har i flera hänseenden varit olika beträffande underhållsbidrag under hemskillnad och efter äktenskapsskillnad. Sålunda har hustru, som under äktenskapet arbetat enbart i hemmet, regelmässigt fått underhållsbidrag av mannen under hemskillnadstiden men ansetts efter äktenskapsskillnaden pliktig att försörja sig genom förvärvsarbete, om ej sjukdom eller andra omständigheter, t. ex. långvarigt äktenskap och jämförelsevis hög ålder, utgjort hinder däremot. De nya skilsmässo- och underhållsreglerna medföringen principiell ändring i denna praxis. Gällande regler om makars underhållsplikt under bestående äktenskap innebär i det nya skilsmässosystemet, att makarna skall leva på i huvudsak samma standard medan betänketiden löper (NJA II 1973 s. 159). Eftersom det nya systemet med betänketid innebär en kortare omställningsperiod än hemskillnadstiden, har förutsetts att redan tidigare tillämpad metod att döma ut underhållsbidrag fören kortare tid med relativt högt belopp och därefter med lägre belopp eller inget belopp alls skall komma till användning i större omfattning. En uttrycklig lagregel har införts till markering av att make sålunda kan vara i behov av en omställningsperiod. I GB 11: 14 har nämligen tillagts regeln, att det vid prövningen skall beaktas att make kan ha särskilt behov av bidrag för tiden närmast efter äktenskapsskillnaden. — I NJA 1972 s. 68 ansågs en drygt 40-årig hustru med vårdnaden om fyra barn, med hänsyn till skötseln av hemmet och tillsynen av barnen, ej rimligen behöva genom

 

2—Svensk Juristtidning 1978

 

18 Olle Höglundheltidsarbete utom hemmet skaffa sig tillräckliga inkomster för sin försörjning tidigare än då yngsta barnet fyllde tolv år. Underhållsbidrag tillerkändes henne därför efter äktenskapsskillnad fram till denna tidpunkt. — HD har vidare på senare tid bekräftat tidigare praxis att bedöma underhållsfrågan med hänsyn till äktenskapets längd och hustruns ålder, i förekommande fall även hennes hälsa, NJA 1972 s. 540 (20-årigt äktenskap, hustrun 58 år), 1973 s. 395 (30-årigt äktenskap, hustrun 52 år), även 1971 A 36 (nära 30-årigt äktenskap, hustrun 57 år). Vid bedömande av behovet har hänsyn också tagits till svårigheterna på arbetsmarknaden för den äldre arbetskraften. I NJA 1973 s. 552 utdömdes reducerat underhåll till hustru efter äktenskapsskillnad med hänsyn främst till hustruns psykiska ohälsa, när makarnas samlevnad väl inte kunde betecknas som långvarig men sträckt sig "över ett icke obetydligt antal år" (omkr. åtta år med avbrott). Hustrun uppbar folkpension i form av helt sjukbidrag, mannen hade god förmåga att utge underhållsbidrag. — Exempel på kortvarigt äktenskap (drygt två och ett halvt år) och ej bifall till underhållsyrkande utgör NJA 1972 A 22.— I NJA 1974 s. 496 prövades likaledes den övergångstid efter äktenskapets upplösning under vilken hustrun kunde anses berättigad till underhållsbidrag från mannen. Med hänsyn till äktenskapets längd (19 år) och familjens ekonomiska förhållanden under äktenskapets bestånd (goda) utdömdes bidrag för en tid av drygt fem år för att hustrun skulle kunna skaffa sig ny utbildning. Jfr även NJA 1975 A 50, där underhållsbidrag tillerkändes hustrun, som avslutat utbildningskurs, för kortare tid efter äktenskapsskillnad enligt GB 11: 3 i dess lydelse före den 1 januari 1974. Även här beaktades äktenskapets längd och mannens ekonomi samt vidare svårigheterna på arbetsmarknaden. (SvF A V c 2.)
    Beträffande införsel trädde ny lag (1968: 621) i kraft den 1 juli 1969 (NJA II 1968 s. 433). — I SvJT 1971 rf s. 10 ansågs införsel ej kunna äga rum i statligt omställningsbidrag (utgjorde ej ersättning för utfört arbete). (SvF A V c 8.)
    Numera har frånskild make till befattningshavare av vissa kategorier rätt till familjepension. För statliga tjänstemän gäller nu 1959 års allmänna tjänstepensionsreglemente (1958: 287). Enligt ändring däri år 1975 (1975: 30) utgår familjepension utan vidare till frånskild make, liksom till efterlevande make, när den frånskilda på grund av dom eller skriftligt avtal varit berättigad till periodiskt underhållsbidrag från anställningshavaren. Vissa villkor om ålder och äktenskapets längd gäller. Före 1975 års ändring skulle domstolen förordna om pension till den frånskilda efter viss skälighetsprövning. (SvF A V c 10.)
    I fråga om ändring av underhållsbidrag på grund av det svenska penningvärdets förändring gäller numera lagen (1966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag (NJA II 1966 s. 603). Lagen är tillämplig på bidrag som utgår på grund av lagstadgad underhållsskyldighet i svenskt mynt. Lagen har ej ansetts tillämplig när underhållsskyldigheten bestämts med tilllämpning av främmande lag, NJA 1968 s. 372 och 1973 s. 486. Bidraget hade i det förra fallet bestämts av svensk domstol med tillämpning av österrikisk lag och i det senare fallet av finsk domstol enligt finsk rätt. I båda fallen var bidraget angivet i svenskt mynt. Med lagstadgad underhållsskyldighet avses sålunda enligt 1966 års lag sådan underhållsskyldighet som är föreskriven i svensk lag.

 

Familjerätt 1971—1975 19    När bidrag bestämts genom dom, är tidpunkten för domens meddelande avgörande för frågan om ändring av bidragets belopp. I fallet NJA 1953 s. 111 fullföljdes talan mot hovrättens dom men vägrades prövningstillstånd. Bidragsbeloppen ansågs därmed fastställda genom hovrättens dom, ej genom högsta domstolens beslut. I övrigt gäller, att när överrätt prövar storleken av underhållsbidrag, bidraget blir bestämt genom överrättens dom även i fall då överrätten genom att fastställa underrättens domslut stannar för samma belopp som underrätten, NJA 1974 s. 496 och s. 657 (jfr NJA 1970 s. 504, behandlat av Welamson i Festskrift till Per Olof Ekelöf, 1972, s. 758 ff; jfr även SvJT 1968 rf s. 88, som återger annan uppfattning). Om i sådant fall höjning av bidragsbelopp enligt 1966 års lag inträffat under tiden mellan underrättens och överrättens domar, medför överrättens dom på fastställelse i själva verket en sänkning av bidraget, eftersom höjningen inte träffar det av överrätten bestämda beloppet. I sådana fall har förekommit att hovrätten för att möta denna konsekvens förordnat, att underhållsbidragen skulle vid tillämpning av 1966 års lag anses bestämda genom tingsrättens dom. Högsta domstolen har emellertid i nyssnämnda båda fall ansett det lämpligare att överrätt städse direkt anger det belopp— eller de olika belopp för skilda tidsperioder — som skall utgå. Detta till undvikande av missförstånd i olika hänseenden rörande frågan, vid vilken tidpunkt bidrag skall anses bestämt. — I det senare av de båda nämnda målen fullföljdes talan av den underhållsskyldige. Detta gav med hänsyn till verkan av 1966 års lag upphov även till frågan om betydelsen av förbudet mot reformatio in pejus. HD slog fast, att den allmänna processuella grundsatsen om förbud att ändra en överklagad dom till nackdel för part som ensam fört talan mot domen ej utgjorde hinder mot att överrätten meddelade förordnande om sådan höjning av bidragsbeloppet som följde av 1966 års lag. Överensstämmande tillämpning i SvJT 1975 rf s. 65. — I ett hovrättsfall, SvJT 1974 rf s. 48, har dock otillåten taleändring ansetts föreligga, när part i hovrätten yrkat underhållsbidrag till barn med förhöjning enligt 1966 års lag, som inträtt under fullföljdstiden.
    Enligt 1 § andra stycket i 1966 års lag äger lagen ej tillämpning, om domen eller avtalet innehåller föreskrift om att bidraget skall vid ändring i penningvärdet eller den bidragspliktiges inkomster utgå med ändrat belopp enligt grunder som anges i domen eller avtalet. I NJA 1957 s. 729 tilllämpades 1952 års lag i ämnet, trots att avtal mellan makar om underhållsskyldighet för mannen innehöll bestämmelser om ändring av bidragsbeloppen vid fallande eller stigande levnadskostnadsindex. Ändringarna var nämligen knutna till villkoret, att även mannens lön följde index, men mannens inkomster hade förbättrats utan att indexreglering tillämpats. Liknande tillämpning i NJA 1974 C 198. I ett fall, NJA 1972 s. 419, har HD ansett 1966 års lag tillämplig på underhållsbidrag till make, trots att makarna i avtalet förbundit sig att icke påkalla jämkning av det överenskomna bidraget, och detta oavsett om makarna kunde ha avsett att därigenom för framtiden utesluta tillämpningen även av lagstadgad förhöjning av bidraget. (SvF A F c 12.)
    Lagstiftning i övriga nordiska länder motsvarande vår 1966 års lag kan bli tillämplig vid verkställighet här i landet av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge. Sådan tillämpning skedde i fallet NJA 1961 s. 604, där fråga var om indrivning av ett av finsk domstol fast-

 

20 Olle Höglundställt underhållsbidrag. HD uttalade, att verkställigheten skulle ske icke blott i fråga om det i domen angivna underhållsbidraget utan även beträffande sådan förhöjning därav varom stadgades i de i Finland den 16 mars 1951 och den 28 december 1956 utfärdade lagarna ang. förhöjning av underhållsbidrag. Vid tiden för rättsfallet gällde 1931 års nordiska konvention om indrivning av underhållsbidrag och därtill anslutande lag. Numera regleras frågan om verkställighet här i landet av dom på underhållsbidrag, vilken meddelats i annat nordiskt land, av konventionen den 23 mars 1962 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge angående indrivning av underhållsbidrag och den i anslutning därtill utfärdade lagen den 21 september 1962 om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge. I den nya konventionen har förutsetts, att underhållsbidrag lagligen kan utgå med högre belopp än som anges i exekutionstiteln, t. ex. på grund av automatisk höjning. I det här förutnämnda fallet NJA 1973 s. 486 ansågs emellertid finsk lag om automatiskhöjning av underhållsbidrag ej vara tillämplig; inte heller motsvarande svensk lag ansågs tillämplig. Fallet är intressant även såtillvida, att HD:s majoritet ansåg det mot vederbörligt finskt bevis om bidragets storlek kunna i verkställighetsärendet komma under bedömande, huruvida finsk lag om höjning var tillämplig.
    Fråga om jämkning av underhållsbidrag har prövats i SvJT 1973 rf s. 12.— I samband med 1976 års lagstiftningsärende rörande FB har det i GB 11: 15 för jämkning av underhåll föreskrivna villkoret "väsentligt ändrade förhållanden" på initiativ inom riksdagen mildrats till "ändrade förhållanden" (se reservation inom lagutskottet i LU 1975/76: 33 s. 130).

 

 

Bodelning

 

Den år 1973 genomförda familjerättsreformen innebar vissa ändringar även i bodelningsreglerna, se SvF A V 1 inledningen.
    I SvJT 1972 rf s. 23 ansågs en mellan makar förrättad bodelning kort före det ansökan gjordes om boskillnad gälla såsom laga bodelning sedan boskillnad beviljats.
    Kan makarna ej komma överens om bodelningen äger make påkalla förordnande av skiftesman. Enligt NJA 1975 s. 221 skall i tingsrätt vid avgörande av tvistigt ärende om förordnande av skiftesman nämnd deltaga (6 § lagen om handläggning av domstolsärenden). Jfr SvJT 1972 rf s. 45 ang. förordnande av god man, anmärkt i det följande under föräldrabalken.
    Tvist rörande avtal om blivande bodelning ansågs i NJA 1974 s. 144 utgöra tvist om bodelning som avses i RB 10: 9 andra st. När sådan tvist förekom i sammanhang med skillnadsmål, ansågs i samma fall lokal behörighet tillkomma den tingsrätt som handlade skillnadsmålet, och detta oavsett att talan i bodelningsfrågan väcktes före talan i skillnadsmålet. Genom den senare talan ansågs tidigare föreliggande brist i den lokala behörigheten i bodelningsfrågan bli botad. Jfr i målet åberopat utlåtande av Walin.
    Avtalslagens ogiltighetsregler är analogivis tillämpliga på avtal mellan makar rörande bodelning (NJA 1965 s. 345). Likaså har förutsättningsläran tillämpats, när en väsentlig förutsättning angående värdet på aktier brustit, SvJT 1972 rf s. 1.
    Enligt GB 13: 2 skall make av sitt giftorättsgods på sin lott erhålla egen

 

Familjerätt 1971—1975 21dom till täckning av sin gäld. Sedan bodelning skett mellan makar i anledning av hemskillnad och mannen senare eftertaxerats och påförts skatt för inkomster, som han haft före hemskillnaden, fördes i NJA 1971 s. 85 talan om återvinning till mannens konkursbo. HD förklarade, att skatteskulden, oavsett att den vid bodelningen ännu icke blivit fastställd till beloppet, vid tillämpning av GB 13: 2 var att anse som gäld tillkommen före hemskillnaden, att mannen i märklig mån eftergivit sin rätt genom att icke bereda sigtäckning för skatteskulden samt att bodelningen därför jämlikt 33 § första stycket första punkten konkurslagen (numera 32 § KL) skulle gå åter. —Däremot har make ej erhållit täckning för sådan skatteskuld, motsvarande realisationsvinstskatt, som kunde beräknas uppkomma vid en framtida försäljning av den fastighet han erhållit vid bodelningen, NJA 1973 s. 23. Skulden ansågs ej ha tillkommit före hemskillnaden. I målet kunde av processuella skäl ej komma under bedömande, huruvida sådan "latent skatteskuld" borde i stället påverka värdet av fastigheten. Denna fråga uppkom emellertid i NJA 1975 s. 288. HD fann där, med knapp majoritet, att vid bodelning värdet av fastighet skulle bestämmas med hänsyn till den realisationsvinstskatt som en försäljning av fastigheten kunde beräknas medföra för den part som erhöll fastigheten på sin lott. (Jfr Walin, Ärvdabalken II, 1976, s. 254 noten i. f.) — En tveksam fråga kan vara vilken egendom som skall svara för makes gäld, när maken har både enskild egendom och giftorättsgods. Se som exempel härpå SvJT 1974 rf s. 43 och arvsskattemålet NJA 1975 s. 250.
    Angående lottläggningen kan hänvisas till NJA 1972 s. 214, som gällde fördelning av aktier (SvF A VI c 4).
    Enligt grunderna för GB 13: 13 kan make icke mot sin vilja åläggas betala kontant lösenbelopp. Måste lösenbelopp tillgripas, skall det erläggas kontant enligt principen, att bodelningen skall innefatta en slutgiltig uppgörelse mellan makarna. Denna princip har också kommit till uttryck i 1959 års lag om makars gemensamma bostad, som medger make att på sin lott ta bostaden mot att han lämnar pengar till fyllnad av andra makens lott. Endast om synnerliga skäl föreligger, kan anstånd med betalningen erhållas mot att inteckning eller annan godtagbar säkerhet lämnas. I NJA 1975 s. 699 uppkom fråga om verkan av att lösenbeloppet i strid mednämnda princip ej erlades. Genom lagakraftvunnen dom i bodelningsmål hade en i mannens giftorättsgods ingående bostadsrätt tillagts hustrun motskyldighet att utge visst belopp till fyllnad av mannens lott. Då beloppet ej erlades, stämde mannen hustrun med yrkande i första hand, att bostadsrätten skulle förklaras tillkomma honom enligt den ursprungliga bodelningen mot skyldighet för honom att utge lösenbelopp, och i andra hand, att bodelningen skulle förklaras förfallen i vad den avsåg bostadsrätten och återförvisning ske till skiftesmannen. HD ansåg mannen berättigad att häva bodelningen, med påföljd att denna förfallit, och förklarade att bostadsrätten tillhörde mannen såsom ingående i hans giftorättsgods. Genom ny bodelning skulle bestämmas vilkendera av parterna som skulle erhålla bostadsrätten. Liknande var förhållandet i ett tidigare fall, NJA 1973 s. 417. Där hade i strid med nyssnämnda princip hyresrätten till en lägenhet, som förhyrts av mannen och som utgjorde makarnas gemensamma bostad, tillskiftats hustrun under villkor att hon inom viss tid ställde en lägenhet av närmare angiven beskaffenhet och belägenhet till mannens förfogande. Då

 

22 Olle Höglunddetta villkor ej uppfylldes, uppkom fråga om villkorets betydelse. HD ansåg att bodelningen i avsaknad av närmare bestämmelser för den uppkomna situationen hade förfallit och att hyresrätten i följd därav tillhörde mannen på grund av hyreskontraktet. Vardera parten ägde påkalla ny bodelning beträffande hyresrätten. — Ett fall, NJA 1974 s. 604, där hustruns klandertalan gällde en fastighet som tillskiftats mannen enligt 1959 års lag, gav upphov till den processuella frågan, om hustrun i hovrätten på den grund att fastigheten under tiden blivit såld på exekutiv auktion fick ändra sin talan till att avse andel i köpeskillingen. HD ansåg (med 3 röster mot 2) sådan ändring tillåten enligt grunderna för RB 13:3 första st. första punkten.
    Betydelsen av att bodelning sker så, att det klart framgår vilken egendom som tillskiftats den ena och den andra maken belyses av NJA 1976 s. 72. Där sökte efter verkställd bodelning ena maken handräckning enligt 191 § utsökningslagen för att från andra maken få ut viss egendom, som tillskiftats honom vid bodelningen eller som han ägt undanta från bodelningen. Varken upprättad bouppteckning eller bodelningshandlingen innehöll emellertid någon förteckning över makarnas lösöre. Av dessa handlingar framgick därför inte vilket lösöre som utgjorde makarnas giftorättsgods och sålunda omfattades av bodelningen. Inte heller gav de tillräckligt besked i övrigt för att den väckta talan skulle kunna bifallas handräckningsvis. Ansökningen ogillades därför. (SvF A VI c 5.)
    Den länge diskuterade frågan om förhållandet mellan basbeloppsregeln, eller rättare dess föregångare, och 104 § FAL fick sin lösning genom lagändring år 1969 i samband med att basbeloppsregeln infördes i stället för 6 000-kronorsregeln. Vid sidan av giftorätt, rätt till vederlag och laglottsrätt infördes i 104 § andra stycket FAL rätt enligt 13 kap. 12 § andra stycket GB. Därmed kom efterlevande makes rätt enligt basbeloppsregeln att bli skyddad mot förmånstagarförordnande till förmån för annan. I det belopp efterlevande make alltid äger utfå vid bodelningen enligt GB 13: 12 andra st. inräknas hans enskilda egendom. Däremot lämnar paragrafen intet besked om hur det skall förfaras med sådana personliga rättigheter som avses i GB 6: 1 andra st. och som inte skall ingå i bodelningen. Familjerättskommittén uppmärksammade frågan och föreslog en regel, som vid beräkningen av värdet undantog både enskild egendom och egendom som nu sagts. Även belopp som tillföll efterlevande maken på grund av förmånstagarförordnande skulle undantas, SOU 1964: 35 s. 298. I 1969 års lagstiftningsärende ansåg föredragande departementschefen en ändring obehövlig. Han delade familjerättskommitténs uppfattning, att sådana personliga rättigheter som folkpension, allmän tilläggspension, yrkesskade ersättning och tjänstepension inte borde inräknas i den efterlevande makens egendom vid tillämpning av GB 13: 12 andra st. Detsamma borde gälla belopp som utföll på grund av tjänstegrupplivförsäkring (NJA II 1969 s. 368). I ett nyligen avgjort fall, NJA 1972 s. 227, har basbeloppsregeln tillämpats till förmån för efterlevande make utan hänsyn till inte bara en tjänstegrupplivförsäkring utan också belopp som tillföll maken såsom förmånstagare vid två till synes vanliga kapitallivförsäkringar. (SvF A VI d.)

 

Familjerätt 1971—1975 23Ogifta samboende

 

I samband med 1973 års familjerättsreform infördes även vissa regler av betydelse för ogifta samboende. Dessa regler avser dels den gemensamma bostaden, dels vårdnaden om gemensamma barn. I det förra hänseendet infördes en särskild lag (1973: 651) om ogifta samboendes gemensamma bostad, motsvarande 1959 års lag om makars gemensamma bostad. Ang. lagens innehåll hänvisas till NJA II 1973 s. 197. Vårdnadsreglerna ändrades, så att fader till barn u. ä. blev likställd med modern i fråga om rätten att få vårdnaden om barnet, FB 6: 12. Ändringen har betydelse främst för sådana fall då föräldrarna har sammanbott och gemensamt haft hand om barnet (NJA II 1973 s. 187). År 1976 genomfördes ytterligare ändringar i vårdnadsreglerna, innebärande att bl. a. ogifta — sammanboende eller ej —kan få gemensam vårdnad om sina barn, FB 6: 8 (prop. 1975/76: 170 s. 144 och 180). — Vissa frågor som uppkommit i förhållandet mellan ogifta samboende har prövats av domstolarna. I NJA 1974 s. 472 yrkade ena parten efter upplösning av samboendet att handräckningsvis få ut vissa möbler från den andra. Yrkandet ogillades, sedan den senare invänt att han bidragit till inköpet. — I NJA 1975 s. 298 framställde kvinnan efter mannens död anspråk på lön för arbete i hushållet och vård av mannen under de sista tio åren. Yrkandet ogillades. — I ett annat fall av samboende uppkom efter mannens död tvist mellan kvinnan såsom universell testamentstagare och ett mannens trolovningsbarn såsom arvinge om rätt till försäkringsbelopp. Förmånstagarförordnande förelåg till förmån för "arvingar". Detta förordnande tolkades efter ordalydelsen till barnets förmån, NJA 1976 s. 24. Jfr vidare Carl Martin Roos, Grupplivskyddet, 1974 (anmäld i SvJT 1975 s. 473). — I flera hovrättsfall har den som sammanbott med tilltalad i brottmål hörts som vittne i målet utan ed (RB 36: 13 andra st., jfrt med 36: 3), SvJT 1973 rf s. 19, 1975 rf s. 14 och 1975 rf s. 67. Frågan om ogifta samboendes ställning i jävshänseende har beaktats genom ändringar i RB år 1973 (NJA II 1973 s. 329—332 och 348). (SvF A V 1 e.)

 

Föräldrabalken

 

Fram till den 1 januari 1977 innehöll FB i sina tre första kapitel regler om barnets börd (1 kap.), om talan angående äktenskaplig börd (2 kap.) samt om faderskapet till barn utom äktenskap (3 kap.). Av dessa berörde 1 kap. med sina tre paragrafer både barn i och barn utom äktenskap, 2 kap. barn i äktenskap och 3 kap. barn utom äktenskap. Genom de år 1976 antagna ändringarna har denna disposition av reglerna brutits och de tre första kapitlen fått följande rubriker, nämligen 1 kap. "Om faderskapet till barn", 2 kap. "Om barnavårdsnämnds medverkan vid fastställande av faderskap" och 3 kap. "Vissa bestämmelser om rättegången i mål om faderskap". Därmed har reglerna för barn i och för barn utom äktenskap förts om varandra i samtliga tre kapitel. Då lagändringarna är väsentligen av redaktionell natur har dispositionen av framställningen i det följande bibehållits väsentligen oförändrad i förhållande till tidigare rättsfallsöversikter. Redaktionellt märks vidare, att termerna äktenskaplig börd, barn i äktenskapoch barn utom äktenskap avförts ur lagtexten från och med den 1 januari 1977. På grund av deras praktiska värde används de likväl i den följande framställningen liksom i SvF.

 

24 Olle HöglundBarn i äktenskap.
Frågan, till vilket äktenskap ett barn skall räknas när modern gift om sig och barnet föds i det nya äktenskapet så kort tid efter det tidigare äktenskapets upplösning att det kan vara avlat i det tidigare äktenskapet, var tidigare olöst i lagstiftningen. Men genom 1976 års ändringar i FB har frågan lösts. Barnet har börd i det äktenskap under vilket det föds. Har modern ej gift om sig, gäller bördspresumtion för det upplösta äktenskapet i fall då äktenskapet upplösts genom mannens död. Har upplösningen däremot skett genom äktenskapsskillnad, skall faderskapet fastställas på samma sätt som i fråga om barn utom äktenskap (FB 1:3, jfrd med 1:1). (SvF B I a 5.)
    De tidigare i FB 2 kap. intagna bestämmelserna om hävande av äktabördspresumtionen (nu i FB 1:2 och 3: 1—4) avsåg endast hävande av den i FB 1: 1 stadgade bördspresumtionen. Om däremot någon, sedan ett barn blivit legitimerat enligt FB 1: 3, ville föra talan om att den äkta mannen ej var barnets fader, var FB 2 kap. ej tillämpligt. — I NJA 1973 C 28 hade en man erkänt sig vara fader till ett barn fött utom äktenskap. Genom mannens giftermål senare med modern erhöll barnet äktenskaplig börd. Efter äktenskapsskillnad mellan makarna erhöll mannen dom på att hans faderskapserkännande ej var gällande. Barnet kom därmed att sakna äktenskaplig börd. Mannen sökte därefter resning i äktenskapsskillnadsmålet såvitt avsåg skyldighet för honom att utge underhållsbidrag till barnet. HD (med 3 röster mot 2) beviljade resning och ogillade yrkandet om underhållsbidrag. De två dissidenterna ansåg, att vad som i skillnadsdomen bestämts om underhållsbidrag blivit utan verkan genom att barnet förklarats sakna äktenskaplig börd och lämnade resningsansökningen utan bifall.
    Före utgången av år 1976 gällde vissa bestämmelser om preklusionstid för talan av mannen om äktenskaplig börd. Mannen förlorade också sin rätt till talan om han, sedan han fått kunskap om att modern haft samlag med annan under tid då barnet kunde vara avlat, efter barnets födelse erkände barnet som sitt. Återställande av försutten tid på grund av laga förfall har ansetts ej kunna ske (från senare tid NJA 1975 C 188). Bestämmelserna om preklusionstid har nu upphävts (SvF B I b 2). — I NJA 1974 s. 513 ansågs en utfästelse av äkta man att låta ett av hustrun fött barn gälla som hans utgöra sådant erkännande som avsågs i FB 2: 1 andra st., trots att mannen var medveten om att han inte kunde (på grund av sterilitet) vara far till barnet. (SvF B I b 4.)
    Talan om att ett barn saknar äktenskaplig börd kan föras både av mannen i äktenskapet och av barnet. Om av mannen förd talan ogillats, kan dock enligt SvJT 1971 rf s. 10 barnet icke fullfölja talan mot domen med yrkande att det måtte förklaras sakna äktenskaplig börd. (SvF B I b 6; SvJT 1972 s. 33.)
    Enligt tidigare rättsfall (NJA 1968 s. 183) är äkta mannen, sedan barn genom dom förklarats sakna äktenskaplig börd och annan person förklarats vara fader till barnet, berättigad att av denne (retroaktivt utan begränsning) utfå ersättning för kostnader som han haft under tiden före domen för barnets försörjning. På motsvarande sätt fick i NJA 1975 s. 330, sedan barn i äktenskap förklarats sakna äktenskaplig börd, äkta mannen (med visst något reducerat belopp) ersättning av fadern till barnet för underhåll som han utgivit efter äktenskapsskillnad.
    Talan om bördspresumtionens hävande kan som nämnts föras även av

 

Familjerätt 1971—1975 25(företrädare för) barnet. När mannen försuttit den för honom stadgade tiden, har god man förordnats för barnet för att föra sådan talan (NJA 1952 s. 465 samt 1967 s. 12 och 486). I NJA 1971 s. 278 hade hustrun vid äktenskapsskillnad erhållit vårdnaden om ett i äktenskapet fött barn. Sedan på begäran av mannen, som försuttit tid för väckande av talan angående barnets äktenskapliga börd, domstol förordnat god man jämlikt FB 18: 2 att företräda barnet vid talan mot mannen om äktenskaplig börd, hade domstolen på begäran av godemannen — som förklarat sig anse det ej förenligt med barnets bästa att talan anställdes — entledigat godemannen från uppdraget. Målet gällde frågan, om ny framställning av mannen om förordnande av god man för anställande av bördstalan kunde bifallas.
    I NJA 1974 s. 460 prövades i mål om äktenskaplig börd fråga om skyldighet för annan än makarna och barnet att undergå blodundersökning. Frågan gällde en man med vilken hustrun sagt sig ha haft samlag men som själv förklarade sig inte ha något med barnets tillkomst att göra. Sådan skyldighet ansågs föreligga, då utredningen i målet fick anses ha givit anledning till antagande att mannen ifråga haft samlag med hustrun å tid då barnet kunde vara avlat (1 § andra st. i 1958 års lag). — Sedan tingsrätt i mål om äktenskaplig börd förordnat om antropologisk undersökning av även annan man (än mannen i äktenskapet) som haft samlag med barnets moder, ansågs denne i SvJT 1972 rf s. 61 ej äga föra talan mot beslutet, då han ej var part i målet. — I NJA 1975 s. 16 uppkom fråga, om rätten kunde på mannens begäran förordna om antropologisk undersökning av hustru och barn, oaktat rättegång ej förelåg rörande barnets börd. HD uttalade, att då barnets äktenskapliga börd inte var föremål för prövning i rättegång, antropologisk undersökning inte kunde genomföras annat än med undersökningspersonernas samtycke och frivilliga medverkan. Ett lämnat samtycke sades kunna när som helst återkallas, så länge undersökningen ännu ej ägt rum. Då följaktligen ett åtagande att underkasta sig antropologisk undersökningvar oförbindande, kunde åtagandet inte läggas till grund för föreläggande om undersökning. Den av mannen förda talan om sådant föreläggande lämnades därför utan bifall, oavsett att den medgivits av hustrun.
    Genom 1976 års ändringar har möjlighet införts att häva mannens faderskap till barn i äktenskap genom att mannen godkänner faderskapserkännande av annan man. Vissa formföreskrifter gäller (FB 1: 2 andra st.).
    Rättsskyddsförsäkring, som enligt försäkringsvillkoren gällde frågor där tvist uppstått, ansågs i SvJT 1973 rf s. 76 ej omfatta mål om äktenskaplig börd, när parterna var ense i sak men domstols avgörande krävdes.

 

Fastställande av faderskap

 

Ett i vederbörlig ordning tillkommet faderskapserkännande kan klandras av mannen (FB 1:4 tredje stycket). Möjlighet finns sålunda att få erkännande ogiltigförklarat, förutom på grund av tvång, förledande eller villfarelse, genom att det med blodprov eller på annat sätt visas att den som avgivit erkännandet ej kan vara fader. Praxis uppvisar flera fall av resning på sådan grund i faderskapsmål. Ett exempel från senare tid på resning imål ang. ogiltigförklaring av erkännande av faderskap med anledning avsedermera verkställd blodundersökning utgör NJA 1972 C 14. — Enligt NJA 1975 s. 655 äger testamentstagare ej på grund av denna sin egenskapföra talan om ogiltigförklaring av ett av testator avgivet faderskapserkän-

 

26 Olle Höglundnande. (SvF B II a 6.)
    Talan om fastställande av faderskapet till barn föres av barnavårdsnämnden eller den som har vårdnaden om barnet eller särskilt förordnad förmyndare (FB 3: 5). Talan skall väckas vid rätten i den ort där den barnavårdsnämnd finns som har att tillse att faderskapet till barnet fastställs (FB 3: 7). Detta åligger barnavårdsnämnden i den kommun där den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd (FB 2: 2). I NJA 1975 s. 574 bytte vårdnadshavaren kyrkobokföringsort men utredningen om faderskapet fortsatte hos samma barnavårdsnämnd. Behörig domstol förblev då rätten i denort där denna barnavårdsnämnd fanns. Däremot ansågs rätten i vårdnadshavarens nya kyrkobokföringsort ej behörig, eftersom utredningen ej överflyttats till ny barnavårdsnämnd (jfr FB 3: 6, enligt 1976 års lydelse 2: 3). Forumregeln är genom 1976 års lydelse utbyggd och ger bestämmelser även för andra fall än sådana då barnavårdsnämnd har att sörja för att faderskapet fastställs (FB 3: 7 andra st.).
    Enligt den nya lagstiftningen (nu FB 3: 11) skall part regelmässigt icke förpliktas att ersätta annan parts rättegångskostnad, NJA 1971 s. 34.
    Frågan, vilken bevisning som krävs för att samlag skall anses styrkt, har prövats i en rad tidigare fall. Ett senare exempel på bevisbedömningen efter ny bevisupptagning i HD utgör NJA 1971 s. 13, där HD ej frångick hovrättens bedömning, att samlag var styrkt. När det gäller bevisbedömningen i mål fullföljda till HD är att märka de stränga bestämmelserna i RB angående möjligheterna till ny bevisupptagning i HD (RB 35: 13 andra st. sista p.) och till ändrad bevisvärdering i HD (RB 55: 14). (SvFB II c 2.)
    Det är ett allmänt intresse att faderskap blir rätt fastställt. När en man genom lagakraftvunnen dom förklarats vara fader till ett barn men sedermera genom blodprov eller annat bevis styrker att faderskap är uteslutet, beviljas därför resning, och det även om han strängt taget kunnat åberopa beviset redan i målet. Exempel på resning från senare tid utgör NJA 1971C 58 och 59. I NJA 1975 C 189 beviljades resning i ett faderskapsmål, där talan mot en, som det senare visade sig, fingerad person hade bifallits. Blodprov kan icke framtvingas i resningsärendet (jfr NJA 1972 C 26). Men då av ett i det tidigare målet taget blodprov nu kan dragas andra slutsatser än då, beviljas resning (jfr NJA 1973 C 12). — En del äldre rättsfall visar, att när faderskapstalan ogillats efter resning, modern ofta fritagits från återbetalningsskyldighet i fråga om uppburet underhåll (NJA 1942 s. 39, 1953 s. 177, 1955 s. 50 och 1961 C 1072). I denna del infördes en ny lag år 1969 om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag (nr 620). Enligt denna äger mannen av allmänna medel återfå vad han enligt dom eller avtal utgivit i underhållsbidrag till barnet och modern. Detta gäller både då faderskapserkännande förklaras ogiltigt och då resning föranleder ändring i lagakraftvunnen dom (2 §). Se t. ex. NJA 1972C 318 och C 403. (SvF B II c 4.)
    Den genom 1969 års lagstiftning införda nya faderskapsregeln har tillämpats i NJA 1971 s. 13. Angående innebörden av regeln liksom dess föregångare se vidare SvF B II d 1.
    Den tillämpning av 1969 års lagstiftning som föreligger kan inte sägas innebära någon nämnvärd ändring i förhållande till förut gällande rätt. Särskilt fallet NJA 1970 s. 375 visar, att den nya faderskapsregeln i realiteten

 

Familjerätt 1971—1975 27inte innebär någon ändring, när endast en man är i fråga. Fallet jävar också alla funderingar på en schablonisering i tillämpningen, t. ex. så att en gräns sätts vid förslagsvis 10 % eller 5 % sannolikhet för faderskapet (jfr Lind, Faderskap och arvsrätt, 2 uppl. 1975 s. 49). Så snart däremot mer änen man kommer in i bilden, blir sannolikheten mindre (NJA 1970 s. 507; jfr även NJA 1971 s. 13).
    Antalet blod- och serumgruppssystem som kommer till användning vid blodundersökning i faderskapsmål har ökat undan för undan. Utvecklingen på området framgår av de redogörelser i ämnet som lämnats tid efter annan, se SOU 1954: 6 s. 247, SOU 1965: 17 s. 73 och Walin, Föräldrabalken, 2 uppl. 1971, s. 523. (Jfr resningsärendet NJA 1973 C 12, som belyser utvecklingen sedan 1932.) — I NJA 1971 s. 359 prövades värdet av en vid rättsantropologisk undersökning gjord bestämning av parternas s. k. RCAP fenotyper, en då helt ny undersökningsmetod. För en faderskapsbedömningav detta slag, innebärande tillämpning av de sura fosfatasgrupperna hos de röda blodkropparna, ansågs två undersökningar erforderliga. Undersökningarna visade, att modern inom RCAP-systemet hade gruppen BA, barnet grupp A och den utpekade mannen grupp B. Eftersom barnet måste ha fått en faktor A från sin fader men mannen saknade sådan faktor kunde denne inte vara barnets fader. Faderskapstalan ogillades. I samma målgjordes en kromosomanalys avseende Y/E-index, d.v.s. rörande Y-kromosomens (den specifikt manliga kromosomens) relativa storlek. Y/E-indexmetoden var dock ej allmänt accepterad. Resultatet av analysen ansågs av socialstyrelsen på vetenskapens dåvarande ståndpunkt ej utgöra någon grund för klart bedömande av sannolikheten för mannens faderskap. — Undersökning av parterna beträffande sura fosfataser i blodkroppar åberopades även i resningsärendet NJA 1972 C 403. Undersökningen visade att inom RCAP-systemet modern hade grupp B, barnet grupp B och den utpekade fadern grupp CA. Då barnet måste ha fått en faktor B från sin fader men mannen saknade sådan faktor, fick det enligt socialstyrelsen anses uppenbart att mannen icke kunde vara fader till barnet. Talan ogillades.
    Utvecklingen visar en ökning av antalet blod- och serumgruppssystem som kommer till användning. I Walin, Föräldrabalken, 2 uppl. 1971 (s. 61) anges antalet till tolv. Den teoretiska möjligheten att utesluta en med orätt utpekad man har länge varit större än den praktiska, i det att resurser saknats att utföra de mera ingående undersökningar som blivit kända på senare tid. En upprustning är nu på väg. Den teoretiska uteslutningsfrekvensen eller uteslutningskapaciteten, vilken anger sannolikheten för uteslutning av en oriktigt utpekad man, uppgår vid rutinundersökningarna, som utföres vid rättskemiska laboratoriets blodgruppsserologiska avdelning, enligt uppgift i april 1976 till 88,6 %. Antalet blod- och serumgruppssystemsom används vid rutinundersökningarna hade enligt uppgift i april 1976 ökat till tretton. Utvidgad rättsgenetisk undersökning kan enligt uppgift i april 1976 ge en höjning av uteslutningskapaciteten till 95—97 %. (SvF BII e 8.)
    Den nya lagstiftningen av år 1969 blev tillämplig även på barn som fötts före lagens ikraftträdande den 1 januari 1970. Även i fall då rättegång inletts före ikraftträdandet blev de nya bestämmelserna tillämpliga. Det medförde att i de här förut berörda fallen NJA 1970 s. 375 och s. 507 HD hade att, till skillnad från underinstanserna, tillämpa de nya reglerna, både

 

28 Olle Höglundde materiella och de processuella. Detsamma gäller NJA 1971 s. 13.NJA 1970 C 276 och 1971 C 35 blev upplyst, att modern haft samlag under konceptionstiden även med en annan man, som skäligen kunde komma ifråga som fader till barnet. HD undanröjde därför enligt 16 § andra stycket i den särskilda faderskapslagen underinstansernas domar, enligt vilka den instämde mannen med tillämpning av äldre lag förklarats vara att anse som fader till barnet. I det nyssnämnda fallet NJA 1971 s. 13 företogs sannolikhetsbedömning enligt den nya lagstiftningen. HD anförde, att tiden för moderns sista menstruation och barnets utvecklingsgrad vid födelsen gjorde det föga sannolikt att barnet avlats vid samlaget. På grund härav och med hänsyn till moderns livsföring — hon hade t. ex. haft samlag med såväl den utpekade mannen som en annan man endast några timmar efter det hon träffat honom — ansåg HD ej sannolikt att barnet avlats vid samlaget. Exempel på mål där talan enligt de nya reglerna förts mot två män samtidigt utgör NJA 1971 s. 34.
    I NJA 1975 s. 693 var i faderskapsmål fråga, huruvida den utpekade barnafadern kunde utverka föreläggande för barnets moder att förete sin dagbok. Med denna avsåg mannen att styrka, att modern under konceptionstiden haft samlag med annan man. Modern bestred yrkandet. Den avvägning som skedde mellan den enskildes anspråk på skydd för sina personliga förhållanden och rättsskipningens krav på fullständig utredning resulterade olika i underinstanserna och HD. HD fann synnerlig anledning ej föreligga till editionsföreläggande (RB 38: 2 tredje st.).
    I den särskilda faderskapslagen av år 1969 upptogs också nya regler om rättegångskostnaderna i faderskapsmål. Huvudregeln är att vardera parten skall bära sin kostnad, se NJA II 1969 s. 394. I NJA 1973 C 173 beviljades resning för tillämpning av de nya reglerna om rättegångskostnad. — Under förarbetena uppmärksammades även det fallet att en svarande med stöd av 8 § i den särskilda lagen fått en annan man instämd i målet. För sådant fall ansågs inte tillräckliga skäl föreligga att beträffande rättegångskostnaderna avvika från RB:s huvudregel om tappande parts ansvar. Om talan mot den senast instämde mannen ogillades, borde denne således kunna få ersättning för sina rättegångskostnader av den andre svaranden (NJA II 1969 s. 396). I SvJT 1974 rf s. 82 ansågs emellertid i sådant fall ej särskilda skäl föreligga att frångå huvudregeln i 15 § i 1969 års lag, att varje part skall stå sin kostnad. När två män instämts av barnets moder, ansågs i NJA 1971 s. 34 den som blev förklarad som fader till barnet ej vara skyldig att ersätta den andres kostnader i hovrätten. I NJA 1971 s. 357  förklarade HD,att reglerna om rättegångskostnad i 1969 års faderskapslag ej gällde rättegång, som avsåg allenast fråga om underhållsbidrag till barnet. Detta fall är av intresse även i annat hänseende. I målet blev nämligen barnets ansökan om fri rättegång lämnad utan bifall med hänsyn till moderns underhållsskyldighet och ekonomiska villkor. Utgången överensstämmer med NJA 1957 s. 465. Enligt uttalande av departementschefen under förarbetena till 1969 års lag är emellertid denna ståndpunkt inte tillämplig i faderskapsmål. I sådant mål borde barnet kunna få fri rättegång för såvitt det inte hade egna tillgångar av betydelse (NJA II 1969 s. 395). Se vidare om rättshjälp till underårigt barn i det följande. — Den särskilda faderskapslagens tillämpningsområde är som förut nämnts begränsad till fall då det åligger barnavårdsnämnd att sörja för att faderskapet till barn u. ä. faststäl-

 

Familjerätt 1971—1975 29les. I NJA 1974 s. 287 ansågs lagens särskilda regler om rättegångskostnader ej analogiskt tillämpliga i fråga om faderskapstalan som fördes av vuxen person för egen del. Däremot är det tveksamt om, såsom i SvJT 1976 rf s. 44, de särskilda reglerna om rättegångskostnad skall anses sakna tilllämpning därför att utländsk (västtysk) lag tillämpats på själva faderskapsfrågan. Så som tillämpningsområdet blivit bestämt i FB 3: 4 synes lagvalet i faderskapsfrågan vara utan betydelse för tillämpningen av den särskilda lagen. Att märka är att vår materiella faderskapsregel finns i FB 3: 3 (numera 1:5), medan den särskilda faderskapslagen utgör en reglering av själva förfarandet. Jfr emellertid Walin, Föräldrabalken, 2 uppl. 1971, s. 459, där goda skäl sägs tala för att betrakta faderskapsregeln i FB 3: 3 som en övervägande processuell föreskrift och därmed tydligen av samma natur som densärskilda lagen, ett synsätt som möjligen skulle kunna åberopas för en tilllämpning av den särskilda lagen endast i förening med FB 3: 3 men inte i förening med en utländsk faderskapsregel. Intresset här i landet av att få faderskapet fastställt lärer å andra sidan göra sig gällande med samma styrka, vare sig svensk eller utländsk faderskapsregel skall tillämpas (jfr den i hovrättens motivering framförda tanken rörande olika starkt inslag av officialförfarande i det ena och det andra fallet).
    Genom 1976 års ändringar i FB överfördes den särskilda faderskapslagens regler om rättegångskostnad till FB 3: 11. Samtidigt begränsades tilllämpningsområdet till fall då barnavårdsnämnd för barnets talan i målet. De särskilda kostnadsreglerna gäller sålunda ej när talan föres av modern eller särskilt förordnad förmyndare (prop. 1975/76: 170 s. 174 och 310). Den nya paragrafen torde däremot få anses tillämplig i det vanliga fallet att barnavårdsnämnden och modern för barnets talan vid sidan av varandra; ofta sker det för övrigt genom samma ombud.
    Mål, vari yrkats förklaring att erkännande av faderskap till barn u. ä. saknar verkan, är enligt NJA 1973 s. 35 av sådan art som avses i RB 18: 2. Kostnaderna i målet kvittades.
    I NJA 1973 s. 442 prövades bevisvärdet av anteckning i födelse- och dopbok om barn utom äktenskap. I bouppteckning efter en man upptogs som enda dödsbodelägare en dotter utom äktenskap. En systerson till den avlidne gjorde ansökan om att dödsboet skulle avträdas till förvaltning av boutredningsman. Ansökningen avvisades av tingsrätten, eftersom sökanden ej upptagits som dödsbodelägare i bouppteckningen. I besvär över beslutet anfördes, att utdrag ur födelseboken ej kunde tillerkännas vitsord som bevisning, eftersom det ej fanns angivet vad uppgiften grundade sig på. HD fastställde hovrättens beslut, varigenom anförda besvär lämnades utan bifall. Och i hovrättens beslut var anfört, att det av handlingarna i målet framgick att dottern i födelsebok antecknats som dotter till den avlidne och att klaganden ej anfört någon omständighet, varigenom bevisvärdet av anteckningen förringats. (SvF B II f och g.)

 

Adoption
Genom lagstiftning år 1970 har verkan av adoption gjorts lika för alla adoptioner fr. o. m. den 1 juli 1971, d. v. s. att reglerna för stark adoption blivit tillämpliga på alla adoptioner, oavsett när dessa kommit till stånd (SvF BIII inledningen).
    För adoption förutsättes ansökan. Huvudregeln är att sökanden skall ha

 

30 Olle Höglundfyllt 25 år. För vissa angivna fall räcker dock 18 år, bl. a. när synnerliga skäl föreligger. Så ansågs vara fallet i SvJT 1973 rf s. 28, där den ena av två makar ej hade fyllt 25 år.
    Adoption av underårigt barn kräver enligt FB 4: 5 föräldrarnas samtycke. Är endera sinnessjuk, sinnesslö, utan del i vårdnaden eller å okänd ort, är dock hans samtycke ej erforderligt. Är sådant fall för handen beträffande båda föräldrarna, skall i stället förmyndarens samtycke inhämtas. Detta undantag från krav på samtycke från föräldrarna har icke någon motsvarighet när det gäller den som skall adopteras. Det har därför ansetts, att den som fyllt 12 år men som på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet saknar rättslig handlingsförmåga icke kan adopteras (Walin, Föräldrabalken, 2 uppl. 1971, s. 101 och första uppl. av samma arbete, 1952, s. 68). Osäkerhet om denna innebörd av lagen inträdde emellertid efter 1970 års ändringarav 4 kap. FB. Bestämmelsen om undantag från kravet på samtycke vid sinnessjukdom och sinnesslöhet m. m. bröts då ut ur andra stycket till ett särskilt tredje stycke i FB 4: 5. Den kom därmed att språkligt sett omfatta även första stycket, som innehåller regeln om samtycke från den som skall adopteras, och tydde på att adoption nu kunde avse även den som fyllt 12 år men som saknade rättslig handlingsförmåga på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet (jfr Walin, a. a. s. 101 och SvJT 1974 s. 331). Ändringen synes emellertid ha varit avsedd endast som en redaktionell ändring (jfr NJA II 1970 s. 588) utan saklig innebörd. Frågan om ändringens betydelse kom upp i rättsfallet NJA 1975 s. 727, där HD:s dom bekräftar ändringens enbart redaktionella natur. Förbiseendet har rättats till genom 1976 årsändringar i FB (prop. 1975/76: 170 s. 177).
    I rättsfallet NJA 1973 s. 62 uppkom fråga, huruvida den som lämnat samtycke till adoption kunde ändra sig efter det att. underrätten meddelat beslut om tillstånd till adoptionen och anföra besvär mot beslutet. Detta ansågs kunna ske. Beslutet upphävdes. Liknande bedömning har tidigare skett i motsvarande fall vid hemskillnad och äktenskapsskillnad (NJA 1931 s. 181 och 1945 s. 267). (SvF B III a 1.)

 

Vårdnad

 

Genom 1976 års ändringar i FB har 6 kap. om vårdnaden fått väsentligen ny lydelse.
    Vid äktenskapsskillnad skall rätten förordna angående vårdnaden om barnen (FB 6: 7 andra st.). Exempel på prövning av föräldrarnas lämplighet utgör NJA 1971 A 30, där vårdnaden om makars fem barn anförtroddes modern med hänsyn bl. a. till att hon ansågs lämpligare än fadern, som led av alkoholmissbruk. — Ang. moderns företräde i fråga om späda barn jfr NJA 1971 A 2 och A 19. Exempel på att vårdnaden anförtrotts åt särskilt förordnad förmyndare utgör NJA 1971 A 42.
    I NJA 1975 s. 543 uppkom fråga, huruvida ett sextonårigt barn, som efter föräldrarnas skilsmässa stod under vårdnad av fadern, ägde föra talan mot ett av rätten efter faderns död meddelat beslut, enligt vilket modern skulle ha vårdnaden. Barnets talan avsåg besvär över domvilla i första hand på den grund att rätten ej var behörig i vårdnadsfrågan, eftersom barnet var dansk medborgare och bosatt i Danmark sedan mer än två år, och i andra hand på den grund att modern var olämplig som vårdnadshavare, något som rätten underlåtit att undersöka. Barnet ansågs ej behörigt att självt föra

 

Familjerätt 1971—1975 31talan, i följd varav dess besvärstalan avvisades. (Från frågan om behörighet att föra talan i viss sak är att skilja frågan om behörighet att fullfölja talan mot beslut i behörighetsfrågan, se NJA 1959 s. 195 och 1972 s. 272.)ärende angående förmyndares förordnande eller entledigande eller om annan rättens åtgärd med avseende på förmynderskap äger däremot den omyndige själv föra talan, om han fyllt 16 år (FB 20: 28, enligt 1976 års lydelse FB 11: 17 och 20: 3). (SvF B IV a 8.)
    Barn utom äktenskap står enligt FB 6: 6 under vårdnad av modern. Fadern är dock numera, efter lagändring år 1973, likställd med modern ifråga om rätten att få vårdnaden om barn utom äktenskap (nu FB 6: 8). I SvJT 1973 rf s. 43 anförtroddes vårdnaden om barn utom äktenskap åt fadern framför särskilt förordnad förmyndare (enligt äldre rätt).
    I NJA 1972 C 402 beviljades resning i hemskillnadsmål såvitt avsåg vårdnads- och underhållsfrågorna, när ena maken, som var finsktalande, sade sig inte ha förstått innehållet i ingiven gemensam ansökan. Föregiven överenskommelse i nämnda frågor ansågs inte ha kommit till stånd.
    Hinder föreligger ej att make, som i skilsmässomål medgivit andra makens vårdnadsyrkande, senare ändrar sig, t. ex. genom vad mot tingsrättensdom efter gemensam hemskillnadsansökan (SvJT 1967 rf s. 74; jfr SvJT 1971 rf s. 64). Däremot har vad man brukar kalla återkallelse av återkallelse ej godtagits. I NJA 1973 s. 354 hade sålunda part, som klagat till hovrätten i äktenskapsskillnadsmål, återkallat sin vadetalan i vårdnadsfrågan och hovrätten i sin dom avskrivit målet i denna del. När parten därefter fullföljde talan till HD, blev hans revisionstalan avvisad såvitt den avsåg vårdnadsfrågan. — I NJA 1972 s. 350 fastslogs, att dom å överflyttande av vårdnad från den ena till den andra av föräldrarna inte kan meddelas med retroaktiv verkan. Frågan uppkom genom att barnet vistats hos den av föräldrarna som från början ej tillerkänts vårdnaden.
    Rättegångskostnaderna har kvittats ibland. Huvudregeln om ersättning till vinnande part torde dock vanligen ha tillämpats i tvistiga fall. Den har sålunda ansetts tillämplig, "när omständigheter icke förekommit som föranleder kvittning", NJA 1961 s. 631 och 1973 s. 654 (fyra särsk. fall). När part i mål om umgängesrätt återkallade sin talan i hovrätten ansågs i NJA 1972 s. 12 särskilda omständigheter ej föreligga för att parten skulle befrias från skyldighet att ersätta statsverket kostnaderna för motpartens fria rättegång. Genom 1976 års ändringar i FB har införts nya bestämmelser med huvudregel om kvittning av kostnaderna i vårdnadsmål eller -ärenden. Bestämmelserna motsvarar dem som gäller i faderskapsmål enligt 15 § i 1969 års faderskapslag, nu FB 3: 11. (SvF B IV a 12.)
    Umgängesrätten för fader eller moder som är skild från vårdnaden är lagfäst i FB 6: 11. Make, som yrkat att få vårdnaden om barnet, kan enligt NJA 1933 s. 381 i högre rätt alternativt begära umgängesrätt. I ett avgörande den 26 mars 1976 (i mål T 372/75) har emellertid HD, dock ej enhälligt, vägrat upptaga ett av part först i HD framställt yrkande om umgängesrätt under hänvisning till att parten i HD återkallat sitt yrkande om själva vårdnaden. — I NJA 1971 A 30 tillerkändes en fader umgängesrätt, ehuru alkoholmissbruk låg honom till last. Och i SvJT 1975 rf s. 44 tillerkändes fadern umgängesrätt beträffande en 11-årig son, trots att utredningen gav vid handen att sonen hyste rädsla för fadern och motsatte sig att träffa denne. — I NJA 1972 A 23 vägrades fader umgängesrätt efter

 

32 Olle Höglundäktenskapsskillnad, då han kunde befaras bortföra barnet till annat land (Jugoslavien) och sålunda beröva modern möjligheten att utöva vårdnaden. I samma mål ansågs personalstatutet (jugoslavisk lag) tillämpligt på frågan om umgängesrätt, då ej särskilda förhållanden föranledde tillämpning av svensk lag. (SvF B IV c 2.)
    Det i FB 20: 12 stadgade fullföljdsförbudet i fråga om interimistiska beslut gäller enligt NJA 1975 s. 364 även när till grund för besvär anförts rättegångsfel.

 

Släktnamn

 

Barn i äktenskap erhåller vid födelsen faderns, barn utom äktenskap moderns släktnamn. Barn i äktenskap som ej fyllt 18 år äger enligt 1 § tredje stycket namnlagen genom anmälan hos pastor antaga det släktnamn modern hade som ogift, om rätten funnit namnbytet vara förenligt med barnets bästa. Barn under 18 år, vars moder är gift med annan än barnets fader, kan enligt 4 § namnlagen likaledes genom anmälan hos pastor antaga styvfaderns släktnamn, om denne samtycker därtill och rätten funnit namnbytet förenligt med barnets bästa. I ärende om namnbyte enligt något av dessa alternativ skall rätten bl. a. enligt 38 § namnlagen höraden vars släktnamn barnet har, d. v. s. i regel fadern, där det kan ske. I ett dylikt fall, där enligt äldre rätt namnbyte beviljats utan faderns hörande, erhöll fadern resning, NJA 1962 s. 449 (se om detta fall Elwing i SvJT 1964 s. 290). När fadern väl beretts tillfälle att yttra sig men icke erhållit underrättelse enligt 9 § andra stycket lagen den 20 december 1946 omhandläggning av domstolsärenden om tiden för meddelande av rättens beslut, beviljades i NJA 1967 s. 595 återställande av försutten tid. Men då fadern beretts tillfälle att yttra sig i namnärendet men ej låtit sig avhöra till tingsrätten, har i NJA 1974 s. 220 ansetts, att det ej enligt 9 § sammalag ålegat tingsrätten att underrätta honom om tiden för meddelande av beslut i ärendet. Ansökan om återställande av försutten tid lämnades utan bifall.
    När det gäller tillämpningen av de båda nämnda lagrummen i namnlagen om namnbyte har HD intagit en restriktiv hållning. Naturligen är tilllämpningen strängare i fråga om byte till styvfaders namn än när det gäller byte till moderns namn som ogift. Fråga om det senare uppkommer i regel efter skilsmässa beträffande barn under moderns vårdnad. I de grundläggande fallen NJA 1965 s. 259 I och II lämnades ansökningar om namnbyte utan bifall, i det ena som gällde byte till moderns namn som ogift (II) dock med knapp majoritet. I båda fallen uttalade HD bl. a., att det när fadern visade intresse för barnet borde ske en namnändring endast om särskilda skäl talade för detta. Den stränga linjen har fullföljts i NJA 1971 s. 362 II samt 1975 s. 42 och s. 169, de båda sistnämnda rörande byte till styvfaders släktnamn. I NJA 1971 s. 362 I tillstyrkte fadern slutligen hos HD byte till moderns namn som ogift och ansökningen bifölls. Även ien rad icke refererade fall har ansökningar om namnbyte lämnats utan bifall, på senare tid, t. ex. NJA 1972 C 60 och 1973 C 294. Så även i SvJT 1970 rf s. 68. Det vill emellertid synas som om en för barnet mera välvillig inställning till barns namnbyte börjat bryta fram på senare tid, se t. ex. skiljaktigheter inom HD i NJA 1972 C 60 och 1975 s. 169, båda ang. byte till styvfaders namn, samt NJA 1976 s. 77 II ang. byte till moderns namn som

 

Familjerätt 1971—1975 33ogift. I NJA 1976 s. 77 I vann ansökan om byte till moderns namn som ogift enhälligt bifall.
    Den svenska namnlagen har ansetts tillämplig även på frågor om namnbyte enligt 1 § tredje stycket och 4 § första stycket för utländska (finländskt resp. jugoslaviskt) barn, NJA 1975 s. 686 I och II.

 

 

Underhållsskyldighet
Enligt ett flertal tidigare rättsfall har föräldrars underhållsskyldighet inverkat på barns möjlighet att erhålla fri rättegång, bl. a. NJA 1957 s. 465. En mot denna praxis avvikande ståndpunkt intogs under förarbetena till 1969 års faderskapslag av departementschefen såvitt angår faderskapsmål (NJA II 1969 s. 395). Men i NJA 1971 s. 357 blev, i överensstämmelse med utgången i 1957 års fall, i mål om underhållsbidrag till barn u. ä. barnets ansökan om fri rättegång lämnad utan bifall med hänsyn till moderns underhållsskyldighet och ekonomiska villkor. Däremot vann departementschefens ståndpunkt efterföljd i faderskapsmålet SvJT 1973 rf s. 19, där hovrätten (med två röster mot två) beviljade barnet fri rättegång utan hänsyntill moderns inkomster. Likaså beviljades i SvJT 1973 rf s. 18 fri rättegångåt barn i mål om äktenskaplig börd utan hänsyn till moderns underhållsskyldighet; denna ansågs ej omfatta kostnaderna för rättegång av detta slag.
    Frågan, i vad mån föräldrars underhållsskyldighet inverkar på barns möjlighet att erhålla rättshjälp, har likväl ej klarlagts i den nya rättshjälpslagen 1972: 429. Denna innehåller (i 6 § tredje stycket) endast den tilläggsregeln att, om den rättssökandes betalningsförmåga är väsentligt ökad på grund av särskild omständighet, beräknad årsinkomst till grund för prövningen av frågan om rättshjälp skall jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges. Frågan synes inte heller ha berörts närmare i motiven till rättshjälpslagen. Jfr prop. 1972: 4 s. 122, där bland inverkande faktorer nämnshelt kort den inverkan en anhörigs ekonomiska villkor kan ha på sökandens förmåga att betala avgift, och s. 255, där rätt till underhåll ej nämns särskilt (jfr SvJT 1973 s. 711, 714 och 838).
    Med hänsyn till att det helt övervägande antalet ungdomar numera fortsätter sin skolutbildning efter genomgången grundskola, förklarades i NJA 1970 s. 498 underhållsbidrag till barn i regel icke böra bestämmas för kortare tid än till dess barnet fyllt 18 år. På motsvarande sätt angavs i NJA 1973 A 20 18 år som gräns för underhållsskyldigheten även under hemskillnad.
    Med vårdnad om barn förstås den rättsliga vårdnaden, ej den faktiska vården. Underhållsbidrag skall utdömas till den vårdnadsberättigade utan hänsyn till att han icke omhänderhaft barnet. Och dom på underhållsbidrag verkställes utan hinder av att barnet i själva verket vistats hos den förpliktade samt helt och hållet underhållits av honom. I överensstämmelse härmed står utgången i NJA 1972 s. 350, där den av föräldrarna tillbarn i äktenskap som ej hade vårdnaden om barnet efter äktenskapsskillnad (modern) icke fick ersättning av den vårdnadsberättigade (fadern) för del av underhållskostnaden under tid då barnet vistats hos henne. Betydelse tillerkändes det förhållandet att modern utan giltig anledning vägrat ställa sig vårdnadsdomen till efterrättelse. (SvF B V c 6.)
    När faderskapet till barn u. ä. fastställts efter det att ett tidigare fader-

 

3—Svensk Juristtidning 1978

 

34 Olle Höglundskap undanröjts, blev den nya fadem i SvJT 1973 rf s. 72 ålagd underhållsskyldighet enbart för tiden efter det den tidigare fadern betalat underhåll. (SvF B V c 8.)
    I skilsmässomål kan underhållsyrkande prövas utan stämning (NJA 1970 s. 504). Men när efter vunnen äktenskapsskillnad den ena parten yrkade överflyttande av vårdnaden och underhållsbidrag beträffande ett av två barn ansågs i SvJT 1973 rf s. 30 den andra parten ej kunna i svaromål yrka underhållsbidrag till det andra barnet, utan stämning borde ske. Anslutningsvad har däremot tillåtits i fråga om underhållsbidrag till barn, när huvudvadet avsett underhållsskyldighet mot hustrun eller rättegångskostnader (SvJT 1971 rf s. 56 och 1974 rf s. 13; se Welamson, Rättegång VI, 1974, s. 77). Jfr SvJT 1974 rf s. 70, där utvidgning av talan i hovrätten tillläts i fråga om både vårdnad och underhållsbidrag.
    Underhållsbidrag kan utdömas interimistiskt. I SvJT 1975 rf s. 14 ansågs interimistiskt underhåll ej kunna beslutas retroaktivt, när ej särskilda omständigheter påkallade det.
    I SvJT 1973 rf s. 10 erhöll barnavårdsnämnd på grundval av dom på underhållsbidrag och beslut om bidragsförskott införsel för bidragsförskott, oavsett att barnet varit omhändertaget för samhällsvård.
    Utan hinder av vad som bestämts genom dom eller genom avtal (vare sig det enligt FB 7:7 är bindande för den underhållsberättigade eller ej, dock ej där fråga är om belopp en gång för alla) äger domstol enligt FB 7: 8 förordna annorlunda, när väsentligen ändrade förhållanden, enligt 1976 års ändringar i FB enbart "ändrade" förhållanden, påkallar det. Höjning av underhållsbidrag till barn bör ske inte bara när den underhållspliktiges inkomster ökat utan även när båda föräldrarnas inkomster ökat (NJA 1961 s. 438). I NJA 1972 A 21, där föräldrarna hade vårdnaden om var sitt barn, gjordes däremot icke någon ändring i avtalad underhållsskyldighet, ehuru bådas inkomster ökat avsevärt. — Väsentligt ändrade förhållandenoch därmed grund för jämkning ansågs föreligga i NJA 1974 s. 7, när barnet med sin moder flyttat från Sverige till Ungern, där levnadskostnaderna varväsentligt lägre än i Sverige. — I SvJT 1974 rf s. 53 ansågs ej jämkning pågrund av väsentligt ändrade förhållanden böra ske, när barn u. ä. till följd av moderns död fått rätt till pensionsförmåner av olika slag. — I NJA 1975s. 601 uppkom fråga om väsentligt ändrade förhållanden i ett alldeles speciellt hänseende. Svensk domstol hade genom dom år 1965 förordnat om underhållsbidrag till barn utom äktenskap. Sedermera meddelade österrikisk domstol år 1973 beslut om ytterligare underhållsbidrag till barnet. I ärende om sökt verkställighet av beslutet enligt lagen (1965: 723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn ansågs det österrikiska beslutet utgöra ett avgörande avsamma sak som avgjorts genom den svenska domen och kunde därför enligt 3 § andra st. nämnda lag ej verkställas här i riket. En mening, att den österrikiska domstolen skulle ha beaktat att väsentligt ändrade förhållanden inträtt efter den svenska domen och att beslutet därför skulle kunna verkställas, underkändes. Däremot ansågs barnet kunna väcka talan vid svensk domstol om jämkning. (SvF B V d 5.)
    I NJA 1971 A 15 prövades fråga, om en ändring i från skilda makars inkomster sålunda att de kommit att förhålla sig som 4 : 5 i stället för som 5 : 4, kunde anses innebära sådana väsentligt ändrade förhållanden som på-

 

Familjerätt 1971—1975 35kallade jämkning av utgående underhållsbidrag till barn. En knapp majoritet besvarade frågan nekande. I NJA 1971 A 37 skedde däremot jämkning. I båda fallen togs hänsyn till den automatiska höjning av underhållsbidrag som föranleds av 1966 års lag i ämnet. Fråga om jämkning av underhållsbidrag har vidare prövats i SvJT 1972 rf s. 31. — Lagstiftningen om automatisk ändring av familjerättsliga underhållsbidrag på grund av förändringar i penningvärdet, nu lag 1966: 680, har tillkommit, förutom av sociala skäl, för att undvika en mängd processer om jämkning av underhållsbidrag (NJA II 1953 s. 122). Tanken är att om den automatiska höjningen leder till obillighet mot den underhållspliktige denne får ta initiativet till en omprövning. Exempel på sådan omprövning utgör NJA 1974 s. 126, där nedsättning av bidragsbelopp till barn skedde sedan den sammanlagda automatiska höjningen uppgått till drygt 30 % men den bidragspliktiges inkomst förblivit i huvudsak oförändrad. (SvF B V d 5.)
    Fråga om rättegångskostnader i mål om fastställande av underhållsbidrag har prövats i plenimålet NJA 1973 s. 623. I målet hade tingsrätten förpliktat mannen att efter äktenskapsskillnad utge underhållsbidrag till två barn med 200 kronor i månaden för vartdera barnet tills det fyllt 18 år. Mannen yrkade i hovrätten sänkning av vartdera bidraget till 100 kronor. Hustrun bestred ändring. Hovrätten bestämde vartdera bidraget till 150 kronor i månaden. Mannen fullföljde talan mot hovrättens dom. HD beviljade prövningstillstånd i rättegångskostnadsfrågan och uttalade: När såsom i förevarande fall tvisten i hovrätten varit begränsad att uteslutande gälla bidragens storlek och utgången i målet blivit den nu angivna, får parterna anses ha i hovrätten ömsom vunnit och tappat i sådan mån att — då särskilda omständigheter som föranleder annat ej förekommit — ingenderaparten bör vara skyldig att svara för motpartens kostnader å målet i hovrätten. Även kostnaderna i HD kvittades, med hänsyn till att hustrun ansågsha vunnit i själva saken och mannen beträffande rättegångskostnaderna i hovrätten, vilka båda delar ansågs ha dragit ungefär lika stora kostnader i HD.
    Värdet av underhållsbidrag till barn under hemskillnad har vid tillämpning av värdegränsen för huvudförhandling i RB 50: 21 andra st. ansetts böra beräknas med hänsyn till den ålder hos barnet då bidragsskyldigheten skulle upphöra, ej en tidigare tidpunkt, t. ex. efter tre år, när hemskillnadstiden kunde antagas vara slut, NJA 1972 s. 388.

 

Omyndighet
Myndighetsåldern sänktes ånyo år 1974, till 18 år, med verkan från och med den 1 juli 1974. Även reglerna om omyndighetsförklaring ändrades. (SvF B VI inledningen.) I fråga om skadeståndsskyldighet gällde tidigare den straffrättsliga myndighetsåldern, 15 år, för full skadeståndsskyldighet. Numera gäller enligt skadeståndslagen (1973: 207) 18-årsgränsen — den civilrättsliga myndighetsåldern — även för full skadeståndsskyldighet i utomobligatoriska förhållanden. Underårig som vållar person- eller sakskada skall enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. Liknande skälighetsbedömning gäller enligt 2 kap. 3 § samma lag för den som vållar person- eller sakskada under infly-

 

36 Olle Höglundtande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller under inflytande av annan rubbning av själsverksamheten och denna rubbning icke är självförvållad och tillfällig. Dessa båda paragrafer ersätter den tidigare gällande 6 kap. 6 § SL (NJA II 1972 s. 585). I NJA 1976 s. 121 tillämpades 2 kap. 2 § skadeståndslagen i fråga om skadeståndsskyldighet för 15-årig yngling som misshandlat 16-årig flicka. Full skadeståndsskyldighet ålades ynglingen. Redan den skadeståndsgrundande handlingen, misshandel, ansågs tala mot jämkning. Vidare framhölls i HD:s domskäl, att möjligheten till jämkning skulle enligt förarbetena (NJA II 1972 s. 591 och 596) användas jämförelsevis restriktivt och komma i fråga huvudsakligen i fall då full ersättning skulle innebära en oskäligt betungande börda för den skadeståndsansvarige.
    I FB 20: 16, efter 1976 års ändringar FB 10: 10, anges vilka som är behöriga att göra ansökan om omyndighetsförklaring eller dess hävande. I NJA 1971 s. 191 ansågs kusin ej ingå bland "närmaste fränder" i FB 20: 16 och 22, nu 10: 10 och 20: 3. (SvF B VI d 2.)
    I NJA 1973 s. 440 krävdes överförmyndarens samtycke till omyndigs gäldsåtagande även i samband med gåva av egendom som undandrogs förmyndarförvaltning. I fallet hade gåva av fast egendom till omyndig gjorts beroende av att den omyndige övertog betalningsansvaret för intecknad gäld och till givaren utfärdade revers med säkerhet av inteckningar i egendomen. Trots att till gåvan knutits även det villkoret, att egendomen skulle stå under särskild förvaltning och ej vara underkastad FB:s bestämmelser om förvaltning och tillsyn av omyndigs egendom, fordrades överförmyndarens samtycke till gäldsåtagandet (FB 15: 14) för att fullbordad gåva skulle anses föreligga. — Se numera angående särskild förvaltning efter 1974 årsreform FB 13: 1 andra stycket. (SvF B VII a 1.)
    Enligt FB 15: 14 tredje stycket får förmyndaren icke bortgiva den omyndige tillhörig egendom, frånsett sedvanliga skänker och — med överförmyndarens samtycke — understöd åt närstående. Något uttryckligt förbud att avstå från rätt till kvarlåtenskap har icke upptagits i lagen, men detta beror på att det vid förmynderskapslagstiftningens tillkomst självklart ansågs ligga utom befogenheten för en förmyndare att å myndlingens vägnar företaga en sådan rättshandling. I SvJT 1971 rf s. 18 förklarade emellertid Svea hovrätt hinder icke möta mot att förmyndare för den som saknar rättslig handlingsförmåga avstår från myndlingen tillkommande kvarlåtenskap, därest förmyndaren finner sig därigenom vårda myndlingens rätt och främja hans bästa. Målet gällde en dement och för sjukhusvård varaktigt omhändertagen man, som icke behövde ytterligare tillgångar; genom att kvarlåtenskapen i stället fick gå direkt till hans dotter sparades arvsskatt. Jfr emellertid Walin, Föräldrabalken, 2 uppl. 1971, s. 300. — I NJA 1971 s. 587 uttalade HD principiellt, att såvitt avstående från arvs- eller testamentslott var att civilrättsligt betrakta som gåva bestämmelserna i FB 15: 14 tredje stycket måste åtminstone normalt föranleda, att sådant avstående för omyndigs räkning ej blev giltigt. Oavsett hur man i sådant avseende bedömde avstående från arv fick emellertid anses, att avstående från testamentslott ej var att betrakta som gåva, såvida icke testamentstagaren tillträtt lotten. Under angiven förutsättning var enligt HD testamentsavsägelse snarare att jämställa med vägran att mottaga en erbjuden gåva och till sådan vägran var förmyndare behörig. Av god man gjort avstående från testamentslott godtogs i fallet. Detsamma skedde i SvJT 1974

 

Familjerätt 1971—1975 37rf s. 78. Jfr NJA 1962 s. 294, anmärkt i SvF under A VI c 1, och Walin, Förmyndare och gode män, 1975, s. 55. — Angående den rättsliga innebörden av avstående från arv se vidare Walin i SvJT 1972 s. 125. (SvF B VIIb 1.)
    Enligt FB 12: 1 skall förmynderskap för underårig inskrivas i vissa angivna fall. Sådan inskrivning ansågs i SvJT 1973 rf s. 90 icke kunna hävas på den grund att skälet till åtgärden sedermera bortfallit. Se dock numera FB 12: 7, införd genom lagändring år 1974.
    I tvistigt ärende om förordnande av god man enligt FB skall nämnd deltaga i tingsrätt (6 § tredje st. lagen om handläggning av domstolsärenden), SvJT 1972 rf s. 45. Jfr det här förut under A VI A 5 anmärkta NJA 1975 s. 221 ang. förordnande av skiftesman för bodelning.
    Försummar överförmyndaren sin tillsyn över förmyndarens förvaltning, kan han bli skadeståndsskyldig gentemot den omyndige (NJA 1951 s. 245, behandlat i SvF under B VII a 5). Övermyndare ådömdes i SvJT 1971 rf s. 51 skadeståndsskyldighet men ej i NJA 1972 B 16, som avsåg både åtalför tjänstefel och skadeståndsskyldighet, med hänsyn till de särskilda omständigheterna.
    I mål eller ärende, vari överförmyndaren fört talan, äger rätten enligt FB 20: 34, efter 1976 års ändringar FB 20: 7, när skäl är därtill, i det slutliga utslaget tillerkänna överförmyndaren ersättning av allmänna medel för det arbete han nedlagt å målets utförande även som för nödiga utgifter;rätten skall i utslaget pröva, huruvida ersättningen skall till statsverket återgäldas av överförmyndarens motpart. NJA 1938 s. 559 utvisar, att överförmyndaren kan få ersättning av allmänna medel, även om han förlorat målet och fått betala motpartens rättegångskostnader; i dylikt fall skall ersättningen tydligen stanna på statsverket. (SvJT 1939 s. 651.) I NJA 1971 s.525 prövades fråga om skyldighet för förmyndare att i ärende om föreläggande för honom att nedsätta värdehandlingar i öppet förvar återgälda statsverket ersättning som utgått till överförmyndaren enligt FB 20: 34, nu 20: 7.
    Enligt tidigare rättsfall (NJA 1962 s. 157) är överförmyndare icke behörig att till HD fullfölja talan i mål angående omyndighetsförklaring. Han äger inte heller söka resning i ärende rörande inskrivning av förmynderskap, NJA 1975 s. 525. Av FB 20: 38, Rp 20 och RB 7: 4 följer, att talan i HD skall föras av riksåklagaren.

 

 

Ärvdabalken

 

Arv

 

Genom 1969 års lagstiftning likställdes barn utom äktenskap i arvsrättsligt hänseende med barn i äktenskap. För barn u. ä. som fötts före den nya lagens ikraftträdande den 1 januari 1970 gäller dock vissa bestämmelser om skyldighet att ge sig till känna för att arvsrätt skall inträda, se övergångsbestämmelser intagna i lagboken under det numera upphävda 4 kap. ÄB.— I NJA 1973 s. 442 prövades betydelsen av en anteckning i födelse- och dopbok av faderskap till barn utom äktenskap som gjorts utan angivande av förhållande varpå anteckningen grundade sig. Anteckningen godtogs, då ej anförts någon omständighet varigenom bevisvärdet av anteckningen för-

 

38 Olle Höglundringades. (SvF C I a 2.)
    Efter makes arvsrätt enligt 3 kap. ÄB gäller sekundosuccessionsrätt för den först avlidna makens arvsberättigade släktingar av andra parentelen. Det innebär i princip en hälftendelning av den efterlevande makens kvarlåtenskap mellan de båda makarnas släktsidor. Avsteg från denna princip gäller enligt ÄB 3: 2, om vid den först avlidnes död makarna eller enderaav dem ägde enskild egendom eller också den avlidnes andel i boet motsvarade annan andel än hälften. Denna regel tillämpades analogivis i testamentsfallet NJA 1957 s. 564 på det sättet, att egendom som tillagts efterlevande maken genom testamente av den först avlidne ej ansågs vara föremål för sekundosuccessionsrätt för den förres släktingar. Men i fråga om försäkringsbelopp som tillfallit efterlevande make i barnlöst äktenskap på grund av förmånstagarförordnande tillämpades i NJA 1975 s. 302 motsatt princip. Sådant belopp ansågs böra omfattas av den sekundosuccessionsrätt som tillkom den först avlidna makens släktingar. I domskälen uttalade HD principiellt, att den regeln i allmänhet borde tillämpas att förmånstagarförordnande ej föranleder avsteg från reglerna om sekundosuccession (jfr SOU 1964: 35 s. 455 not 8, Almgren, Om förfoganden över livförsäkring, 1956, s. 90, och Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl. 1965, s. 594). I målet var även fråga om fördelningen mellan de båda släktsidorna, när vardera makens egendom var enskild. Försäkringsbeloppen betraktades i sin helhet som arvfallen egendom och skulle alltså vid tillämpning av ÄB 3: 2 första st. läggas till behållningen i den först avlidna makens kvarlåtenskap.
    Enligt ÄB 3: 7 är sekundosuccessionsrätt för den först avlidna makens arvingar utesluten, om efterlevande maken vid bodelning efter den först avlidne ägt enligt GB 13: 12 erhålla hela kvarlåtenskapen. Vissa svårigheter kan föreligga att avgöra, hur en tänkt bodelning efter den först avlidne skulle ha gestaltat sig. Bouppteckningsvärdena är nämligen ej utan vidare tillämpliga (NJA 1965 s. 300). I arvsskattemålet NJA 1973 s. 557 ansågs sekundosuccessorn ha godtagit bouppteckningsvärdena vid den först avlidnes död och förklarat sig ej påkalla någon bodelning efter den sist avlidne. Vid dessa förhållanden kunde på grundval av bouppteckningsvärdena slutas, att efterlevande maken ej erhållit någon egendom i arv och att följaktligeningen sekundosuccessionsrätt förelåg.
    Bröstarvinges laglott åtnjuter skydd inte bara mot testamente utan också enligt ÄB 7:4 mot gåva som till syftet är att likställa med testamente. Återkalleligt förmånstagarförordnande är enligt 104 § andra st. försäkringsavtalslagen (FAL) att likställa med testamente. I enlighet härmed ansågs i NJA 1976 s. 90 preskriptionsregeln i ÄB 7:4 för laglottsanspråk mot gåva ej tillämplig på laglottsanspråk mot återkalleligt förmånstagarförordnande. Laglottsskyddet mot sådant förordnande ansågs uttömmande reglerat i 104 § andra st. FAL, och krav enligt detta lagrum är ej underkastat annan preskription än den tioåriga. — När det gäller skyddet mot gåva har genom NJA 1973 s. 687 klarlagts, att tillämpning av ÄB 7: 4 ej förutsätter avsikt hos givaren att kringgå laglottsreglerna, jfr Walin i SvJT 1972 s. 130. (SvF C I f 1.) I samma fall ansågs särskilda skäl föreligga att begränsa den nedsättning av gåva som skulle ske enligt ÄB 7: 4. Gåvan bestod där av aktier, som den ene av två huvuddelägare i ett aktiebolag gav till sin son, anställd hos bolaget. Dennes mångåriga arbetsinsatser i företaget — sonen var sedan länge dess verklige ledare — ansågs jämte annat utgöra särskilda

 

Familjerätt 1971—1975 39skäl. (SvF C I f 4.)
    Enligt ÄB 17: 3 andra punkten är utfästelse om gåva, som icke må göras gällande under givarens livstid, giltig allenast såvitt följer av vad som är stadgat om testamente. I SvJT 1975 rf s. 21 vägrades lagfart å gåva av fast egendom på den grund att rättsligen giltig gåva ej kommit till stånd, utan fråga var om gåva för dödsfalls skull.
    Vanligt är, att arvinge efter arvlåtarens död avsäger sig sin rätt till arv till förmån för egna arvingar. Arvsskatteskäl spelar här ofta in. För att sådant avstående skall beaktas vid arvsbeskattningen har i regel (jfr NJA 1966 s. 549) krävts, att upplysning om arvsavståendet förelegat vid bouppteckningens registrering, NJA 1974 s. 493 I och II (SvF C I k 1 och l 1—2).
    I rättspraxis har avstående från arv som arvinge gjort efter arvlåtarens död godtagits även när det inneburit ett partiellt avstående (se t. ex. NJA 1966 s. 424, fyra särskilda fall). Däremot kan avståendet ej avse viss egendom i dödsboet, NJA 1970 s. 39 samt 1973 C 46 och 47. Se även Lindberg, rättsfallsöversikt i SvJT 1972 s. 650. I NJA 1973 s. 581 beaktades icke ett avstående, när efterlevande make visserligen vid bodelnings- och arvskiftesförrättning avstått från rätt på grund av testamente men gjort detgenom att samtidigt utfärda reverser till barnen på deras arvslotter, att förfalla först vid hennes död. — I fall av avståenden från arv aktualiseras frågan om arvsrättens natur, se SvF C I l 1. Denna fråga synes ha fått en annan lösning inom arvsbeskattningen än som är civilrättsligt motiverad, se härom närmare Walin i SvJT 1972 s. 125. Möjligen kan i rättspraxis spåras en skillnad mellan avstående från arv och avstående från rätt på grund av testamente, jfr HD:s uttalande av principiell natur i NJA 1971 s. 587, att avstående från testamentslott ej är att betrakta som gåva, såvida icke testamentstagaren tillträtt lotten. Till sistnämnda fall liksom till fallet SvJT 1971 rf s. 18 har Walin ställt sig kritisk (Walin, Förmyndare och gode män, 1975, s. 55). Jfr även arvsskattemålet NJA 1975 s. 730, där vid arvsbeskattning efterlevande makes avstående från laglott till makarnas barn godtogs, trots att barnen tidigare godkänt testamente enligt vilket maken skulle erhålla hela kvarlåtenskapen med fri dispositionsrätt.

 

 

Testamentes begrepp

 

Även om ett testamente ej upprättats i laga form eller det är behäftat med någon annan ogiltighetsgrund, kan det likväl bli gällande genom att det godkännes av arvingarna eller lämnas oklandrat. Stundom är det emellertid svårt att avgöra, om ett testamente överhuvud kan anses föreligga, när formen brister. Muntliga uttalanden godtogs i t. ex. arvsskattemålet NJA 1962 s. 454. Men i arvsskattemålet NJA 1973 s. 446 blev muntliga uttalanden, vilka godkänts av den avlidnes arvingar som testamente, ej godtagna som testamente och de ansågs ej heller kunna i arvsskattehänseende jämställas med testamente.

 

 

Upprättande och återkallelse av testamente

 

Som nödtestamenten godtages bl. a. s. k. holografiska testamenten, ÄB 10: 3. Rättspraxis synes sträng när det gäller att godtaga påståenden omnödfall. I NJA 1973 s. 342 ansågs inte sådant nödfall föreligga att holografiskt testamente kunde godtas. En 77-årig kvinna genomgick den 1 juli 1970

 

40 Olle Höglunden omfattande operation för lårbensfraktur, sammanhängande med levercancer. Den 2 juli upprättade hon testamentshandlingen och den 17 augusti samma år avled hon. Det ansågs ej tillförlitligen visat att hon var förhindrad eller med fog ansett sig förhindrad att tillkalla testamentsvittnen.
    Återkallelse av testamente kan ske formlöst. Det krävs dock, att testator otvetydigt givit till känna, att förordnandet ej längre är uttryck för hans yttersta vilja. Frågan, om verklig återkallelse skett, kom under bedömande i NJA 1974 s. 646. Av vittnesmål framgick i det fallet, att testatrix på ett otvetydigt sätt muntligen givit till känna, att hon icke önskade att vissa insatta testamentstagare "skulle ha hennes pengar". I målet var emellertid tveksamt, om denna önskan var att uppfatta som något mera än uttryck för en avsikt att framdeles genom upprättande av nytt testamente utesluta dem från del i kvarlåtenskapen, d. v. s. som ett slutgiltigt uttryck för hennes önskningar att med omedelbar verkan återkalla testamentsförordnandet. HD fann med knapp majoritet (3 mot 2) ej ådagalagt, att återkallelse skett. I en ingående motivering med redogörelse bl. a. för lagförarbetena anfördes i HD:s dom, att lagstiftningen ställde mycket höga krav på bevisningen till styrkande av att en sådan muntligen gjord återkallelse som förelåg i målet verkligen innefattade ett slutgiltigt uttryck för arvlåtarens önskningar. Förarbetena berättigade enligt HD också till slutsatsen, att en aldrig så entydig viljeyttring från testators sida av innebörd, att han ändrat mening och hade för avsikt att återkalla ett testamentariskt förordnande, icke kunde tilläggas verkan som en omedelbar och definitiv återkallelse. Målet innefattade även en intressant processuell fråga om tillämpning av tilltrosregeln i RB 55: 14. (SvF C III f 7.)

 

 

Testamentes tolkning

 

Testamentstolkningsfrågor har i flera fall förekommit i arvsskattemål, i det att ett testamentes verkan kan få stor betydelse för arvsskatten. Den som donerar till välgörande ändamål vill gärna att donationen skall vara fri från arvsskatt, men testamentet blir ej alltid avfattat därefter. I ett flertal fall har t. ex. fråga uppkommit, om testator avsett att donerade medel skulle tillkomma behövande ålderstigna eller sjuka. Sålunda var i NJA 1971 s. 1 fråga, huruvida en fond för utbildning av ledarhundar åt blinda, vilken skulle förvaltas av De blindas förening u. p. a., kunde anses ha till huvudsakligt ändamål att främja vården av behövande blinda. Så ansågs vara fallet och skattefrihet beviljades. — I NJA 1971 s. 5 skulle enligt testamentet, sedan vissa legat utgått, återstående egendom tillfalla De blindas förening i Stockholm, alltså efter orden ej någon begränsning till behövande blinda. Men enligt föreningens stadgar skulle alla medel, som tillföll föreningen genom testamente eller gåva, tillfalla en understödsstiftelse och användas till främjande av vård av behövande blinda samt vård och fostran av blinda barn och blind ungdom. Sådan användning fick enligt HD:s domskäl antagas överensstämma med testatrix' vilja. Skattefrihet beviljades. — I NJA 1971 s. 285 förelåg testamente till förmån för riksförbundet för hjärt- och lungsjuka av innehåll, att medlen skulle uteslutande användas till utdelning av rehabiliterings- och rekreationsbidrag åt personer, som blivit invalidiserade på grund av hjärt- och kärlsjukdomar. Testamentet tolkades så,

 

Familjerätt 1971—1975 41att testatrix' avsikt fick antagas vara att bidrag huvudsakligen skulle utdelas till sådana personer inom den angivna kretsen som behövde ekonomiskt bistånd för att kunna bereda sig den form av vård bidraget åsyftade. Skattefrihet beviljades. — Däremot erhölls ej skattebefrielse i följande fyra fall. I NJA 1971 s. 459 var fråga om medel till en donationsfond, från vilken avkastningen årligen skulle utdelas till sådana gamla behövande eller sådana fattiga familjer med barn inom församlingen som icke åtnjöt fattig understöd eller också eljest användas till något allmännyttigt ändamål inom församlingen. Testamentets ordalydelse gav ej anledning till antagande, att testatrix avsett att användningen av medlen eller någon viss del därav skulle begränsas till att huvudsakligen tillgodose sådana intressen som avsågs i 3 § arvsskattelagen. — På liknande sätt ansågs i NJA 1971 s. 509 ej av testamentets avfattning framgå, att en genom testamente bildad fond till förmån för ett pensionärshem för blinda personer i Stockholm jämte deras seende maka eller make hade till huvudsakligt ändamål att främja vård av behövande blinda. Samma utgång fick NJA 1972 s. 57, enär av testamentet och omständigheterna i övrigt ej kunde anses framgå, att en "fond för anskaffande av läsrullar till blinda i Örebro län att förvaltas av Örebro läns biblioteks vänner" hade till huvudsakligt ändamål att främja vård av behövande blinda. — I NJA 1972 s. 58 slutligen innehöll testamentet, att kvarlåtenskapen skulle tillfalla fattigvårdsstyrelsen i Lund för bildande av en fond, varav årliga räntan skulle användas för beredande avtrevnad för de å försörjningshemmet i Lund intagna pensionärerna och patienterna (jfr NJA 1970 s. 91). — En annan frågeställning uppkom i NJA 1973 s. 463. Här framgick direkt av testamentet, att de testamenterade medlen var avsedda för behövande ålderstigna. I stället uppkom tveksamhet om innebörden av begreppet vård. Fondens ändamål skulle nämligen vara att främja vård av behövande ålderstigna genom att "på olika sätt bereda dem angenäma avbrott i tillvaron". HD anförde bl. a., att åldringsvården i dagens samhälle utvecklats och förbättrats och inrymde åtskilligt flera behandlingsinslag än vid arvsskattelagens tillkomst samt att det syntes naturligt att räkna med ett utvidgat vårdbegrepp. Skattebefrielse medgavs. En diskuterad fråga är, vilken inverkan ett testamente kan ha på förmånstagarförordnande vid livförsäkring. Det har t. ex. ifrågasatts, att förmånstagarförordnande skulle kunna återkallas genom testamente (Almgren, Om förfoganden över livförsäkring, 1956, s. 25; häremot HellnerNordisk försäkringstidskrift 1957, s. 57, och Försäkringsrätt, 2 uppl. 1965, s. 553 not 70). Rättspraxis har upprätthållit principen, att testamente ej kan tilläggas verkan som återkallelse av förmånstagarförordnande (NJA 1966 s. 355). I samma riktning gick NJA 1976 s. 24, där tvisten stod mellan ett trolovningsbarn såsom arvinge och en universell testamentstagare om rätt tillförsäkringsbelopp på grund av grupplivförsäkring. Även här tolkades förmånstagarförordnande till "arvingar" efter ordalydelsen, i följd varav försäkringsbeloppet skulle tillfalla trolovningsbarnet framför testamentstagaren (som för övrigt var ogift sammanboende med testator), och det trots att i testamentet angivits att även försäkringsbelopp skulle tillfalla testamentstagaren. Se i denna fråga även SOU 1964: 35 s. 459. Jfr om tolkning av (återkalleligt) förmånstagarförordnande Hellner s. 597, NJA 1956 s. 648 (behandlat av Hellner s. 589 och 599 samt i SvJT 1961 s. 358), NJA 1970 s. 529 samt för dansk rätts del TfR 1962 s. 137. (SvF C IV a 3.)

 

42 Olle Höglund    Vid tolkning av testamente kan det stundom i avsaknad av klart uttalande av testator i annan riktning antagas överensstämma med hans vilja att ej i större mån än som beror av något påvisbart skäl frångå den legala arvsordningen. I praxis har sålunda ett förordnande, att egendom skulle "delas lika" mellan en avliden broders barn (de var tolv), en broders barn (de var sju) och en broder (ytterligare syskon fanns), ansetts innebära en fördelning i tre lika lotter och alltså ej en fördelning efter huvudtalet (NJA 1942 s. 147). Exempel på motsatt utgång utgör NJA 1972 A 39, där HD med knapp majoritet ansåg fördelningen böra ske enligt huvudtalet. (SvF C IV c 1.)
    Enligt ÄB 11: 3 skall, om samtliga legat ej kan utgå av kvarlåtenskapen, legat som avser viss egendom äga företräde framför annat, men skall i övrigt nedsättning ske efter legatens värde. I SvJT 1973 rf s. 90 uppkom fråga om nedsättning av tre legat på den grund att testator ägt genom testamente förfoga över endast halva kvarlåtenskapen. Nedsättning skedde av två legat angående boets fasta egendom, vars värde översteg det värde som omfattades av testationsrätten, medan det tredje, betydligt mindre legatet angående lös egendom lämnades orubbat. — Sådana testamentariska förordnanden som tillika innebär att arvsskatt för legat skall betalas av dödsboet har givit upphov till åtskilliga frågor. Under år 1975 har HD sålunda prövat dels fråga om beräkning av skattelott när legatarie enligt två särskilda förordnanden erhöll två legat, det ena med föreskrift om skattebetalning av dödsboet och det andra utan sådan föreskrift (NJA 1975 s. 255), dels fråga om arvsskattens beräkning när värdet av legat och arvsskatt därå överstiger boets behållning (NJA 1975 s. 269), dels fråga om skattelott skulle utläggas och beskattas för legatet vid testators död, trots att någon universallott då ej förelåg till beskattning (NJA 1975 s. 272).
    En tolkningsfråga av speciellt slag uppkom i SvJT 1973 rf s. 62. Enligt testamente skulle en fastighet delas mellan två testamentstagare på det sättet, att den ena fick byggnaden och ett tomtområde om ca 5 000 kvm och den andra återstoden av fastigheten, ca 42 000 kvm. Vid meddelande av vilande lagfart uppkom fråga, vilken av delarna som skulle betraktas som resp. stamfastighet och styckningslott. Hovrätten stannade för delen med byggnaden som stamfastighet.
    Ett fall då fråga om istadarätt kan uppkomma är det då den testamenterade förmånen, t. ex. en avkomsträtt, utgår under en följd av år och testamentstagaren väl tillträder förmånen men avlider innan den upphört. Såvar fallet i NJA 1971 s. 463, där utbetalningar på grund av livförsäkring genom testamente tillerkänts viss person, som ej var släkt med testator. Förmånen ansågs ej skola övergå på testamentstagarens arvingar. (SvF CIV h 1.)
    I ÄB 11: 10 anges skillnaden mellan legat (viss sak, visst penningbelopp, nyttjande- eller avkomsträtt till egendom) och universell testamentslott (hela kvarlåtenskapen, viss andel därav eller överskott därå). I NJA 1974s. 190 uppfattades ett testamentsförordnande som ett universellt förordnande, fastän avfattningen tydde på legat. Förordnandet var där givet av makar till förmån för en fosterdotter. Makarna efterlämnade som arvinge en sondotter. Hälften av viss fastighet samt hälften av befintliga penningmedel och av hela lösöreboet skulle enligt testamentet tillfalla fosterdottern. Med hänsyn till den anknytning denna hade till makarna och till om-

 

Familjerätt 1971—1975 43fattningen och beskaffenheten av deras egendom fick makarna anses ha avsett att ge fosterdottern en ställning motsvarande en arvinges. Fosterdottern kunde därför inte få ut egendom ur boet förrän arvskifte skett. (SvF CIV k 1.)

 

 

Testamentstagares rätt i vissa fall

 

En testamentstagares rätt till testamenterad egendom kan vanligen hänföras till någon av följande typer: 1) full äganderätt (testamentstagaren äger utan inskränkning förvalta och förfoga över egendomen); 2) fri förfoganderätt, även kallad fri dispositionsrätt (testamentstagaren äger förvalta och förfoga över egendomen med den inskränkningen att han icke får förfoga däröver genom testamente eller annan rättshandling som till syftet är att likställa med testamente); 3) nyttjanderätt (testamentstagaren äger förvalta och nyttja men icke förfoga över egendomen, även uppbära avkastningen) samt 4) avkomsträtt (testamentstagaren äger varken förvalta eller förfoga över egendomen utan äger endast uppbära avkastningen eller räntan därav). Till dessa typer kan, om man så vill, läggas fideikommissrätt (testamentstagaren äger förvalta och förfoga över egendomen med den inskränkningen att efterföljande testamentstagares rätt att bekomma egendomen väsentligen oförminskad inte får äventyras). Jfr tablå i SvF under C V a. Frågan, vilken typ av förfoganderätt som i ett visst fall skall anses föreligga, besvaras ej i ÄB 12 kap. Den allmänna tolkningsregeln — i överensstämmelse med testators vilja — gäller. En enkel hjälpregel är den att testamentstagaren anses ha fått full äganderätt till egendomen, om ingen sekundosuccessor blivit angiven. Åtskilliga tolkningsspörsmål har uppkommit i praxis. — I NJA 1971 s. 530 förelåg ett inbördes testamente mellan makar, vilka tillagt den efterlevande full äganderätt till kvarlåtenskapen men tillika förordnat om sekundosuccession för vissa sidoarvingar. Efterlevande maken ansågs äga föra fastställelsetalan mot då levande sidoarvingarangående innebörden av testamentet i fråga om den efterlevandes testationsrätt. — I NJA 1972 s. 203 var fråga om inbördes testamente mellan makar med bröstarvinge. Enligt testamentet skulle efterlevande maken erhålla full äganderätt. Vid den först avlidna makens död förbehöll sig bröstarvingen rätt att göra sin laglott i boet efter den avlidne gällande sedermera vid den efterlevandes död. Den efterlevande ansågs ha erhållit den andel i kvarlåtenskapen efter den först avlidne som motsvarade laglotten meden rätt som var att likställa med fri förfoganderätt. Vid efterlevande makens död ansågs en fjärdedel av kvarlåtenskapen tillkomma bröstarvingen från den först avlidne.
    Om testamente bestämmer viss sekundosuccession men ger förste testamentstagaren rätt att efter gott finnande träffa avvikelser därifrån, kan förste testamentstagaren anses ha full äganderätt. När i sådant fall denne (den efterlevande) inte begagnat sig av sin rätt att genom nytt testamente förfoga över den först avlidnes kvarlåtenskap, har i arvsskattemål (NJA 1963 s. 382) ansetts, att senare testamentstagare erhållit en mot den först avlidnes kvarlåtenskap svarande andel i den efterlevandes bo efter den först avlidne. Liknande utgång i NJA 1968 s. 90. Men i NJA 1973 s. 19 ansågs efterlevande make ha begagnat sig av sin testationsfrihet i sådan mån att testamentstagarna fick anses ha erhållit sina lotter enbart från den ef-

 

44 Olle Höglundterlevande. Jfr NJA 1974 s. 225. — I arvsskattemålet NJA 1971 s. 281 förelåg fråga, om egendom testamenterats med fri förfoganderätt. I ett annatarvsskattemål, SvJT 1974 rf s. 34, ansågs fri förfoganderätt föreligga trotstestamentets ordalag "full och oinskränkt nyttjanderätt"; möjligen har statens skatteintresse här spelat in.
    För att en testamentstagare skall anses ha nyttjande- eller avkomsträttmåste testamentet utvisa att äganderätten, vid testators död eller senare,skall tillfalla annan. I arvsskattemålen NJA 1973 s. 614 och s. 678 prövadesfrågan, vid vilken tidpunkt äganderättsförvärvet skedde när nyttjanderättresp. avkomsträtt upplåtits till annan.
    Enligt ÄB 12:4 får den som genom testamente erhållit egendom mednyttjanderätt ej överlåta nyttjanderätten. Motsvarande bestämmelse saknas i fråga om avkomsträtt. Huruvida sådan rätt får överlåtas beror på tolkning av testamentet. I NJA 1950 s. 637 ansågs avkomsträtt kunna överlåtas.I NJA 1948 s. 295 ansågs däremot testamentet innefatta förbud för moderntill dem som erhöll äganderätten till viss egendom, att överlåta den hennetillerkända avkomsträtten. Detta förbud ansågs omfatta även det i måletföreliggande fallet, att modern avstod från sin rätt enligt testamentet tillförmån för testamentsmedlens ägare. I arvsskattemålet NJA 1973 s. 678godtogs dock, att den som genom testamente tillerkänts avkomsträtt efternågon tid avstod från denna till förmån för arvingarna (SvF C V f 3).
    Har inbördes testamente mellan makar utan förordnande om sekundosuccession icke bevakats vid den först avlidnes död, måste efterlevandemaken anses ha tillträtt kvarlåtenskapen på grund av arv enligt lag ochicke på grund av testamente. Vid efterlevande makens död är det för sentatt bevaka testamentet. Hälftendelning enligt lag skall alltså ske mellanmakarnas släktingar å ömse sidor. Läget blir detsamma, om testamentetvisserligen innehåller förordnande om sekundosuccession till förmån förviss person men sekundosuccessor dött före efterlevande maken; denne fåricke genom den i testamentet utsedde sekundosuccessorns död någon befogenhet att genom testamente förfoga över kvarlåtenskapen efter den förstavlidna maken, när enligt lag sekundosuccessionsberättigade släktingar pådennes sida finns (SvJT 1971 rf s. 60).

 

 

Dödsbo och dödsbodelägare

 

En dödsbodelägares andel i oskiftat dödsbo, hans "rätt till arv", kan överlåtas och vara föremål för utmätning. Däremot kan delägaren ej med sakrättslig verkan överlåta en till visst belopp begränsad del av sin rätt tillarv. En sådan överlåtelse ansågs i NJA 1954 s. 177 ej utgöra hinder för utmätning av arvingens hela andel i dödsboet. — I NJA 1972 s. 512 var frågaom den sakrättsliga verkan av överlåtelse av hel andel i dödsbo. Överlåtelsen ansågs ej hindra utmätning av andelen för överlåtarens gäld innanunderrättelse om överlåtelsen lämnats dödsboet. Krav på denuntiationuppställdes alltså. I överensstämmelse härmed kunde i NJA 1975 C 156delägares andel i dödsbo ej utmätas för delägarens gäld, när dessförinnanandelen överlåtits till andra dödsbodelägare och denuntiation skett medden återstående.
    Frågan om förhållandet mellan dödsbos talerätt och enskild delägareshar i praxis föranlett stort bryderi. I vissa hänseenden är frågan reglerad i

 

Familjerätt 1971—1975 45lag, såsom i fråga om rätt att föra talan om ansvar för brott liksom beträffande åtskilliga spörsmål enligt ÄB., t. ex. om laglottsrätt, klander av testamente och klander av arvskifte. Talan i dessa hänseenden får föras av enskild delägare. Se vidare härom SvF C VIII a 5. I NJA 1973 s. 66 ansågsockså talan om återgång av gåva enligt ÄB 3: 3 andra st. kunna föras av enskild delägare, oavsett att boet var avträtt till förvaltning av boutredningsman. Delägarens talan uppfattades som en talan för egen del. Samma utgång i SvJT 1975 rf s. 4. Talan fördes i det förstnämnda fallet motutomstående (barn till delägare på efterlevande makens sida) och i det senare fallet mot en av delägarna på efterlevande makens sida.
    I andra fall än sådana för vilka särskilda lagregler finns av den typ somnu antytts är utgångspunkten för bedömandet av frågan, huruvida enskilddödsbodelägare är behörig att föra talan eller icke, stadgandet i ÄB 18: 1första stycket, att dödsbodelägarna har att gemensamt förvalta den dödesegendom och att de härvid företräder dödsboet mot tredje man samt ägertala och svara i mål som rör boet. I åtskilliga fall är emellertid ej fråga omtvist mot tredje man utan om tvist mellan delägarna inbördes. Det liggerdå i sakens natur, att enighet ej kan vinnas mellan samtliga delägare (jfrnyssnämnda NJA 1973 s. 66, där saken i sig innebar intressemotsättningarmen talan riktades mot tredje man). Frågan inställer sig, om inte i sådantfall talan kan föras av delägarna, antingen var för sig eller gemensamt medundantag för den mot vilken talan riktas, eller om de nödvändigtvis måsteanlita boutredningsman. Tvekan kan föreligga, huruvida i sådant fall en avenskild delägare väckt talan skall anses förd för dödsboets räkning eller föregen räkning. Är det senare fallet, äger han föra talan. En delägare kanockså vara taleberättigad därför att han för talan i annan egenskap än somdödsbodelägare, t. ex. såsom anhörig till den avlidne (NJA 1966 s. 609).Med hänsyn till den skillnad som sålunda föreligger mellan olika fall synesdet lämpligt att dela in förekommande rättsfall i två grupper, den ena omfattande fall, då talan angår ett rättsförhållande mellan dödsboet och någon utomstående och sålunda kan sägas rikta sig utåt, och den andra omfattande sådana fall då talan angår ett förhållande enbart dödsbodelägarnaemellan och sålunda riktar sig mot någon eller några av delägarna själva.
    I den förra gruppens fall är naturligt att ej tillerkänna enskild dödsbodelägare talerätt, liksom han i regel ej heller äger ingå utomprocessuellarättshandlingar för boet. Rättspraxis förefaller också entydig på dennapunkt. Avsteg har gjorts endast i ett par fall, där talan med hänsyn till saken varit av särskild beskaffenhet. Är boutredningsman förordnad, tillkommer rätten att föra talan för dödsboet denne (ÄB 19: 12). Från tiden föreden period som avses med förevarande rättsfallsöversikt finns ett flertalexempel på talerätt enbart för dödsboet i hithörande fall, se SvF C VIII a 5(s. 310). — I fråga om dödsbo efter den som avlidit före ikraftträdandet avboutredningslagen skall äldre lag fortfarande äga tillämpning. Vad somstadgas i boutredningslagen om förordnande av boutredningsman skall dockgälla även när dödsfallet inträffat före boutredningslagens ikraftträdande.Enligt praxis före boutredningslagens ikraftträdande har enskild delägare idödsbo ansetts behörig att föra talan för boets räkning. I NJA 1974 s. 620ansågs emellertid med hänsyn till den numera föreliggande möjlighetenatt utverka förordnande av boutredningsman denna praxis ej vägledande.Enskild delägare i äldre dödsbo fick ej föra talan för boet.

 

46 Olle Höglund    När det gäller den andra gruppens fall, alltså sådana som angår ett rättsförhållande mellan dödsbodelägarna inbördes, är rättspraxis inte lika enhetlig. Här finns exempel både på att talan ej fått föras av enskild delägare och på att sådan delägare fått föra talan, se a. a. s. 311. I NJA 1972 s.586 och 1974 s. 623 gällde saken, att dödsboet skulle från delägare tillförasviss egendom. I båda fallen hade dödsboet avträtts till förvaltning av boutredningsman, men den skillnaden förelåg att boutredningsmannen i det förrafallet liksom i det nyssnämnda NJA 1969 s. 437 ansåg sitt uppdrag slutfört,sedan bodelning och arvskifte förrättats, medan så ej var förhållandet i detsenare. I det förra fallet förde fem av sex dödsbodelägare talan mot densjätte och i det senare fallet förde en av tre delägare talan mot de bådaövriga. I båda fallen slog HD fast, att den väckta talan avsåg att boetskulle tillföras viss egendom. I det förra fallet åberopade HD vidaresamma skäl som i 1969 års fall, nämligen att boutredningsmannen ansåg sittuppdrag slutfört. Vid sådant förhållande förelåg enligt HD "ej hinder fördödsbodelägarna att i rättegång föra talan för dödsboet". Nämnda skälförelåg ej i 1974 års fall, men där åberopade HD i stället, att boutredningsmannen avgivit förklaring, vars innebörd fick anses vara att han avstodfrån att föra talan i saken för dödsboets räkning åtminstone under förutsättning att den av delägaren väckta talan upptogs till prövning. HD ansåg hinder ej föreligga för delägaren "att såsom part föra ifrågavarande talan".
    I NJA 1974 s. 562 ansågs enskild delägare i dödsbo, som var försatt konkurs,behörig att ansöka om resning i mål angående tvistiga fordringar i konkursen.
    Fråga om rätt för dödsbodelägare till intervention i rättegång har prövatsi ett par fall. I NJA 1968 s. 179 hade en person sålt vissa fastigheter till enson på villkor bl. a. att tillträde skulle ske vid säljarens död. Sedan säljarenavlidit och dödsboet avträtts till förvaltning av boutredningsman, stämde sonen dödsboet med yrkande, att dödsboet måtte förpliktas att utfärda köpebrev angående fastigheterna. Dödsboet genom boutredningsmannen bestred yrkandet under påstående att köpekontraktet jämlikt ÄB 17: 3 varogiltigt. Vissa av dödsbodelägarna tilläts att såsom intervenienter på dödsboets sida få deltaga i rättegången (jfr NJA 1969 s. 71). Men i NJA 1973 s.478 ansågs egenskapen av dödsbodelägare ej berättiga till deltagande somintervenient i rättegång om betalningsförpliktelse som av utomstående fördes mot dödsboet, företrätt av boutredningsman. Inte heller det gäldsansvar som kunde åligga dödsbodelägaren ansågs medföra rätt till intervention.
    I detta sammanhang kan också nämnas, att enligt den nya rättshjälpslagen (1972: 429) rättshjälp kan beviljas dödsbo (7 §).
    Dödsbo upphör visserligen i regel faktiskt i och med arvskiftet, men iden mån så erfordras (t. ex. därför att ny tillgång eller skuld yppats) kandet även senare uppträda som juridisk person. I enlighet härmed ansågs iSvJT 1973 rf s. 85 talan om återgång av fastighetsköp och om skadeståndkunna väckas mot dödsbo även sedan arvskifte skett. Och i SvJT 1975 rf s.42 ansågs dödsbo, som avvecklats, kunna föra talan i rättegång om påståddny tillgång.

 

Familjerätt 1971—1975 47Boutredningsman

 

Dödsboförvaltningen, boutredningen, tillkommer dödsbodelägarna gemensamt. I stället för delägarnas samförvaltning kan enligt ÄB 19 kap.träda förvaltning av boutredningsman. Enligt ÄB 19: 1 förordnas boutredningsman i regel på begäran av dödsbodelägare. För entledigande avboutredningsman fordras i regel antingen att särskilda skäl därtill visas(19: 5) eller att samtliga dödsbodelägare ansökt därom (19: 6). I NJA 1971s. 109 var tveksamt, huruvida efterlevande make i äktenskap, vari dömtstill hemskillnad och bodelning ägt rum, återvunnit rätten till arv genomåterupptagande av sammanlevnaden kort före dödsfallet och därmed blivitbehörig att göra ansökan om entledigande av boutredningsman. HD ansågomständigheterna vara sådana att maken tills vidare borde anses som dödsbodelägare jämte den avlidnes syskon och att makens talan därför bordeupptagas till prövning. Ett slags provisoriskt delägarskap godtogs sålunda,liknande vad som gäller om testamentstagare och arvinge enligt ÄB 18: 1tredje st. — Enligt ÄB 19: 1 skall förordnande om boutredningsmannaförvaltning meddelas på begäran av den som erhållit legat, när det prövas nödigt för legatets verkställande. Sådant fall ansågs vara för handen i NJA1972 s. 229. På legataries begäran förordnades därför, att dödsboet skulleavträdas till förvaltning av boutredningsman, och det oavsett att säkerhetför legatet erbjöds enligt ÄB 22: 3.
    Tidigare har ej funnits någon bestämmelse om att boutredningsman skallentledigas, när uppdraget är slutfört. Men i samband med 1974 års ändringar i förmynderskapslagstiftningen infördes i ÄB 19: 15 ett nytt fjärdestycke av innehåll, att boutredningsman må på egen begäran entledigas avrätten, när han slutfört sitt uppdrag (prop. 1974: 142 s. 163 och 191). Samtidigt med nyssnämnda ändringar infördes också i 19 kap. ÄB bestämmelser isyfte att öka dödsbodelägarnas möjligheter till kontroll av boutredningsmans förvaltning. Bl. a. föreskrevs nedsättning av värdehandlingar i öppetförvar hos bank (14 §) och årlig redovisningsskyldighet (14 a §).
    Enligt ÄB 19: 7 är förordnandet för boutredningsman förfallet, om dödsboets egendom avträdes till konkurs. Utan hinder av denna bestämmelseansågs i NJA 1975 s. 429 boutredningsman ensam behörig att företrädadödsboet vid fullföljd av talan mot beslut angående boets försättande ikonkurs.

 

 

Bouppteckning

 

Tidigare gällande ordning, att bouppteckning skall upprättas efter varjeavliden person, är numera ändrad. Genom en år 1976 införd ändring i ÄB20 kap. (i form av en ny 8 a §) har sålunda gjorts undantag från bouppteckningsplikten. Ändringen gäller från och med den 1 juli 1976 och innebär,att bouppteckning i visst fall kan ersättas av dödsboanmälan, som görs avsocialnämnden till rätten. Det kan ske när den dödes tillgångar eller, närden avlidne efterlämnar make, tillgångarna jämte hans andel i makens giftorättsgods inte förslår till annat än begravningskostnader och andra utgifter med anledning av dödsfallet samt tillgångarna ej omfattar fast egendom eller tomträtt. Dödsboanmälan skall vara skriftlig och innehålla vissa ilagen angivna uppgifter.

 

48 Olle Höglund    I fråga om vilka tillgångar som skall upptagas i bouppteckning har beträffande s. k. förskottshyror införts en nyordning genom ett pleniavgörande iHD år 1971. I tidigare praxis har influtna förskottshyror ansetts som tillgång även i vad de belöpt på tiden efter dödsfallet (se arvsskattemålet NJA1936 s. 248, enligt vilket i bouppteckningen efter fastighetsägare, som avlidit under loppet av ett kvartal, icke fick såsom skuld — vare sig helt ellerdelvis — upptagas vad av de för kvartalet influtna förskottshyrorna belöptepå tiden efter dödsfallet; SvJT 1939 s. 663). Den sålunda tillämpade principen har ansetts ha praktiska fördelar och upprätthölls i arvsskattemåletNJA 1960 s. 681; dödsboet ansågs icke äga avräkna belopp avseende vadav erlagda hyror belöpte på tid efter dödsfallet eller dödsboets kostnad förfullgörande av däremot svarande förpliktelser. (Jfr SvJT 1970 rf s. 75.) Iefterskott förfallande arrendeavgifter har också i enlighet med sammaprincip i arvs- och kvarlåtenskapsskattemålet NJA 1955 s. 368 ansetts somtillgång i dödsbo endast om de förfallit till betalning före dödsfallet; viddödsfallet upplupna men icke förfallna avgifter skulle alltså icke upptagassåsom tillgång i boet. Den sålunda i praxis upprätthållna principen att låtaförfallotiden vara avgörande övergavs emellertid i plenimålet NJA 1971 s.193 angående behandlingen av uppburna förskottshyror vid arvsbeskattning.HD:s majoritet uttalade där, att mot uppburna förskottshyror svarade enförpliktelse att utan ytterligare vederlag tillhandahålla de uthyrda lägenheterna. Avdrag skulle därför ske med belopp vartill förpliktelsen kundeskattas. Då anledning saknades att upptaga förpliktelsen till annat beloppän som motsvarade den på tid efter dödsfallet belöpande delen av förskottshyrorna, medgavs avdrag med denna del. Genom denna nya tillämpning har nåtts överensstämmelse med vad som brukas rörande inteckningsräntor liksom räntor på utestående fordringar, vilka i allmänhet skall (oavsett förfallotiden) upptagas såsom tillgång till den del de belöper på tidenföre dödsfallet.
    En ej sällan uppkommande fråga är till vilken egendom viss skuld skallhänföras, när i makars bo finns både enskild egendom och giftorättsgods.Frågan har i vissa hänseenden berörts i Bratt-Fogelklou, 6 uppl. 1975, s. 127och Walin, Ärvdabalken II, 1976, s. 128. Se även NJA 1975 s. 250 ochSvJT 1974 rf s. 43.
    När det gäller värdering av egendom, upptagen i bouppteckning, har enligt tidigare praxis i fall, då den avlidne ägt samtliga andelar i en fastighetsförening, den avlidne ansetts som ägare till fastigheten och denna upptagits till sitt taxeringsvärde, oavsett huruvida det verkliga värdet varit lägre (NJA 1942 s. 471) eller högre (NJA 1943 s. 42). På motsvarande sätthar i NJA 1973 s. 203, när bland tillgångarna ingick andel i dödsbo, vilketomfattade fast egendom, värderingen av andelen grundats på taxeringsvärdet för den fasta egendomen, alltså analogisk tillämpning av 22 § 1 mom.AGL. Därest på grund av särskilda omständigheter — t. ex. de skatterättsliga verkningar som är förbundna med förvärv och innehav av en fastighetsförening — det pris som under normala förhållanden kan påräknas ärett annat än om den äges av vederbörande direkt, bör emellertid hänsyntas till utredning som förebringas angående andelarnas värde jämlikt deom värdering av lös egendom gällande reglerna (NJA 1959 s. 262). Jfr dehär förut anmärkta fallen NJA 1973 s. 23 och 1975 s. 288, i vilka fråga varom beaktande vid bodelning av latent skatteskuld till följd av realisations

 

Familjerätt 1971—1975 49vinstbeskattningen. Sådan ännu ej aktualiserad skatteskuld lärer icke få tasi beräkning vid värdering av fastighet i bouppteckning, där ju nästföregående års taxeringsvärde är avgörande (jfr NJA 1960 s. 152 och 1970 s.529 II).
    Tjänstepensionsförmån utgör ej någon tillgång som skall upptagas ibouppteckning. Så ansågs i NJA 1972 s. 242 ej heller skola ske med enpensionsförmån, som vid försäljning av samtliga aktier i ett enmansbolagbestämts att utgå under begränsad tid. Jfr NJA 1964 s. 105.
    Frågan, huruvida bouppteckning varit behäftad med sådant fel att s. k.tilläggsbouppteckning bör upprättas, har prövats i NJA 1973 s. 298. Se vidare SvF C VIII d 10.

 

 

Gäldsansvar

 

Vad den dödes gäld beträffar gäller i fråga om kommunala utskylder ochstatlig inkomstskatt, som påförts avliden eller, såvitt angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffat, hans dödsbo, att dödsbodelägare efterdet boet skiftats icke skall svara för mera än vad av skatten på hans lottbelöper och icke i något fall med mera än hans lott i boet utgör. EnligtNJA 1969 s. 418 föreligger ej hinder att, sedan dödsbo skiftats, verkställautmätning hos dödsbodelägare för den avlidnes skatt till så stor del som beräknats belöpa på delägarens lott i boet. I NJA 1975 s. 353 uppkom fråga,vad som skall förstås med delägares lott i boet, när en delägare tillskiftatsegendom till högre värde än som svarar mot hans andel i bobehållningenmen med skyldighet att svara för andra boets skulder än skatteskulder.Skilda meningar kom till uttryck i HovR och HD. HovR ansåg, att meddelägares lott måste förstås vad delägaren tillskiftats av dödsboets tillgångar efter avräkning för fordringar med bättre förmånsrätt än skattefordringar. HD menade åter, att med bodelägares lott, då boet är skiftat,måste i skatteförfattningen förstås vad av boets tillgångar delägaren fåttmottaga vid skiftet. HD:s tolkning avser tydligen allt som tillskiftas en delägare, d. v. s. även det övervärde (utöver andelen i boet) som tilldelas honom som kompensation för åtagande i fråga om boets skulder.
    För att medföra befrielse från personligt betalningsansvar måste boetsavträdande ske inom en månad efter bouppteckningen eller, om ny gäldyppats, sist en månad därefter. I motiven till boutredningslagen berörs frågan, om frihet från gäldsansvar inträder utan vidare för dödsbodelägarna idet fall att den avlidne redan i livstiden blivit försatt i konkurs, som ej avslutats vid dödsfallet. Enligt lagberedningen bör nytt egendomsavträde ejanses erforderligt (NJA II 1933 s. 371). I den av Guldberg—Bergendalutgivna tidigare upplagan av ÄB II anförs NJA 1947 s. 493 som exempel påmotsatt mening (s. 174 not 8). Denna innebörd av rättsfallet förefallerdock tvivelaktig (jfr SvJT 1963 s. 204). Kommentaren ansluter sig dock tillden mening åt vilken lagberedningen givit uttryck. Något överraskande tersig utgången i SvJT 1973 rf s. 73, där hovrätten ansåg dödsboet kunna försättas i konkurs, trots att den avlidne redan var försatt i konkurs vid dödsfallet.
    I fråga om verkställighet av legat gäller enligt ÄB 22: 3 att en legatarie,vars rätt äventyras genom vanvård eller på annat sätt, är berättigad att fordra säkerhet för legatets fullgörande. Jfr det här förut anmärkta NJA 1972

 

 

 

4—Svensk Juristtidning 1978

 

50 Olle Höglunds. 229, där legatarie fick dödsbo avträtt till förvaltning av boutredningsman,trots att säkerhet erbjöds legatarien. Rätten till säkerhet riktar sig motdödsboet (NJA II 1933 s. 504).

 

 

Arvskifte

 

Såvitt angår arvskifte prövades i NJA 1972 s. 214 fråga om fördelningmellan två dödsbodelägare av en majoritetspost aktier i ett fåmansbolag(delade meningar i HD).
    Angående verkan av delning av fast egendom infördes genom lagändringår 1970 (1970: 1001) i anslutning till nya JB nya regler i ÄB 23: 3.
    Avtal om återgång av arvskifte ansågs i NJA 1971 s. 406 ej kräva vissform.
    Kan delägarna ej enas om skifte av boet, kan på delägares ansökan skiftesman förordnas (ÄB 23:5). Denne har enligt ÄB 23:8 att själv bestämma om delningen. I anslutning till det förut anförda rörande delägarestalerätt må här beröras ett äldre rättsfall, NJA 1937 s. 521. Detta fall hartillagts betydelse i två hänseenden, nämligen i fråga om skiftesmannensbehörighet samt beträffande fördelningen av egendomen i boet. Vad detförra beträffar — som här är av intresse — har enligt rättsfallets rubrikskiftesman ej ansetts äga avgöra uppkommen tvist, huruvida viss egendomingår i dödsboet eller på grund av gåvobrev från arvlåtaren tillhör delägare i boet. Se även Ärvdabalken II, 1:a uppl. 1962, av Guldberg och Bergendal s. 291 samt 5:e uppl. av SvF s. 331. I sistnämnda arbete anföres ianslutning till nyssnämnda kommentar s. 291, att sådana frågor som deticke enligt lag tillkommer skiftesmannen att avgöra, naturligtvis kan avdödsbodelägarna, om de är ense därom, hänskjutas till skiftesmannens avgörande genom skiljeavtal enligt lagen den 14 juni 1929 om skiljemän,d. v. s. utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen. Förbehåller de sig klanderrätt, är boet regelmässigt icke klart för skifte utan skiftesmannen måste, om han icke hänvisar parterna att före skiftet tvista viddomstol, antingen göra alternativa skiften eller riskera att få göra om skiftet, därest domstolarna icke delar hans mening i den hänskjutna frågan (jfrNJA 1938 s. 422). Det är emellertid tveksamt vilken närmare innebördsom kan tillmätas rättsfallet. Dess rubrik svarar nämligen inte helt mot referatet, i det att den talar om gåva endast till delägare, medan det av referatet framgår att det i själva verket var fråga om gåva till en delägareoch hans make, alltså även till en utomstående. Det förefaller mera naturligt att anse skiftesmannen obehörig i fråga om tvister, som rör även utomstående, än att anse honom obehörig i tvistefrågor som angår enbartdelägarna. Tänkbart är naturligtvis å andra sidan att HD menat att detsaknas anledning att göra skillnad mellan de båda fallen och därför formulerat rubriken så som skett för att markera den strängare innebörden. Jfrang. rättsfallets innebörd Walin, Ärvdabalken II, 1976, s. 238, 241 och 266not 1.

 

 

En processuell fråga

 

I arvsskattemålet NJA 1975 s. 33 gällde saken, huruvida överlåtelse avkapitalförsäkring viss tid före försäkringsfallet delvis hade karaktär av gåva

 

Familjerätt 1971—1975 51och därför föranledde sammanläggning med arvslott. Fallet är emellertidinte minst intressant från processuell synpunkt, i det att HD förklarade atten av kammarkollegiet först i HD åberopad omständighet angående vederlagets storlek inte kunde komma under bedömande. Med denna ståndpunkt är av intresse att jämföra ett senare besvärsmål, NJA 1975 s. 575,där frågan gällde huruvida i mål om avhysning hyresgästen kunde först ihovrätten framställa invändning om brist i delgivning av uppsägning av hyresavtal. HD anförde där, att bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje st. RB angående hinder mot åberopande i hovrätt av ny omständighet gällde civilavademål. Med hänsyn till att bestämmelsen hade den karaktären att den iviss omfattning utestängde part från att åberopa ny omständighet borde enligt HD invändning i besvärsmål ej avvisas med stöd av grunderna för bestämmelsen. Hyresgästen hade sålunda enligt HD ej kunnat förvägras attförst i hovrätten framställa invändning om brist i delgivningen av uppsägningen, oavsett huruvida han ägt giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa förhållandet i lägre instans. Räckvidden av detta senare avgörandekan vara tveksam. Skälens utformning begränsar avgörandet till invändningi besvärsmål. I det förra målet var fråga, huruvida kammarkollegiet —med ställning mera som kärandepart i skattemål — ägde åberopa ny omständighet i högre rätt. Det är ingalunda uteslutet att större krav kan böraställas i processuellt hänseende på kollegiet i dess så att säga offensiva rollän på en enskild part i försvarsposition. Men tveksamt är det (jfr Welamson, Rättegång VI, 1974, s. 142 not 5).
    Rättsläget kan knappast sägas ha klarnat genom ett helt nyligen avgjortgåvoskattemål i HD (beslut nr SÖ 1864 den 23 november 1977). I det målettilläts kammarkollegiet åberopa ny utredning (balansräkning) i HD angående värdet av icke börsnoterade aktier. Det nya i HD hade tydligenhär närmast karaktär av bevis, medan den i NJA 1975 s. 33 åberopadeomständigheten kan sägas närmast hänföra sig till grunden för kammarkollegiets talan. En dissens i 1977 års mål tyder på en sådan åtskillnad(jfr för tvistemålens del RB 13: 3 och 55: 13).
    Av intresse särskilt för arvsskattemålens del är i sammanhanget, attförvaltningsprocesslagen (1971: 291) tillåter rätten att utan yrkande göraändring till förmån för enskild part (reformatio in melius), när särskilda skälföreligger och det kan ske utan men för motstående enskilt intresse (29 §).Bestämmelsen har betydelse särskilt för skattemålen. Av densamma ansesfölja, att rätten också är befogad att besluta i överensstämmelse med ettyrkande som går utöver det till vilket lägre instans haft att ta ställning(prop. 1971: 30 s. 581). I linje härmed ligger arvsskattemålet NJA 1974 s.610, där beslut om arvsskatt ändrades i högre rätt till den skattskyldigesförmån utan hinder av att talan var fullföljd endast av kammarkollegietmed yrkande om höjning av skattebeloppet. Frågan om rätt att åberopany grund i förvaltningsprocessen har, frånsett särbestämmelsen i 37 §, lämnats oreglerad (prop. s. 581 f och s. 595). Det skulle nog vara av värdeatt för den allmänna processens del få ett klarläggande i lagen. Önskvärtsynes därför vara att frågan om en, bl. a. mot 29 § förvaltningsprocesslagensvarande, reglering i rättegångsbalken av besvärsmål övervägs vid den nu pågående översynen av rättegångsförfarandet vid allmän domstol.