En fråga om litispendens
Av docenten LARS HEUMAN

 

 

 

 

1. I denna uppsats skall diskuteras en fråga om litispendens, då fullgörelsetalan och fastställelsetalan rörande samma sak väckts i skilda rättegångar. Som utgångspunkt för framställningen skall tagas följande exempel.
    Antag att en person fått en bil reparerad och att bilens motor skurit ihop kort tid efter reparationen. Om bilägaren finner det sannolikt att motorhaveriet orsakats av att reparationen utförts vårdslöst vänder han sig oftast till bilverkstaden och kräver att bilen skall repareras eller att företaget skall utge ersättning för skadan. I denna situation förekommer det ej sällan att företaget invänder att skadan alls icke vållats av att reparationsarbetet varit undermåligt, utan att motorhaveriet orsakats av andra förhållanden. Om bilen varit flera år gammal kan många olika tekniska förklaringar till motorhaveriet te sig plausibla. Om bilverkstaden vidhåller sitt krav på att reparationen skall betalas och bilägaren håller fast vid att han ej är betalningsskyldig utan berättigad till skadestånd, kan litispendensfrågor aktualiseras för den händelse parterna drar tvistefrågorna inför allmän domstol.
    2. Väcker företaget först talan vid domstol om utbekommande av ersättning för reparationen, finns intet som hindrar att bilägaren härefter anhängiggör skadeståndstalan i en särskild rättegång. Yrkar bilägaren i denna senare rättegång dessutom att rätten skall fastställa att han ej är betalningsskyldig för den utförda reparationen skall denna negativa fastställelsetalan avvisas jämlikt RB 13: 6 på grund av litispendens.1 I detta lagrum stadgas att ny talan angående fråga, varom redan är rättegång mellan samma parter, ej må upptagas till prövning. Lagrummet utgör dock ej hinder för rätten att pröva skadeståndstalan och negativ fastställelsetalan som anhängiggjorts genom genstämning. Enligt RB 14: 3 kan nämligen bilägarens talan kumuleras med verkstadsföretagets, eftersom yrkandena avser samma sak eller sak som har gemenskap med den talan som först väckts.
    3. En mera komplicerad fråga om litispendens kan uppstå om bilägaren först väcker negativ fastställelsetalan t. ex. i samband med att han framställer ett skadeståndsyrkande. Vid första påseende skulle det kunna tyckas att verkstadsföretaget på grund av bestämmelsen om litispendens inte skulle kunna få ett yrkande om utbekommande av reparationsersättning prövat i en särskild rättegång. Det skulle kunna hävdas att ett sådant fullgörelseyrkande och bilägarens negativa fastställelsetalan avser samma sak och att fullgörelseyrkandet därför borde avvisas. Detta problem skall närmare undersökas, varvid först skall göras några allmänna anmärkningar.
    4. När man skall bedöma om två olika rättegångar rör "samma sak" gäller som huvudregel att detta uttryck har lika innebörd i stadgandet i RB 17: 11 om rättskraft och i bestämmelsen i RB 13: 6 om litispendens. Ekelöf har sålunda uttalat att man måhända kan påstå att en tidigare anhängig

 

1 Ekelöf, Rättegång III, 3 uppl., s. 132 f.

 

Litispendens 341gjord och ännu pågående rättegång utgör processhinder (litispendens) under samma förutsättningar som en i denna rättegång meddelad lagakraftvunnen dom har denna betydelse (res judicata).2 Enligt Ekelöf kan man säga att rättskraften tar vid då litispendensen upphör.3 När man skall bedöma om den ovannämnda negativa fastställelsetalan har litispendensverkan i förhållande till senare anhängiggjord fullgörelsetalan, skall man sålunda undersöka om en lagakraftvunnen dom i anledning av den förda fastställelsetalan har rättskraft i förhållande till en senare väckt talan om utbekommande av reparationsersättning.
    Antag att rätten genom en bifallande lagakraftvunnen dom har fastställt att bilägaren ej är skyldig att betala reparationen. Verkstadsföretaget kan inte sedermera få prövat ett yrkande om skyldighet för bilägaren att utge betalning för reparationen. Saken är res judicata; fastställelsedomen medför att det senare framställda fullgörelseyrkandet skall avvisas enligt RB 17: 11 st. 3.
    Antag att rätten i den första processen ogillat bilägarens negativa fastställelsetalan och att domen vinner laga kraft. Väcker verkstadsföretaget härefter talan om utbekommande av reparationsersättning kan det tänkas att bilägaren invänder att han ej är betalningsskyldig. Om invändningen grundas på samma förhållanden som blivit bedömda i den tidigare processen, d. v. s. att reparationen varit av undermålig beskaffenhet, skall den tidigare domen läggas till grund för rättens bedömning av den fråga som aktualiserats genom invändningen.4 Den tidigare meddelade domen har positiv rättskraft eller annorlunda uttryckt prejudiciell betydelse.5
    Vad nu anförts beträffande rättskraftsfrågorna utvisar att bilägarens negativa fastställelsetalan anses angå samma sak som ett senare framställt fullgörelseyrkande om utbekommande av reparationsersättningen. Eftersom rättskraftsfrågor och litispendensfrågor vid tolkning av uttrycket "samma sak" skall bedömas lika enligt huvudregeln, borde verkstadsföretagets fullgörelsetalan avvisas på grund av litispendens. Emellertid har litispendensfrågor av denna typ ej bedömts på detta sätt.
    5. De svårigheter som uppstår vid tillämpningen av regeln om litispendens ansåg processlagberedningen huvudsakligen bero på lösningen av problemet om identiteten mellan tvistefrågorna i de två rättegångarna. Processlagberedningen uttalade vidare: "För att identitet skall föreligga skall sålunda yrkandet i den senare rättegången helt täckas av yrkandet i den förra. Om i den senare något nytt tillkommer, föreligger alltså icke rättegångshinder på denna punkt. En redan anhängig fastställelsetalan bör sålunda icke utgöra hinder mot en senare väckt fullgörelsetalan rörande samma sak."6 Om en gäldenär väckt negativ fastställelsetalan rörande sin betalningsskyldighet och borgenären därefter väcker talan om att gäldenären måtte förpliktas betala den ifrågavarande skulden, kan den senare processen enligt Ekelöf inte anses meningslös, eftersom borgenären ej kan utverka någon exekutionstitel i process nr 1. Ekelöf har emellertid framhål-

 

2 Ekelöf, a. a. s. 133.

3 Ekelöf, a. a. s. 131.

4 Även andra invändningar omfattas av rättskraften, dock ej en invändning om att betalning ägt rum sedan fastställelsedomen vunnit laga kraft. Se härtill Ekelöf III, s. 76 f och 84 ff.

5 Ekelöf, a. a. s. 71 f.

6 SOU 1938: 44 s. 188.

 

342 Lars Heumanlit att processekonomiska skäl talar emot en parallell handläggning så snart samma fråga är av betydelse i båda målen. Då litispendens ej föreligger kan enligt Ekelöf det processekonomiska intresset tillgodoses genom kumulation av käromålen, om dessa väckts vid samma domstol (RB 14: 1, 3 och 6).7
    Processlagberedningens och Ekelöfs uppfattning om att negativ fastställelsetalan ej har litispendensverkan i förhållande till senare väckt fullgörelsetalan har troligen influerats av tysk rätt. Under motiveringen att den senare väckta fullgörelsetalan inte syftar till samma mål och att en negativ fastställelsetalan inte kan leda till en verkställbar fullgörelsedom för borgenären anses i tysk doktrin och praxis att en negativ fastställelsetalan ej utgör hinder för borgenären att väcka fullgörelsetalan i ny rättegång.8 En motsatt uppfattning förfäktas för norsk rätts vidkommande. Om A i en första process yrkar en dom över att en mellan honom och B omtvistad rättighet ej består, anser Skeie att B ej därefter äger göra fordringen gällande i ny process, vari B kräver en fullgörelsedom. Skeie uttalar vidare att en ny rättegång ej är tillåten blott för det B har möjlighet att i genstämning framställa sitt fullgörelseyrkande. Skeie framhåller att genstämningsformen medför att domstolarna inte tvingas till dubbelarbete och att det inte finns möjlighet att motstridande domar meddelas.9 Även Bratholm och Hov finner det antagligt att en fullgörelsetalan skall avvisas, om fastställelsetalan rörande samma rättsförhållande väckts tidigare i annan rättegång.10
    6. När man skall besvara förevarande fråga angående litispendens måste hänsyn tagas till de skäl som motiverar den särskilda avvisningsregeln i RB 13: 6. Ändamålet med bestämmelsen är att förhindra motstridande domar rörande samma sak. Vidare har avvisningsregeln ett processekonomiskt syfte: i görligaste mån bör man undvika sådant onödigt merarbete och sådana onödiga kostnader som utgör en följd av att två olika rättegångar föres rörande samma sak. Regeln fyller ett processekonomiskt syfte såväl ur båda parternas synpunkt som ur statsverkets och domstolarnas synpunkt.11 Liksom rättskraftsreglerna kan avvisningsregeln fylla den funktionen att enpart skall kunna förlita sig på att den dom som ges i en första process kommer att bli normerande och att parten skall kunna inrätta sin ekonomiska planering härefter (jfr trygghetssynpunkten). Vetskapen om att processen skall leda till en definitiv lösning av tvistefrågan och att det saknas möjlighet att samtidigt föra talan i annan rättegång medför att parten i sin processföring helt inriktar sina ansträngningar på den pågående rättegången.12 Regeln i RB 13: 6 kan även fylla den funktionen att ett definitivt avgörande skall tillkomma snabbt. Om talan rörande samma sak väckes vid skilda tidpunkter bör ett avgörande först komma till stånd i rättegång nr 1. Även om det ingalunda alltid behöver förhålla sig på detta sätt, då talan rörande samma sak föres i två skilda processer, är det angeläget att be-

 

7 Ekelöf, a. a. s. 132.

8 Kommentar zur Zivilprozessordnung, Stein, Jonas und Martin, 19 Aufl., I, s.1056 med de i not 42 nämnda rättsfallen av vilka några är från tiden före 1938 då processlagberedningen lämnade sitt förslag, Bruns, Zivilprozessrecht, s. 223, Kuchinke, Zivilprozessrecht, 9 Aufl., s. 204 och Bettermann, Rechtshängigkeit und Rechtsschutzform, s. 28 ff samt BGHZ 7, 268.

9 Skeie, Den norske civilprosess, første bind, annen utgave, s. 383.

10 Bratholm och Hov, Sivil rettergang, s. 454.

11 Ehlers, Juristen 1955, s. 233 och Ekelöf, a. a. s. 131.

12 Jfr Ekelöf, a. a. s. 64 ff.

 

Litispendens 343stämmelsen om litispendens liksom övriga processuella regler tolkas så att ett avgörande kan komma till stånd så snabbt som möjligt.
    7. Antag att verkstadsföretaget i det angivna exemplet äger få ett fullgörelseyrkande prövat i en särskild process, efter det att bilägaren väckt negativ fastställelsetalan. Vanligtvis skulle företaget ansöka om betalningsföreläggande.13 Härvid föreligger det viss risk för att gäldenären på grundav missförstånd underlåter att bestrida betalningsföreläggandet. Kanske tror gäldenären att han ej behöver bestrida föreläggandet, då han väckt talan mot borgenären. Måhända vänder han sig direkt till borgenären och framhåller det orimliga i att krav framställts under pågående rättegång. Om bilägarens fastställelsetalan bifalles t. ex. i ett FT-mål kommer två motstridande domstolsavgöranden att föreligga. Det kan invändas att olägenheterna härmed inte är oöverstigliga. I mål om betalningsföreläggande vinner slutbeviset rättskraft mot gäldenären först en månad efter det utmätning ägt rum.14 Sedan dom i FT-målet meddelats har därför bilägaren normalt möjlighet att söka återvinning i det andra målet. Återvinningsmålet kan då inte kumuleras med FT-målet, om verkstadsföretaget överklagat domen. Kumulation kan nämligen inte äga rum, eftersom målen är anhängiga vid olika domstolar. Detta följer av stadgandet i RB 14: 7, vari anges att mål ej må förenas med mindre målen väckts vid samma domstoloch denna är behörig samt för målen samma rättegångsform är tillämplig.Har dom ej avkunnats i FT-målet kan inte heller återvinningsmålet och FT-målet handläggas i en rättegång, om målen är anhängiga vid olika tingsrätter. Inget av målen kan ens med parternas samtycke överflyttas av den ena tingsrätten till den andra tingsrätten, för att på detta vis möjliggöra kumulation. Möjlighet till överflyttning av mål finns endast i brottmål. 15 Antag emellertid att de båda målen är anhängiga vid samma tingsrätt och att dom ej meddelats i FT-målet. De båda målen kan då handläggas i en rättegång. Härvid undanröjes riskerna för att motstridande avgöranden fattas. Vid den tidpunkt då verkstadsföretaget väckt sin talan kan det dock ej avgöras om förhållandena kommer att utveckla sig på sådant sätt att riskerna för motstridande avgöranden helt kan komma att undanröjas. Detta utgör ett skäl för att verkstadsföretagets fullgörelseyrkande omedelbart bör avvisas jämlikt RB 13:6.
    8. Processekonomiska skäl talar starkt för att rätten bör avvisa fullgörelsetalan, som väckts sedan negativ fastställelsetalan rörande samma sak anhängiggjorts. Härvid avses ej fall då målen kumuleras. Litispendensfrågans processekonomiska aspekter skall belysas närmare i det följande. Härvid skall samtidigt visas att verkstadsföretaget normalt inte kan utverka en exekutionstitel snabbare, om företaget äger få ett fullgörelseyrkande prövat i en särskild rättegång. Redan då verkstadsföretaget inger en ansökan om betalningsföreläggande är det känt för företaget att bilägaren vid ett följdriktigt handlande kommer att bestrida ansökningen. Företaget skulle såle-

 

13 Det saknas anledning att bedöma frågor om litispendens olika vad avser den allmänna civilprocessrätten och de summariska processformerna lagsökning och betalningsföreläggande. Lihné, Lagsökning, s. 102 och Ds Ju 1977: 5 s. 130.

14 Lagsökningslagen 35 § 1 st. samt NJA 1968 s. 121 och 1971 s. 582. Här bortses från det sällsynta fallet att gäldenären erlagt betalning med förbehåll om rätt för honom att söka återvinning.

15 Jfr RB 19: 7 st. 2 å ena sidan och 10: 15 å andra sidan. Se även Boman, Om åberopande och åberopsbörda i dispositiva tvistemål, s. 172 not 50. 

344 Lars Heumandes endast kunna vinna framgång med sin ansökan, om bilägaren till följd av misstag eller bristande juridiska kunskaper försummar att bestrida ansökningen. Företaget skulle således inte kunna räkna med annat än att ansökningen kommer att bestridas. Antag att ansökningen om betalningsföreläggande bestridits och att företaget önskar utverka en exekutionstitel såsnabbt som möjligt. Härvid kan olika handlingsalternativ tänkas. En möjlighet vore att företaget yrkade att målet måtte hänskjutas till rättegång. Antag att detta mål kan kumuleras med det av bilägaren anhängiggjorda målet, enär båda målen är anhängiga vid samma tingsrätt. Om förhållandena utvecklar sig på detta sätt hade både tid och kostnader kunnat sparas, om företaget direkt framställt sitt fullgörelseyrkande i genstämning i den rättegång som inletts av bilägaren. Antag att det till rätten hänskjutna målet ej kunnat kumuleras med det av bilägaren anhängiggjorda målet. I sådantfall hade det ur processekonomisk synpunkt varit något bättre om företaget framställt sitt fullgörelseyrkande i stämningsansökan vid samma tingsrätt. Därmed hade rätten och parterna besparats visst onödigt arbete med ett mål om betalningsföreläggande, vilket mål regelmässigt endast skulle ha hänskjutits till rättegång.
    9. Antag att bilägarens fastställelseyrkande och verkstadsföretagets fullgörelseyrkande skulle kunna prövas i skilda mål av olika tingsrätter. Det skulle då kunna tänkas att vardera parten yrkar att rätten först skall avgöra det av honom anhängiggjorda målet och att det andra målet skall vilandeförklaras enligt RB 32: 5. Enligt dessa lagrum får rätten bl. a. vilandeförklara ett mål om det för prövning av målet är av synnerlig vikt att fråga som är föremål för annan rättegång först avgöres. Vilandeförklaring kan enligt Ekelöf ske om en dom får rättskraft i det mål vari vilandeförklaring övervägs.16 Klart är att ett mål vari fullgörelsetalan föres kan vilandeförklaras i avvaktan på att fastställelsetalan rörande samma sak skall avgöras i annan rättegång. Vare sig verkstadsföretagets fullgörelsetalan bifalles eller ogillas får domen rättskraft vad avser bedömningen av bilägarens negativa fastställelsetalan. Bestämmelsen i RB 32: 5 medger således att antingen detav verkstadsföretaget eller det av bilägaren anhängiggjorda målet vilandeförklaras. Nedan skall närmare utredas vilket av målen som lämpligen börförklaras vilande.
    Såväl ur parternas som ur domstolarnas synpunkt är det av vikt att man så snabbt som möjligt med minsta möjliga arbetsinsats kommer fram till ett riktigt resultat. I båda målen måste rätten ta ställning till frågan om betalningsskyldighet över huvud taget ej föreligger av den anledningen att reparationen påståtts vara undermålig. I det av verkstadsföretaget anhängiggjorda målet måste denna fråga prövas prejudiciellt. För att så snabbt och enkelt som möjligt komma fram till ett resultat skulle det därför kunna hävdas att det vore fördelaktigt att först avgöra det mål vari man hunnit längst med handläggningen. Av denna anledning bör det vanligen varalämpligast att först avgöra det mål som anhängiggjorts före det andra målet.Om t. ex. förhandling redan hållits i det av bilägaren anhängiggjorda målet,då fullgörelsetalan väcks av verkstadsföretaget, kan det vara fördelaktigt att först avgöra detta mål och vilandeförklara den sist inledda rättegången. Vad nu sagts kan gälla även fall då omfattande skriftväxling förekommit i det först anhängiggjorda målet, redan innan företaget ingivit sin

 

16 Ekelöf, Rättegång V, 4 uppl., s. 154.

 

Litispendens 345stämningsansökan till rätten. Om däremot de båda målen befinner sig på samma handläggningsstadium, då tingsrätterna överväger frågan om vilandeförklaring, skulle det kunna hävdas att det vore lämpligt att först avgöradet mål vari fullgörelsetalan väckts. Anledningen härtill skulle bl. a. vara att antalet förhandlingar då skulle kunna nedbringas till ett minimum. Om bilägarens fastställelsetalan efter förhandling först skulle ogillas, vore det dock som regel onödigt med vidare förhandlingar, såvida ej oenighet förelåg beträffande ersättningsskyldighetens omfattning. Parterna skulle ofta kunna träffa uppgörelse sedan den negativa fastställelsetalan ogillats. Om företagetsfullgörelsetalan handlades som FT-mål skulle kanske eljest avgörande kunnaske på handlingarna. Om företaget behövde utverka en exekutionstitel föratt framtvinga betalning, skulle dock företaget nå sitt mål något snabbare, därest företagets fullgörelsetalan avgjordes först. Om denna talan skulle bifallas genom dom, som senare vinner laga kraft, måste bilägarens fastställelsetalan avvisas på grund av res judicata. Det skulle kunna tyckas att detta ej står i samklang med regeln om att den sist väckta talan skall avvisas vid litispendens.17
    10. Det anförda utvisar emellertid att företaget aldrig kan utverka enexekutionstitel på snabbare väg än genom att väcka fullgörelsetalan genstämningsvis. Företaget kan inte komma ifrån att frågan om betalningsskyldighet regelmässigt kommer att ingående bedömas innan en fullgörelsedom meddelas. Det finns ingen anledning att låta företaget få väcka fullgörelsetalan i särskild rättegång, när företaget lika snabbt kan uppnå sitt syfte med en genstämning. Företaget bör därför endast medges rätt att väcka talan genstämningsvis. Man kan då undvika just sådana olägenheter och komplikationer som skall förebyggas genom avvisningsregeln i RB 13: 6.18 Vidare är det ur systematisk synpunkt fördelaktigt att tillämpa litispendensregeln på detta sätt. Det eftersträvade sambandet mellan reglerna om litispendens och rättskraft kan nämligen då upprätthållas vad avser det diskuterade problemet. Vid bedömningen av frågan om två rättegångar rör "samma sak" och om avvisning därför bör ske kan avvisningsregeln i RB 13: 6 ges samma räckvidd som rättskraften.
    Om någon av parterna överklagat den dom tingsrätten meddelat i anledning av bilägarens fastställelsetalan, står härefter inte genstämningsmöjligheten öppen för företaget. Detta följer av RB 14: 7. Efter det att en lagakraftvunnen överrättsdom föreligger kan företaget endast väcka fullgörelsetalan, om bilägarens fastställelsetalan ogillats av överrätten. Om denna talan bifallits, d. v. s. att gäldenären förklarats ej vara betalningsskyldig, kan företaget enligt RB 17: 11 st. 3 inte få ett fullgörelseyrkande prövat i ny rättegång. Har företaget underlåtit att genstämningsvis väcka fullgörelsetalan inför tingsrätten kan företaget sålunda inte väcka sådan talan förrän överrättsprocessen avslutats med en ogillande fastställelsedom.19 Företaget kaninte utverka en exekutionstitel så snabbt som vore möjligt, om fullgörelsetalan kunde prövas, trots att det pågick rättegång i anledning av bilägarens negativa fastställelsetalan. Enligt min mening bör företaget få accepteraden olägenheten att en exekutionstitel endast kan utverkas med viss fördröjning. Har företaget försummat att genstämningsvis väcka fullgörelsetalan

 

17 Hov, Rettsforlik, s. 334.

18 Jfr Ekelöf, Rättegång III, s. 135.

19 Här bortses från fall då talan återkallas.

 

346 Lars Heumanunder den förhållandevis långa tid bilägarens talan handläggs vid tingsrätten, bör företaget få finna sig i att det inte får väcka fullgörelsetalan förrän en lagakraftvunnen överrättsdom föreligger. Företagets intresse av att utverka en exekutionstitel torde i detta fall inte vara särskilt starkt. I regel har bilägaren inte inlett process på grund av bristande förmåga eller vilja att betala. Om hans fastställelsetalan ogillas kommer han i allmänhet att betala frivilligt. Endast om bilägarens betalningsförmåga allvarligen försämras under överrättsprocessen, skulle det innebära en viss olägenhet för företaget att fullgörelsetalan ej kan väckas omedelbart. Med hänsyn till att kreditgivare i allmänhet tar en viss risk får det anses tillräckligt att företaget kan gardera sig mot förlustrisken genom att omedelbart inför tingsrätten väcka fullgörelsetalan i genstämning.
    Det bör framhållas att de olägenheter som är förenade med avsaknad av litispendensverkan icke skulle kunna motverkas helt genom att man införde en regel som gav möjlighet till överflyttning av ett tvistemål från en tingsrätt till annan tingsrätt för att möjliggöra kumulation. En regel av denna typ skulle ej kunna omfatta överflyttning av mål som handlägges i annan rättegångsform än det andra konnexa målet. Om en borgenär valt att få ett mål handlagt i summarisk form t. ex. enligt reglerna om betalningsföreläggande, bör det inte finnas möjlighet att överflytta målet till annan tingsrätt som handlägger ett därmed sammanhängande mål enligt den ordinära tvistemålsprocessens regler.
    11. Ekelöf har gjort vissa ovan ej berörda uttalanden, som inte är förenliga med den uppfattning som jag gjort gällande. Ekelöf har uttalat: "Antag emellertid att, omedelbart efter det att gäldenären väckt negativ fastställelsetalan, borgenären väcker fullgörelsetalan rörande hela betalningsskyldigheten. För att den senare så snabbt som möjligt skall få sin exekutionstitel, kan det i denna situation vara lämpligare att i stället fullfölja handläggningen av fullgörelsetalan samt avvisa gäldenärens fastställelsetalan —eller m. a. o. det först väckta käromålet — på grund av bristande fastställelseintresse (13: 2 st. 1). Dennes 'ovisshet' undanröjes ju lika väl genomdomen över borgenärens fullgörelsetalan som genom domen över hans egenfastställelsetalan."20
    Det är kanske inte alldeles klart att det brister i någon av förutsättningarna för prövning av gäldenärens fastställelsetalan. Som villkor för prövning av gäldenärens fastställelsetalan uppställes i RB 13: 2 st. 1 inte något uttryckligt krav på "fastställelseintresse".21 För att talan skall kunna prövas fordras bl. a. att det råder ovisshet rörande rättsförhållandet och att ovissheten länder käranden till förfång. Ovisshet får anses föreligga beträffande rättsförhållandet i och med att parterna klargjort att de hyser olika uppfattningar i frågan om betalningsskyldighet föreligger.22 Emellertid skulle det kunna hävdas att förfångsrekvisitet inte är uppfyllt, eftersom ovissheten kommer att undanröjas genom annan process. Men om gäldenären menar att det för honom ställer sig billigare eller bekvämare att få den omtvistade frågan avgjord i det av honom anhängiggjorda målet, kan kanske förfångsrekvisitet anses uppfyllt. Härvid synes det osäkert om förfång i lagrummets mening bör anses föreligga blott för det gäldenären på mer eller mindre

 

20 Ekelöf, a. a. s. 132.

21 Larsson, SvJT 1974 s. 475 ff.

22 Ekelöf, Rättegång II, 4 uppl., s. 104. Jfr Larsson, SvJT 1974 s. 478 f.

 

Litispendens 347subjektiva grunder finner det fördelaktigare att få tvistefrågan löst i den process han inlett.23
    Hur man än ställer sig till frågan om tolkningen och tillämpningen av förfångsrekvisitet står det klart att förutsättningarna för prövning av gäldenärens fastställelsetalan är uppfyllda vid den tidpunkt talan anhängiggöres, d. v. s. innan borgenären väckt fullgörelsetalan. Man kan fråga sig om borgenärens åtgärd att sedermera väcka fullgörelsetalan skall få till följd att förutsättningarna för prövning av gäldenärens fastställelsetalan inte anses uppfyllda i motsats till vad som tidigare varit fallet. Vad beträffar domstolarnas lokala kompetens gäller enligt RB 10: 15 att ändringar i förhållanden som betingat domstolens behörighet är utan verkan, om ändringarna inträtt efter det stämning delgivits svaranden. Det kan anföras skäl för att principen om perpetuatio jurisdictionis, som gäller forumfrågor, upprätthålles på motsvarande sätt beträffande frågor om andra processhinder.24 Om en domstol funnit att sakprövningshinder ej föreligger i visst avseende, bör partema kunna förlita sig på att olika processhandlingar inte blir meningslösa, därför att en part sedermera kan förhindra sakprövning genom viss åtgärd. Om risken för avvisning är stor, kan detta leda till att parterna inte finner det lönt att nedlägga erforderligt arbete på processen. Detta kan få ödesdigra följder, om målet avgöres genom dom.
    Om gäldenärens negativa fastställelsetalan skulle avvisas med stöd av RB 13: 2 på grund av bristande "fastställelseintresse" skulle detta kunna leda till märkliga och stundom oacceptabla konsekvenser vid bedömningen av rättegångskostnadsyrkanden. Av RB 18: 5 st. 1 jfrt med 18: 1 följer attden vars talan avvisats skall ersätta motparten dennes rättegångskostnader. Om gäldenärens fastställelsetalan avvisas skall han i detta mål ersätta borgenärens rättegångskostnader oberoende av om borgenärens fullgörelseyrkande med största sannolikhet kommer att ogillas. Antag att rätten senare lämnar borgenärens fullgörelseyrkande utan bifall. I detta mål skulle gäldenären kunna få viss ersättning för sina egna rättegångskostnader i den första rättegången i den mån kostnaderna hänfört sig till åtgärder som haft betydelse även för hans förberedande och utförande av talan i den senare processen.25 Däremot kan gäldenären knappast få fullständig ersättning försina egna rättegångskostnader i den av honom anhängiggjorda processen.Han kan sålunda inte få ersättning för ansökningsavgiften. Ej heller synes det möjligt för honom att i den senare processen erhålla ersättning för det rättegångskostnadsbelopp han ålagts att utge till borgenären i den förstaprocessen. Denna bedömning av rättegångskostnadsfrågorna kan inte accepteras från gäldenärens synpunkt. Dennes negativa fastställelsetalan bör därför inte avvisas enbart med motiveringen att det för borgenären är lämpligare att fullgörelsetalan prövas och fastställelsetalan avvisas. Enligt min mening kan sålunda gäldenärens fastställelsetalan inte avvisas medstöd av RB 13: 2.
    12. Ovan har hävdats att negativ fastställelsetalan bör anses utgöra hinder för svaranden att senare i särskild process få ett fullgörelseyrkande rörande samma sak prövat. Även om man inte vill godta denna uppfattning skulle möjligheterna för en borgenär att väcka fullgörelsetalan ofta inte stå

 

 23 Jfr Larsson, SvJT 1974 s. 476.
 24 Jfr Lindblom, Processhinder, s. 105.
 25 Se RB 18: 8 och Ds Ju 1977: 5 s. 112.

 

348 Lars Heumantill buds på grund av inkassolagens bestämmelser. I denna lags 4 § stadgas att inkassoverksamhet skall bedrivas enligt god inkassosed och att därvid skall iakttas att gäldenären ej vållas onödig skada eller olägenhet eller utsättes för otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoåtgärd. Bestämmelsen gäller ej blott de egentliga inkassoföretagen, utan även all annan indrivning som ingår som ett led i viss näringsverksamhet t. ex. företagens indrivning av egna fordringar.26 Om ett företag framställer ett fullgörelseyrkande i ett särskilt mål sedan gäldenären väckt negativ fastställelsetalan åsamkas denne som regel onödig skada och olägenhet som en följd av att fullgörelseyrkandet ej framställts i genstämning. Företagets förfarande kan tänkas föranleda tillsynsmyndigheten (datainspektionen) att jämlikt 15 § inkassolagen meddela företaget föreskrifter om hur inkassoverksamheten skall bedrivas. Det kan inte uteslutas att företaget i vissa fall skulle kunna åläggas att utge skadestånd till gäldenären enligt inkassolagen 18 §. Har en person väckt negativ fastställelsetalan i en fråga rörande betalningsskyldighet skulle motparten sålunda vanligtvis ej äga rätt att i en särskild rättegång framställa ett fullgörelseyrkande, även om man ansåg att den först anhängiggjorda talan ej hade litispendensverkan. Ur borgenärssynpunkt synes det dåha mindre betydelse om man helt generellt betar borgenärerna möjlighet attväcka fullgörelsetalan i särskilt mål sedan gäldenären väckt fastställelsetalan. Borgenärens intresse av att snabbast möjligt kunna utverka en exekutionstitel kan tillgodoses genom den till buds stående möjligheten att i genstämning väcka fullgörelsetalan. Ser man till de processekonomiska skälen ochtill möjligheterna att undvika motstridande avgöranden synes det klart att anhängiggjord fastställelsetalan bör tillmätas litispendensverkan och utgöra hinder för prövning av fullgörelsetalan rörande samma sak i en ny process.

 

26 Prop. 1974: 42 s. 103 f och Domstolsverket informerar nr 14 1976 s. 4 f.