BERTIL BENGTSSON. Skadestånd vid myndighetsutövning I. Stockholm 1976. Norstedts. 425 s.

 

Boken, som utges i serien av publikationer utgivna av institutet för rättsvetenskaplig forskning, utgör enligt förordet första delen av en planerad framställning om skadestånd vid myndighetsutövning. Eftersom jag redan haft tillfälle att läsa vissa delar av del II kan jag konstatera att det särskilda problemområde inom skadeståndsrätten som utgörs av skadestånd vid myndighetsutövning snart fått sin fullständiga belysning. Att ämnet ger utrymme för många utläggningar framgår inte minst därav att framställningen egentligen behandlar endast ett mycket litet antal paragrafer i skadeståndslagen.
    Enligt förf. är arbetet avsett att vara både en lagkommentar och en monografi men med inriktning framför allt på att söka underlätta praktiskt verksamma juristers bedömning av de behandlade frågorna.
    Uppläggningen av framställningen har fått sin särskilda prägel av att skadeståndslagens regler om skadestånd vid myndighetsutövning innebär en radikal nyhet. Äldre rätt saknar därför i stort sett intresse och någon egentlig rättspraxis på grundval av den nya lagstiftningen har ännu inte hunnit utbildas. Också internationella jämförelser är möjliga endast i begränsad utsträckning.
    Arbetet inleds med ett kapitel där Bengtsson tecknar bakgrunden till 1972 års lagstiftning om det allmännas ansvar vid myndighetsutövning och ger en översikt av lagstiftningens huvuddrag och de ändamålssynpunkter som ligger bakom. Denna framställning är särskilt värdefull med hänsyn tillatt det vägledande materialet för tolkning av bestämmelserna är jämförelsevis begränsat.
    I de två följande avsnitten söker förf. avgränsa tillämpningsområdet för de aktuella reglerna, särskilt genom en ananlys av innebörden av begreppet myndighetsutövning, en uppgift som inte är helt lätt. Begreppet förekommer tidigare i förvaltningslagen och har numera även influtit i t. ex. 20 kap. 1 § BrB. Innebörden är emellertid inte densamma. Detta påpekas också.
    De tre därpå följande avsnitten behandlar förutsättningarna för att det allmänna skall svara för skador inom ramen för tillämpningsområdet sådant detta bestämts med ledning av bl. a. begreppet myndighetsutövning. Den lagregel som framför allt kommenteras i detta sammanhang är den s. k. standardregeln i 3 kap. 3 § skadeståndslagen.
    Det sista avsnittet i denna del behandlar frågan vem som är ersättningsberättigad.
    Del II avses behandla framför allt frågor om skadeståndets bestämmande. De regler i skadeståndslagen som därvid skall behandlas gäller bl. a. verkan av passivitet på den skadelidandes sida (3 kap. 4 §) och den skadeli-

 

dandes medverkan samt skadeståndets storlek. I del II behandlas vidare de speciella undantag från reglerna om det allmännas ansvar som uppställts samt tjänstemäns och andra funktionärers personliga skadeståndsansvar.
    Som Bengtsson själv framhåller har han — delvis på grund av avsaknad av annat material — byggt sin undersökning på praxis från andra myndigheter än domstolar, däribland en del beslut från JK. Framför allt har han emellertid hämtat ledning från JO:s bedömning av vilka krav som bör kunna ställas på en verksamhet av viss typ.
    Bengtssons arbete är av mycket stort intresse för alla som har till uppgift att pröva frågor om skadestånd vid myndighetsutövning. Till denna krets hör JK. Sedan boken nu under ganska lång tid använts i det dagliga arbetet av mig som JK och av mina medhjälpare kan konstateras att den lämnar svar eller i varje fall synpunkter på de allra flesta frågor som uppkommer i den omfattande skadereglering som numera ankommer på JK.
    Jag har inte anledning att på någon särskild punkt anmäla en annan mening än den Bengtsson för fram. Några kommentarer kan ändå vara på sin plats.
    Begreppet myndighetsutövning kan teoretiskt synas svårt att avgränsa. I praktiken har några problem sällan visat sig uppkomma. Den enda gränsdragning som vållar mig problem är egentligen huruvida ett kontraktsförhållande eller kontraktsliknande förhållande föreligger. Denna fråga har tidigare varit väsentlig med hänsyn till att JK:s kompetens på skaderegleringsområdet är starkt begränsad utanför skadeståndslagens tillämpningsområde.
    Bengtsson har i något sammanhang betecknat JK:s praxis som generös mot den skadelidande. Jag tror omdömet är riktigt. Min inställning till kraven påverkas nämligen även av min bedömning av de kostnader för staten som är förenade med ett avvisande eller annat ställningstagande till kraven. Jag eftersträvar med andra ord en lösning som är samhällsekonomiskt fördelaktig och fäster därför ibland mindre vikt vid frågan om lösningen också kan anses strikt korrekt från juridisk synpunkt. Detta innebär emellertid också att det inte alltid är möjligt att med ledning av mina beslut dra bestämda slutsatser om min syn på hur t. ex. standardregeln bör tillämpas.
    Under förarbetena till skadeståndslagen höjdes varnande röster inför de kostnader staten kunde riskera till följd av de nya reglerna, inte minst när det gällde skadestånd vid myndighetsutövning. Som Bengtsson påpekar är det också klart att oron för sådana kostnader påverkat reglernas innehåll. Mot denna bakgrund är det intressant att konstatera att de kostnader det rör sig om — i varje fall såvitt jag kan överblicka, det finns tyvärr ingen tillfredsställande bokföring — är helt försumbara. Detta gäller framför allt beslutsskadorna.
    Del II av Bengtssons arbete avvaktas med stort intresse. Tillsammans med det här anmälda arbetet kommer den säkert att utgöra ett omistligt standardverk för ett mycket stort antal jurister i både enskild och allmän tjänst.
 

Ingvar Gullnäs