NILS BECKMAN & OLLE HÖGLUND. Svensk familjerättspraxis. Sjätte uppl. Sthlm 1977. Norstedts. 383 s.

 

Få arbeten förtjänar bättre än Beckmans Svensk familjerättspraxis att kallas standardverk. Sedan första upplagan utkom 1954 hann Beckman under sin livstid ge ut ytterligare fyra. Det är glädjande att boken nu kunnat utges i ny upplaga, den sjätte i raden. Genom att uppgiften att sammanställa och kommentera rättsfallen efter Beckmans frånfälle lagts i justitierådet Olle Höglunds erfarna och skickliga händer har garantier vunnits för att arbetet även i fortsättningen kommer att hålla den höga standard som läsekretsen blivit bortskämd med.
    En blick mot bokhyllan ger vid handen att den första upplagans "slanka linje" nu övergått i en begynnande rondeur. Från drygt 200 sidor 1954 har boken svällt ut till knappt 400 sidor i den nya upplagan. Att ökningen från närmast föregående upplaga stannat vid blott ett tiotal sidor torde väsentligen kunna tillskrivas 1973 års ändringar i äktenskapslagstiftningen, vilka medfört att åtskilligt i den äldre framställningen kunnat utgå såsom föråldrat.
    Det är sålunda inte bara den växande floran av rättsfall utan också lagstiftarens iver som vållat Höglund bekymmer. Han förklarar i förordet att en del äldre rättsfall behållits, några för att de har betydelse för övergångsförhållanden, andra för att de illustrerar äldre lagstiftning. Som denna programförklaring tillämpats i den nya upplagan finns ingen anledning till kritik. Man kan dock fråga sig om inte på sikt det svällande stoffet bör bemästras genom hänvisningar till föregående upplagor när det gäller äldre lagstiftning och att redovisningen begränsas till nytillkomna rättsfall av betydelse för övergångsförhållanden. Man kan ju eljest fråga sig hur boken skulle sett ut i dag, om första upplagan utkommit 50 år tidigare.
    Den nya upplagan följer mönstret från de föregående. Med finns redogörelser för innehållet i nytillkomna lagar, delvis även med kritiska synpunkter på motiv och förarbeten (s. 51, 113). Där nyligen redaktionella omkastningar skett i lagtexten nämns i regel både det gamla och det nya lagrummet, dock med viss preferens för det gamla (se exempelvis s. 134). På några ställen har Höglund markerat annan åsikt i viss fråga än Beckman.
    Som ett tidens tecken har de ogifta samboende nu erhållit ett eget avsnitt (A VI e), dock med ännu blott en handfull rättsfall tillgängliga. Alla fallen är från 1970-talet. Eljest finns också äldre fall, vilka dock kan ha kommit i skymundan därför att frågan i princip varit densamma för makar. Som exempel kan tas SvJT 1962 rf. s. 17, som upplagorna igenom angivits avse tvist mellan "makar" (s. 24), trots att referatet i denna tidskrift inte utvisar annat än att parterna varit ogifta samboende.
    Hittills utgivna upplagor har haft en medellivslängd av fyra och ett halvt år. Det vittnar en hel del om behov och efterfrågan när det gäller förevarande viktiga arbete. Ingen som tämligen regelbundet kommer i kontakt med familjerättsliga frågor kan vara utan det.
 

Lars Tottie