356 Åke LögdbergOLLE EKSTEDT. Ideellt skadestånd för personskada. Akad. avh. Skrifter utgivna av Juridiska Föreningen i Lund Nr 21. Teckomatorp 1977. 390 s.

 

Ideellt skadestånd sådant det utkristalliserats i svensk lagstiftning, rättspraxis och i viss mån även doktrin kan väl förliknas vid ett föga omhuldat styvbarn. Detta gäller i särskilt hög grad dess användning när det gäller psykiskt lidande förorsakat av sådan information främst i massmedia, där medborgare i flera länder skyddas genom personlighetsrätt (Persönlichkeitsrecht, right of privacy) och vid vars tillämpning i dessa länder ideellt skadestånd spelar en viktig roll. En hastig blick på förhållandena i t. ex. länder som Västtyskland och USA visar, att svensk rätt på detta område icke intager någon framskjuten ställning. Orsakerna härtill är antagligen bl. a. den svenska rättens olyckliga långvariga och stela anknytning på detta område till straffrättsliga regler och den föråldrade karaktären av våra ärekränknings- och tryckfrihetsregler och särskilt då tryckfrihetsprocessen. Även djupare liggande orsaker kan spåras, när det gäller ideellt skadestånd i allmänhet och alltså även när det är fråga om fysiska och psykiska lidanden förorsakade av fysisk skada. Av hovrättsassessor Ekstedts avhandling, som ju gäller skadestånd för följder av fysisk skada, nämligen sveda och värk, lyte och men samt olägenhet, framgår sålunda, att även i rättssystem med en mer positiv inställning till ideellt skadestånd än vårt har det under ett tidigare skede varit svårt att få tillräcklig genomslagskraft för idéer om ideellt skadestånd. Den uppfattningen fanns t. ex. under äldre tid företrädd i Tyskland, att det är ovärdigt en människa att låta värdera sig och sina känslor i pengar, vidare att ideellt skadestånd kan anses strida mot den kristna etiken och att det kan leda till obehörig vinst etc. Märk i detta sammanhang, att enligt en uppgift av Ekstedt hämtad från äldre preussisk rätt det som ovärdigt ansedda förfarandet att värdera en människa ipengar endast knöts till personer av de högre stånden, under det att personer tillhörande de lägre stånden kunde få Schmerzensgeld (s. 138—139). Denna negativa inställning till ideellt skadestånd synes numera i stort sett vara främmande för lagstiftare och domstolar i de flesta västerländska stater. Ekstedts avhandling avser alltså skadestånd för personskada men icke blott rent ideellt skadestånd avseende fysiskt och psykiskt lidande förorsakat av personskada, vid vars beräkning den s. k. differensmetoden icke går att använda, utan också skadestånd för skador av utpräglat ekonomiskt slag, såsom kostnader, inkomstförluster m. m. I det senare fallet kan användning av differensmetoden vara tänkbar, vilket sålunda innebär beräkning av skadeståndet som differensen mellan det ekonomiska resultatet av det verkliga skeendet, å ena sidan, och ett hypotetiskt skeende, som man antager skulle ha inträffat, om skadan icke skett, å andra sidan. Jfr Ulf Persson, Skada och värde, Lund 1953. Ekstedts avhandling handlar framför allt om hur vad han kallat ideellt skadestånd skall bestämmas, sedan det väl har blivit avgjort, att det föreligger en skadeståndsskyldighet för personskada. Förf. ser här postindelningen som en grundläggande fråga och vill tala om lika många regler som skadeståndsposter (s. 20).
    Förf. har gått igenom en omfattande svensk domstolspraxis huvudsakligen från Högsta Domstolen under en tidrymd av nära hundra år. Att märka är emellertid, att det i stor utsträckning är fråga om s. k. notismål, vilkas prejudikatvärde ju är tveksamt, och de anförda domsmotiveringarna

 

Anm. av Olle Ekstedt: Ideellt skadestånd 357synes ofta lida av en viss oklarhet. Även avgöranden av personskadenämnden och av trafiknämnden har utnyttjats liksom en del tyska och engelska rättsfall. I övrigt har förf. framför allt anlitat en omfattande doktrin samt naturligtvis lagar, åtskilliga offentliga utredningar och lagförarbeten.
    Förf. kommer i avhandlingen in på en rad olika spörsmål, såsom förutom kroppsskadans följder i form av upplevelser av fysisk smärta och psykiskt lidande samt kostnader och inkomstbortfall förlust av tid och övriga verkningar på den skadelidandes levnadsförhållanden. Nämnas må särskilt skatteregler i anslutning till personskadeståndet och samordning av personskadeståndet med andra ersättningsformer, främst olika slag av försäkringar och samhällets handikapphjälp samt privata gåvor. Han diskuterar också ingående de i olika hänseenden skilda verkningarna av ersättningens utfallande i form av engångsbelopp, å ena sidan, och periodiska belopp, å andra sidan.
    Förf:s metod har en teleologisk prägel. Teleologisk metod har kritiserats av enstaka författare, men den synes enligt min uppfattning lämplig för det ämne Ekstedt valt att behandla. Som en förtjänst får anföras, att förf. även beaktar utländsk rätt, som emellertid behandlas tämligen översiktligt. Som allmänt omdöme om Ekstedts arbete vill jag uttala, att förf. med utomordentlig grundlighet parad med vetenskaplig fantasi hopsamlat och analyserat ett mycket stort material på förevarande område. Förf:s uppgift har varit svår, och hans arbete har givetvis försvårats av det moment av skönsmässighet, som icke gärna kan undgås vid beräkning av ideellt skadestånd även om man kan tänka sig, att en fast rättspraxis och överhuvudtaget bestämda principer i viss mån kan minska eller åtminstone dölja denna skönsmässighet. Förf. har tillika kompletterat denna analys med väl genomtänkta synpunkter de lege lata och de lege ferenda.
    Om sålunda arbetet i stort sett får anses vara ett mycket värdefullt tillskott till svensk rättslitteratur innehåller det dock ställningstaganden, somjag icke kan ansluta mig till eller beträffande vilka jag åtminstone är tveksam. Förf. säger sålunda (s. 43): "Vid reglerna om personskadestånd är sålunda indelningen i ekonomisk och ideell skada inte av något större intresse över huvud taget." Jag kan medge, att det finns fall, då det kan vara svårt att använda differensmetoden även vid beräkning av den del av personskadeståndet, som icke utgör ersättning för fysiskt eller psykiskt lidande, t. ex. på grund av att vissa skadeverkningar eventuellt kan väntas uppträda först i framtiden eller ock kausalitetsförhållandena är alltför komplicerade. Måhända gör domstolarna här ofta icke heller en tillräckligt strikt gränsdragning. Åtminstone de lege ferenda synes dock här en gränsdragning böra ske mellan den i princip ekonomiskt beräkningsbara delen av personskadan, å ena sidan, och den egentligen endast skönsmässigt bestämbara ersättningen för fysiskt och/eller psykiskt lidande, å andra sidan. Ekstedt kritiserar användningen av upprättelse som ett ändamål med ersättning för ideell skada (s. 118 ff). Jfr oppreisning i norsk rätt. Han anser, att upprättelsetanken ligger nära föreställningar om hämnd och vedergällning. Invändas kan här, att känslor liknande dem, som bär upp hämnd- och vedergällningsföreställningar, troligen regelmässigt är framträdande drag i det mänskliga psyket och antagligen sammanhängande med självbevarelsedriften. Statens övertagande i stor utsträckning av den roll självhämnden tidigare spelade ser väl de flesta som ett framsteg, men därmed har ju icke

 

358 Åke Lögdbergförsvunnit det förhållandet, att människor kan känna sig djupt förorättade, om de utsättes för skadevållare och myndigheterna icke tillhandahåller någon upprättelse för deras fysiska och/eller psykiska lidande. Även här avser Ekstedt troligen främst själva utformningen av reglerna (s. 121), ehuru formuleringarna såvitt gäller upprättelses innebörd i viss mån är glidande och därigenom ganska oklara. Klart är emellertid, att Ekstedt är ganska negativt inställd mot att överhuvudtaget se upprättelse som ett ändamål för ideellt skadestånd (s. 120). Ekstedts införande av termen vederlagsändamål i stället för upprättelseändamål synes innebära, att en meningsfull term ersättes med en tämligen intetsägande sådan.
    Nämnas må, att i norsk doktrin framkommit den tanken, att "oppreisning" är ett rättsinstitut sui generis och sålunda varken straff eller skadestånd. Se Bing och Schiötz, i Jussens venner, 7, 1977, s. 248. Ekstedt anserdet överhuvudtaget vara olämpligt att ange åstadkommande av angenäma känslor som ett ändamål för skadestånd, då det här är fråga om alltför osäkra och svårbedömbara effekter (förlopp) (s. 100). Enligt min uppfattning är denna invändning mer hållbar såvitt gäller beloppsberäkningen än beträffande ändamålet med det ideella skadeståndet överhuvudtaget.
    Förf. diskuterar tämligen ingående frågan om det av honom behandlade ideella skadeståndets eventuella allmänpreventiva ändamål. Han framhåller bl. a., att tanken kan vara, att skadeståndsreglerna kan användas som ersättning för straffrättsliga regler i vissa fall, då skadestånd bedöms som ett lämpligare preventionsmedel (s. 116). Enligt min uppfattning är detta en beaktansvärd tanke, som tyvärr alltför litet har influerat svenska lagstiftares handlingssätt. Även om ifrågavarande ideella skadestånd anses ha ett allmänpreventivt ändamål bör detta ändamål enligt förf. icke läggas tillgrund för regelutformningen på grund av olika omständigheter, såsom försäkringsregler, risk för obehörig vinst för den skadelidande m. m.
    Man måste ge förf. rätt däri, att regelutformning av ideellt skadestånd för skada och värk, lyte och men samt olägenhet efter allmänpreventivt ändamål torde kunna medföra vissa komplikationer. Uteslutet är dock kanske icke, att dessa skulle kunna bemästras genom regressrätt och andra åtgärder. Det torde emellertid vara ganska troligt att dylik på preventionsändamål utformad regelutformning i allmänhet lättare låter sig anpassas till personlighetsrättsligt skadestånd, t. ex. av den i Västtyskland ofta använda typen, än till skadestånd för fysisk skada, bl. a. beroende på att möjligheteratt få annan ersättning än ideellt skadestånd för intrång i personlighetsrätt är mindre än när det gäller fysisk skada. Märk i detta sammanhang följande uttalande av Hellner: "Vid ersättning för ideell skada torde inte avräkning av förmåner från annat håll bli aktuell: jfr prop. 1975: 12 s. 124,126." Se Jan Hellner, Skadeståndsrätt, Uppsala 1976, s. 266. Ekstedts inriktning på beloppsbestämning torde vara orsaken till att han icke närmare diskuterar Vilhelm Lundstedts m. fl. författares utläggningar om skadeståndets ändamål överhuvudtaget.
    Ett annat i den allmänna skadeståndsdebatten i doktrinen ganska centralt problemkomplex, som förf. behandlar påfallande kortfattat, är frågorna om adekvans och kausalitet (s. 222—224). Även om särskilda orsaks- och bevisbedömningar, som förf. uppger, i regel icke göres i rättspraxis på förevarande område, sedan väl kroppsskada konstaterats, hade man dock härkunnat vänta en litet mer fyllig framställning.

 

Anm. av Olle Ekstedt: Ideellt skadestånd 359    Nämnas må, att i den 1975 införda nya gruppen av ideell ersättning kallad allmänna olägenheter upptagits bl. a. besvärslivränta, som förf. behandlar på flera ställen i avhandlingen.
    Förf. har åtminstone i huvudsak en negativ inställning till tanken att tillmäta skadelidandens ålder och kön samt ekonomiska och sociala förhållanden speciell betydelse för beräkningen av de ideella skadeståndsbelopp, som han behandlar i avhandlingen. Han anser det nämligen alltför osäkert och oklart i vad mån skadeläget i enskilda fall faktiskt varierar med dessa faktorer (s. 204).
    Det mest intressanta avsnittet i avhandlingen synes mig vara kap. VIII, som gäller regler om fordran på skadestånd och om utbetalat skadestånd, särskilt beträffande rättsläget vid skadelidandens död och i samband med bodelning under skadelidandens livstid. Man kan här jämföra med en sådan rätt som upphovsrätt, som faller in under Giftermålsbalken 6: 1 st. 2 och som anses vara av personlig art vid bodelning under makars livstid men ej efter rättsinnehavarens död. När det gäller ideellt skadestånd för fysisk skada förfaller enligt förf. skadeståndsfordran vid den skadelidandes död, om icke avtal eller dom angående ersättningen tillkommit före dödsfallet eller betalningsåtagande eljest gjorts. Eventuellt behöver domen dock icke ha vunnit laga kraft (s. 286). Förf. menar, att huvudregeln vid ideellt skadestånd liksom vid ekonomiskt skadestånd bör vara, att fordran därå bör övergå till den skadelidandes dödsbo (s. 293). Det kan emellertid synassom om skadeståndskommitténs uppfattning i dess förslag 1963, att ersättningsrätten förfaller, om krav icke framställts, innan den skadelidande avlider (s. 292), har en viss fördel. Blir det icke ofta svårt att bestämma ersättning för sveda och värk, lyte och men och annan olägenhet, om icke den skadelidande preciserat eller åtminstone varit med om att precisera skadan i fråga? Förf. anför emellertid vissa skäl för sin ståndpunkt, bl. a. risk för förhalning av skaderegleringen från den skadeståndsskyldiges sida. Man kan tillägga, att skadeståndets bortfall vid den skadelidandes död kan skapa en osäkerhetskänsla för dennes blivande arvingar och andra inblandade.
    Förf. anser, att utbetalad ersättning för personskada som huvudregel bör förbehållas skadelidanden i förhållande till maken, så länge den skadelidande maken lever (s. 310—311)1. Förf. önskar nya regler i skadeståndslagen om hur personskadestånd och avkastning därav skall kunna avskiljas tillen särskild förmögenhetsmassa och om hur bodelningsreglerna anknyts därtill (s. 312). Han menar, att utmätningsskyddet för utbetalat personskadestånd bör gälla utan tidsbegränsning och utan prövning av försörjningsbehov. Förf. vill tillika ha utmätningsskydd för egendom, som trätt i stället för skadestånd, samt för avkastning (s. 316—-317). Åtskilligt talar väl för förf:s förslag. Mot frånvaro helt och hållet av tidsbegränsning för utmätningsskydd liksom i viss mån även mot motsvarande skydd för surrogat för skadeersättningen talar väl risken för utredningssvårigheter, som dock måhända kan undvikas genom mycket strikta bestämmelser om avskiljning.
    Studium av boken underlättas av ett sakregister. Förf:s stil är lättläst, men avhandlingens disposition synes mig något svåröverskådlig. En stor förtjänst är förf:s koncentration på praktiskt betydelsefulla problem. Han har i

 

1 Undantag beträffande ersättningar för kostnader och förlorade inkomster, som avser förfluten tid (s. 311). 

360 Anm. av Olle Ekstedt: Ideellt skadeståndstort sett lyckats undvika skenproblem och andra verklighetsfrämmande frågeställningar.
 

Åke Lögdberg