Inget skoj i lagstiftningen
Anders Hedström har i SvJT 1978 s. 59 behandlat den nya lagstiftningen om hovrätts sammansättning (prop. 1975/76: 153, JuU 44). Artikeln, som har rubriken "Ännu mera skoj i lagstiftningen?", innehåller kritiska synpunkter på riksdagens behandling av lagstiftningsärendet. I egenskap av tjänstemän i justitieutskottet och medverkande vid utarbetandet av utskottets betänkande får vi med anledning av artikeln anföra följande.
Hedström tar först upp frågan om möjligheterna till alternativ sammansättning i bötesmål. Som framgår av de i artikeln citerade uttalandena i propositionen hade departementschefen uppenbarligen den avsikten att hovrätt, i allt fall i sådana bötesmål som handläggs vid huvudförhandling, skulle kunna bestå av såväl enbart jurister enligt 2 kap. 4 § första stycket RB som av jurister och nämndemän enligt andra stycket. En sådan lösning föreföll också sakligt sett vara den enda rimliga; självfallet bör en domstol i den sammansättning som gäller för grövre brottmål kunna handlägga även lindriga brottmål. Det kan visserligen sägas att användningen i propositionens lagtext av begreppet "domför" vid beskrivningen av de båda olika sammansättningarna såväl i första som i andra stycket var mindre lyckad. "Domför" anses ju vanligen en domstol vara då det i handläggningen deltar minst så många domare som erfordras (se t. ex. Ekelöf, Rättegång I 1977,s. 70). Vid utskottsbehandlingen befanns emellertid den angivna möjligheten till alternativ sammansättning i bötesbrottmål nöjaktigt framgå av den i propositionen föreslagna lagtexten, närmare bestämt av 2 kap. 4 § andra stycket första och tredje meningarna. Regeln i tredje meningen, enligt vilken domstolen skulle kunna döma i juristkollegial sammansättning, ansågs inte utesluta att domstolen också skulle kunna döma i den sammansättning med jurister och nämndemän som föreskrevs i huvudregeln i första meningen. Härvidlag är av intresse konstruktionen och den språkligt likartade utformningen av domförhetsreglerna för häradsrätt i 1 kap. 4 § RB i dess ursprungliga lydelse. Där angivna undantag från den allmänna domförhets-
regeln utgjorde inte hinder för rätten att avgöra mål, som avsågs med undantagsregeln, i den sammansättning som föreskrevs i huvudregeln (se processlagberedningen i SOU 1938:44 s. 79). I det aktuella lagstiftningsärendet ansåg utskottet dock att det i tydlighetens intresse fanns anledning att göra den — redaktionella — ändringen att ordet "även" sattes in framför uttrycket för den juristkollegiala sammansättningen. Någon saklig ändring i förhållande till förslaget i propositionen var i denna del inte avsedd och har heller inte åstadkommits.
Beträffande brottmål som avgörs utan huvudförhandling var, som Hedström påvisar, innebörden av propositionen mera oklar. Det av Hedström åberopade uttalandet i specialmotiveringen bör, sett i sitt sammanhang, dock ej ges en vidsträcktare innebörd än att därigenom förklaras att huvudregeln om sammansättning med nämndemän avser endast huvudförhandling. Något krav på juristkollegial sammansättning för brottmål som avgörs utan sådan förhandling kan inte utläsas av vare sig lagtexten eller motivuttalandet. Av lagtexten framgick på skäl som anförts ovan, att hovrätten skulle kunna döma i båda sammansättningarna. Att denna ordning borde gälla utsades tydligt av utskottet i betänkandet. Den lagstiftande församlingens avsikt med lagstiftningen i förevarande hänseende torde härigenom och genom den ovan berörda redaktionella ändringen vara fullt klar.
Förutom att, som Hedström uttrycker saken, överensstämmelse slutligen vunnits mellan lagtext och motiv har — fortfarande enligt Hedström —valts lösningar som förefaller lämpliga. Vari vid sådant förhållande det av Hedström ifrågasatta skojet med läsaren skulle ligga synes svårt att utröna för den som inte har ett mera säreget skämtlynne.
De av Hedström påstådda motsättningarna mellan de sakliga lösningarna i propositionen och utskottsbetänkandet är som framgår av det anförda konstruerade, och det har förvisso inte varit så som Hedström antyder, att "man genom diverse motivuttalanden sökt ge en motsträvig lagtext den innebörd som önskats". Hedströms argumentering ger anledning att erinra om att — även om det huvudsakliga lagstiftningsarbetet sker i regeringenskansli — det ankommer på riksdagen ensam att stifta lag samt att lagarna i praktiken också får sitt slutliga innehåll först genom riksdagsbehandlingen.
Beträffande den andra fråga som Hedström tar upp, nämligen frågan om hovrätts sammansättning i "besvärsmål", må anföras följande.
Den i propositionen föreslagna lydelsen av 2 kap. 4 § första stycket RB innebar att hovrätt i tvistemål skulle ha den dittills gällande sammansättningen med fyra lagfarna domare. I andra stycket upptogs de nya sammansättningsreglerna med föreskrift om lekmannamedverkan i brottmål. På sätt framgår av Hedströms artikel noterade utskottet att domförhetsregler saknades för "besvärsmål" samt att det för dessa mål borde liksom tidigare gälla samma regler som för tvistemål. Första stycket gjordes därför av utskottet generellt tillämpligt på mål i hovrätt, medan undantagsregler förbrottmålen togs upp i andra stycket.
Enligt Hedström är den sålunda motivledes gjorda uppdelningen mellan tvistemål, brottmål och besvärsmål vilseledande eftersom RB omfattar endast två grupper av mål, tvistemål och brottmål. Hedström bortser emellertid från att det under hovrätts prövning från tingsrätt eller andra myndigheter kan komma mål och ärenden, vilka inte är vare sig tvistemål eller brottmål. I första hand gäller det frågor som i underrätt handlagts enligt
ärendelagen. För dessa fall, beträffande vilka rättsmedlen mot avgörandet i huvudsaken är besvär, saknades onekligen i propositionens lagförslag regler om hovrätts sammansättning och den av utskottet gjorda ändringen var erforderlig för att avhjälpa denna brist. Tydligt är dock att motiveringen till lagtextändringen blivit något knapphändig. Det förhållandet att "besvärsmål" nämns vid sidan av tvistemål och brottmål bör dock leda till slutsatsen att därmed avses besvärsmål som är varken brottmål eller tvistemål och alltså inte besvärsmål i allmänhet till skillnad från vademål. Motivuttalandena behöver således inte anses strida mot den av Hedströmom fattade meningen att de i andra stycket upptagna sammansättningsreglerna avser brottmål av alla slag, såväl vädjade mål som besvärsmål. Här bör dock nämnas att en annan tolkning av lagrummet har gjorts av häktesutredningen som i SOU 1977: 50 s. 185 uttalar att gällande rätt innebär att hovrätt skall bestå av fyra lagfarna domare, när häktningsfråga handläggs som besvärsmål. I andra fall kan enligt utredningens uppfattning nämndemän medverka. Sådan medverkan anses obligatorisk endast när häktningsfrågan prövas vid huvudförhandling.
Utredningen föreslår i samband med sina övriga överväganden rörande häktningsbestämmelserna att domförhetsreglerna i 2 kap. 4 § RB andra stycket skall ändras till att avse, förutom brottmål, besvärsmål angående häktning. Frågan om hovrätts sammansättning vid prövning av häktningsfrågor torde därför inom kort bli föremål för lagstiftarnas uppmärksamhet.
Ove Lindh, Björn Edqvist, Nils-Olof Berggren