Skoj med lagstiftaren?
Under rubriken "Ännu mera skoj i lagstiftningen" (SvJT 1978 s. 59) anför Anders Hedström tillkomsten av de nya reglerna om hovrätts domförhet som exempel på våra lagstiftares eventuella skämtlynne. Hans framställning av reglernas tillblivelse tycks emellertid bero delvis på en feltolkning i fråga om innebörden av lagförslaget i prop. 1975/76: 153. Hedström menar nämligen att den i propositionen valda lydelsen av 2 kap. 4 § 2 st. RB inte ger något som helst utrymme för medverkan av nämndemän i lindrigare brottmål eller föredragningsmål (3 och 4 p. i det föreslagna lagrummet. Detta skulle enligt honom ha lett till att lagtext och motiv i förslaget blivit motstridande och därför vållat bekymmer vid tolkningen. Eftersom hans tolkning av förslaget inte har stöd i RB:s systematik i övrigt, synes mig en kommentar vara på sin plats, låt vara att frågan efter riksdagens redaktionella justering av lagrummet mist sin direkta praktiska betydelse.
    När förslag till ny lydelse av 2 kap. 4 § RB utarbetades inom justitiedepartementet togs som förebild bestämmelserna i 1 kap. 3 § RB om tingsrättssammansättning. Såvitt gäller medverkan av nämnd går dessa bestämmelser som bekant tillbaka på de ursprungliga reglerna i 1 kap. 4 och 11 §§ om häradsrätts och rådhusrätts domförhet. Dessa regler har ända från början i formellt hänseende varit avfattade så, att de innehållit dels en huvudregel om rättens domförhet, dels vissa undantag. Enklast var konstruktionen i 1 kap. 4 § beträffande häradsrätt. Där föreskrevs ursprungligen som huvudregel att "i häradsrätt dömer häradshövdingen med nämnd". Härtill anslöt undantagsregeln att "häradsrätten vare dock domför utan nämnd vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning, som ej sker

 

388 Trygve Hellnersvid huvudförhandling eller syn å stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen". I princip samma konstruktion — låt vara något mera invecklad med hänsyn till förekomsten av juristkollegium — användes för regleringen av rådhusrätts domförhet i 1 kap. 11 §. I fråga om båda paragraferna gällde att undantagsreglerna om ensamdomarens behörighet inte uteslöt medverkan av nämnd (juristkollegium) i de fall rätten var domför med endast en domare. Detta föranledde vid RB:s tillkomst inte någon närmare utläggning från lagstiftarens sida. Beträffande häradsrätt konstaterade processlagberedningen att det förhållandet att rätten i vissa angivna fall var domför utan nämnd inte innebar att hinder förelåg för nämndens deltagande (se NJA II 1943 s. 16). Motsvarande uttalande gjordes beträffande rådhusrätts sammansättning (NJA II 1943 s. 23).
    Att våra underrätter i vissa fall kan ha olika typer av sammansättning synes inte ha gett upphov till några problem vid domförhetsreglernas tilllämpning. I Gärdes m. fl. kommentar till RB sägs (s. 15) att undantagen från den allmänna domförhetsregeln i 1 kap. 4 § (i dess ursprungliga lydelse) inte utgör något hinder för att rätten även i dessa fall kan vara fullsutten. För normala fall bör dock den i lagen anvisade domförheten iakttas. Motsvarande uttalande görs (s. 22) beträffande 1 kap. 11 § (i dess ursprungliga lydelse). Samma uppfattning kommer till synes hos exempelvis Olivecrona i Rättegången i brottmål enligt RB, 3 uppl. 1968 s. 31, Ekelöf, Rättegång I, 4 uppl. 1974 s. 67 och Söderlund i dennes kommentar till RB, Del I (1970) s. 13. Att de ursprungliga domförhetsreglerna vid olika tillfällen undergått sakliga ändringar rubbar inte giltigheten av de uttalanden som gjorts angående fakultativ sammansättning av underrätterna i vissa fall.
    Den lydelse av 2 kap. 4 § 2 st. RB som valdes i prop. 1975/76: 153 är att se mot bakgrund av det som har sagts nu beträffande domförhetsreglerna för tingsrätt. När i lagrummets 3 p. föreslogs lydelsen "förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter, är hovrätten dock domför utan nämndemän med den sammansättning som sägs i första stycket" var det iden avsikten att undantagsregeln skulle ges samma tolkning i nu berört hänseende som motsvarande undantagsregel i fråga om tingsrätts domförhet i brottmål i 1 kap. 3 § 3 st. Från systematisk synpunkt finns ingen egentlig skillnad mellan reglerna. I fråga om såväl tingsrätts- som hovrättsprocessen utgår bestämmelserna från en huvudregel med deltagande av lekmän från vilken sedan görs vissa undantag. Att de senare för tingsrätternas del utgörs av ensamdomarfall och för hovrätternas del av juristkollegium spelar ingen avgörande roll. I båda fallen är det vidare praktiska skäl som motiverar möjligheten till "normalsammansättning" också i de undantagna situationerna. Konstruktionen av 1 kap. 3 § och förslaget till ny lydelse av 2 kap. 4 § 2 st. i propositionen är också i övrigt likartad. Vad som har sagts nu om 3 p. i förslaget till 2 kap. 4 § 2 st. gäller även 4 p. i lagrummet.
    Det är med hänsyn till det anförda inte helt lätt att förstå vad Hedström syftar på när han kategoriskt uttalar att uttrycket "är— — — domför" i 3 och 4 p. i 2 kap. 4 § 2 st. måste innebära ett ovillkorligt krav på juristkollegium i lindrigare brottmål och i föredragningsmål. En sådan tolkning står som just har nämnts i strid med den uttydning som sedan länge getts åt motsvarande regler för tingsrätt. Den av Hedström åberopade formule-

 

Skoj med lagstiftaren 389ringen i specialmotiveringen (s. 53) beträffande 4 p. är måhända inte den mest glasklara som sett dagens ljus. Det stycke vari meningen förekommer bör emellertid inte rimligen läsas på det bakvända sätt Hedström redovisat citatet. Det som sägs där om 3 p. är uttryck för den tydning av lagtexten som jag har redogjort för nyss. Tillägget beträffande 4 p. får närmast ses som en erinran om att det normala i fråga om föredragningsmål skall vara juristkollegium. Den nu åsyftade passusen i specialmotiveringen rörande 4 p. bör givetvis läsas även mot bakgrund av departementschefens allmänna överväganden beträffande lekmän i hovrätt. Särskilt kan pekas på följande mening i denna del av propositionen (s. 47): "Att nämndemän inte skall behöva (kurs. här) delta vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling är uppenbart."
    Med den tolkning av propositionens förslag som jag har redogjort för nu blir justitieutskottets uttalanden i saken (JuU 1975/76:44 s. 22—23) inte speciellt uppseendeväckande. Eftersom utskottet delar departementschefens uppfattning om hur lagförslaget i propositionen bör tydas, har det inte heller funnits skäl för utskottet till ytterligare argumentation. I enlighet härmed inskränker sig utskottet till att göra ett redaktionellt förtydligande i 2 kap. 4 § 2 st. 3 p. I motsats till Hedström har jag därför svårt att finna riksdagens ställningstagande i nu berörda del motsägelsefullt eller stridande mot förslaget i propositionen.
    Hedström berör i sitt inlägg också den omformulering av 2 kap. 4 § 1 st. som riksdagen företog i sammanhanget. På denna punkt är jag visserligen benägen att instämma i vad Hedström har anfört. Jag kan dock inte heller i denna del finna att vad som har förekommit i lagstiftningsärendet är ägnat att tillägga lagstiftaren rykte om säreget sinne för humor.
 

Trygve Hellners