Fara i bevishänseende — ett svårbestämt brottsrekvisit
Av docenten MADELEINE LÖFMARCK
Under den här rubriken skall jag ta upp några aktuella problem till diskussion, vilka rör 14 kap. och senare delen av 15 kap. i brottsbalken.1 Dessa straffbestämmelser innehåller (på ett undantag när) ett krav på att fara i bevishänseende skall ha framkallats. Det kravet har betydelse för bedömningen av två aktuella gärningstyper som inte i och för sig är särskilt kvalificerade men som avgjort har praktisk betydelse: missbruk av s. k. 70-kort, alltså den typ av månadskort som används på bussar, tåg och tunnelbana i Stockholmsområdet,och användning av kopior av tiokronorssedlar i bensin- och växlingsautomater. Frågan huruvida förfalskning föreligger eller inte i de här situationerna har fått ökad praktisk betydelse genom införandet av åtalsregeln beträffande s. k. snyltning. Det krävs numera enligt BrB 9:12 st. 2 att åtal skall vara påkallat ur allmän synpunkt för att åtal skall väckas enligt 9:2 st. 2, och därunder faller gratisåkning med bussar, tåg etc. och, enligt en övervägande uppfattning, också automatmissbruk. Straffbudet rörande snyltning har vidare ändrats så att det inte längre kan bli fråga om annat än ansvar för ringa brott, bedrägligt beteende, om något vilseledande inte förekommit.Sådant kan inte anses föreligga vid automatmissbruk och annat missbruk av teknisk apparatur utan endast vid förfaranden som omedelbart riktar sig mot personer.2 Det behöver naturligtvis inte påpekas att de minskade möjligheterna att beivra de här missbruksformerna enligt 9 kap. inte får inverka på frågan om eventuellt ansvar för förfalskning.
Vidare skall jag ta upp en ännu inte refererad HD-dom, där ansvar för osant intygande ogillades med motiveringen att fara i bevishänseende inte hade uppkommit. Det avgörandet är intressant mot bakgrund av motiven, som ger rekvisitet fara i bevishänseende en mycket blygsam roll när det gäller att begränsa det straffbara området.
Formuleringen fara i bevishänseende i lagtexten var en innovation av straffrättskommittén (SRK) i det lagförslag som låg till grund för 1948 års strafflagsreform. Den ersatte den äldre rättens krav på att
det förfalskade skulle ha använts av förfalskaren "sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra". Kommittén strävade ju efter att särskilja förfalskning från förmögenhetsbrotten, men man tog inte steget fullt ut och använde konstruktionen som s. k. rent handlingsdelikt utan behöll ett visst effektkrav, om ock bara ett krav på fara. Av motiven framgår det att detta farekrav är konkret, vilket betyder att åklagaren måste styrka att sådan fara har uppkommit i det konkreta fallet och inte där av ett eller annat skäl varit utesluten. Men vad avses med formuleringen fara i bevishänseende? Vad är det förslags fara som skall ha uppkommit? En närmare beskrivning måste naturligtvis göras för varje brottstyp för sig, med hänvisning till de bevismedel och de förfaranden som anges där. Men vissa gemensamma drag kan påvisas. Den fara som avses är en fara för oriktig bevisning. Mer än så fordras inte. Någon fara för t. ex. en oberättigad förmögenhetsöverföring behöver inte styrkas, det är man noga med att understryka för att på så sätt dra en klar gräns mot förmögenhetsbrotten. Även om en förfalskning går ut på att genomföra en rättighet eller befrielse från förpliktelse som gärningsmannen har ett giltigt anspråk på kan alltså fara i bevishänseende föreligga. Det är ju ett fall som nämns i lagtexten vid den ringa formen av urkundsförfalskning, förvanskning av urkund. Man kan säga att lagstiftaren utgår från att förfalskningsåtgärder principiellt är farliga för bevisningen och att kravet på fara i bevishänseende tjänar till att från det straffbara området avskilja vissa undantagssituationer, där sådan fara inte kan anses föreligga. Kravet är med andra ord mycket lågt ställt.
I SRK:s motivering till stadgandet om urkundsförfalskning förklaras kravet på fara i bevishänseende i fyra olika punkter, som alla måste föreligga för att rekvisitet skall vara uppfyllt.3
För det första skall det förfalskade något så när väl likna ett äkta bevismedel av det slag det är fråga om. SRK talar om en sådan grad av likhet att det är något så när sannolikt att en förväxling kanske eller det förfalskade eljest tagas för äkta. Härigenom utesluts allt för klumpigt gjorda förfalskningar från området för fullbordat brott. Försök kan föreligga i sådana fall, eftersom förfarandet påbörjats men, till följd av att fara i bevishänseende inte uppkommit, inte har lett till fullbordan. Eftersom det dåliga resultatet ofta föranleder gärningsmannen att avbryta ändringsåtgärderna eller åtminstone stoppa undan falsifikatet uppkommer då frågan om eventuellt frivilligt tillbakaträdande. Strahl menar att man bör vara välvillig vid den bedömningen och anse frivillighet föreligga trots att orsaken till till-
bakaträdandet närmast är svårigheter att genomföra brottsplanen; annars skulle ju den skicklige förfalskaren gynnas med en "utväg" som inte stod till buds för den mindre skicklige.4
Den andra punkten gäller risken för begagnande. Det får inte vara uteslutet att det förfalskade skall komma till användning — av förfalskaren själv eller av någon annan. Av motiven att döma skall det mycket till för att fara i bevishänseende skall anses utesluten på den här grunden. Har ett begagnande skett är ju saken klar. I andra fall ger motiven närmast intryck av en omkastad bevisbörda, där förfalskaren har att visa att varje risk för begagnande har varit utesluten.
Som en tredje punkt finner man i motiven ett krav som rör innehållet. Detta får inte vara sådant att varje tänkbar betydelse som bevis saknas. Det måste, som SRK uttrycker saken, kunna utgöra medel för utredning av en angelägenhet som vid behov underkastas en verklig prövning. Ett så vagt uttalande i förarbetena löser naturligtvis inte alla uppkommande tolkningsproblem. Först skall sägas att samma krav i lagtexten knyts direkt till begreppet urkund. I 14: 1st. 2, där begreppet urkund beskrivs närmare, talas om "handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis". Om en handling varken upprättats i bevissyfte eller ännu använts isådant syfte blir det ju här fråga om en prognos, en framtidsbedömning, och motiven visar att kommittén tänkt sig den bedömningen inom ramen för kravet på fara i bevishänseende, inte vid själva urkundsbegreppet. För egenskapen av urkund krävs enligt SRK bara ett icke meningslöst (föreställnings-) innehåll och en uppgift om utställare (vem utsagan härrör från). Frågan om den närmare innebörden av kravet på bevisbetydelse, var nu detta skall inläggas, var aktuell i fallet NJA 1972 s. 643, där en man hade betalat in 2 x 3 kronor i stället för 2×35 kronor i parkeringsböter. Han hade ändrat de förtryckta och hålstansade inbetalningskorten och postkassörskanmärkte tydligen inte detta. Tingsrätten ansåg inte att inbetalningskorten var urkunder innan de postbehandlats, d. v. s. när mannen vidtog de åtgärder åtalet gällde. Hovrätten menade däremot att det för urkundskvalitet räckte med det föreställningsinnehåll man kunde få fram via ett nummer som hänvisade till själva parkeringsanmärkningen och den uppgift om utställare — Rikspolisstyrelsen — som man också kunde utläsa. Förfarandet ansågs ha inneburit fara i bevishänseende och man dömde för bedrägeri och urkundsförfalskning. HD, som fastställde domen, är betydligt utförligare när det
gäller frågan om bevisbetydelse. Vad man pekar på är emellertid bara de bevisande funktioner som tillkommer varje förtryckt och hålstansat inbetalningskort för maskinell avläsning nämligen, vad förtrycket beträffar, att visa hur mycket som skall betalas för att kortet skall få användas för sitt ändamål och, vad hålstansningen beträffar, hur mycket som har betalats för detta ändamål. Här tar HD inte upp det på annat ställe i domskälen berörda förhållandet att det var fråga om inbetalning av parkeringsbot, en verkställighet av påföljd för brott. Den "kvalificerade" bevisbetydelsen var alltså tydligen inte någon förutsättning för förfalskningsansvar. Domen stöder därför antagandet att det inte krävs någon mera speciell bevisbetydelse hos urkundsinnehållet.
Med kravet på innehållets bevisbetydelse sammanhänger den sista punkten som SRK tar upp: den gäller konsekvenserna av ett begagnande. I motiven är detta mycket försiktigt uttryckt. Det framhålls att det räcker med att ett bevisningsförfarande skulle försvåras, oavsett om någon verkligen skulle bli vilseledd. I kommentaren till brottsbalken har Strahl formulerat det så att för fara i bevishänseende krävs att bevismedlets användning sannolikt skulle medföra skada eller olägenhet.5 Den här punkten illustreras rätt väl i rättsfallet NJA 1968 s. 213, som gällde en försäljare av målarfärg som hade skrivit ut nya ordersedlar i stället för några som blivit vederbörligen undertecknade av ett antal beställare. Han hade alltså bl. a. tecknat dessa kunders namn. Man var där på båda sidor och i de två lägre instanserna ense om att fara i bevishänseende bara kunde ha förelegat i de delar de nya ordersedlarna avvek från de av beställarna undertecknade. Men HD anför att framställningen av de falska ordersedlarna innebar sådan fara oavsett om de till innehållet överensstämde med eller avvek från de ursprungliga. Risk för oriktig bevisning räcker alltså, även om därigenom endast det verkliga rättsläget skulle styrkas.
Mot bakgrund av motiven är det inte förvånande att man i rättstillämpningen har givit rekvisitet fara i bevishänseende en så begränsad roll. Det kunde ju ha legat nära till hands att använda det kravet vid bedömningen av de "öppna" förfalskningsfallen, där någon t. ex. hos polisen har skrivit ett oriktigt namn i en handling efter att tidigare muntligen, och alltså straffritt, ha uppgivit detta namn. Eftersom man på andra sätt kan styrka den undertecknandes rätta identitet kunde ju fara i bevishänseende anses vara utesluten i dessa fall. SRK anför på ett ställe i sitt betänkande att då en efterbildning
eller ändring av en urkund har skett helt öppet, t. ex. inför ögonen på den som närmast kunnat vilseledas av den, urkundens användning som bevisning i de punkter som berörs av den olovliga åtgärden ofta kan anses utesluten.6 Men eftersom kravet på fara i bevishänseende finns i både 14: 1 och 15: 11, de lagrum valet har stått emellan i de här fallen, har detta inte utgjort något lämpligt kriterium för en gränsdragning. Praxis har i stället funnit en praktiskt användbar lösning: urkundens art får avgöra valet, så att öppna, oriktiga namnunderskrifter i urkunder bedöms som urkundsförfalskning om det är fråga om mera betydelsefulla urkundstyper och som osant intyganden är det är fråga om urkund med liten bevisbetydelse. Lösningen är knappast acceptabel från teoretisk synpunkt, eftersom den dels integår att förena med motiven, dels sidoordnar osant intygande i det här hänseendet med den ringa formen av urkundsförfalskning, där lagtexten talar om urkund av mindre vikt. Den rättstillämpning jag här avser har kommit till uttryck framför allt i HD-avgörandet NJA 1966 s. 299.
Därmed övergår jag till frågan om eventuellt förfalskningsansvar vid missbruk av 70-kort, en fråga som i hög grad beror av tolkningen av kravet på fara i bevishänseende.
70-korten är de av AB Storstockholms Lokaltrafik, SL, använda månadskorten, som möjligen har motsvarigheter på andra håll i landet. De framställs på ett sätt som säkerligen inte förutsågs av lagstiftaren när de gällande förfalskningsbestämmelserna utarbetades, och de kan bli föremål för en rad olika slags missbruk. SL:s medverkan vid tillkomsten inskränker sig till att en blankett tillhandahålls gratis, ett s. k. stamkort, på vilket den enskilde trafikanten skall skriva sitt namn och personnummer och klistra sitt fotografi. Giltigt färdbevis blir kortet genom att förses med ett s. k. månadsmärke, som tillhandahålls i bl. a. Pressbyråkiosker för 70 kronor. Märket fästs på kortet och utfylls med några bokstäver och siffror, som anges på stamkortet. Så är det bara att åka, med ett nytt märke för varje ny månad.
Att 70-kortet i färdigt skick är en urkund är det knappast någon tvekan om. För detta krävs alltså dels ett föreställningsinnehåll, och ett sådant äger kortet obestridligen, dels en utställarangivelse. Vem som skall betraktas som ett 70-korts utställare kan man möjligen ha olika meningar om. Det mest näraliggande är kanske att se den enskilde trafikanten som utfärdare, eftersom han står för det fysiska framställandet. Men man kan också se det som en urkundsframställ-
ning genom delegation och alltså betrakta SL som utfärdare. Jag menar att det senare är det riktiga betraktelsesättet och jag skall strax ange ett skäl för detta och förklara varför frågan över huvudtaget har praktisk betydelse.
Månadsmärket är i och för sig ett s. k. värdemärke. Det har en ekonomisk funktion som gör det jämförbart med pengar. Det är vidare avsett för allmänheten, och det finns därför inget hinder motatt tillämpa stadgandet om märkesförfalskning i 14: 7 på t. ex. obehörig framställning av sådana märken eller ändring av märken för utgången månad att avse ny månad. När märket har klistrats på kortet behåller det värdemärkeskaraktären. I och för sig kan det då även ses som ett kontrollmärke, men eftersom det inte är fråga om någon offentlig eller med stöd av offentlig auktorisation utförd märkning kan ansvar för kontrollmärkesförfalskning inte komma i fråga. Vidare har märket då blivit en del av en urkund. Straffbudet om märkesförfalskning torde dock i första hand vara tillämpligt även vid ändring av påklistrat märke.
Att använda annans 70-kort utan fysisk påverkan på kortet kan inte vara brott enligt 14 kap. Det är i stället att bedöma som missbruk av urkund enligt BrB 15: 12. I ett fall, som dels är refererat i SvJT 1975 rf s. 53 och dels har återgivits i ett RÅ-meddelande (nr5/1975), har Svea hovrätt tillämpat det stadgandet på en något speciell situation: den tilltalade hade inte klistrat på sitt eget fotografi men väl stoppat in det i det plastfodral i vilket kortet förvarades. Två hovrättsledamöter ansåg att det var fråga om urkundsförfalskning.
Därmed är jag inne på bedömningen av ändringar i 70-kort i andra avseenden än månadsmärket. Att byta ut annans fotografi mot ett foto av sig själv skulle alltså, enligt vad det anförda hovrättsfallet indirekt ger vid handen, vara straffbart som urkundsförfalskning. Samma hovrätt, 7 avdelningen, har i ett fall, DB 345/1974,tillämpat det straffbudet på ett fall av framställning i oriktigt namn och med oriktigt fotografi. Förfarandet bedömdes som medelsvår förfalskning, inte förvanskning, med bl. a. motiveringen att mannen hade haft för avsikt att i vissa sammanhang bruka kortet för att dölja sin verkliga identitet.
Jag är inte övertygad om att det är riktigt att tillämpa förfalskningsbestämmelserna på framställning av 70-kort i oriktigt namn och på ändring av sådant kort i andra avseenden än månadsmärket. Falskt kan man säkert påstå att kortet är efter sådana åtgärder, framför allt om man utgår från att det är SL som utfärdar de här korten. Äkthetsbedömningen gör man ju genom att jämföra den verklige ut-
ställaren med den i urkunden angivne utfärdaren; är dessa identiska är urkunden äkta. Det är alltså för äkthetsbedömningen som det har betydelse hur man ser på upphovsmannaskapet. Med den andra utgångspunkten, att den enskilde trafikanten är 70-kortets utfärdare, måste man ta hänsyn till de särskilda förutsättningar som gäller föratt ändringar av utställaren själv skall utgöra förfalskning och detblir omöjligt att utdöma sådant ansvar vid ändring med den föregående innehavarens samtycke. — För straffansvar räcker det ju dock inte med att en falsk urkund har åstadkommits. Det krävs också att fara i bevishänseende har uppkommit genom åtgärden, och det är på den punkten jag är tveksam. I kravet ingår bl. a. att innehållet skall ha betydelse som bevis. I det avseendet är det visserligen klart att man inte bara skall ta hänsyn till den bevisning som åsyftats vid utfärdandet, alltså vad som avses med termen avsiktsurkund. Det kan också vara så att fara i bevishänseende föreligger med hänsyn till någon annan bevisningsmöjlighet; SRK talar ju om s. k. tillfällighetsurkunder. Men kan man tänka sig någon annan, skyddsvärd bevisbetydelse hos ett 70-kort än egenskapen av giltigt färdbevis? Ett 70-kort används inte som och accepteras inte som t. ex. legitimationshandling. Det står för övrigt tryckt på kortet att det inte gäller som identitetskort. Om det var sådan användning hovrätten avsåg i det nyss nämnda fallet kan bedömningen som medelsvår istället för ringa förfalskning inte anses motiverad. Omständigheten bör inte alls ha någon betydelse för förfalskningsbedömningen. Det pekas emellertid i domskälen också på att kortet använts för färd, och detta är enligt min mening den enda användning man kan grunda straffansvar på. När någon beslås med att använda ett 70-kort i annat namn än det egna måste åklagaren kunna styrka antingen att det är någon annans kort och alltså missbruk av urkund eller att namn och/eller foto har ändrats under en giltighetsperiod för att kortet då skulle kunna användas av annan än den berättigade. Kan man inte styrka någotdera förhållandet har man inte visat att fara i bevishänseende — i betydelsen fara för en användning som skulle medföra skada eller olägenhet — uppkommit i det konkreta fallet, och det är ju en förutsättning för ansvar. Kortets funktion som gällande färdbevis hotas inte genom t. ex. en ändring mellan giltighetsperioderna. Det kan förefalla egendomligt att straffansvaret skulle vara mer begränsat när en fysisk åtgärd har vidtagits med kortet än om så inte är fallet. Förklaringen är att det är möjligheten för flera personer att använda ett kort under viss giltighetsperiod som behöver förhindras. Sådan möjlighet är styrkt när någon använt annans kort men inte när ett kort bytt innehavare på ett synligt sätt, genom änd-
ringsåtgärder som förhindrar användning av den ursprunglige innehavaren.
Tolkas kravet på fara i bevishänseende på det här sättet blir det i praktiken knappast aktuellt att tillämpa 14: 1 på missbruk av 70 kort. Kan inte missbruk av urkund eller märkesförfalskning styrkas blir förfarandet alltså inte straffbart enligt brottsbalken — om åtal för bedrägligt beteende inte anses påkallat ur allmän synpunkt. Jag föreställer mig att denna tolkning ger ett praktiskt tillfredsställande resultat. Remediet blir uttagande av förhöjd färdavgift, och det kan betraktas som tillräcklig sanktion vid flertalet av dessa förfaranden.
Den andra missbruksformen jag vill diskutera mot bakgrund av kravet på fara i bevishänseende är användning av kopior av tiokronorssedlar i bensin- och växlingsautomater. Kan man i de fallendöma för förfalskningsbrott?
Bedömningen av förmögenhetsbrottet förefaller här inte helt klar. Den rubricering som synes dominera i tingsrätterna är bedrägligt beteende/bedrägeri, men även bedömningen stöldbrott förekommer. I några domar har upprepade missbruk bedömts som bedrägeri, antingen med hänvisning till de rätt omfattande beloppen (t. ex. i Stockholms tingsrätts dom nr DB 394/1976, där ett tusental kopior använts i växlingsautomater under en landsomfattande turné), eller med motiveringen att brottet utgör en fara för systemet med sedelautomater.
Även när det gäller frågan om ansvar för penningförfalskning i dessa situationer varierar bedömningen. När 14: 6 tillämpas är domskälen i regel knapphändiga. I ett fall uppger sig tingsrätten gilla åklagarens brottsrubricering — åklagaren anför där att kopiorna bestått av hopklistrade bak- och framsidor som till utseende och form påmint om äkta sedlar. I den nyssnämnda domen rörande omfattande missbruk av växlingsautomater ogillades ansvarsyrkandet beträffande penningförfalskning. Kopiorna hade där en välliknande framsida, medan baksidan var tecknad på varierande sätt, dock med de punkter som behövdes för att bringa automaten i funktion. I en dom av Norrköpings tingsrätt, DB 1275/1975, där åtal för penningförfalskning likaledes ogillades, finns en utförlig motivering. Utgångspunkten är att ansvar för penningförfalskning kräver fara i bevishänseende, innefattande krav på viss grad av likhet med äkta sedel, trots att detta rekvisit inte återfinns i lagtexten. Likheten skall vara tillräcklig för att vilseleda en normalt uppmärksam och aktsam människa, vilket inte ansågs vara fallet med de i målet förekommande kopiorna. De hade blank baksida och en från äkta sedlar avvikande färg. Att kopiorna förmått "vilseleda" en bensinautomat innebar inte att fram-
ställningen varit ägnad att rubba tilltron till äkta sedlar. Den hade inte medfört sådan förväxlingsrisk som lagen avser och var därför enbart ett brott mot automatinnehavarens ekonomiska intressen, inte någon mot allmänheten riktad brottslighet.
Utgångspunkten har stöd i såväl lagtext som motiv. Som i kommentaren anförs finns ett krav på fara i bevishänseende i 9 och 11 §§ om utprångling av falska sedlar respektive tillbakaträdande från fullbordad penningförfalskning, och detta talar för att motsvarande krav gäller även vid penningförfalskning.7 Ytterligare stöd i lagtextger stadgandet om olaga spridande av efterbildning i 14: 10: därifinns ett krav på att föremålet, efter bildningen, lätt skall kunna förväxlas med gällande sedel etc. Om detta krav anförs i motiven att graden av likhet dock skall vara mindre än vad som krävs för förfalskningsansvar.8
Det är helt klart att lagstiftaren vid de här resonemangen har haft i åtanke möjligheten att vilseleda människor. Det är deras möjligheter att upptäcka ett eftergörande eller en ändring som man utgår från."Den som slår hål i ett mynt för att begagna det som prydnad kan. . . inte dömas till ansvar för minskande av mynt", anför SRK, "eftersom den verkställda förändringen utan vidare kan iakttagas". Javisst, av en uppmärksam person, i god belysning etc. Men inte av en frimärksautomat! Ansvar för penningförfalskning måste förutsätta en sådan likhet med äkta sedel att människor kan förväntas bli lurade att tro att det är fråga om en sådan. Är så inte fallet fungerar straffbudet om olaga spridande av efterbildning som en sekundär kriminalisering. Vid automatmissbruken är dock sådant ansvar uteslutet eftersom det inte föreligger sådant spridande bland allmänheten som fordras enligt 14: 10.
Om alltså de kopior som hittills påträffats i sedelautomaterna inte haft sådan likhet med äkta sedlar som bör krävas för förfalskningsansvar kan läget naturligtvis i framtiden bli ett annat. En förbättringav automaterna lär medföra förbättrad kopieringsteknik. Frågan om förfalskningsansvar vid automatmissbruk bör intressera den sittandeutredningen (Ju 1976: 04) för översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott, som enligt sina direktiv bl. a. skall utreda problem rörande beivrandet av ekonomiska missbruk med olika slags maskinella hjälpmedel. Det kan nämnas att frågan inte alls berörs av 1968 års brottmålsutredning i samband med förslaget till särskild straffbestämmelse om automatmissbruk9 och inte heller i den proposition som
framlades på grundval av utredningsförslaget och som avslogs i den delen.
Formuleringen fara i bevishänseende finns också i de avslutande paragraferna i 15 kap. SRK:s obenägenhet att ge detta krav en verklig roll som avskiljare av icke straffvärda fall förklarar nog den svårtolkade utformning som stadgandet om osant intygande fått. Kravet att uppgiften skall gälla annat än egna angelägenheter medför tolkningsproblem bl. a. därför att en uppgift om vad man självgjort ofta kan sägas också vara en uppgift om vad någon annan inte gjort. Det problemet kunde man, förefaller det mig, ha undvikit genom att helt enkelt utelämna passusen. Rekvisitet fara i bevishänseende borde kunna fylla den begränsande funktion man eftersträvar, eftersom en uppgift i egen sak knappast tillmäts någon tilltro och därför inte innebär någon konkret fara för bevisning som kan vålla skada eller olägenhet. Men förekomsten av begränsningen "annat än egna angelägenheter" tyder ju på att fara i bevishänseende inte skulle ha en så pass långtgående innebörd.
Mot den här bakgrunden är ett av HD nyligen avdömt mål av intresse.10 En antedatering av ett pantavtal hade av tingsrätten och hovrätten bedömts som grovt osant intygande. Fara i bevishänseende hade enligt åklagaren förelegat eftersom avtalet kunnat läggas tillgrund för bevakning i konkurs. HD ogillade ansvarsyrkandet i denna del med motiveringen att dateringen av avtalet inte hade inneburit fara i bevishänseende. Det avgörande för frågan om och när giltig pantsättning kommit till stånd var inte avtalets datering utan denuntiation av vissa personer med hyresrätt enligt de hyreskontrakt som pantsatts. Den åtgärden var en förutsättning för bevakning i konkurs och en utgångspunkt för beräkning av återvinningsfristen.
Skulle en faktisk risk att konkursförvaltaren skulle felbedöma bevaknings- eller återvinningsfrågan till följd av antedateringen vara tillräcklig för straffansvar? HD:s dom utesluter inte detta; det sägs vidare i domskälen att det "ej heller eljest har, såvitt utredningen visar, vid det nya pantavtalets tillkomst förelegat någon praktiskt beaktansvärd risk för att den felaktiga dateringen skulle få betydelse". Men motiven tyder på att detta inte räcker för ansvar enligt 15: 11. SRK anför på ett ställe att straffbudet inte bör tillämpas på en oriktig datering vid en underskrift, där dagen för utsagans avgivande saknar betydelse för det ändamål utsagan skall tjäna.11 Vi har alltså här en motsvarighet till undantaget från men edsansvar i 15: 4 st. 1. Men medan det undantaget saknar en subjektiv sida — man undgår
inte ansvar genom att hävda att man uppfattat sin utsaga som oväsentlig för saken om den faktiskt haft betydelse — är det här fråga om ett vanligt brottsrekvisit, som kräver subjektiv täckning. En förutsättning för ansvar för osant intygande är alltså att uppgiftslämnarens uppsåt har gått ut på att påverka bevisningen i det avseende där hans oriktiga uppgift rent objektivt har bevisbetydelse. Området för fara i bevishänseende är alltså snävare vid osant intygande än vid urkundsförfalskning, där även tillfällighetsurkunder inbegrips.
De tolkningsfrågor kring kravet på fara i bevishänseende som jag här har varit inne på utgör ju bara en del av svårigheterna med den här lagstiftningen. Vad förfalskningsbedömningen beträffar är den praktiska betydelsen för påföljdsbestämningen ofta bara den, att ett något högre straffminimum följer om ett förmögenhetsbrott har begåtts med förfalskning som medel och därför bedöms som grövre än annars hade blivit fallet. Sådan förhöjning följer inte om brottskonkurrens antas, d. v. s. om man dömer för såväl förmögenhetsbrott (utan förhöjning) som förfalskningsbrott. Utan den nämnda effekten skulle väl hårklyverierna i fråga om förfalskningsansvaret te sig som i det närmaste självändamål. Den sittande utredningen för översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott skall enligt sina ursprungliga direktiv, som visserligen modererats av den nya regeringen i tilläggsdirektiv, se över kvalifikationsgrunderna i brottsbalken. Direktiven bygger på en rapport från Brottsförebyggande rådets arbetsgrupp rörande kriminalpolitik, Förmögenhetsbrotten — riktlinjer för en översyn (1975: 3), i vilken det bl. a. föreslås att enkla förfalskningsåtgärder inte skall föranleda verklig lagkonkurrens (bedömning enligt närmast högre grad av förmögenhetsbrottet). Man bör i stället döma i brottskonkurrens, vilket från påföljdssynpunkt får samma effekt —vad den praktiskt väsentliga minimigränsen beträffar — som om man dömt enbart för förmögenhetsbrottet. Det är nog befogat att, som tilläggsdirektiven antyder, sätta in en eventuell sådan reform i ett något mera principiellt sammanhang än det processekonomiska eller det som rör frihetsstraffets för- och nackdelar. En annan sak är att tiden kanske nu är mogen för en revidering av denna lagstiftning i syfte att nå en förenkling och att man därvid borde överväga att ersätta SRK:s syn på förfalskning som ett absolut ont med en mera förutsättningslös bedömning av olika gärningars straffvärdhet.