Liljorna i Bologna
När rätten blev vetenskap*
Av professor STIG STRÖMHOLM
1. Utanför den lärda republikens gränser drages denna säregna provins med ett uråldrigt och envist rykte för intolerans, grälsjuka och intriglystnad. Det synes mig som om detta rykte, vilket hämtar sin näring ur den ovanliga öppenhet med vilken akademiska fejder utkämpas — i små stridsskrifter, mäktiga traktater och dundrande orationer — är inte blott överdrivet utan rentav oförtjänt. Snarare vore det anledning förvånas över att århundraden innan parlamentariska och demokratiska församlingar blivit möjliga eller åtminstone lärt sig åtskiljas utan svärdshugg, kollegiala arbets- och styrelseformer kunnat nyttjas och fungera så väl i denna republik, så tättbefolkad av envetna, munviga, självmedvetna och strävsamma medborgare, vilkas sinne för tingens rimliga proportioner till yttermera visso ej sällan lidit avbräck genom mångårigt och mödosamt sysslande med små och märkvärdiga frågor, som gradvis kommit att intaga en allt överskuggande position i de bergtagnas föreställningsvärd. Och de som tanklöst fortsätter att sprida ryktet om den lärda världen som ett rike, där allas krig rasar mot alla, glömmer också ettviktigt drag i den säregna republikens intellektuella och moraliska porträtt, nämligen den varma tillgivenhet, vördnad och välvilja som ofta på ett alldeles särskilt sätt förenar den framstående läraren och vägvisaren med löftesrika elever och efterföljare liksom den genomtänkta uppskattning kolleger emellan som torde vara nästan lika vanlig som kollegial illvilja och missunnsamhet.
I själva verket torde man ingenstädes — utanför de beställda, förbröd eller ämbeten sammanskrivna lovsångernas tvivelaktiga genre— finna så vältaliga och lyriska lovord och personkarakteristiker som lärde män emellan. Aldrig prunkade dessa erkännsamhetens och beundrans verbala blomster så rikt som under medeltid och renässans, då ny kunskap oftast var frukten av individuella mödor och uppoffringar, om vilka det idag är svårt att göra sig en föreställning, och då denna nya kunskap hölls upp mot ljuset med en begärlighet och en andakt som vi idag knappast längre är mäktiga. Trots denna tradition av frikostig lovprisning väcker det dock förundran, när
man hör en grupp rättslärde av nyktra jurister prisas såsom "rättensliljor", en författare av lagkommentarer benämnas "guldmunnen" eller en föreläsare i sakliga ämnen i den italienska landsortsstaden Bologna beskrivas såsom "rättens lykta".1 För att så starka och så varma ord skulle komma till användning i sådana kretsar måste särskilda villkor rimligen vara uppfyllda, lärda bragder av ovanliga mått ha uträttats. De samtida eller någon generation avlägsna bedömarna måste ha hyst uppfattningen, att något nytt och märkligt hade brutit fram på ett område, där eljest trogen vardagsmöda ochlångsam utveckling dominerar, spektakulära upptäckter och landvinningar lyser med sin frånvaro.
I seklernas pespektiv måste man ge de beundrande samtida iakttagarna rätt. De insatser som prisades med så lyriska epitet framstår idag kanske klarare än någonsin som nydanande och som avgörande för västeuropeisk tanke- och samhällsutveckling i en omfattning som knappast kan överskattas och som överhuvud taget inte kan mätas: liljorna från Bologna har fått en sådan spridning, genomgått sådana förändringar på främmande mark och korsats med så många arter att det inte längre är möjligt att spåra dem på alla de platser, där de utgör en del av det anonyma växtmaterial som gått in i den moderna europeiska florans rikedom.
2. Vad som ägde rum var i allra största korthet att en man, Irnerius, under något av 1000-talets sista årtionden — det officiella jubileumsåret har hittills varit 10882 — i Bologna började föreläsaöver den romerska rätten, sådan denna framträdde i kejsar Justinianus' stora lagverk, Corpus juris civilis. Under drygt ett och ett halvt århundrade tog sig denna vetenskapliga verksamhet främst uttryck i författandet av randanmärkningar, glossor, till lagtexten, och som ett sammanfattande namn för 1100- och 1200-talets rättslärde användes därför termen glossatorerna. Nytt, i detta företag, var först och främst att medan man under de drygt femhundra år som förgått efter den stora kodifikationens färdigställande hade nöjt sig med förkortade utgåvor, kompendier och sammanfattningar, Irnerius gav sig i kast
med originaltexterna. Därmed öppnade sig en värld av högt utvecklad rättskultur för Europa. Nytt var sannolikt också att detta väldiga material blev föremål för självständigt studium, för sin egen skull. Dittills hade brottstycken av juridisk kunskap i huvudsak inplacerats i sådana ämnen i den högre skolutbildningen som i första hand syftade till att ge färdigheter i logik, vältalighet och brevkomposition. I Bologna stod den justinianska rätten i centrum. Nytt var slutligen, att den vetenskapliga verktygsarsenal — främst den aristoteliska logiken — som hade börjat komma till aktivt bruk i de lärda skolornas filosofiska och teologiska undervisning och forskning nu applicerades på genomarbetningen av den romerska rätten.
Det är ofta lättast att mäta framgång i kvantitativa mått. Mot mitten av 1100-talet, två mansåldrar efter Irnerius' framträdande, räknade man i Bologna cirka 10 000 studerande, av vilka det avgjorda flertalet var främlingar, som kommit till staden för att studera romersk rätt.3 En betydande andel av dessa kunskapssökande från hela Europa var vad man idag kallar vuxenstuderande, ofta inflytelserika män i stat och kyrka. Sammanställer man siffran 10 000 med det medeltida Europas sannolika befolkningstal och med det tunna sociala och intellektuella överskiktets troliga antal och beaktar man vidare, att de tiotusen i stor utsträckning var, med ännu enmodern term, "opinionsbildare", ter det sig knappast överdrivet att tala om en juridisk utbildningsexplosion. Naturligtvis var dennas verkningar av högst varierande styrka i olika delar av Europa. Tidigast och mest intensivt gjorde de sig gällande i Italien, Sydfrankrike och Spanien; senast och svagast blev de märkbara i Skandinavien.4 Det kan emellertid vara av intresse att påpeka, att den storelunda biskopen Andreas Sunesøn studerade i Bologna mot slutet av 1100-talet och att bland det dryga tiotal svenskar som besökte staden under 1200-talets senaste årtionden återfinns ett par aristokratiska klerker, som stod nära den personkrets i vilken Uplandslagen redigerades. Sannolikt studerade emellertid dessa kyrkomän åtminstone i första hand inte romersk utan kanonisk rätt, som under 1100-talet också blivit föremål för redigering och analys i Bologna.
Vill man mäta effekterna av den romerskrättsliga penetrationen också med hänsyn till den bolognesiska renässansens indirekta verkningar, bör vidare nämnas de nygrundade universitet som med
hjälp av Bolognajurister eller deras lärjungar växte upp i snabb taktunder 1100-talet. Visserligen valdes inte alltid samma organisationsformer för verksamheten som i det norditalienska universitetet, men vid sidan av Paris kan dock Bologna göra anspråk på att vara moder inte blott till Västerlandets alla juridiska fakulteter utan till universitetsväsendet i dess helhet.
På ett ännu bredare, socialhistoriskt, ekonomiskt och statsvetenskapligt plan blev Irnerius' och hans efterföljares insatser avgörande för uppkomsten av ett nytt och allt mer inflytelserikt inslag i europeiskt samhällsliv: det akademiskt utbildade världsliga jurist- och ämbetsmannaståndet, som inom kort blev de framväxande nationella furstemakternas främsta praktiska och ideologiska medhjälpare i kampen mot feodalherrar och bygdemenigheter och i uppbyggandetav den moderna statens förvaltnings- och rättskipningsmaskineri. Redan omkring 1230 började man i de italienska städerna att uppställa krav på akademisk juridisk utbildning för anställning som domare och för rätt att praktisera som advokat.5 Här som eljest togdet århundraden innan utvecklingen slog igenom i de perifera staterna.
3. Dessa i siffror och samhälleliga fakta avläsbara verkningar av det som skedde i Bologna omkring år 1100 är emellertid blott yttretecken på den intellektuella utveckling som inleddes. Enkelt uttrycktkan det sägas, att Västeuropa — på gott och ont — genom denna i sin intensitet explosionsartade anammelse inte blott av den romerska rättens regler utan också och framför allt av de romerska juristernas teknik, metod och allmänna tankevanor kom att bli, bland alla kända högkulturer, den legalistiska, rationalistiska och genom juridiserade. Europeisk debatt, i parlamentsbyggnader, kommunalhus, föreningslokaler och tidningsredaktioner, liksom givetvis beslutfattande i domstolar, myndigheter och nämnder — allt detta står ifråga om argumentation och förfarande i skuld till skolan i Bologna. Åtskilligt av det vore otänkbart utan 1100-talets juridiska renässans. De bolognesiska rättslärde, heter det hos en av den moderna rättshistoriens främste, "var de första i Europa som av de stora romerska juristerna lärde konsten att lösa den mänskliga samlevnadens vitala problem inte i fångenskap under irrationella levnadsvanor eller genom våld utan genom intellektuell diskussion av det isolerade rättsliga problemet och i enlighet med en allmän regel, som uppställts för att tillgodose den sakliga problematiken. Detta juristernas nya anspråk har för all framtid gjort Europas offentliga liv juri-
diskt och rationalistiskt . . . Genom att finna en rationell princip som åtminstone inom staterna ersatte den handgripliga uppgörelsenav mänskliga konflikter har jurisprudensen skapat en av de väsentliga förutsättningarna för den materiella kulturens framsteg, i synnerhet för förvaltningskonsten, det rationella ekonomiska samhället och t. o. m. den nyare tidens tekniska behärskning av naturen."6
Till denna stolta karakteristik måste, om man inte vill nöja sig med naiv belåtenhet över den bästa av världar, knyta sig reflexionerav annat innehåll. Det kan inte råda någon tvekan om att den citerade rättshistorikern, Wieacker, har rätt: det moderna Västeuropa äri grunden präglat av den mödosamma återerövring av den romerska rätten som med sådan kraft påbörjades i Bologna för nio hundra årsedan. Men som en ironisk randkommentar tränger sig juristen Goethes ord på: "Es erben sich Gesetz' und Rechte wie eine ew'ge Krankheit fort . ." Och inför denna sålunda på högsta intellektuella nivå auktoriserade liknelse mellan juridik och sjukdom går tanken till en annan, mer lokal framgång av ett slag som åtminstone avlägset liknar bolognesarnas: doktor Knocks, i Jules Romains' skådespel med samma namn, läkarens som övertar en praktik i en kärnfrisk bergskommun och som på tre månader lyckas med vad han kallar "genom medicineringen" — "la pénétration médicale" — av sittdistrikt. Där den aningslösa hälsan förut rådde, brinner hundratals nattlampor vid sjukbäddarna. "Ni ger mig en kommun, befolkad av några tusen neutrala, obestämda varelser", säger Knock. "Min roll är att ge dem en bestämmelse, att införa dem i en medicinsk tillvaro. Jag lägger dem i sängen och jag ser efter vad jag kan få ut av dem: en tuberkulos, en nevros, en arterioskleros, vad som helst men i alla fall något, något för Guds skull."7 Juristerna i Bologna genom juridiserade Europa; vid sidan av teologer, humanister, och senare naturforskare, ekonomer och tekniker gjorde de Västerlandet till vad det blev. Att betvivla värdet i deras insats är att betvivla det västerländska arvets värde i ett avgörande hänseende. De senaste årtiondenas möten, på mer jämställd fot än förut, med andra civilisationer och andra samhällsformer liksom de senaste årtiondenas diskussion om Västerlandets framtid har på sina håll givit detta tvivelen näring som tidigare inte fanns. Var det hälsa eller var det sjukdom som spreds av liljorna i Bologna? Frågeställningen är i huvudsak främmande för min framställning, och jag lämnar den, nämnd med obearbetad.
Återerövringen av det romerska rättsarvet var Bolognaskolans
självständiga insats. Innan jag går närmare in på en mer konkret diskussion av skolans begynnelser och dess arbetssätt och resultat, är det anledning att försöka något precisera förhållandet, på det idémässiga planet, mellan denna mer tekniska och lärda idéströmning och det andra avgörande elementet i den antika civilisationens gåva till västerländskt juridiskt tänkande: naturrätten. Den romerskrättsliga traditionen var med nödvändighet hårt knuten till en given samhällsform, det senantika kejsardömets, och till de samhälls- och rättstekniska lösningar och de konkreta juridiska texter som formulerats under denna regim. Men parallellt härmed levde, alltifrån Aristoteles och de stoiska filosoferna, senare i växelverkan med kristen teologi, föreställningen om en evig och oföränderlig, av Gud given och i människornas förnuft inskriven rättsordning, den naturliga rätten. Dess bud kunde självfallet inte ha samma tekniska precision som de romerska lagarna, och åtskilliga av naturrättens principer, t. ex. den om alla människors ursprungliga frihet och likhet, stod i uppenbar motsättning till det senantika och medeltida samhällets uttryckligen lagstadgade eller faktiskt tillämpade rättsordning. Under ett par perioder i den västerländska utvecklingen, dels på 1200-talet, med teologen Thomas av Aquino som främste målsman, dels och framför allt under 1600-talet och 1700-talet, formulerades emellertid naturrättens läror med särskild konkretion. Under 1700-talet framträdde den i form av omfattande och kompletta rättssystem och blev ett av de viktigaste elementen i den utveckling som ledde fram till den franska revolutionens och 1800-talets krav och reformsträvanden på det rättsliga området. Det brukar inte sällan hävdas att denna i första rummet etiska ordning och den i Bologna nyupptäckta och bearbetade romarrätten stod i ett konkurrensförhållande till varandra, där ömsom det ena ömsom det andra inflytandet var det starkare. Om den uppfattningen är generellt riktig, skulle den romerska rättens segertåg i högmedeltidens Europa ha ägt rum på bekostnad av eller åtminstone i motsatsförhållande till teologernas och filosofernas naturrätt. För att riktigt förstå Bolognasposition och de närmaste århundradenas utveckling, är det av viktatt fastslå, att någon sådan motsättning inte förelåg eller i varje fall inte uppfattades som föreliggande under mycket lång tid. För det första var den senromerska, åtminstone i yttre måtto kristnade rättsordning som de lärde i Bologna återupplivade redan sedan lång tidstarkt påverkad av naturrätten, och i de ganska fåtaliga allmänna uttalanden om rätt, rättvisa och rättstillämpning som de romerska texterna innehåller träder detta förhållande också tydligt fram. För det andra medgav den naturrättsliga förkunnelse som förekom under
medeltiden uttryckligen en liberal plats åt sådana avvikande lösningar i den faktiskt tillämpade rätten som hörde samman med olika tidsbundna samhällsförhållanden. Det var först på 1700-talet som naturrätten mer generellt kom att få karaktären av radikalt reformprogram med konkreta anspråk på den gällande rätten och därmed på vissa punkter kom att stå i motsatsställning till det romersk-rättsliga arvet. De jurister som föreläste eller studerade i Bologna betraktade sig i själva verket, när de förde ut sin nya lärdom i sina barbariska hemländer med deras splittrade halvt germanska och halvt romerska rättsordning, snarast som företrädare också för den förnuftiga naturrätten. Den rena romarrätt som de lärt sig i Bologna framstod just som ratio scripta, det skrivna förnuftet. Någon motsättning mellan gudomlig, evig och mänsklig, kejserlig rätt fanns inte. I det förhållandet ligger en stor del av förklaringen till att den nyupptäckta romerska rätten så motståndslöst eller till och med entusiastiskt accepterades av medeltidens teologiska och filosofiska intelligentsia.
4. I medeltida kunskapsteori räknade man i huvudsak med två källor till mänsklig kunskap. Den ena var förnuftet, ratio, med vars hjälp människorna kunde uppnå säker vetskap om allt som Skaparen inte velat hålla fördolt för dem. Den andra var uppenbarelsen, den direkt av Gud givna insikten, i första hand förkroppsligad i Bibeln. Den romerska rätten kunde självfallet inte göra anspråk på att varaen i denna mening uppenbarad rättsordning på samma sätt som Moseböckernas regler. Icke desto mindre tycks den med oändlig möda återställda och bearbetade originalversionen av Justinianus' lagverk ha framstått med glansen hos en uppenbarelse,8 och i verkligheten behandlades texten också på samma sätt som de gudomliga skrifterna. Dess auktoritet ifrågasattes aldrig ett ögonblick; uttolkarens uppgift var att använda allt sitt skarpsinne på att förstå och på att få de ganska talrika motsägelserna att "gå ihop". Det givna materialets totala auktoritet är den självklara förutsättningen för all medeltida juridik, och denna grundförutsättning ger också verksamheten en avgörande prägel: förnuftets, dvs. logikens, uppgift var inte att kritisera eller ifrågasätta; den var att åstadkomma ordning och överblick inom ett oomkullrunkeligt, färdigt system. I Bologna blev juridiken dogmatik på samma sätt som teologin, och det är karakteristiskt att den på andra håll merendels förklenande termen "dogmatisk", liksom fackuttrycket "doktrinen" för rättsvetenskapens verksamhet, alltjämt behållits som neutrala beteckningar inom det juridiska området.
5. I det föregående framhölls såsom väsentliga nyheteter i det rättsstudium som påbörjades i Bologna under årtiondena närmast före 1100 dels själva organisationen av en självständig juridisk undervisning, dels användningen av de justinianska originaltexterna, dels slutligen den metod som applicerades på materialet. Dessa tre punkter skall nu i korthet belysas var för sig. Men till dem måste, om man vill fatta den bolognesiska renässansens förutsättningar och framgång, komma en fjärde, som visserligen inte är specifik för rättsstudierna utan kännetecknar den begynnande högmedeltidens intellektuella och politiska liv på ett allmänt plan men som inte desto mindre visade sig särskilt betydelsefull för den pénétration juridique — för att nu åter tala med Dr. Knock — som med sådan kraft och snabbhet gick ut över Europa. Det är Rom-idén, föreställningen om det romerska rikets fortbestånd och därmed den romerska rättens odisputabla giltighet.
6. Frågan om liljorna i Bologna verkligen sköt upp ur oberedd mark har av flera skäl sysselsatt forskningen. För de bolognesiska jurister som ett par generationer in på 1100-talet började blicka tillbaka och intressera sig för den egna skolans historia framstod det i enlighet med tidens tankesätt som naturligt att söka ärevördiga rötter i det förgångna, och legendbildningen sköt fart. På 1200-talet fabricerades i fromt lokalpatriotiskt nit en stiftelseurkund för den bolognesiska rättsskolan, vilken tillskrevs kejsar Theodosius II (d. 450 e. Kr.); dokumentets karaktär av förfalskning är numera höjd över varje tvivel.9 Glossatorernas egen historieskrivare, Odofredus, som verkade i början av 1200-talet, berättar att de juridiska studierna skulle ha förts till Bologna från Ravenna, dit de tidigare överflyttats från Rom på grund av krig och härjningar i den heliga staden.10 Sanningshalten i denna genealogi har inte kunnat bestyrkas. I modernare tid var det framför allt den store romanisten Hermann Fitting, som i slutet av 1800-talet bemödade sig om att styrka en obruten kontinuitet mellan Bolognaskolan och tidigare rättsundervisning; han lyckades också finna och framlägga en rad i och för sig intressanta belägg för förekomsten av juridiska studier i Västeuropa under den tidiga medeltiden,11 men uppgiften att bevisa en klar linje mellan denna här och var uppträdande verksamhet och den juridiska utbildningsexplosionen i Bologna förblev olöst. Den senaste forskningen är närmast benägen att acceptera uppfattningen, att Irnerius verkligen inledde något väsentligen nytt och tidigare oprö-
vat, även om marken torde ha förberetts bl. a. av de studier av langobardisk rätt som förekom i Norditalien redan före 1000-talets slut.12
Med spörsmålet om Bologna-skolans begynnelser sammanhänger intimt frågan varifrån de originaltexter kom som tjänade som underlag för de framväxande juridiska studierna. Som redan påpekats spelade den autentiska Corpus juris-texten en avgörande roll för skolans framgång och för samtidens känsla av att stå inför en veritabel "uppenbarelse" på det rättsliga området. Vad man med säkerhet vågar säga är att de rättslärde i Bologna redan från början använde sig av en handskriftversion av det justinianska lagverket, som i huvudsak var korrekt och fullständig. Den brukar i litteraturen benämnas digestvulgatan eller littera Bononiensis. Mot bakgrund av vad man idag vet om handskrifternas tillstånd framstår utarbetandet av denna text som ett vetenskapligt storverk av ovanlig dignitet.13 De länge fortlevande medeltida benämningarna på Corpus juris' olika delar avspeglar alltjämt den tidsföljd i vilken fragment av lagverket måste ha blivit bekanta, färdigställts och utnyttjats för rättsvetenskaplig undervisning.14 Den använda terminologin tyder på att lagverkets huvudmassa, digesterna eller pandekterna, blev bekanta i tre omgångar, tidigast de tjugufyra första böckerna, därefter böckerna XXXIX t. o. m. L och sist de mellanliggande avsnitten.
Liksom i fråga om själva rättsundervisningens begynnelser har legendbildningen kommit att frodas kring den justinianska lagtextens återställande. Det var naturligt att knyta denna händelse till den äldsta och fullständigaste bland kända handskrifter, den s. k. Florentina, från 500—600-talet. Florentina-handskriften hade som krigsbyte erövrats från Pisa; enligt sägnen hade kejsar Lothar II skänkt boken åt pisanarna som tack för deras bistånd vid erövringen av den syditalienska staden Amalfi, där den tidigare funnits. Både i Pisa och senare i Florens var handskriften föremål för religiös vördnad och mål för var tredje månad återkommande processioner, då stadens dignitärer kontrollerade att den fanns i gott behåll och intetagit skada.15 Mot uppgiften, att Florentina-handskriften skulle ligga till grund för Bologna-versionen, står andra berättelser, som pe-
kar mot Ravenna och Rom.16 Det är osannolikt att frågan om debolognesiska texternas ursprung någonsin blir entydigt besvarad.
7. Vad var nu det märkliga med denna lagtext, som slog samtidensom en sannskyldig uppenbarelse? Till att börja med är det anledning att peka redan på dess omfång. I en av de klassiska nyare utgåvorna, Th. Mommsens, som utkom i flera upplagor under 1800-taletssenare hälft, upptar enbart det centrala partiet av Corpus juris, digesterna, inemot niohundra tvåspaltiga finstilta sidor i stort kvartoformat. Det kan te sig måttligt för moderna bedömare; den årligenutgivna svenska lagboken, som endast omfattar ett mycket begränsaturval av rikets gällande författningar, räknar numera omkring tretusen finstilta sidor. För läsare, som var hänvisade till handskrifteroch som stod inför ett i allt väsentligt nytt, osystematiserat ochobearbetat material, måste den justinianska textmassan emellertidha tett sig väldig, inte minst därför att varje ord, varje meninggjorde anspråk på en helgd och en auktoritet som knappast kommeren modern lagboks många administrativa detalj- och struntförordningar till del. Men härtill kommer, att digesterna alls inte är enlagbok i modern mening. Närmast kan verket betecknas som en under grova huvudrubriker ordnad juridisk citatsamling. Texterna ärinte avfattade som lagtext, de utgör kortare och längre klipp ur denklassiska romerska rättsvetenskapliga litteraturen, med angivande avden ursprunglige författare ur vars verk varje enskilt citat är hämtat. Ehuru den lagstiftningskommission som med förvånande snabbhet under fyra till fem år omkring 530 e. Kr. sammanställde lagverket inte drog sig för att införa ändringar i de utdrag från den numera helt förlorade juridiska litteraturen som sålunda kom att bildastommen i Corpus juris, kvarstår likväl på talrika ställen inkonsekvenser och motsägelser mellan de excerperade auktoriteterna. Detarbete som Corpus juris sålunda beredde och alltjämt bereder sinaläsare är i stor utsträckning av annat slag än de analytiska mödorsom möter den moderne lagtolkaren. Först och främst gällde det attöverhuvudtaget begripa texten, en uppgift som givetvis inte underlättades av att åtminstone en hel del av de begrepp, institutioner,ekonomiska och sociala förhållanden som utgjorde den justinianskarättens intellektuella och samhälleliga ram undergått avgörande förändringar under de mellanliggande fex-sexhundra åren. För ett historiskt betraktelsesätt var de medeltida italienska juristerna så gottsom fullständigt främmande. Den store kejsarens ord hade en tidlösgiltighet; det är först något senare, då rättsvetenskapen börjat odlasäven i Frankrike, som man kan notera enstaka uttalanden, som tyder
på ett visst medvetande om att den i huvudsak förkristna romerskarätten kunde behöva anpassas till ändrade förhållanden på enstakapunkter. Den obetingade auktoritetstron hos Bologna-skolans läraremedförde — på samma sätt som bland medeltida teologer — attuppgiften, när man stod inför motsägelser, var att finna en lösningsom lojalt fick texten att?gå ihop. Att kritisera lagen var uteslutet.
8. De historiker, idéhistoriker och rättslärde som sökt finna orsakerna till den bolognesiska renässansens exempellösa framgångar ochinflytande har ställt sig frågan om det främst var textens intellektuella överlägsenhet som förorsakade dess segertåg genom Europa.Trots sina ofullkomligheter framstod otvivelaktigt Corpus juris vidsidan av den tidiga medeltidens germanska och blandade lagprodukter som en helhet av överväldigande och monumental status ochsom en outtömlig rikedom av genomtänkta, ofta subtila detaljlösningar av otaliga enskilda och kollektiva konflikter och problem. Deförsta korstågens tid var en period av intensiv intellektuell livaktighet och upptäckarglädje. Det var inte blott på jurisprudensens utanäven på filosofins och teologins område som återupptagen kontaktmed antikens tankevärld bragte förnyelse och stark utveckling.
Icke desto mindre är det övervägande sannolikt, att den romerskarätten aldrig skulle ha brutit fram med så oemotståndlig kraft omden inte varit förbunden med en stor, om också i sina enskildheterkontroversiell politisk tanke: Romidén. I sin renhet och i helt allmänna linjer kan denna idé beskrivas så att den begynnande högmedeltidens intellektuella var övertygade om att genom kejsarvärdighetens återupplivande under Karl den store och senare de tyskaOttonerna hade också det romerska riket återuppstått och att dettaImperium Romanum omfattade hela kristenheten och helt enkelt varden enda tänkbara statsformen och därmed också rättsgemenskapen,intill tidens ände, för det kristna västerlandet.17 Men denna rättsgemenskap, med dess snabbt stegrade ideologiska, intellektuella ochpraktiska anspråk och ambitioner, sökte med iver efter grundernatill en egen, adekvat och värdig social och politisk etik och samhällsteknik. Den justinianska rätten tillgodosåg kraven och tycktes utgöra sökandets mål. På det maktpolitiska och dagspolitiska planetdäremot hade denna stolta och rena helhetsuppfattning små möjligheter att hävda sig. Mot de tyska kejsarnas anspråk stod den kyrkligaRomidén, och i de rika och självständiga norditalienska städer tillvilka Bologna hörde var det oftast av praktisk-politiska skäl opportunt att stödja påven gentemot en kejsare, som krävde skatter ochkontrollbefogenheter. Men i Romidén låg också fröet till en italiensk
nationalism, som kom de tyska kejsarna att framstå som barbareroch främlingar. Även på andra håll, framför allt i Frankrike, varframväxande nationalism och den nationella kungamaktens anspråksvåra att förena med föreställningen om ett odelat Imperium Romanum. Dessa motsättningar kunde inte lämna de lärde i Bologna oberörda. De första juristgenerationerna, hos vilka den "rättsliga uppenbarelsen" kanske verkade allra starkast, tog i allmänhet kejsarenparti mot både påve och städer. Irnerius tycks åtminstone under någon tid ha pliktat för sin kejsartrohet med påvlig bannlysning.18Det mest kända ställningstagandet av bolognesiska jurister till kejsarens favör var den berömda riksdagen i Roncaglia 1158, då quattuor doctores, de fyra mest frejdade juriskonsulterna i Bologna —Bulgarus, Martinus, Jacobus och Ugo — uttalade sig för kejsar Fredrik Barbarossas rätt att beskatta de norditalienska städerna.19 Senare splittrades enigheten på det politiska planet. De italienska rättslärde valde, med skilda motiveringar, olika sidor i kampen mellankejsare, påve och städer. Det kraftiga betonande av en central statsmakt med principiell rättslig överhöghet som var en del av det senromerska arvet togs begärligt i anspråk av nationella och lokala härskare och blev, med de lärda juristernas hjälp, en av de mäktigastehävstängerna i de moderna furstestaternas framväxt. Århundradensenare, under den tyska nationalismens glansdagar, kom också romarrätten gärna att framställas som det utländska och för tyskt väsenfrämmande redskap med vars hjälp furstedespotism och tjänstvilliga jurister undertryckt den äkta och folkliga germanska rätten,vars lämningar man ivrigt sökte rekonstruera och nyttiggöra. Såstark var emellertid under hela medeltiden Romtanken och kejsaridén, att inte ens den franske kungens jurister kunde formulera någotstarkare försvar för sin herres suveränitetsanspråk än att rex Franciae est imperator in regno suo: "konungen av Frankrike är kejsare"— och man vågar nog, i fråga om högmedeltiden tillägga: "ett slagskejsare" eller "att betrakta som kejsare" — "i sitt kungarike".20 Pådet politiskt neutrala privaträttsliga planet kom den romerska rättenatt även långt efter nationalstaternas framträdande och den medeltida Corpus christianums slutgiltiga sönderfall att tjäna som föreningsbandet mellan det kristna Västerlandets stater. "Som romerskamedborgare", skriver en Bologna-professor även på 1500-talet, "är attbetrakta alla de som finns i den romerska världen och lyder underkejsaren, och även om de inte åtlyder hans bud, förblir de romare
om de blott efterlever Roms lagar."21
9. Det återstår att något beröra vad man kan kalla den inre sidanav Bologna-juristernas arbete, deras teknik och metod. Dessa frågorhar mycket sent kommit att sysselsätta forskningen. Till en del blevdetta arbetssätt tidigt så självklart för all fortsatt europeisk rättsvetenskap att man helt enkelt inte ställde sig några frågor om metodens grunder och förutsättningar: till en del råkade den medeltidaarbetsmetoden, med dess subtila distinktioner och raffinerade logik,från renässansen och framåt i sådant vanrykte att man inte befattade sig med den. Det är först 1800-talets historicism som förmåttde lärde att söka karakterisera glossatorernas metod och att forska efter dess rötter. Man kan i huvudsak skilja mellan två skolor i diskussionen av denna problemkrets. Den ena hävdar, att juristerna iBologna i allt väsentligt nöjde sig med den ganska blygsamma apparat av vetenskapliga begrepp och analytiska metoder som stod tillbuds på den alltifrån senantiken överlevande högre elementärundervisningens läroplan, som dominerades av trivium, de tre ämnenagrammatik, dialektik — vi skulle idag säga "formell logik" — ochretorik. Kunskaper i dessa ämnen förmedlades framför allt av någrasenantika författare av encyklopedier och pedagogiska översiktsverk:Martianus Capella (400-talet), Cassiodorus (500-talet) och Isidorusav Sevilla (600-talet). De lärde i Bologna, hävdar denna första skolastalesmän, använde den tillgängliga trivium-metoden och utveckladepå dess grund sin egen, specifikt juridiska metodik. Under perioden från 700-talet till 1200-talet pågick emellertid — i tysthet, under mödor som forskningen alltjämt känner endast i brottstycken —en återerövring av framför allt den väsentligt mer kvalificerade ochvetenskapligt givande aristoteliska logiken, som blev bekant delsgenom direkta översättningar av Aristoteles' skrifter, i stor utsträckning förmedlade av arabiska lärde, dels genom Cicero och den senantike filosofen Boëthius (död 525). Denna successivt tillgängliggjorda aristoteliska logik blev grunden för den högmedeltida skolastiska filosofi och teologi som fördes till sin höjdpunkt av Thomasav Aquino vid mitten av 1200-talet. Den andra skolan, i fråga omBologna-juristernas vetenskapliga utrustning, hävdar att dessa rättslärde redan från början var bekanta med den del av den aristoteliskalogiken som fanns disponibel för vetenskapligt bruk omkring 1100— den s. k. Vetus Logica — medan juristerna sedan skulle ha upphört att följa den fortsatta filosofiska metodutvecklingen, sombyggde på återupplivandet av Aristoteles' övriga metodskrifter, NovaLogica, för att i stället utarbeta sin egen teknik. Diskussionen är
inte avslutad i enskildheter, men övertygande bevis synes ha förebragts för den senare uppfattningen. Liljorna i Bologna sköt säkertupp ur samma fruktbara mark som beretts av Aristoteles och som efter sekler av lärda mödor frilagts och omkring det elfte århundradetgivit växt åt den allmäneuropeiska och allmänintellektuella högmedeltida renässansen.22 Frågan kan förefalla teknisk och likgiltig,men den har avsevärd betydelse på en även praktiskt viktig punkt.Den logik som glossatorerna arbetade med var utformad inte förpraktiskt beslutfattande utan för vetenskaplig analys och den innefattade också väsentliga begränsningar i förmågan att hantera vissaproblem. Aristoteles' lära om slutsatserna i form av enkla syllogismer,som anammades av glossatorerna och fördes vidare, kom att för juristerna intill modern tid försvåra insikten om det ateoretiska, värderande, i de rättsliga ställningstagandena. Och Aristoteles' definitionslära och indelning av begrepp och föremål i bestämda klasser,kännetecknade av artbestämmande egenskaper, blev likaledes intillvåra dagar något av en tvångströja vid hanteringen av en praktisksocial verklighet, som snarare grupperar sig runt typfall med flytandeövergångar.
Ett begrepp om glossatorernas arbetsinsatser får man kanske enklast återigen genom några rent kvantitativa uppgifter. Randanmärkningarna till Corpus juris-texten växte, varje ny lärare arbetade i sitt exemplar in föregångarnas jämte egna tillägg. Som ettexempel på den omfattning en sådan kommenterad text kunde antaga kan nämnas en berömd tidig handskrift från München. På 416sidor upptager denna handskrift, förutom själva lagtexten, mellan30 000 och 40 000 kommentarer av varierande omfång. På enstakasidor uppgår glossorna till bortåt 300.23 Som ett ytterligare exempelkan anföras 1100-talsjuristen Johannes Bassianus' tabellariska uppställning över de olika möjligheter till talan inför rätta, de processformer, som den justinianska rätten medgav.24 Tabellen omfattar— på två foliosidor — ett rutnät med 180 rutor. Med hjälp av ettsjälvuppfunnet notationssystem med bokstäverna a-m samt olikagrafiska kombinationer av en-fyra punkter karakteriseras 169 namngivna processformer. Systemet påminner närmast om ett modernthålkortssystem, och det har beräknats att den information som med
dess hjälp pressats in på de två foliosidorna i fullt utskrivet skickmotsvarar drygt 2 000 delvis komplicerade meningar om de i tabellen upptagna processformerna.
Som namnet antyder nöjde sig glossatorerna med att kommentera.Det finns visserligen i den väldiga och alltjämt i stor utsträckningobearbetade textmassan från 1100- och 1200-talen åtskilliga skrifter,där ambitionen att gå vidare — att uppställa allmänna principeroch regler, att sammanföra och systematisera — redan tydligt kommer till uttryck. Ur de långa glossorna växte så småningom självständiga skrifter fram.25 Försöken att gå utöver texttolkning ochtextanalys stannade emellertid vid ansatser. Mot mitten av 1200-talet kan man tala om något av en mättnadskris i den rättsvetenskapliga verksamheten. Det grundläggande arbetet, den språkliga tillägnelsen och den analytiska genomarbetningen av Corpus juris, var genomfört. Praktiska behov och nya intellektuella strömningar krävdeen nyorientering.26 Vid denna tid sammanfattade den kanskefrämste bland glossatorerna, Accursius, sina företrädares arbete i detverk som kom att bli känt som Glossa ordinaria, eller helt enkeltglossan. I den rättsliga verkligheten kom detta kommentarverk attbli väsentligt mer inflytelserikt än den justinianska urtexten. Särskilt i Tyskland och Italien blev Accursius' glossa i praktiken dehögre domstolarnas kombinerade lagbok och handbok. En modernfaksimileutgåva efter en av de talrika tryckta upplagorna från 1500talet omfattar fem mäktiga folioband, tillsammans drygt tretusen sidor.
Med slutförandet av Accursius' glossa stod den europeiska rättsvetenskapen inför nya uppgifter. Det gällde att mer aktivt, systematiskt och analytiskt, bearbeta den romerska rätten. Det gällde framförallt att på dess grundval finna lösningar till alla de nya konflikteroch problem som de justinianska lagarna inte berörde och intekunde beröra. Det blev senmedeltidens rättslärde, postglossatorernaeller kommentatorerna, som grep sig an med dessa uppgifter. Menvid denna tidpunkt, då liljorna i Bologna blommat ut, var den romerska rättens segertåg genom Europa redan inlett. Utan någon formell lagstiftningsakt, i kraft av de lärda juristernas entusiasm ochnit, med Romidéns tyngd och furstemaktens stöd hade den rättsordning som uppenbarats för Irnerius och hans efterföljare börjat attsteg för steg tränga undan de tidigare gällande, lokala och som manansåg barbariska och förvirrade rättssedvänjorna i Sydfrankrike, Ita
lien och framför allt hela det gamla tyska riket. Bayerska bönders,provensalska herdars och flandriska vävares rättigheter och tvisteranalyserades med den logiska arsenal som Aristoteles ställt till förfogande och bedömdes med de regler som vuxit fram i det romerskavärldsväldet under århundradena närmast efter Kristi födelse. Påvar,furstar, prelater och fria städer formulerade sina anspråk i de gamlajuriskonsulternas mönster och kategorier. I Europa kom denna romarrätt att så småningom flyta in som det dominerande grundelementet i 1700-talets och 1800-talets stora lagverk, Code civil i Frankrike och Bürgerliches Gesetzbuch i Tyskland. Men ingenting vittnaralltjämt bättre om den återuppståndna romerska rättens livsduglighet än att detta rättssystem, som följde de europeiska kolonisatörerna långt utom det forna Imperiets gränser, den dag som idag ärfortbestår som gällande rätt i två stora utomeuropeiska stater, i Sydafrikanska republiken och på det än mer avlägsna Ceylon, trots attön i övrigt avklippt sina band med Europa och återtagit det inhemska namnet Sri Lanka.