Nya vägar för svenska patentsökande
En patentsökande som önskar erhålla patentskydd för en uppfinning i flera länder har hitintills varit tvungen att ge in särskild ansökan i varje stat för vilken han önskar erhålla sådant skydd. Det har då varit nödvändigt för honom att från början låta översätta sin ansökan till flera olika språk och anlita ombud i varje stat för vilken skydd söks. Vidare måste ansökningen anpassas till de krav i formellt och materiellt hänseende som ställs upp i de olika ländernas patentlagstiftning. Detta har givetvis varit både omständligt och dyrbart. Härtill kommer att patentverket i varje stat för vilken skydd söks har varit tvunget att utföra fullständig prövning av ansökningen, vilket inneburit ett omfattande dubbelarbete.
I syfte främst att undvika en del av det dubbelarbete som tidigare utfördes då en uppfinning patentsöks i flera länder har utarbetats två internationella konventioner, 1970 års konvention om patentsamarbete (Patent Cooperation Treaty, PCT) och 1973 års europeiska patentkonvention (Convention on the Grant of European Patents, European Patent Convention, EPC).1 Verksamheten enligt dessa konventioner inleddes den 1 juni 1978.
Konventionen om patentsamarbete, i det följande benämnd samarbetskonventionen, trädde i kraft den 24 januari 1978. Den har hittills tillträtts av 17 stater, Brasilien, Centralafrikanska republiken (numera Centralafrikanska kejsardömet), Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Gabon, Kamerun, Kongo, Madagaskar, Malawi, Schweiz, Senegal, Sovjetunionen, Storbritannien, Sverige, Tchad, Togo och USA. Danmark, Finland, Japan, Norge och Österrike väntas tillträda konventionen inom kort.
Enligt samarbetskonventionen kan patent sökas genom ingivande av en s. k. internationell patentansökan. Ansökningen skall ges in antingen till patentmyndigheten i den stat i vilken sökanden är medborgare eller till patentmyndigheten i den stat där han har hemvist. Sökanden skall i ansökningen precisera vilka konventionsstater ansökningen omfattar. I konventionen anges vilka formkrav en internationell patentansökan måste uppfylla, och konventionsstaterna är skyldiga att godta en sökan i formellt avseende om den uppfyller konventionens krav.
En internationell ansökan skall bli föremål för nyhetsgranskning av internationell nyhetsgranskningsmyndighet. Den internationella nyhetsgranskningen har till syfte att klarlägga teknikens ståndpunkt i förhållande till den uppfinning som söks skyddad. Över nyhetsgranskningen skall upprättas en särskild rapport. Sedan sökanden har mottagit nyhetsgranskningsrapporten, kan han ta ställning till om han till följd av innehållet i rapporten vill återkalla sin ansökan eller fullfölja ansökningen och få den prövad i sak i någon eller några av de stater som ansökningen omfattar.
Samarbetskonventionen öppnar vidare möjlighet till förberedande patenterbarhetsprövning av internationell patentansökan. Sådan prövning
äger rum på begäran av sökanden. Syftet med den internationella förberedande patenterbarhetsprövningen är att ge sökanden ett preliminärt, icke bindande utlåtande om huruvida den uppfinning som söks skyddad är ny, har uppfinningshöjd och är industriellt användbar. Avsikten är att den rapport som upprättas över utförd patenterbarhetsprövning skall ge sökanden ytterligare underlag för att avgöra om han skall fullfölja ansökningen i de länder som omfattas av den.2
Nyhetsgranskning och patenterbarhetsprövning av internationella patentansökningar har centraliserats till ett fåtal patentverk med goda resurser. Till myndigheter för internationell nyhetsgranskning och internationell förberedande patenterbarhetsprövning har utsetts patentverken i Sovjetunionen, Sverige och USA samt det nedan nämnda europeiska patentverket.3 För det svenska patentverkets del gäller dock den begränsningen att verket får utföra granskning och prövning endast av ansökningar från sökande i de nordiska länderna och vissa utvecklingsländer.4 Om Japan och Österrike tillträder konventionen, kommer även deras patentmyndigheter att utses till internationella myndigheter, för Österrikes del dock endast såvitt avser ansökningar från sökande i vissa utvecklingsländer.
En sökande som använder sig av samarbetskonventionens handläggningssystem för att söka patent på samma uppfinning i flera länder ådrar sig förhållandevis höga avgifter. För internationell patentansökan som omfattar fem stater uppgår avgifterna för handläggningen t. o. m. den internationella nyhetsgranskningen till 4 000—6 000 kr. Skall även förberedande patenterbarhetsprövning äga rum, tillkommer avgifter på 1 000—2 700 kr.5 Å andra sidan behöver sökanden ta ställning till om han skall föra ansökningen vidare och i vilka länder ansökningen skall fullföljas först sedan han har erhållit nyhetsgranskningsrapporten och i förekommande fall även rapporten över den förberedande patenterbarhetsprövningen. Sökanden behöver alltså inte ådra sig kostnader vare sig för att anlita ombud i olika länder eller för att utarbeta översättning av ansökningen, innan han har tagit ställning i dessa avseenden.
Den europeiska patentkonventionen trädde i kraft den 7 oktober 1977. Konventionen har hittills tillträtts av åtta stater, Belgien, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Luxemburg, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien och Sverige. Österrike förväntas tillträda konventionen inom kort och Grekland, Irland, Italien, Liechtenstein och Monaco inom något eller några år. Norge och Finland torde inte komma att tillträda konventionen. I Danmark har folketinget avslagit ett regeringsförslag om danskt tillträde till den europeiska patentkonventionen.
Genom den europeiska patentkonventionen upprättas ett europeiskt patentverk, som har sitt säte i München. Vissa enheter är dock förlagda till Haag. Det europeiska patentverket handlägger och prövar ansökningar som görs enligt konventionen (europeiska patentansökningar) och meddelar patent, s. k. europeiskt patent, som allt efter sökandens önskan kan omfatta en eller flera av konventionsstaterna. Konventionen innehåller en fullständig reglering av förutsättningarna för att europeiskt patent skall kunna meddelas. Europeiskt patent skall i princip, i stat som patentet avser, ha samma rättsverkan som ett nationellt patent. Motsvarande gäller i fråga om rättsverkan av europeisk patentansökan. Konventionen inskränker inte konventionsstaternas rätt att ha egna patentverk som meddelar nationella patent för vederbörande stat.
Handläggningen av europeiska patentansökningar sker i fyra steg, nämligen prövning i formellt avseende, nyhetsgranskning, patenterbarhetsprövning och invändningsförfarande. Den formella granskningen utförs av en mottagningsavdelning. Nyhetsgranskningen äger rum vid särskilda nyhetsgranskningsavdelningar. Sedan sökanden har tagit del av rapporten över nyhetsgranskningen, skall han ta ställning till om han vill fullfölja ansökningen genom att begära patenterbarhetsprövning. Har sökanden inom föreskriven tid begärt sådan prövning, skall en prövningsavdelning pröva om ansökningen uppfyller de materiella villkor som uppställs i konventionenför meddelande av europeiskt patent. Denna prövning utförs i regel av en avdelning som består av tre tekniker. Finner prövningsavdelningen att ansökningen uppfyller de materiella patenterbarhetsvillkoren, skall den meddela europeiskt patent för de stater som sökanden har begärt.
Invändningsförfarandet äger rum efter patentmeddelandet. Envar har rätt att göra invändning mot europeiskt patent inom nio månader från den dag det europeiska patentverkets beslut att meddela patent kungjordes i den europeiska patenttidningen. Invändningar prövas av särskilda invändningsavdelningar, som i regel består av tre tekniker. Invändning kan leda till att invändningsavdelning upphäver det europeiska patentet eller beslutar att det skall upprätthållas i ändrad lydelse.
Beslut av mottagningsavdelning, prövningsavdelning och invändningsavdelning kan överklagas till särskilda besvärskamrar. Frågor av särskild vikt för enhetlig rättstillämpning eller rättsfrågor av grundläggande betydelse kan hänskjutas till en särskild prejudikatinstans, den stora besvärskammaren.
Medan förutsättningarna för att få europeiskt patent regleras uteslutande av konventionen, regleras rättsverkan i konventionsstat av europeiska patent i princip av den statens lag. Sålunda gäller att europeiskt patent i varje konventionsstat för vilken det har meddelats skall ha samma rättsverkan som ett i den staten meddelat nationellt patent och även i övrigt följa samma bestämmelser som nationellt patent, om inte annat föreskrivs i konventionen. Konventionsstat får emellertid i vissa fall föreskriva särskilda villkor för att europeiskt patent skall få rättsverkan i den staten. Varje europeiskt patent meddelas på ett av de tre språk som är officiella språk vid det europeiska patentverket, engelska, franska och tyska. Sökanden skall till det europeiska patentverket ge in översättning av patentkraven till de två övriga av dessa språk. Stat vars officiella språk inte är det språk på vilket patentet har meddelats får kräva att sökanden inom viss tid
ger in översättning av patentet (d. v. s. patentkrav, beskrivning och sammandrag) till den statens officiella språk och betalar kostnaden för publicering av översättningen. Sverige har utnyttjat de möjligheter som konventionen ger i detta avseende. För att europeiskt patent skall få rättsverkan i Sverige måste sålunda sökanden inom viss tid ge in översättning av patentet till svenska och betala avgift för tryckning av översättningen.
Den europeiska patentkonventionen innebär alltså ett mera långtgående samarbete än samarbetskonventionernas system. Det europeiska patentverket är en överstatlig myndighet, som meddelar beslut med bindande verkan i konventionsstaterna. Fråga om ogiltighet av europeiskt patent och intrång i sådant patent prövas dock för varje konventionsstat av den statens domstolar.
Det europeiska patentverket beräknas vara fullt utbyggt år 1993 och då årligen handlägga ca 30 000 europeiska patentansökningar. Det har antagits att verket fullt utbyggt kommer att ha ca 2 200 anställda, varav ca 1 250 handläggare.
Det europeiska patentverkets verksamhet skall finansieras genom avgifter som tas ut av sökande, patenthavare och andra parter. Verket skall vara självfinansierat. Enligt gjorda beräkningar kommer detta dock inte att vara möjligt under de tio första verksamhetsåren. Konventionsstaterna skall därför under denna tid ställa medel till verkets förfogande genom lån, som skall återbetalas under en därpå följande femtonårsperiod.
En europeisk patentansökan är förenad med avsevärda kostnader. Enbart avgifterna till det europeiska patentverket fram till patentmeddelande uppgår till 12 000—15 000 kr. Dessa avgifter är avsevärt högre än de avgifter som f. n. tas ut av de nationella europeiska patentverken. Den som söker skydd genom europeisk patentansökan får å andra sidan den fördelen att han inte behöver anlita ombud i de olika stater för vilka skydd söks utan behöver ha ombud för handläggning av endast en ansökan. Genom att använda sig av systemet med europeisk patentansökan uppnår sökanden också viss minskning av översättningskostnaderna. Kostnaderna för en europeisk patentansökan är dock så höga att en sådan ansökan är motiverad av ekonomiska skäl endast om skydd önskas i minst fyra stater.
Det finns alltså numera tre olika sätt att söka patent för Sverige och en del andra stater. För det första kan patent sökas på traditionellt sätt genom vanlig nationell patentansökan för varje stat i vilken skydd önskas. Vidare finns det möjlighet att ge in internationell patentansökan som omfattar de stater i vilka sökanden åtminstone preliminärt anser sig vilja ha skydd. Slutligen står såvitt avser de flesta västeuropeiska länder möjligheten att ge in en europeisk patentansökan till buds.
Dessa tre ansökningssystem kan kombineras. Det är sålunda möjligt att först söka patent för Sverige genom nationell patentansökan och därefter inom ett år ge in internationell patentansökan och därvid åberopa prioritet från den svenska ansökningen. I den internationella ansökningen kan sökas regionalt patent för en eller flera av de stater som har tillträtt den europeiska patentkonventionen. I så fall skall ansökningen såvitt avser dessa stater fullföljas vid det europeiska patentverket, och den behandlas då som
ansökan om europeiskt patent för dessa stater.6 En nationell svensk patentansökan kan också åberopas som grund för prioritet för en europeisk patentansökan.
I detta sammanhang bör nämnas den konvention som år 1975 avslutades mellan EG:s medlemsstater, konventionen om europeiskt patent för den gemensamma marknaden (Convention for the European Patent for the Common Market, Community Patent Convention, CPC). Enligt denna konvention skall europeiskt patent i princip meddelas endast för samtliga EG-stater gemensamt i form av ett marknadspatent. Den rätt som ett marknadspatent skall medföra regleras i marknadspatentkonventionen. Denna konvention har undertecknats av samtliga EG:s nio medlemsstater men ännu inte tillträtts av någon stat. För att konventionen skall träda i kraft krävs att samtliga nuvarande EG-stater ratificerar den. Det är därför osäkert när marknadspatentkonventionen kommer att träda i kraft.7
Sveriges tillträde till samarbetskonventionen och den europeiska patentkonventionen har föranlett omfattande ändringar av den svenska patentlagstiftningen.8 Sålunda har införts bestämmelser om rättsverkan av internationell patentansökan och om handläggning av sådan ansökan när den efter den internationella nyhetsgranskningen och i förekommande fall patenterbarhetsprövningen fullföljs vid det svenska patentverket. Vidare har reglerats rättsverkan av europeiskt patent och patentansökan som omfattar Sverige.
I samband med tillträdet till konventionerna har, utöver den lagstiftning som nödvändiggjorts av tillträdet, genomförts en anpassning av svensk patentlagstiftning till vad som kommer att gälla i övriga västeuropeiska industriländer. Denna anpassning innebär bl. a. följande. Viss kodifiering har ägt rum beträffande vad som kan patenteras. Förbudet mot produktpatent på livs- och läkemedel har upphävts. Vissa ändringar har gjorts i fråga om innehållet i den ensamrätt som ett patent ger. Giltighetstiden för patent har förlängts från 17 till 20 år. Vissa nya grunder för ogiltigförklaring av patent har införts.9
Lagändringarna har trätt i kraft den 1 juni 1978. Den nya lagstiftningen har utarbetats i nordiskt samarbete. Motsvarande lagändringar har antagits i Danmark, och det finns anledning utgå från att motsvarande ändringar inom kort kommer att genomföras i Finland och Norge. Den rättslikhet som sedan år 1968 har rått i Norden på det patenträttsliga området kommer sålunda att föreligga även i framtiden. De bestämmelser som direkt föranleds av ett tillträde till den europeiska patentkonventionen kommer dock att finnas endast i lagstiftningen i de länder som tillträder konventionen, d. v. s. troligen endast i den svenska lagstiftningen.
Måns Jacobsson